Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

En gång om året av Peppe Öhman

Jag följer ivrigt Peppe Öhman i bl.a två av hennes poddar, Mellan raderna tillsammans med Karin Jihde och Skåpet tillsammans med Johanna Swanberg och Cecilia Blankens, och har längtat efter denna roman som omtalats ett tag. Jag läste den så fort e-boken kom, men det var ju nästan två månader sedan eftersom jag aldrig hinner skriva något. Förhoppningsvis blir det snart ändring, jag gillar inte att ha nästan 25 utkast i bloggverktyget.

Karolina är gift med Christian, och de lever tillsammans med hans döttrar i Stockholm. Allt är väl ganska bra, de har ett hyfsat jämställt förhållande, Karolinas karriär går som på räls, och hon älskar verkligen sina bonusbarn. Men – det finns några men. Christian vill inte ha fler barn, men Karolina vill ha en egen bebis. Christians ex-fru finns med en hel del i deras liv – vilket förstås är naturligt och de kommer överens, men hon ändrar ofta planer med kort varsel vilket resulterar i att framför allt Karolina får vara flexibel och tolerant. Och så städar han alltid bara köket till 90%. (Detta har avhandlats i en av poddarna och är väldigt roligt.)

Så. Det är väl bra. Men så kommer Adam tillbaka in i hennes liv, Adam som är passionerad och spännande, och som erbjuder en natt som är allt annat än gympapåsar och disk en gång om året. Visst kan det väl funka så? Nej, naturligtvis kommer situationen ikapp, och snart måste Karolina välja. Eller… måste hon det?

Underhållande och delvis väldigt roligt – men det finns också djup och tankeväckande resonemang. Idéer om relationer och familjer utvecklas ju med tiden, och fler och fler lever inte i en traditionell kärnfamilj. Här sitter Karolina till exempel i kläm – hon skulle kanske kunna tänka sig att skilja sig från Christian, men det skulle kunna betyda att hon aldrig får träffa sina älskade bonusdöttrar mer. Hur kan man göra ett sådant val?

Boken kan man köpa t.ex här.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

I dina händer av Malin Persson Giolito

Efter den otroliga Störst av allt är vi många som längtat efter nästa roman av Malin Persson Giolito. Jag kan inte fatta att det är sex år sedan den kom ut – det känns verkligen inte så länge sedan. Kanske har den utmärkta Netflixproduktionen hjälpt med den saken.

På en lekplats som ligger på gränsen mellan två områden – det ena rikt och privilegierat, det andra mer åt miljonprogramshållet – skjuts en fjortonårig pojke till döds. Billy ligger död på marken, och Dogge, som polisen tror höll i mordvapnet, hämtas in till förhör ett par timmar efter att han ringde larmsamtalet.

Billy och Dogge har växt upp tillsammans, och hela deras historia berättas i varsin kapitel, som löper parallellt med det som hänt efter mordet. Många människoöden har påverkats av såväl Billy och Dogges vänskap, som av mordet. Det är lokalpolisen Farid, som flyttat från Våringe men fortfarande är engagerad i ungdomarna som hamnar snett. Billys mamma, som försöker hålla ihop familjen. Sudden, som driver livsmedelsbutiken, och hans familj.

Det handlar om förutsättningar och ett samhälle där somliga glöms bort – och om gängkriminalitet, framför allt. Och, liksom i Störst av allt, en påminnelse om att pengar och privilegium inte skapar lycka eller att man nödvändigtvis har ett enkelt liv för att man kommer från ”finare” förhållanden. Pusselbitarna kring motiv och vad som egentligen hände den där natten faller långsamt på plats och det blir ibland extremt spännande. Jag har inte hunnit lyssna speciellt mycket på ljudböcker på sistone, men det var så extremt lång kö på biblioteket att jag gav det en chans och det blev väldigt bra. Alexander Salzbergers uppläsning är utmärkt.

Efter Störst av allt hade jag förväntat mig mer av ett rättegångsdrama. Så blir det inte riktigt här, men det gör mig ingenting. Persson Giolito skriver på ett ganska neutralt och rättfram sätt, men det saknas inte känsla eller driv, tvärtom. Jag hoppas att vi inte behöver vänta lika länge på nästa roman, för jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om samtiden och dess problem.

Boken kan man köpa t.ex här.

Onda drömmar (Maria Wern, #23) av Anna Jansson

Jag har aldrig varit särskilt känslig för innehåll i böcker, visst är somligt riktigt obehagligt att läsa men jag har inte direkt dragit mig för någonting. Men sedan jag blev mamma blir jag helt förstenad av att läsa om försvunna barn och barn som på något vis far illa. Intressant hur sådant fungerar, tycker jag.

Tillbaka på Gotland med Maria Wern, alltså. Jag tycker fortfarande att böckerna är bra och underhållande, vilket är imponerande av Anna Jansson. 23 böcker in i en serie skulle man kunna tro att det blir tjatigt, men jag tycker faktiskt inte att det är det. Inte än, åtminstone!

Amelie är barnpsykolog, Laura specialpedagog. De träffas på en kurs, blir blixtförälskade och flyttar ihop praktiskt taget på en gång. Laura har en son med sig in i relationen, och när Amelie en kväll har ansvaret för honom begår hon ett ödesdigert misstag.

Maria Wern i sin tur är i djup sorg. Hon jobbar så mycket hon kan, och tar extrapass i yttre tjänst för att gräva ner sig så gott det går. En liten pojke försvinner mitt i en snöstorm och det blir upptakten för ett helt gäng hemska händelser. Det är många trådar att dra i, och det är en ganska sorglig berättelse där problem i samtiden tas upp på ett viktigt och realistiskt sätt.

Jag gillar att det är lättläst (trots att det ibland är plågsamt) och vid det här laget känner jag poliskaraktärerna tillräckligt väl för att slippa lägga ner tid på att försöka lista ut vem som är vem och vem som har vilken relation till någon annan. De får lagom mycket plats i berättelsen och det är också skönt – i vissa andra serier tar polisernas privatliv så stor plats att man nästan glömmer att det är en deckare man läser. Underhållande och bekant.

Boken kan man köpa t.ex här.

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Först och främst ska jag villigt erkänna att jag aldrig läst Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten – en bok som huvudpersonen i Lucky Lada och jag försöker skriva en parafras på, och som Lucky Lada och jag är en parafras på. Hänger ni med? Mycket meta.

Jag är stormförtjust i Maria Maunsbach, och har så varit sedan jag sträckläste Bara ha roligt för ett antal år sedan. Därefter kom Hit, men inte längre och nu, efter vad som känns som en evighet (2½ år, ungefär) Lucky Lada och jag. Jag har följt Maunsbach på sociala medier och inte alls förstått vad Lucky Lada är och uppenbarligen inte tänkt tanken att ta reda på det heller – jag har nog tänkt att det är ett namn på en person. Men ingalunda – det är ett nöjespalats i Höör. Från Höör kommer Freja Morgonstjerne, och hit har hon nu återvänt för att fira jul med sin mamma.

Boken tar sin början på juldagsmorgonen. Freja har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada under förevändningen att hon ska göra research för sin bok – men egentligen handlar det om att återknyta kontakten med den hon var under uppväxten. Dagen tillbringas tillsammans med mamman, Freja försöker desperat få tag på sina gamla vänner för att få sällskap till kvällen, och genom detta får vi berättelsen om hennes barndom och uppväxt. Parallellt med detta berättar mamman skrönor från bygden och jag måste nog lyssna på boken nu när den släppts som ljudbok, för det är skrivet på skånska och är så fruktansvärt roligt. Jag har halländska rötter åt ett håll och förstår det mesta kanske tack vare det, men det måste vara ännu roligare på skånska – särskilt som boken är inläst av författaren själv.

Skrattet sätter sig i halsen då och då, men det är fantastiskt kul läsning. En uppväxtskildring likt ingen annan jag läst – liksom Piratens bok sägs vara (jag måste verkligen läsa den). Jag har skrivit förut om hur jag kan känna mig klaustrofobisk när jag läser om små orter där alla känner alla och man inte kan göra någonting utan att varenda kotte känner till det, men Maunsbachs Höör ger någon sorts känsla av gemenskap och främlingskap som går hand i hand. Svårt att förklara, men det är angenämt.

På baksidan läser vi:

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga – men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.

Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Kärleken till vännerna, familjen och hembygden lyser tydligt i berättelsen. Även om det är så humoristiskt och ibland burleskt skrivet är det en otroligt varm och mysig roman – finstämd trots att den egentligen inte gör sken av att vara det. Jag njuter i fulla drag och måste nu läsa Bombi Bitt och jag omgående. Och lyssna på denna, förstås.

Missa för allt i världen inte denna förtrollande, förtjusande, förjordat bra boken! Man kan köpa den t.ex här.

The Locked Room (Ruth Galloway, #14) av Elly Griffiths

Pandemin spelar stor roll i den senaste boken om Ruth Galloway – min man såg boken och trodde att den hette ”The Lockdown” och det skulle den nästan lika gärna ha gjort. Vi var ju förskonade från lockdown i Sverige (ja, jag vet, många tycker att det borde ha varit annorlunda) och det är lite svårt att förstå hur det verkligen var i andra länder, med hemundervisning och långa köer in i mataffärer. Jag är personligen glad att ha sluppit sådant – dessutom var timingen med hemarbete alldeles utmärkt för mig under både 2020 och 2021.

Nåväl. Ruth befinner sig i London där hon går igenom sin mors tillhörigheter. Hon hittar ett fotografi som överrumplar henne – det föreställer hennes egen stuga i Norfolk och på baksidan står det ”Dawn 1969”. Vad kan det betyda? Hon tar det med sig hem till stugan och planerar att nysta upp detta mysterium – men då slår pandemin till. Ruth och dottern Kate blir mer eller mindre inlåsta i den lilla stugan, Ruth undervisar både sina universitetsstudenter via Zoom och Kate därhemma och frustrationen växer sig stor. Som tur är är den nyinflyttade grannen Sally trevlig, och de tar ibland ett socialt distanserat glas vin ute vid staketet.

Nelson har fullt upp med att reda upp ett antal presumtiva självmord som potentiellt är en seriemördares verk. Pandemin underlättar inte heller polisarbetet. Han försöker hålla ett öga på Ruth och Kate ute i stugan också, och med hustrun bortrest är frestelsen att stanna kvar hos dem stor. Dessutom litar han inte på den nya grannen – han känner igen henne, men under ett helt annat namn…

Cathbad däremot tycker att det funkar rätt bra med det här med lockdown. Han undervisar sina barn lite som han tycker, och inleder varje morgon med yoga i trädgården som Ruth och Kate är med på via FaceTime. Jag gillar de här lite vardagliga beskrivningarna.

Det som stört mig och många fler med de tidigare böckerna om Ruth Galloway är hennes besatthet vid sin vikt. Här trodde jag att det skulle gå alldeles åt skogen, men det vände faktiskt på en femöring. Skönt! Jag har alltid mina små misstankar om hur det hela ska vecklas ut, men oftast kommer jag inte speciellt nära hela sanningen. Griffiths skriver lättläst men inte banalt, det flyter på bra och tempot är lagom. Jag gillar att det är skrivet i presens, det ger en känsla av att vara med i berättelsen. Jag har inte tröttnat på Ruth, och hoppas fortfarande på att det ska bli tv-serie av böckerna – jag tror att det skulle kunna bli riktigt bra. Rättigheterna är tydligen köpta, men det betyder ju inte att något händer på länge.

Boken kan man köpa här!

Tidigare böcker om Ruth Galloway:

  1. Flickan under jorden
  2. Janusstenen
  3. Huset vid havets slut
  4. Känslan av död
  5. En orolig grav
  6. De utstötta
  7. De öde fälten
  8. En kvinna i blått
  9. The Chalk Pit (Dolt i mörker)
  10. The Dark Angel (Den mörka ängeln)
  11. The Stone Circle (En cirkel av sten)
  12. The Lantern Men (Irrbloss)
  13. The Night Hawks (Nattfalkarna)

Fallvind (Doggerland, #5) av Maria Adolfsson

Jag är så otroligt förtjust i Maria Adolfssons fiktiva örike Doggerland att det är inte klokt. (Ja, jag vet att landområdet har funnits på riktigt, men det är inte det jag syftar på.) En blandning av Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna – bara det är ju kul. Och effektivt, tycks det mig. Invånarna i Doggerland känns i många fall bohuslänska – lite kärva i kynnet såsom människor som lever sina liv vid havet och med hård vind verkar bli.

Det är lite intressant nu, varenda gång jag slår upp en bok som är skriven under de senaste två åren – kommer pandemin att finnas med, eller låtsas man inte om den? Här finns den med – vi är alldeles i början utav den. Handlingen påverkas inte så mycket, förutom att huvudpersonen Karen och hennes familj måste upplåta sitt hus åt hennes mamma och styvfar vars hus har brunnit – det är mest mindre detaljer, såsom avstånd och munskydd och någon kollega som blir sjuk. Mer än så orkar vi väl inte riktigt med just nu, eller hur?

Karen Eiken Hornby är en strålande huvudperson. Hon har sina fel och brister och är medveten om dem, hon är en skicklig polis, hon bryr sig mycket om de hon älskar och hon engagerar mig väldigt. Hon har en stor tragedi i bagaget men har nu byggt upp ett nytt sammanhang och till och med blivit mamma kring 50. Hon är egentligen föräldraledig när boken tar sin början, men kallas in tidigare på grund av sjukdom när två ungdomar hittas döda i huvudstaden Dunker under ett och samma dygn – finns det någon koppling, förutom att de är ungefär lika gamla? Karen tvingas dessutom jobba med den korrekta och prydliga Astrid Nielsen, som vi kanske har träffat på i periferin i tidigare böcker (jag minns ärligt talat inte) men nu får lära känna på närmare håll.

Deckargåtan är spännande och smart och motivet något som tyvärr alltid är aktuellt. Angela Kovacs läser som vanligt mästerligt – denna serie är en av få deckare som jag orkar lyssna på i sin helhet. Det är så trevligt att Doggerland dök upp!

Boken kan man köpa t.ex här.

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.

Upplev världen med Kaffe och Kultur 2022

Nytt år (om några timmar), ny utmaning! I år åker Kaffe och Kultur ut i världen. Ett land per månad, konsumera all kultur du känner för och berätta gärna för oss andra vad du läst, lagat, ätit, druckit, dansat, lyssnat på, tittat på…

Följ oss på Instagram och gå med i Facebookgruppen vetja – detta blir riktigt kul.