Picture you dead (Roy Grace, #18) av Peter James

Jag förbeställde Picture you dead till Kindle så fort det gick – sådant kan man inte sitta och vänta i bibliotekskö på och jag kan verkligen inte köpa fler böcker. (Jag har även förbeställt sista boken om Ruth Galloway.) Rensade kring 20 papperskassar när jag flyttade förra hösten och det är ändå ganska fullt överallt här. Därmed – e-böcker och bibblan. Gärna e-böcker från bibblan, men deras leverantörer är inte alltid så välsorterade. Hur som helst hade jag nästan glömt vilket datum den skulle komma så det blev en glad överraskning när den ramlade in!

Picture you dead handlar om konstvärlden, vilket är lite ovanligt och spännande. Det finns förstås en hel rörelse med organiserad brottslighet kring dessa värdefulla ting som tavlor och andra konstverk är. Förfalskning finns i centrum.

Harry och Freya har som hobby att gå på bakluckeloppisar. De hyser förstås en dröm om att någon gång göra ett riktigt fynd, men hittills har det inte hänt. En söndag kommer de hem med en tavla som Harry vill ha för ramens skull. När han ska skära loss duken upptäcker han att det verkar finnas en annan målning under. Han hör av sig till en gammal kontakt som försörjer sig på att göra förfalskningar och får instruktioner för hur han, mycket försiktigt med tops och aceton, kan få fram tavlan som finns under. De får nys om att den kan tänkas vara värdefull och tar med sig den till en inspelning av Antikrundan – där de får bekräftat att den högst troligt är äkta, och blir eskorterade av säkerhetsvakter därifrån, för det kan hända att tavlan är värd många miljoner.

Samtidigt gräver Roy Grace och hans team i ett kallt fall från 2015. En konsthandlare hittades död i sin bil utanför sin herrgård i närheten av Brighton. Det finns en samlare som inte räds några metoder för att få lägga vantarna på det han vill ha. Just nu är det tavlan som Harry och Freya har – kanske var det 2015 något som Charlie Porteous hade.

Här är det mord och inbrott och förfalskningar och anlagda bränder om vartannat. Konstvärlden är inte bekant för Roy Grace, och denna delen av konstvärlden är absolut inte bekant för mig heller. Det blir väldigt intressant, vid sidan om att det som vanligt är spännande, välskrivet, klurigt och mycket brittiskt. Jag blir faktiskt aldrig besviken på en Roy Grace-bok. Detta är nummer 18 i serien och jag hoppas verkligen på många fler.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Dead simple (Levande begravd)
  2. Looking good dead (Ett snyggt lik)
  3. Not dead enough (Långt ifrån död)
  4. Dead man’s footsteps (Död mans fotspår)
  5. Dead tomorrow (Den enes död)
  6. Dead like you (Död som du)
  7. Dead man’s grip (Död mans grepp)
  8. Not dead yet (Till döds)
  9. Dead man’s time (Döden kan vänta)
  10. Want you dead (Tills döden för oss samman)
  11. You are dead (Dödsmärkt)
  12. Love you dead (Älska dig till döds)
  13. Need you dead (Du måste dö)
  14. Dead if you don’t
  15. Dead at first sight
  16. Find them dead
  17. Left you dead

The bullet that missed (The Thursday Murder Club, #3) av Richard Osman

Richard Osman som författare kom lite som en blixt från klar himmel. Han var folkkär programledare i ganska lättsamma frågesporter och liknande, men släppte då första boken om The Thursday Murder Club 2020 och sedan dess en till om året. Och det är fler på gång vilket jag är glad åt för jag tycker att de är utomordentligt underhållande.

Joyce, Elizabeth, Ibrahim och Ron är igång igen. Denna gång är det dags för Torsdagsmordklubben att ta sig an och försöka lösa ett tio år gammalt mord på en tv-programledare. Det sades att hon körde över en klippa för att ta sitt eget liv, men det är något som inte stämmer – till exempel att man aldrig hittade någon kropp.

Elizabeth – före detta MI5-agent – träffar på en synnerligen otrevlig person – The Viking – som vill att hon ska se till att mörda en annan snubbe, en KGB-general och kompis från förr. Om hon inte gör det tänker han i sin tur mörda alla hennes vänner.

Mycket att stå i, alltså, men storyn flyter på väldigt fint och även om mysteriet är ganska intrikat sammanvävt är det inga problem att hänga med. Berättarperspektivet skiftar och Osman lyckas väldigt bra med att ge varje person sin egen röst genom ton och aktion.

En riktig bladvändare, både för att det är spännande och väldigt underhållande. Brittisk humor är den bästa humorn och mitt i allt mördande och rusk är det otroligt roligt och charmigt. Klurig upplösning och mycket välskrivet.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien: The Thursday Murder Club, The man who died twice.

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

A likely lad av Peter Doherty med Simon Spence

Berättelsen om Pete Dohertys liv är deppig. Uppvuxen som ”army brat”, familjen flyttade runt mycket och han hamnade tidigt i dåligt sällskap och började med droger. Musiken tog stor plats förstås, han var bara 23 år när Libertines slog igenom och därifrån var det ju upp och ner och högt och lågt åt alla håll. Man blir lite utmattad av att läsa om det får jag säga.

Det är dock tydligt att Pete är intelligent. Han skriver fantastiskt bra, och kan få somliga av de deppigaste knarkhistorierna att bli ganska underhållande. Jag hade väl lite koll på honom så länge jag bodde i England, tabloiderna var väldigt förtjusta i att skriva om honom (särskilt när han var ihop med Kate Moss förstås) men det riktiga kaoset kom senare – som när han rymde från en rehabklinik i Thailand och diverse andra galna historier.

Boken är alltså mycket välskriven, ganska underhållande och delvis gräslig. Man blir helt snurrig ibland av att försöka hänga med i vad som händer, var och hur och när – men det går faktiskt rätt bra att hoppa över bitar också. Så roligt är det inte att läsa om knark och slagsmål för många sidor i rad. Absolut läsvärd, dock! Och absolut en insikt i vad beroendesjukdomen betyder.

Boken kan man köpa här. Simon Spence, som skrivit flera musikbiografier, har deltagit i skrivandet av boken men som jag förstår det mest som redaktör. Han kan inte ha haft ett lätt jobb 😉

Fotnot: I början av karriären, innan det spårade ur alldeles, fanns Doherty i periferin av min bekantskapskrets då min dåvarande sambo fotade Libertines mycket när han försökte slå sig fram som musikfotograf. Jag träffade honom aldrig förutom hastigt på någon spelning men även utan det var Doherty på något vis en del av livet ett kort tag. Så här 20 år senare tror jag inte att det färgar min uppfattning om boken.

Happísland: The short but not too brief tale of a Swiss spy in Iceland av Cedric H Roserens

I Schweiz uppstår stor oro när island kommer högre i rankningen över världens lyckligaste folk. Hur ska detta lösas?

Den högt uppsatte spionen Hans-Ueli Stauffacher skickas dit för att ta reda på vad det är som gör islänningarna så nöjda med livet. En gång i månaden ska han rapportera, förklätt i brev till sin mamma Trudi.

Cédric H Roserens är en schweizisk globetrotter och reseskribent och har i sin lilla bok om Hans-Uelis upplevelser fått till en alldeles utmärkt trevlig och humoristisk introduktion till Island. Eftersom den sträcker sig över ett år får ”mamma” höra om allt från väder till högtider, traditioner, mat och historia och förstås jämförelser mellan länderna. Så mysig lyssning!

Det finns en bok till i serien som heter Fantasviss, där Sigmundur Sig Sigmundsson skickas till Schweiz. Jag måste nog faktiskt lyssna på den med.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”

Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.