Törst av Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf brukar vara den som gräver i andras hjärnor och förflutna i Värvet men tror själv att han är ganska anonym för svenska folket. Jag funderade lite på saken och ins¨åg att jo, det stämmer nog faktiskt. Jag kände till att han haft alkoholproblem och slutat medelst AA-möten, och hade läst något någonstans om att han börjat dricka ”lite” igen för några år sedan, men annars har jag väl rätt dålig koll på honom.

Nu har han samlat sina dagboksanteckningar från åren som gått, från den vilda tiden i medievärlden där sprit och knark flödade till att han fick ett ultimatum om att sluta dricka eller förlora sin kärlek, och dagen när han bestämde att det var dags att prova att börja lite smått igen. Det låter ju som en otroligt dålig idé för en utomstående, men det går inte alltid att förstå hur en beroendehjärna fungerar.

Under åren har han förstört relationer, hålet i hjärtat har blivit större och större och han har försökt fylla det med allsköns berusningsmedel. Hur ska han kunna hantera tomheten nykter? Det är dags att djupdyka i förhållningssätt och resonemang för att komma underfund med beteendet – och tackla konsekvenserna.

Törst är förvånansvärt rolig, vilket behövs i mörkret som är missbruk och psykisk ohälsa. För ja, man får skratta åt sådant. Många hävdar att humor är en av de viktigaste beståndsdelarna i att kunna tillfriskna från en sådan sjukdom. Men det är också rörande, hemskt, skrämmande och starkt, allt snyggt paketerat. Lite name-droppigt här och där men en sann berättelse från Stockholms medievärld kanske gör det oundvikligt.

Boken kan man köpa t.ex här.

The man who died twice (The Thursday murder club, #2) av Richard Osman

Richard Osmans romandebut, The Thursday Murder Club, var bara alldeles ljuvlig och det var så välkommet att se att bok nummer två redan var på väg. Ännu en författare som kommer att få mig att kasta mig på inköpsförslag-knappen på Göteborgs bibliotek, alternativt hastigt ställa mig i kö. Nu slutade detta med att den svenska versionen släpptes samma dag som den brittiska och jag kunde läsa den som e-bok på en gång. Kanske var det dumt att inte läsa på originalspråk, men det var inget varken jag eller boken led av.

En vecka har gått sedan slutet på första boken när Elizabeth får ett brev från sitt förflutna. Han har ställt till det för sig rejält, med pengar och diamanter, och vet att Elizabeth borde kunna hjälpa honom. Hon engagerar förstås sina vänner från bok ett i fallet.

Men det händer annat också. Ibrahim blir nedslagen och rånad när han besöker närmaste stad, och blir rejält skrämd. Är det möjligt att detta hänger ihop med Elizabeths brev?

Den underbara, något naiva men skarpa Joyce, bestämmer sig för att det är dags att antingen skaffa en hund eller ett Instagramkonto. Det börjar med det senare och det är så roligt att det är inte klokt – särskilt hennes användarnamn. Osman har haft den goda smaken att faktiskt skapa ett konto åt henne, hon har redan över 6000 följare och lägger upp mycket tjusiga bilder. Titta här bara!

Klurigt, lagom rafflande och väldigt brittiskt på det allra bästa sättet. Det är fantastiskt att Osmans debut flög rakt upp på nummer ett på alla listor och att bok två gör likadant. På publikationsdagen tror jag att böckerna låg på just plats ett och två på alla bestsellerlistorna i UK och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så ett bra tag. Jag hoppas att detta blir en riktigt lång och härlig serie.

Boken kan man köpa t.ex här på engelska eller här på svenska. Missa nu inte dessa!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

K2 – på liv och död av Fredrik Sträng

Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.

Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.

Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.

Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)

Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)

Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.

Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.

Boken kan man köpa t.ex här.

The woman in white av Wilkie Collins

Det blev readalong av klassiker i tegelstensformat på Kaffe & Kultur även denna sommar och jag kom på The woman in white som förslag. Det var nämligen meningen att jag skulle ha läst den på universitetet, men jag prioriterade uppenbarligen bort den då det var så väldigt mycket annat att läsa. Var helt säker på att jag åtminstone läst en fjärdedel, men det hade jag ingalunda gjort insåg jag – även om jag minns ett citat:

The instant my eyes rested on her, I was struck of the rare beauty of her form, and by the unaffected grace of her attitude… her waist… occupied its natural place, it filled in out its natural circle, it was visibly and delightfully unformed by stays… She approached nearer—and I said to myself (with a sense of surprise which words fail to express), the lady was ugly!

Ur The woman in white av Wilkie Collins. Penguin Classics: 2003

Detta har fastnat för att en kompis var så otroligt road av det och visst har det någon sorts komisk kvalité när man tänker på personen som säger det.

Personen i fråga heter Walter Hartright. Han anställs som teckningslärare åt ett par fröknar på landet i Cumberland och dras in i en alldeles väldigt speciell intrig med väldigt speciella personer. Det går liksom knappt att gå in på det, för när jag försöker sammanfatta det hela blir det bara än mer speciellt. Men det är faktiskt väldigt spännande här och där – inte så att det kryper i kroppen, men ändå såpass att man väldigt gärna vill läsa bara lite till och få reda på hur det hela egentligen hänger ihop…

Jag är mycket glad att jag äntligen läst The woman in white, både för att det är en bra bok och för att det är trevligt att ha uppfyllt något jag borde ha gjort för femton år sedan – och för att det är väldigt trevligt att läsa tillsammans med någon och turas om att skriva inlägg. Pocketboken är knappa 700 sidor, och om jag minns rätt är ljudboken 28 timmar. Tegelsten för att vara jag, men den kändes inte för lång och det är onekligen ett gott betyg.

Det verkar, konstigt nog, inte som om denna roman översatts till svenska sedan någon gång sent 1800-tal (Den hvitklädda qvinnan) – men den snygga Penguin-pocketen kan man köpa t.ex här.

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”

Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

En familjetragedi (Lundasviten, #3) av Mattias Edvardsson

Tredje boken i Mattias Edvardssons Lundasvit släpptes sista juni, en alldeles utmärkt tidpunkt för en roman som denna. Böckerna i sviten är helt fristående från varandra, men det finns gemensamma nämnare ändå – som flera berättare med olika synsätt och minnen, och som tema relationer och familj.

De tre personer som får berätta sin historia här är Bill, som är änkling, småbarnspappa och spelberoende. Ekonomin är usel och han beslutar sig för att hyra ut ett rum till juridikstudenten Karla, som äntligen flyttat ifrån sin missbrukande mamma för att plugga. Hon vantrivs i sin studentkorridor och söker därför boende separat – och hamnar hos Bill och hans lilla dotter.

För att finansiera studier och boende tar Karla jobb som städerska. Hon blir ansvarig för Steven och Regina Rytters vackra hem i Professorsstaden i Lund. Huset ska städas grundligt två gånger i veckan och Regina Rytter tillbringar all sin tid instängd i ett mörkt rum. Varför är det så?

Jennica träffar Steven på Tinder och de inleder ett passionerat förhållande. Hon börjar dock misstänka att allt inte står riktigt rätt till och bestämmer sig för att få reda på sanningen. Hon var vän med Bills fru som gått bort, och därmed knyts allas liv samman.

När Steven och Regina hittas döda i sitt vackra hus sätter cirkusen igång. Polisförhör och mediatexter blandas med berättarnas perspektiv och det är väldigt effektivt och trovärdigt. Edvardssons språk är lättläst utan att vara simpelt, och han lyckas bra med att ge varje berättare en distinkt röst – det är alltid tydligt vem som berättar och det är snyggt gjort. Det blir alldeles lagom spännande, kapitlen är korta och gör att man hela tiden måste läsa bara lite till och upplösningen knyts ihop snyggt. Mycket bra!

Boken kan man läsa här.

Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker

Det är inte alltid som det funkar toppen med icke-skönlitteratur som bokcirkelbok, men jag blev ändå glad när Barnen på Hidden Valley Road blev månadens bok i min ena cirkel. Det är en slags kombination av facklitteratur och biografi, om en otroligt fascinerande familjekonstellation i Colorado under efterkrigstiden och ända fram till nutid.

Don Galvin gjorde karriär i militären, medan hustrun Mimi var familjens matriark som kämpade hårt med att hålla samman hemmet. Ingen bagatell när man får tolv barn under en tjugoårsperiod, varav tio pojkar – och varav sex diagnostiseras med schizofreni.

Familjens otroliga kamp skildras varvat med kapitel om forskning och olika rön kring sjukdomen som fortfarande är höljd i dunkel. Det finns teorier om varför man drabbas, men anledningarna är så vitt skilda och det är otroligt fascinerande. Fascinerande är även familjen Galvins sjukdomshistorik, och hur så många drabbade i samma familj gav forskningen en otrolig chans att studera den gemensamma anamnesen och kanske komma något närmare sanningen om sjukdomen.

Det är väldigt spännande att få sätta sig in i detta. Det är otroligt brett och det verkar inte som om det finns ordentliga sanningar någonstans – men jag tror att det är bra att något lite mer lättillgängligt skrivs kring schizofreni då jag är övertygad om att väldigt många fortfarande tror att schizofreni har med personlighetsklyvning att göra.

Robert Kolker har sammanställt boken på ett väldigt lättillgängligt vis – man behöver inte veta speciellt mycket i förväg för att kunna ta sig till texten. För mig blev det lite långt och delvis upprepande – men det går fint att hoppa över de mer vetenskapliga kapitlen om det blir lite tungt. Det gjorde definitivt jag mot slutet!

Boken finns att köpa t.ex här.

Gröna, sköna vårvindar (Cilla Storm, #4) av Christoffer Holst

Kvartetten om Cilla Storm kommer nu till sin ände medelst vårboken, och jag har verkligen gillat böckerna. Men kanske är det helt rätt att nöja sig med fyra böcker, en för varje årstid, och det hela knöts ihop fint.

Cilla är rätt nöjd med tillvaron och sitt jobb som manusförfattare för en true crime-podd, men börjar känna sig redo att ta nästa steg i relationen med polisen Adam. Hennes bästa kompis Zacke har separerat från sin partner och lånar Cillas kolonistuga på Bullholmen tills han och Jonathan kan lösa sina problem.

På ön befinner sig även Julia, som jobbar med mat och vin och just håller på att färdigställa en bok. Även hon har fått låna ett hus, och njuter fullt ut av den fina miljön och allt gott hon har med sig att äta och dricka (och skriva om) – tills hon bevittnar något märkligt en kväll. Det visar sig vara ännu värre än det först verkar, och det hela visar sig ha tagit sin början i ett mord som begicks på 60-talet…

Det är lite stökigt till en början, men inom kort befinner sig förstås Adam, Cilla och Rosie på ön för att reda ordning i det hela. Det är underhållande, charmigt och kul men även allvarligare än de tidigare böckerna. Trevlig läsning, så långt mord nu kan vara trevliga. Jag ser fram emot att se vad Christoffer Holst kommer med härnäst!

Boken finns att köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien om Cilla Storm:
Söta röda sommardrömmar
Blå, blå höstvågor
Kalla, vita vinternätter

Samtal från en ängel (Madeline, #1) av Guillaume Musso

Jag hade aldrig hört talas om Guillaume Musso innan han blev nominerad till Årets bok 2021 för just Samtal från en ängel, men jag blev väldigt intresserad när jag läste baksidestexten. Franskt är kul, deckare är kul, och detta verkade ju onekligen vara något bortom det vanliga.

En man och en kvinna går in i varandra i ett kafé på JFK i New York. De har båda bråttom och upptäcker först efter att de landat att de förväxlat sina mobiltelefoner. Hon är då i Paris, där hon driver en blomsteraffär – han är i San Francisco, där han driver en restaurang. Båda har helt andra bakgrunder egentligen, men tror sig nu ha kommit till ro där de är. Madeline, som kvinnan heter, ska snart flytta ihop med sin fästman på landsbygden utanför Paris, och Jonathan börjar landa på fötter efter en uppslitande skilsmässa.

De kan givetvis inte låta bli att titta i varandras telefoner – och ta emot samtal och meddelanden från personer som förstås inte känner till förväxlingen – och snart visar det sig att deras tidigare liv faktiskt är sammankopplade på ett sätt som gör att ett gammalt brottsfall åter kommer upp till ytan.

Mycket bra personporträtt, liksom miljöbeskrivningar – och ett väldigt lagom tempo. Det är spännande hela tiden, först känns det som en ganska vanlig relationsroman men handlingen stegras och plötsligt går det inte att sluta läsa. Härligt att få vara i flera städer som jag gillar – Paris, Manchester, New York – och kul att ha träffat på en ny författare som jag gärna vill läsa mer av. Ännu en bok, Central Park, finns tillgänglig på Storytel och även den har en väldigt lockande baksidestext.

Boken finns att köpa t.ex här.