Manlig författare – Stories from the city, stories from the sea

The Adventure of the Blue Carbuncle (Sherlock Holmes, #7) av Sir Arthur Conan Doyle

I mellandagarna kommer Dr. Watson hem till Sherlock Holmes för att önska god fortsättning. Holmes sitter och studerar en gammal hatt, som Commissionaire Peterson tagit hand om – tillsammans med en stor fin gås – efter att han sett en man tappa dem på gatan efter att ha sprungit från ett gäng unga busar. Henry Baker, som är namnet som står i hatten, går inte att hitta någonstans så Peterson lämnade in den till Holmes som förstås kan leta rätt på vem som helst.

Ännu konstigare är att Mrs Peterson hittade en stor vacker blå ädelsten i gåsens kräva när hon skulle tillaga den till middag. Grevinnan av Morcar har nyss förlorat en sådan sten, som dessutom kan kopplas till en massa mord och hemskheter. Nog måste det vara den – men hur kan den ha hamnat i gåsen?

En Sherlock-novell som har allt man kan önska sig. Ett lite lagom klurigt mysterium med geniala slutsatser och tillvägagångssätt. Underhållande!

PS: Det är lite osäkert vad en karbunkel är – det verkar som om det kan vara ett slags slipning av en ädelsten – men också ett starkt röd ädelstensmineral. Det kan också vara en väldigt otrevlig böld – men vi får väl tänka oss att detta har med slipningen att göra.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski

Den 4 januari 1998 får en 11-årig pojke i Quebec reda på att hans föräldrar ska skiljas. Han ber desperat himlen om hjälp – och den 5 januari drar en isstorm (eller storm med underkylt regn, egentligen) in över Kanada. Allt förlamas, skolorna stänger, strömavbrotten slår till lite överallt och det är glashalt på gatorna.

Här tar denna saga sin början. Om strippan som hjälper sin granne, den ryske matematikern som skriver en avhandling om banorna i vilka fiskar simmar, med att se till att hans akvarium inte blir för kalla när strömmen går. Om gayparet som aldrig vågar visa sig utanför lägenheten tillsammans. Om den deprimerade före detta musikern som försöker uppfostra en mexikansk sångerskas barn. Och 11-åringen förstås, och hans mamma och pappa. Relationer förändras i naturkatastrofens bakvatten och det är inte bara fiskar som ändrat riktning när det blir kallt på utsidan.

En varm och fin berättelse med både mörker och humor. Jag har haft den på läslistan i massor av år så det blev ju lägligt nu att äntligen läsa. Jag lånade hem en pocket på franska också men läste absolut mest på svenska.

Boken kan man köpa här.

Trogen intill döden (Nathalie Svensson, #4) av Jonas Moström

Jag läste tre böcker av Jonas Moström under 2017 ser jag. (Himlen är alltid högre, Dominodöden och Midnattsflickor.) Sedan blev det visst en… paus, ja. På ganska många år. Nu fick jag visst feeling och plockade upp bok nummer fyra i serien!

En berömd fotbollsspelare hittas död i sin sommarstuga i Ystad. Det verkar ha varit en naturlig död, men man kan inte förklara varför han har en blå ros liggande på bröstet. Inom en vecka hittas ytterligare två personer döda med en likadan ros på bröstet, men på helt andra ställen i landet – en pilot i Kiruna och en dansare i Göteborg. Man misstänker förstås en seriemördare och GMP-gruppen kallas in. Nathalie Svensson avbryter sin semester och tar sin plats i gruppen som psykiater. Johan Axberg har fullt upp hemma och vill egentligen inte vara med, men ett telefonsamtal får även honom att sluta upp.

Jag ser att jag i en gammal text klagade på alla beskrivningar av kvinnors utseende i böckerna. Det pratas hela tiden om Nathalies höga klackar och hur vacker hon är och det har ingen betydelse för berättelsen. Just den biten hade jag glömt, men blir definitivt påmind här. Jag vet att författaren är en man, men vissa saker hade man kanske kunnat fråga en kvinna om. Såsom hur man gör med parfym. Även omslaget är väldigt onödigt sexualiserat upptäcker jag nu.

Ännu en sak jag blir tokig på är hur uselt korrekturläst boken är. Turning Torso har till exempel utsikt över Öregrund, enligt denna bok. Man har dessutom hittat på en helt egen spårvagnshållplats i Göteborg, vilket är helt onödigt eftersom det ligger fyra stycken tillräckligt nära för att ha funkat i texten. Det går inga spårvagnar på Såggatan. Från ena hållet kan man gå från Ekedal eller Majvallen. Från andra hållet har man både Kaptensgatan och Chapmans torg. Det stannar inte där, men jag ska inte fortsätta.

Annars är det en ganska intressant deckarhistoria om ett ämne som är mycket aktuellt just nu. Det är inte alls omöjligt att jag plockar upp en bok till, men det får framtiden utvisa.

Boken kan man köpa här.

Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth

Julen har väl dansats ut vid det här laget hos de flesta, men det blev inte så mycket tid eller energi till att komma ikapp med bloggen under julledigheten som jag hade inbillat mig. Så julen varar kanske ända in till påska här inne, vi får se…!

Jag inser att jag har läst tre böcker av Callum Bloodworth på bara ett halvår, vilket förstås i sig är ett gott betyg. Det är fina relationsromaner med mycket värme och djup, lättlästa utan att vara tunna alltså. Många skulle nog spela feelgoodkortet men jag håller inte med (vilket är ett gott betyg från mitt håll – det räcker inte med ett lyckligt slut för att en bok ska vara feelgood).

Elsa och Sophia har bestämt sig för att ordna jul på hjul för de som är ensamma eller ledsna under helgerna. De har fixat en skåpbil, julpyntat den från topp till tå och ordnat med ett schema så att så många som möjligt ska kunna få besök och förhoppningsvis en lite mer fröjdefull jul.

Men Sophia blir tvungen att hastigt resa till sin mamma i Norrland och Elsa står ensam med hela projektet. Hon har sina egna problem att stå i och känner inte att det är hon som verkligen brunnit för Julakuten för ensamma hjärtan som de kallar projektet. Men vad ska hon göra? Hon kan inte svika. Och till råga på allt har hon en grinig tonåring, en sur granne, en pratglad granne och en tomte, som aldrig tar av sig masken, att jonglera.

Superfina karaktärer, mycket värme och julstämning (och bakverk!) och en hel del sorg. Jättefin julbok.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Callum Bloodworth: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek

The wife and the widow av Christian White

Kate Keddie och dottern Mia väntar ivrigt på John som ska komma hem till Melbourne efter två veckor på konferens i London. De pratade med honom på Skype innan han åkte, de kollar och dubbelkollar att de har rätt information om hans flight men han dyker inte upp. Hans föräldrar vet ingenting, och när Kate ringer till hospicet där John jobbar som läkare berättar de att han de facto inte jobbat där på tre månader. Polisen kopplas förstås in, men Kate och hennes svärfar åker till Belmont, en ö utanför Melbourne som man bara kan nå med färja, för att följa upp om John mot all förmodan skulle ha åkt till sommarhuset där. Det är just det han har, det är där han hittas död och i huset har han inrett ett rum så att det ser ut som det hotellrum han Skypat från. Room service-meny och hela baletten.

Belmont kokar av turister på sommaren men under vintern, är det stendött. En familj som bor året runt är Abby och Ray med barnen Lori och Eddie. Abby stoppar upp djur på fritiden och jobbar deltid i öns mataffär, medan Ray är en slags vaktmästare för hela ön. Livet tickar på. En dag gör Abby en chockerande upptäckt i garaget, och därifrån in i en konfrontation av bevis, skuld och lojalitet.

Jag kan omöjligt gå in på varför detta är en så otroligt smart roman. Det är tydligt att det har krävts mycket stötande och blötande för att landa precis rätt i vad som berättas när, och hur, och varför. Trots den komplexiteten är det en snabbläst bladvändare – som en spänningsroman gärna ska vara. Kul med en miljö som är varken stad eller outback. De karaktärer jag gillar bäst är inte de som är mest sympatiska vilket är effektivt i spänningsgenren.

Jag blir nyfiken på att läsa Christian Whites debut, The Nowhere Child, efter denna mycket goda läsupplevelse!

Boken kan man köpa här. Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Picture you dead (Roy Grace, #18) av Peter James

Jag förbeställde Picture you dead till Kindle så fort det gick – sådant kan man inte sitta och vänta i bibliotekskö på och jag kan verkligen inte köpa fler böcker. (Jag har även förbeställt sista boken om Ruth Galloway.) Rensade kring 20 papperskassar när jag flyttade förra hösten och det är ändå ganska fullt överallt här. Därmed – e-böcker och bibblan. Gärna e-böcker från bibblan, men deras leverantörer är inte alltid så välsorterade. Hur som helst hade jag nästan glömt vilket datum den skulle komma så det blev en glad överraskning när den ramlade in!

Picture you dead handlar om konstvärlden, vilket är lite ovanligt och spännande. Det finns förstås en hel rörelse med organiserad brottslighet kring dessa värdefulla ting som tavlor och andra konstverk är. Förfalskning finns i centrum.

Harry och Freya har som hobby att gå på bakluckeloppisar. De hyser förstås en dröm om att någon gång göra ett riktigt fynd, men hittills har det inte hänt. En söndag kommer de hem med en tavla som Harry vill ha för ramens skull. När han ska skära loss duken upptäcker han att det verkar finnas en annan målning under. Han hör av sig till en gammal kontakt som försörjer sig på att göra förfalskningar och får instruktioner för hur han, mycket försiktigt med tops och aceton, kan få fram tavlan som finns under. De får nys om att den kan tänkas vara värdefull och tar med sig den till en inspelning av Antikrundan – där de får bekräftat att den högst troligt är äkta, och blir eskorterade av säkerhetsvakter därifrån, för det kan hända att tavlan är värd många miljoner.

Samtidigt gräver Roy Grace och hans team i ett kallt fall från 2015. En konsthandlare hittades död i sin bil utanför sin herrgård i närheten av Brighton. Det finns en samlare som inte räds några metoder för att få lägga vantarna på det han vill ha. Just nu är det tavlan som Harry och Freya har – kanske var det 2015 något som Charlie Porteous hade.

Här är det mord och inbrott och förfalskningar och anlagda bränder om vartannat. Konstvärlden är inte bekant för Roy Grace, och denna delen av konstvärlden är absolut inte bekant för mig heller. Det blir väldigt intressant, vid sidan om att det som vanligt är spännande, välskrivet, klurigt och mycket brittiskt. Jag blir faktiskt aldrig besviken på en Roy Grace-bok. Detta är nummer 18 i serien och jag hoppas verkligen på många fler.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

Dead simple (Levande begravd)
Looking good dead (Ett snyggt lik)
Not dead enough (Långt ifrån död)
Dead man’s footsteps (Död mans fotspår)
Dead tomorrow (Den enes död)
Dead like you (Död som du)
Dead man’s grip (Död mans grepp)
Not dead yet (Till döds)
Dead man’s time (Döden kan vänta)
Want you dead (Tills döden för oss samman)
You are dead (Dödsmärkt)
Love you dead (Älska dig till döds)
Need you dead (Du måste dö)
Dead if you don’t
Dead at first sight
Find them dead
Left you dead

The bullet that missed (The Thursday Murder Club, #3) av Richard Osman

Richard Osman som författare kom lite som en blixt från klar himmel. Han var folkkär programledare i ganska lättsamma frågesporter och liknande, men släppte då första boken om The Thursday Murder Club 2020 och sedan dess en till om året. Och det är fler på gång vilket jag är glad åt för jag tycker att de är utomordentligt underhållande.

Joyce, Elizabeth, Ibrahim och Ron är igång igen. Denna gång är det dags för Torsdagsmordklubben att ta sig an och försöka lösa ett tio år gammalt mord på en tv-programledare. Det sades att hon körde över en klippa för att ta sitt eget liv, men det är något som inte stämmer – till exempel att man aldrig hittade någon kropp.

Elizabeth – före detta MI5-agent – träffar på en synnerligen otrevlig person – The Viking – som vill att hon ska se till att mörda en annan snubbe, en KGB-general och kompis från förr. Om hon inte gör det tänker han i sin tur mörda alla hennes vänner.

Mycket att stå i, alltså, men storyn flyter på väldigt fint och även om mysteriet är ganska intrikat sammanvävt är det inga problem att hänga med. Berättarperspektivet skiftar och Osman lyckas väldigt bra med att ge varje person sin egen röst genom ton och aktion.

En riktig bladvändare, både för att det är spännande och väldigt underhållande. Brittisk humor är den bästa humorn och mitt i allt mördande och rusk är det otroligt roligt och charmigt. Klurig upplösning och mycket välskrivet.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien: The Thursday Murder Club, The man who died twice.

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.