Ulysses av James Joyce

Vad kan jag skriva om Ulysses? Älskad och mindre älskad, hur det än är är det ett av de mest kända verken inom europeisk litteratur på 1900-talet och jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle ta mig igenom den – men tack vare ett gemensamt projekt med en vän, där vi postade inlägg på instagram varannan dag om biten vi läst, så gick det. Och jag är väldigt glad för det, även om det stundtals var jättejobbigt. Stundtals var det nämligen jätteroligt också.

Man kan läsa våra inlägg här, om man vill! Tyvärr upptäckte vi efter att vi uppfann den smarta hashtagen att det även fanns någon sorts blomprojekt som pågick, men ni ser nog vilka som är våra. 25 dagar, 25 inlägg, en bautaroman.

Vi firade avslutat projekt med middag på Pinchos. Liten mat, stor litteratur 😉

Come Again av Robert Webb

Jag kan inte fatta att det är tre år sedan Robert Webbs strålande How not to be a boy kom ut! Jag vill heller inte riktigt acceptera det, men så är det tydligen. Tiden går! Nu har geniet Webb gjort sin romandebut med Come Again och jag bad biblioteket köpa in den så fort den kom ut. Eventuellt blir jag snart portad från bibliotekets sida för inköpsförslag, för det är mycket som kommer från mig – men de nekar aldrig ett inköp, så jag fortsätter väl tills jag blir ifrågasatt 😉

Come Again är dels en relationsroman om sorg och bearbetning och när det känns stört omöjligt att bearbeta, dels en sorts magisk realism light.

Kate förlorar sin man Luke efter tjugoåtta år tillsammans. Han är bara 45 år när en dold sjukdom som han troligtvis burit på sedan tonåren slår till när han böjer sig ner för att plocka ur diskmaskinen och aldrig kommer upp igen. Kate slår ifrån sig alla omkring henne, är destruktiv, dricker för mycket och har varit tjänstledig från jobbet länge. Det verkar bara finnas en enda utväg – att hon går samma väg som Luke och avslutar allt.

Men – hon kommer inte riktigt dit. Kvällen innan det ska ske går hon och lägger sig som vanligt, men vaknar i fel säng och i fel kropp. Hon är arton år igen, det är första morgonen på universitetet och hon förstår att detta är hennes chans att träffa Luke för första gången igen, och att kunna berätta för honom att han måste se till att gå till läkaren och kräva en röntgen av huvudet. Hon kan hindra hans för tidiga död – men kommer hon fortfarande att finnas i hans liv, denna andra gång? Hon vet allt om honom, och alla sina vänner, men de har ingen aning om vem hon är.

Det är rörande, roligt, varmt och innerligt – och mot slutet, extremt spännande. Jag rös och fick tårar i ögonen på slutet och det händer faktiskt inte speciellt ofta. Jag vet ju att Webb är ett geni på att skriva komedi, men detta är så mycket mer. Så himla bra!

Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Någon som du av Marc Levy

Till sommarbingot behövde jag en bok skriven på annat originalspråk än svenska eller engelska och jag hade faktiskt en ambition att läsa denna på franska, men det var lång kö på biblioteket och jag orkade faktiskt inte vänta (men jag fick med mig tre andra franska romaner hem som jag givetvis inte vågat mig på), så det fick bli på svenska.

Ärligt talat hade jag inga stora förväntningar på Någon som du – jag tror att jag tänkte att det skulle vara en feelgoodbagatell på alldeles för många sidor, men blev positivt överraskad av läsningen som var riktigt njutbar och underhållande (så på det viset absolut feelgood) men det finns ett djup som lyfts fram på ett alldeles utmärkt sätt av Levy, med humor och härliga miljöer.

På 12 5th Avenue finns inte bara ett antal mer eller mindre excentriska hyresgäster, utan även en av stadens sista handstyrda hissar. Tanken är nog att huvudpersonerna ska vara en ung kvinna som bor i huset, Chloe, och hisskötarens brorson Sanjit, men jag tycker inte att hela berättelsen vilar på den romantiska komedin som utspelar sig dem emellan. Det finns så mycket mer här. Kulturskillnader, hemliga kärleksaffärer, stolthet, oberoende och rasism. Och New York, förstås!

Jag gillar dialogen skarpt – den är trovärdig och rapp och då och då väldigt rolig. Berättelsen håller en bra takt hela vägen igenom, schysst driv och lagom mycket som händer. Det är alltid trevligt att bli positivt överraskad och detta är en jättefin sommarbok.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Amsterdam av Ian McEwan

Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.

Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.

Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.

Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?

Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.

Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.

Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.