Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.