Just nu – november

November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.

The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna,  FannyHelena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.

Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.

Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!

Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉

Vuxna män gör saker tillsammans: en liten bok om Killinggänget av Linus Kuhlin

Mycket av det Killinggänget gjorde skedde när jag bodde utomlands – jag kan NileCity 105,6 praktiskt taget utantill, men efter det är jag pinsamt obevandrad. Jag har sett Torsk på Tallinn, ganska snart efter att den gjordes, och på senare tid lite mer tack vare en bildande make, men det är alltså mycket som jag inte kommit i kontakt med mer än i förbifarten. Linus Kuhlin har fyllt i mina kunskapsluckor på ett makalöst sätt i sin bok. Oerhört researcharbete, mycket skickligt sammanfattat och väldigt inspirerande.

Det handlar ju om humor, såklart – men lika mycket om hur det är att arbeta tillsammans med vänner, om hur vänskaper inte alltid mår så bra av att arbeta ihop och om hur livet kan vilja gå i olika riktningar som inte nödvändigtvis matchar med planen för arbetet – eller vänskapen. En kronologisk berättelse med analys och tanke, inte helt okritiskt men fullt av kärlek ändå.

Korrekturläsningen lämnar tyvärr lite att önska, men jag hängde för en gångs skull inte upp mig på det. Det var så trevlig läsning i alla fall.

Det var en slump att Snedtänkt-avsnittet om Killinggänget – det första av två, i alla fall, kom några veckor innan jag läste boken och det var en fröjd att lyssna på Kuhlin i samtal med Kalle Lind. Jag längtar efter avsnitt två!

Just nu – oktober

Några av the artists formerly known as Kulturkollo kör en Just nu-enkät i början på varje månad och jag hakar på! Gör det du också. Jag plockade listan hos Fiktiviteter och där finns även länkar till fler.

Just nu…
… läser jag: Ya Leila av Donia Saleh. Jag började på den igår kväll så har inte kommit så långt ännu. Slog någon sorts rekord igår och avslutade inte mindre än tre påbörjade böcker, det var Sömnernas sömn av Elin Säfström, Truly Devious av Maureen Johnson och The Ruins av Mat Osman.


… ser jag på: Seinfeld. Vi började från början för några veckor sedan och det är väldigt underhållande – och svårt att tänka sig att det är nästan trettio år sedan det sändes. Somliga saker är universella, andra inte. Ser även på Älska mig, som jag gillar skarpt men blir vansinnig på, och lite annat blandat. I underhållningsväg gillar jag Alla mot alla, Filip och Fredriks frågesport, och Muren. Och – ja, jag skäms inte – Paradise Hotel för det är så bisarrt att jag inte kan låta bli.


… lyssnar jag på: poddar och ljudböcker. Mina bästa poddar är Flashback Forever och Daddy Issues. Försöker lyssna på musik av och till men jag har blivit otroligt dålig på det.

… längtar jag efter: kulturevenemang och långledighet.

Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.