Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.

Smakebit på søndag, 22 november 2020 – The Thursday Murder Club av Richard Osman

Hösten kom i veckan, med ösregn och hård vind. Igår kom kylan för första gången under nollan på dagtid (tror jag) och efter en blåsig och regnig natt är det en riktigt vacker höstdag i Göteborg. Får se vad det blir av den!

Det höstiga vädret inspirerar ju åtminstone till läsning och jag har tagit mig igenom flera böcker, av varierande kvalitet, under veckan som gått. Igår började jag äntligen på en titel jag längtat efter – det tog flera månader för biblioteket att få in den – The Thursday Murder Club av Richard Osman. Den har hyllats i England och sköt i höjden på topplistorna så fort den kom ut, tack vare – får man gissa – att Richard Osman är en populär programledare för diverse nöjesprogram. De flesta nöjesprogramledare och komiker i UK skriver kanske mest skojsiga skämtböcker och möjligtvis memoarer, men detta är något annat. En klurig, trevlig och väldigt välskriven kriminalroman, som utspelar sig i en slags pensionärsby i Kent. Sådana finns mig veterligen inte i Sverige, åtminstone inte ännu, men man kan väl se det som ett slags utökat seniorboende.

Dagens Smakebit kommer således därifrån och ni får faktiskt en hel sida, för jag tycker att den sätter tonen i boken på ett så väldigt bra vis. Den är ur ett mycket tidigt skede, så spoilar ingenting.

Elizabeth had formed the Thursday Murder Club with Penny. Penny had been an inspector in the Kent Police for many years, and she would bring along the files of unsolved murder cases. She wasn’t really supposed to have the files, but who was to know? After a certain age, you can pretty much do whatever takes your fancy. No one tells you off, except for your doctors and your children.

I’m not even supposed to say what Elizabeth used to do for a living, even though she does go on about it herself at times. Suffice to say, though, that murders and investigations and what have you wouldn’t be unfamiliar work for her.

Elizabeth and Penny would go through every file, line by line, study every photograph, read every witness statement, just looking for anything that had been missed. They didn’t like to think there were guilty people still happily going about their business. Sitting in their gardens, doing a sudoku, knowing they had got away with murder.

Also, I think that Penny and Elizabeth just thoroughly enjoyed it. A few glasses of wine and a mystery. Very social, but also gory. It is good fun.

They would meet every Thursday (that’s how they came up with the name). It was Thursday because there was a two-hour slot free in the Jigsaw Room, between Art History and Conversational French. It was booked, and still is booked, under the name Japanese Opera – A Discussion, which ensured they were always left in peace.

There were certain favours both of them would call upon, for different reasons, and all sorts of people had been called in for a friendly chat over the years. Forensics officers, accountants and judges, tree surgeons, horse-breeders, glassblowers – they’d all been to the Jigsaw Room. Whomever Elizabeth and Penny thought might help them with some query or other.

Ur The Thursday Murder Club av Richard Osman, Viking: 2020

Jag är inte överförtjust i termen ”mysdeckare” – det är inte mysigt när folk blir mördade – men stämningen i boken är ändå mysig, det går inte att sticka under stol med. Byn där damerna och deras vänner och fiender bor ligger idylliskt på landsbygden, här finns restaurang och pool och en flock på tjugo lamor. Det är så väldigt trevligt att befinna sig där!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag och vecka framöver.

Just nu – november

November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.

The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna,  FannyHelena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.

Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.

Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!

Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉

Veckans kulturfråga, v. 45 2020

November är en bra månad att ta sig an hyllvärmare, och veckans fråga hos enligt O är väldigt läglig, för jag har faktiskt precis börjat på en sådan där riktig tegelsten som legat och väntat länge…

Vilken bok i din hylla har stått där väldigt längre trots att du egentligen vill läsa den?

Jag har äntligen tagit mig an Blonde av Joyce Carol Oates! Började i förrgår, tror jag, så jag har inte kommit så långt än – den är ju ganska omfångsrik, minst sagt – men jag älskar verkligen det jag har läst hittills.

Jag har inte läst jättemycket av JCO, men det jag har läst har jag gillat – det är mest tegelstensstatusen som fått mig att tveka, tror jag. Men om jag klarade Ulysses så ska jag väl klara Blonde, tänker jag – och jag kommer inte att stressa mig igenom den heller. Detta får bli njutläsning!

Smakebit på söndag, 25 oktober 2020 – Lögnernas träd av Frances Hardinge

Söndag, normaltiden är åter och det blåser småspik ute. Typisk höstdag, alltså. Men björkarna utanför mitt fönster är otroligt vackra just nu, och egentligen gillar jag hösten. Jag är bara inte riktigt redo att sluta vara barfota i skorna! Nu har det inte behövts några vinterkängor denna veckan, då temperaturerna varit ganska höga, men i förra veckan var det frost ett par morgnar så jag antar att jag får bita i det sura äpplet och plocka fram lite höstgarderob i veckan som kommer.

Veckans Smakebit kommer ur Lögnernas träd av Frances Hardinge. Den har stått på min läslista och legat i min bokhylla på Storytel i många år nu, och jag försöker plocka lite grann från längst bak i kön då och då. Den har blivit hyllad av många vars omdömen brukar stämma överens med mina och jag gillar den, även om den känns lite utdragen.

Faith, dockspelaren som höll i trådarna till det lokala spöket, lade lugnt den enda handen ovanpå den andra.
”Är det många saker som har försvunnit?” frågade hon och undrade hur många av hennes omflyttningar som uppmärksammats.
”Jag är rädd för det.” Morbror Miles räknade upp en lång rad föremål som saknades. En del av dem var verkligen sådant som Faith hade lånat, som väskan med fältutrustning och fickuret. Men det saknades tydligen även några växter, ett par sidenkravatter, en tobakskruka och lite andra saker. Det var uppenbarligen inte bara Faith som drog nytta av omständigheterna för att skaffa sig saker hon ville ha. ”Sanningen att säga så behöver vi göra en ordentlig inventering av din fars ägodelar.”
Faith sa ingenting men reste ragg inom sig. En ”ordentlig inventering” skulle förmodligen innebära en grundlig genomsökning av huset.

Ur Lögnernas träd av Frances Hardinge, B. Wahlströms: 2015

Jag har bara jobbat i två månader sedan semestern men önskar verkligen att jag också hade läslov i veckan som kommit! Får göra det mesta av dagen idag, som jag hoppas innehåller mycket läsning, stickning, korsordslösning och helst lite förberedelser inför en skoluppgift också. Och ja – en nypa frisk luft får det också bli

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag ❤

Truly devious (Truly devious, #1) av Maureen Johnson

Jag tror att denna hamnade på min läslista genom någon samling av mysterier som utspelar sig på internatskolor eller universitet à la Den hemliga historien, och den har stått på listan sedan 2016. Jag gör ju ett ryck då och då med att försöka tackla den där gigantiska listan, även om jag aldrig kommer att bli klar eftersom den fylls på konstant, men ändå. Nu råkade denna finnas som ljudbok hos min leverantör, så jag passade på när jag ändå gjorde en stor rensning av bokhyllan där. Sagt och gjort. Amerikanska ljudböcker är dock inte alltid min melodi, det kan bli lite teatraliskt – i detta fallet var det tvärtom, för inläsaren lät som en blandning av nioåringar som läser högt och uttalar varenda bokstav, och iPhone-assistenten Siri. Inte idealiskt, men det var inte genomgående utan mer bitvis.

På 1930-talet grundade filantropen Albert Ellingham en skola full av gåtor, labyrinter och trädgårdar – en plats där lärande skulle vara en lek. Ellingham Academy öppnade, men strax därpå kidnappades Alberts fru och dotter. Det enda spåret gärningsmannen lämnade efter sig var en gåta på rim, signerad Truly, Devious. Gåtan och mysteriet förblev olöst.

I nutid är Stevie Bell en sann true crime-fantast, och hon söker sig till Ellingham Academy med den ambitiösa planen att lösa mordet. Men ännu en gång kommer döden till skolan, och en av hennes klasskamrater hittas död under mystiska omständigheter. Det finns alltså ännu ett mysterium att ta sig an för Stevie.

Detta är första delen av en trilogi, och det är inte den sortens trilogi som går lika bra att läsa fristående, tror jag. Man får inga direkta svar i denna första bok, utan det är mer som en upptakt till vad som komma skall. Jag kommer att fortsätta, för jag gillar verkligen miljön och premissen. Dock är det lite för många karaktärer inblandade. Man kan ju förstå det, eftersom den utspelar sig på en skola, men jag tappar bort mig lite ibland vad gäller ”birollerna”. Det kanske blir tydligare längre fram. Men den är skriven med bra flyt och driv, man vill veta mer och Stevie är en fin huvudperson.

Sömnernas sömn (En väktares bekännelser, #3) av Elin Säfström

Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknar som jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)

Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.

Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?

Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!

Smakebit på söndag, 18 oktober 2020 – Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Söndag igen! Tiden går så fort just nu att jag inte hinner med. Det är en strålande vacker höstdag i Göteborg och jag ska snart sätta igång en gryta med högrev och butternutpumpa som ska inmundigas innan bokcirkel senare i eftermiddag, då vi ska prata om Annihilation av Jeff Vandermeer. Jag behöver även ha med mig en boktitel med tema USA, så får fundera lite på det också. Men det ska väl inte vara så svårt.

Veckans Smakebit kommer ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul. Den handlar om klass, ursprung, förutsättningar och brännmärken på underarmarna från fritösen på jobbet. Och så mycket mer. Jag är hittills djupt imponerad av denna debutroman.

Han är alldeles andfådd när han kommer till slutet av meningen och kan bara nicka till svar när jag beställer en grekisk sallad. Jag sätter mig ner hos de andra just som Stojan är inne i ett mycket invecklat resonemang om hur nyttigt det är med Diet Coke.

”Sockret som finns i Diet Coke är ju liksom inte riktigt socker, eller hur, utan liksom pressad superenergi och tester på råttor visar att de bygger tre gånger så mycket muskler när man injicerar dem med Diet Coke än om man inte gör det. Det är därför det är så himla bra att dricka läsk direkt efter att man pressat på gymmet. För att snabbare bygga muskler alltså. Men man måste svepa hela burken redan i omklädningsrummet, annars har det ingen effekt.”

Ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul, Weyler: 2020

Nog för att jag är rätt förtjust i just Diet Coke, men detta tror inte ens jag på 😉

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten. Önskar er en fin söndag, med eller utan aspartam.

Smakebit på søndag, 11 oktober 2020 – The all-night sun av Diane Zinna

Jag kan inte dra mig till minnes var jag hörde talas om The All-Night Sun men jag lämnade inköpsförslag på biblioteket och nu har jag den äntligen hemma och veckans Smakebit kommer från första början, för jag har inte börjat läsa mer än så än.

When I accepted Siri’s invitation to travel home with her for the summer, it was like taking her up on a beautiful dare. I can still see her with her backpack, eighteen years old, lightly crossing transoms of age and language to make me feel comfortable among her teenage friends. In dreams Siri leads the way through Gamla Stan’s caramel streets, turning to smile at me as I follow behind. Back in the United States, before I impulsively accepted her invitation, I had been Siri’s teacher. Like the midnight sun that does not set, my decision to go to Sweden with her spread its undying light over everything. My grief was like that, too. I fell asleep to it. I awakened to it.

In essays, Siri had written about this place imbued with magic: trolls; water spirits; the holiday called Midsommar, when everyone flees the cities for the countrysidee, when everyone turns young again. Midsommar, when the sun didn’t set and night’s torments didn’t come. Really? She’d agreed, yes, it was that green, that fresh, that new – everything would be just thawing out.

Ur The all-night sun av Diane Zinna, Random House: 2020

Det ska bli spännande att se vart berättelsen tar vägen, och intressant att se Sverige ur en amerikansk kvinnas ögon.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese. Ha en fin söndag!

Årets bok 2020 – Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Prisceremonin för Årets Bok brukar äga rum på Bokmässan, med mingel och allt. I år var det annorlunda, men Titti Schultz presenterade pristagarna som vanligt och det känns ju tryggt ändå!

Trea i år blev Stina Jacksons Ödesmark, som jag nog hade tippat som vinnare. Mitt inlägg om Ödesmark finns att läsa här.

Tvåa blev Brevvännerna av Eli Åhman Owetz. Jag har inte läst den, men man ska aldrig säga aldrig.

Och på första plats kom en av mina favoritböcker i år, nämligen Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag ÄLSKADE den, och blev SÅ förvånad när jag upptäckte att alla inte gjorde det. Smaken är som… ja, ni vet. Här är mitt inlägg om Owens bok, i alla fall 🙂