Etikett: Bok till film

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Vi i villa av Hans Koppel

Vi blev otroligt förtjusta i Henrik Schyfferts drama-komediserie Vi i Villa med bl.a Mattias Nordkvist och Johan Widerberg i rollerna, som kom ut på Discovery+ i våras. Mycket skratt och många skämskuddar – en briljant satir över medelklassen.

Det blev snabbt lång kö på biblioteket på Hans Koppels bok, som är förlaga till serien och jag väntade otåligt. Och blev inte besviken! Jag har bara läst ett par av Koppels thrillers förut (Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra) och gillat dem mycket, men detta är alltså något helt annat och det är alldeles ypperligt bra.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han spelar innebandy med sina kompisar och har en älskarinna. Allt är alltså precis som det ska. Tills det visar sig att hans dotter är utsatt för mobbing i skolan – och då tar det hus i helvete. Nu ska det hämnas. Det är grannen, som familjen umgås med, som det ska hämnas på – men det stannar inte riktigt där. Anders måste till varje pris se till att han inte blir påkommen, och därför sätter han igång med en hämnd-bärsärkagång.

Det är jätteroligt. Försöker man analysera Anders beteende, eller se någon rationalitet i det så kommer man inte tycka att det är kul. Men om man kan ta det för den absurda satir det är, och om man kan skratta åt det märkligt grabbiga så kommer man att ha kul här. Det är lättläst och finurligt och jag gillar det väldigt mycket.

TV-serien har placerat handlingen i en modernare miljö då boken har fjorton år på nacken – här spelar Anders (givetvis) padel istället för innebandy, och han jobbar på en talarförmedling där han har Björn Ranelid i telefon varannan minut. En scen på en trendig konceptrestaurang är otrolig. Men serien följer verkligen boken på ett väldigt lyckat och väl genomfört sätt, så jag vill verkligen rekommendera båda media.

Boken verkar inte gå att köpa – man får väl hoppas att något förlag gör en nyutgivning med tanke på tv-serien – men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek.

One true loves av Taylor Jenkins Reid

Jag har blivit tjusad av Taylor Jenkins Reid de senaste åren – först var det Evelyn Hugos sju äkta män som jag inte hade några större förväntningar på men blev otroligt förtjust i. Därefter kom Daisy Jones and the Six som också är mycket bra, och så nyss den fantastiska Malibu Rising. One true loves dök upp som förslag på Storytel och jag trodde först att det var något nytt och undrade varför jag inte hört något om den förut, men den kom ut 2016, innan den stora succén. Jag upptäckte nu att den ska komma ut i filmversion i år, så kanske får den mer uppmärksamhet inom kort – den kom ut som pocket med ovan omslag i januari.

Premissen för berättelsen är spännande på en gång. Emma Blair befinner sig på en middag tillsammans med sin familj och sin fästman Sam när hon får ett telefonsamtal. Från Hawaii, av alla ställen. Rösten i luren är en som hon aldrig trodde att hon skulle höra igen. I tjugoårsåldern gifte hon sig med Jesse som hon varit tillsammans med sedan skolan, och de startade ett äventyrligt liv i Kalifornien, långt ifrån den lilla staden där de växte upp och från bokhandeln som Emmas föräldrar hoppades att hon skulle vilja ta över. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse när han är ute på ett jobb i helikopter.

Emma flyttar till slut hem till New England igen och tar mycket riktigt över bokhandeln. Hon träffar Sam, som hon känt flyktigt i ungdomen, de blir förälskade och sambos och sedermera förlovade. Emma har fått en ny chans till lycka, efter den enorma sorgen hon tagit sig igenom. Men efter alla dessa år visar det sig alltså att Jesse lever. Han är på väg hem och Emma sätts i en ytterst besvärlig sits.

Det är ganska underhållande läsning (eller lyssning i mitt fall), och jag blev väldigt engagerad till en början men blev så himla trött på ljudboksinläsningen. Inläsaren ger alla män en väldigt märklig röst – när det är Jesse eller Sam som pratar ska den nog låta sexig, när det är Emmas pappa (eller någon annans pappa eller svågern) som någon sorts bullrande jovialisk herre. Det är otroligt irriterande och för mig tog det fokus från berättelsen. Det är lite besvärligt att vara så känslig för inläsare som jag är, men så är det och det är svårt att vänja sig av med.

Jag gissar som sagt att detta kommer att bli en sådan bok som plötsligt får ny fart tack vare filmatisering, och jag gissar att det kommer att bli som t.ex Jojo Moyes, vars gamla böcker gavs ut igen och folk klagade på att böckerna blev sämre, när det faktiskt troligtvis är så att de blev bättre men boken omlanserades som om den var ny. (Den nya utgåvan hänvisar till nyare titlar och det blir ju lite märkligt.)

Läsvärd? Ja, som en romance är den inte alls dum. Det är nu inte min genre och jag är svalt positiv till att rekommendera den.

Boken kan man köpa t.ex här.

Fever Pitch (1997)

Jag hade tänkt att jag skulle se invigningen av fotbolls-EM i fredags, men hade glömt att jag faktiskt har en möjlighet att se TV4 live genom min tv-leverantörs app så tji fick jag, trodde jag. Men jag var i fotbolls-mode och började scrolla lite på SVT Play – där jag upptäckte att Fever Pitch råkade finnas i en månad framåt ungefär. Sagt och gjort.

Jag var rätt säker på att jag hade sett filmen förut, men jag tror faktiskt inte jag har det – i alla fall inte hela. Boken har jag däremot läst ett par gånger och älskar den. Både för att jag älskar Nick Hornby och för att jag älskar att gå på fotboll. Och även om jag aldrig varit så besatt som Paul och hans kompisar så har jag ändå följt Southampton runt Storbritannien i något år eller två. Doften av stekt lök utanför Highbury som syns i något klipp från 70-talet i filmen, och känslan av att promenera till och från en arena kom över mig som en tryckvåg. Ljuvligt! (Även om jag knappt skulle våga gå på en match nu efter sisådär femton månaders halv-isolering, jag hade fått torgskräck och hörselskador.)

Berättelsen är självbiografisk, så mycket vet vi. Nick Hornby är besatt av Arsenal och har så varit sedan barndomen, och detsamma gäller givetvis Paul Ashworth, filmens huvudperson som spelas av en otroligt ung Colin Firth i stort rufsigt hår. Han är engelsklärare i södra Hertfordshire någonstans, men vill helst prata fotboll med alla som vill lyssna. En ny lärare i skolan väcker hans intresse och de börjar träffas, men det dröjer inte länge innan Sarah tröttnar på att vara Pauls andrahandsval. Han vet vad han ska göra ett halvår framåt om spelschemat släppts, men han vet inte vad hon och han ska göra tillsammans om tio dagar.

Både roligt och väldigt innerligt och fint. Jag bodde ett tag väldigt nära gamla Highbury Stadium och tyckte att det var väldigt kul att spana på folkströmmen från Finsbury Park upp till arenan. Jag glömmer heller aldrig när jag var på besök hos en kompis uppe i Wood Green på våren 2004 och skulle åka buss därifrån hem till Whitechapel – samma dag som Arsenal vann trippeln (Premier League, FA-cupen och ligacupen). Stämningen var oerhörd och det gjorde ingenting att det var fyrtio grader varmt på bussen och trafiken knappt rörde sig då det var rödvita fans över hela gatorna – den lyckan och euforin går knappt att jämföra med något annat. Jodå – lyckan och euforin kan säkert uppnås i andra fall, men denna lycka och eufori tillsammans med flera tusentals andra är något alldeles särskilt.

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Death of a hollow man (DCI Barnaby, #2) av Caroline Graham

Chief Inspector Barnaby är ju definitivt mest känd för den stora massan som karaktären i tv-serien som John Nettles spelar med bravur. Jag tycker väldigt mycket om Morden i Midsomer och ser gärna ett avsnitt eller två ur de gamla säsongerna när jag är ensam hemma och bara vill sticka och titta med ena ögat – men serien är ju baserad på en kortare bokserie av Caroline Graham och det är kul att läsa. Jag har läst den första någon gång för längesen och hittade denna på min iPad när min gamla Storytel Reader plötsligt tackade för sig i mellandagarna. Sagt och gjort!

Det var inte jättelängesedan jag såg detta avsnittet, men jag kom inte riktigt ihåg hur det gick – och dessutom har ett extra mord lagts till i tv-avsnittet. Boken fokuserar på Caustons teatergrupp, som ska sätta upp Amadeus. I en del av pjäsen ska en karaktär ta sitt liv med en rakkniv, som givetvis ska ha preparerats med tejp – men på premiären är den inte det och skådespelaren faller till marken. Som tur är finns Barnaby på plats i publiken och kan ta tag i situationen.

Det blir en rafflande utredning – som alltid i Midsomer. Det är hemligheter och otrohet och falskhet och lögner och kärlek och jag vet inte allt, men Barnaby och Troy tar såklart kommando över situationen.

Bokversionen är väldigt lång och stundtals extremt långrandig och lite babblig. Bok-Barnaby vill mest ägna sig åt trädgårdsskötsel och måleri, Troy är rödhårig och gift (men svag för damer, ändå). Jag vågar lova att tv-versionerna är betydligt mer karismatiska och med mycket mer humor. Men nog är det underhållande! Slutet är likadant som tv-avsnittet och det är verkligen en riktig höjdare.

Smakebit på søndag, 27 december 2020 – The Queen and I av Sue Townsend

Årets sista söndag är här, och nog är vi alla redo att säga adjö till 2020. De hotar med snö här i eftermiddag, men än så länge är det bara regn och blåst. Får se vad som händer!

Igår kväll såg vi Drottningen och jag på SVT Play, David Walliams filmatisering av Sue Townsends bok med samma namn. Boken är helt fantastisk men filmen var väl sådär, får jag säga. Jag tror att vi är bortskämda med fantastiska The Crown och The Windsors vad gäller skådespelarinsatser och mask, i det första exemplet och komedi, i det andra. Men som sagt, boken är otrolig och därför bestämde jag mig för att lyssna på den igen idag. Ett gott söndagsnöje till stickningen!

Bokens premiss är att ett republikanskt parti vunnit makten i Storbritanniens parlamentsval 1992, och kungahuset tvingas abdikera och flytta in i ett subventionerat bostadsområde någonstans i Leicestershire. Här träffar partiledaren och den nye premiärministern Jack Barker kungafamiljen för första gången.

Sue Townsend är en av mina absoluta favoritförfattare, och har så varit sedan jag läste Adrian Mole för första gången i högstadiet. Hon dog alltför ung för sex år sedan, men hennes verk lever vidare och det är verkligen välförtjänt.

The Queen winced as Jack Barker ground his cigarette out on the silk rug. A faint smell of burning rose between them. Jack fought the urge to apologise. The Queen stared at Jack disdainfully. His stomach gurgled. Her picture had hung in his classroom when he was struggling to learn his nine times table. In his boyhood he used to look to the Queen for inspiration.

Prince Charles bent down and picked up the cigarette stub. He looked for somewhere to put it, but, finding nowhere suitable, he slipped it into his pocket.

Princess Margaret said, ”Lilibet I’ve got to have a fag. Please!”

”May we open the windows, Mr Barker?” asked the Queen.

Her accent cut into Jack like a crystal. He half expected to bleed.

”No chance,” he replied.

”Am I to have a house of my own, Mr Barker, or must I share with my daughter and son-in-law?”

The Queen Mother gave Jack her famous smile, but her hands were twisting the full skirt of her periwinkle dress into a knot.

Ur The Queen and I av Sue Townsend, Penguin: 1992

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Gott slut och god fortsättning ❤

The Undoing (HBO, 2020)

Vi har ju sett Hugh Grant i många liknande roller genom åren – lite rufsig och tufsig, mer eller mindre charmig engelsman, ni vet. Det är Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Om en pojke och Love Actually (mer charmig) och Bridget Jones (betydligt mindre charmig) och förstås en massa fler också. I fantastiska miniserien En engelsk skandal som sändes på SVT 2018 kändes det som om han hade ”växt upp”, för oj, vilken prestation han gjorde där. Och nu har han gjort det igen, i spänningsserien The Undoing.

Sex avsnitt, som trots att de faktiskt ibland känns väldigt utfyllda med Nicole Kidman som promenerar omkring i olika vackra kappor, är täta och intensiva. Det är en mordhistoria, där pusselbit läggs till pusselbit och det hela avslutas med ett riktigt rättegångsdrama. Jag sa till min man innan vi satte på det sista avsnittet att jag misstänkte precis ALLA, utom den som visade sig vara skyldig i slutet.

Smart, spännande och fascinerande – men det är tråkigt att Kidman nu är så botoxad att det inte går att se en enda känsla i hennes ansikte. Men Grant, och flera andra, är otroligt bra. Jag är lite sugen på att läsa boken som ligger till grund till serien (You should have known av Jean Hanff Korelitz), som tydligen är mycket mer introspektiv i Kidmans karaktär.

Tisdagstrion: Vintervitt

Det var längesen jag var med på Tisdagstrion hos Ugglan och Boken, men nu när jag äntligen fått lite flow i bloggen igen efter att ha legat långt efter med mina texter vill jag haka på där jag kan!

Veckans tema är vintervitt.

Blonde av Joyce Carol Oates håller jag på att läsa just nu – men den är inte högsta prio då det är så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Det är ju en rejäl tegelsten och, som jag skrev häromdagen – den får ta den tid den tar. Jag plockar upp den några gånger i veckan och läser några sidor och det funkar den bra till.

The Hate U Give av Angie Thomas är en av de bästa unga vuxna-böckerna jag har läst under de senaste åren. Otroligt bra – och väldigt aktuell just nu när BLM-rörelsen fått fart i hela världen.

Everything, everything av Nicola Yoon är också en unga vuxna-roman, som jag fortfarande tänker på då och då fast det var tre år sedan jag läste den. Otroligt fin! Boken har blivit film men jag har av någon anledning inte sett den än – det kanske får bli till helgen!

Dash & Lily – en riktigt fin TV-filmatisering (Netflix, 2020)

Det är fem och ett halvt år sedan jag läste och föll för Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohn, och tur är väl det, för jag tror att jag hade njutit mindre av denna underbara tv-serie om jag hade kommit ihåg hela handlingen – och om jag hade kommit ihåg vad som inte följer boken förstås. Inte för att sådant brukar göra mig jättemycket, men det kan störa. (Jag tänker dock lyssna på boken igen nu i december för jag blev som nykär i dessa karaktärer.)

Det är New York, det är juletid och det är inte pandemi. Bara det skapar en fantastiskt trevlig eskapism i tio avsnitt. Charmiga karaktärer med egenheter och imperfektioner är alltid härligt och jag gillar ju smarta tonåringar som beter sig lite som om de vore tjugofem år äldre än de är. Vackert filmat i helt ljuvliga miljöer och hela premissen, att en beläst och lite grinig tonårskille hittar en anteckningsbok med ”Do you dare?” på omslaget bredvid Franny and Zooey på The Strand Bookstore och bestämmer sig för att öppna den och läsa… ja, det talar verkligen till mig.

Lysande skådespelare och massa julmys. Om du inte gillar jul och mys är det ingen serie för dig, men vill du komma i julstämning är den helt rätt.