Smakebit på søndag, 10 januari 2021 – Stardust av Neil Gaiman

Det är söndag igen och jag ser blå himmel och en tillstymmelse till sol! Det är man inte bortskämd med just nu, så det gäller att passa på att komma ut. Men än så länge dricker jag mitt kaffe och kommer ikapp med lite poddar från veckan som gått.

Veckans Smakebit kommer ur Stardust av Neil Gaiman. Jag behöver läsa en fantasy till årets bästa utmaning, och det är ju absolut min svåraste genre så det är lika bra att ta itu med den så tidigt som möjligt. Och jag tycker jättemycket om den, så jag blir som vanligt påmind om att jag måste komma över mina fördomar och begränsningar.

People were coming to the British Isles this spring. They came in ones, and they came in twos, and they landed at Dover or in London or in Liverpool: men and women with skins as pale as paper, skins as dark as volcanic rocks, skins the colour of cinnamon, speaking in a multitude of tongues. They arrived all through April, and they travelled by steam train, by horsem by caravan or cart, and many of them walked.

At that time Dunstan Thorn was eighteen, and he was not a romantic.

He had nut-brown hair, and nut-brown eyes, and nut-brown freckles. He was middling tall, and slow of speech. He had an easy smile, which illuminated his face from within, and he dreamed, when he daydreamed in his father’s meadow, of leaving the village of Wall and all its unpredictable charm, and going to London, or Edinburgh, or Dublin, or some great town where nothing was dependent on which way the wind was blowing. He worked on his father’s farm and owned nothing save a small cottage in a far field given to him by his parents.

Ur Stardust av Neil Gaiman, D C Comics: 1997

Det är något väldigt härligt med att läsa något som är som en vuxensaga, med Gaimans fantastiska humor och sätt att formulera sig. Jag lyssnar och läser lite om vartannat och Gaimans egen inläsning som finns t.ex på Storytel är underbar.

Annars har jag ägnat kvällarna denna helg åt stickning och Harry Potter-filmerna på CMore, från början till slut. Är på fjärde nu (som jag bara sett någon enstaka gång, till skillnad från de tre första) och de håller absolut fortfarande. Väldigt mysigt till en kopp te under dessa mörka kvällar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Fortsatt fin söndag ❤

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

The Undoing (HBO, 2020)

Vi har ju sett Hugh Grant i många liknande roller genom åren – lite rufsig och tufsig, mer eller mindre charmig engelsman, ni vet. Det är Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Om en pojke och Love Actually (mer charmig) och Bridget Jones (betydligt mindre charmig) och förstås en massa fler också. I fantastiska miniserien En engelsk skandal som sändes på SVT 2018 kändes det som om han hade ”växt upp”, för oj, vilken prestation han gjorde där. Och nu har han gjort det igen, i spänningsserien The Undoing.

Sex avsnitt, som trots att de faktiskt ibland känns väldigt utfyllda med Nicole Kidman som promenerar omkring i olika vackra kappor, är täta och intensiva. Det är en mordhistoria, där pusselbit läggs till pusselbit och det hela avslutas med ett riktigt rättegångsdrama. Jag sa till min man innan vi satte på det sista avsnittet att jag misstänkte precis ALLA, utom den som visade sig vara skyldig i slutet.

Smart, spännande och fascinerande – men det är tråkigt att Kidman nu är så botoxad att det inte går att se en enda känsla i hennes ansikte. Men Grant, och flera andra, är otroligt bra. Jag är lite sugen på att läsa boken som ligger till grund till serien (You should have known av Jean Hanff Korelitz), som tydligen är mycket mer introspektiv i Kidmans karaktär.

Just nu – december 2020

December månads Just nu-inlägg hittade jag först hos Fanny på Litteraturkvalster och Småtankar! De månatliga rubrikerna lyder som vanligt:

Just nu läser jag: Blonde av Joyce Carol Oates, som är något av ett evighetsprojekt. Den får ta den tid den tar! På kvällarna läser jag The QI Book of General Ignorance där jag lär mig saker såsom att Henry VIII i lagens mening bara hade två fruar, att tvestjärtshanar har en extra penis ifall den primära skulle brytas av när den vänslas med en tvestjärtshona och att Jorden egentligen har minst sju månar (även om inte astronomerna riktigt håller med). Så började jag så smått på Pretending av Holly Bourne idag, och ska börja på andra boken om Stephens & Mephisto av Elly Griffiths, Smoke and mirrors, någon gång under helgen.

Just nu tittar jag på The Crown, SVT:s julkalender, Alla mot alla och säkert lite annat också. Mitt guilty pleasure och avkopplingsprogram Paradise Hotel har final på onsdag och det ska bli rätt skönt att slippa bry sig om det där längre 😉 Och På Spåret, givetvis!

Just nu lyssnar jag på mer musik än jag gjort de senaste två åren, typ. Alltså, den senaste veckan har jag nog lyssnat på mer än 2019 och 2020 tillsammans. Det blir mycket Belle & Sebastian, Monica Zetterlund, The Libertines, Weezer och lite andra gamla favoriter, men jag måste verkligen lära mig att lyssna på ny musik också. Och Flashback Forevers julkalender, givetvis!

Just nu längtar jag efter julledighet och att få ligga i soffan och läsa en hel dag om andan faller på. I det lite kortare perspektivet längtar jag efter fish tacos med mangosalsa och pico de gallo inom en halvtimme!

Fler före detta Kulturkollare som skriver idag är Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går, Ulrica på Västmanländskan och Carolina på Carolina läser!

Dash & Lily – en riktigt fin TV-filmatisering (Netflix, 2020)

Det är fem och ett halvt år sedan jag läste och föll för Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohn, och tur är väl det, för jag tror att jag hade njutit mindre av denna underbara tv-serie om jag hade kommit ihåg hela handlingen – och om jag hade kommit ihåg vad som inte följer boken förstås. Inte för att sådant brukar göra mig jättemycket, men det kan störa. (Jag tänker dock lyssna på boken igen nu i december för jag blev som nykär i dessa karaktärer.)

Det är New York, det är juletid och det är inte pandemi. Bara det skapar en fantastiskt trevlig eskapism i tio avsnitt. Charmiga karaktärer med egenheter och imperfektioner är alltid härligt och jag gillar ju smarta tonåringar som beter sig lite som om de vore tjugofem år äldre än de är. Vackert filmat i helt ljuvliga miljöer och hela premissen, att en beläst och lite grinig tonårskille hittar en anteckningsbok med ”Do you dare?” på omslaget bredvid Franny and Zooey på The Strand Bookstore och bestämmer sig för att öppna den och läsa… ja, det talar verkligen till mig.

Lysande skådespelare och massa julmys. Om du inte gillar jul och mys är det ingen serie för dig, men vill du komma i julstämning är den helt rätt.

The Thursday Murder Club av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

Orca – en film helt rätt i tiden (Viaplay, 2020)

Josephine Bornebusch skrev manus till Orca tillsammans med Gunnar Järvstad, på tre veckor som en ilsken reaktion på Coronapandemin som satt stopp för inspelningen av en tv-serie hon skulle ha gjort tillsammans med Jonas Karlsson. Filmen spelades in på tolv dagar. Man kan undra om något som kommit ihop under så kort tid verkligen kan bli så bra, men det är det – definitivt en av de bästa filmer jag sett i år.

I Orca befinner sig ingen i samma rum som någon annan med ett par få undantag. Nästan hela handlingen utspelar sig på Facetime eller Zoom (eller liknande) – i samtal mellan vänner, mellan agent och klient, psykolog och patient, en döende mor och hennes söner – till och med far och dotter som sitter i samma hus. Alla karaktärer har någon form av koppling till varandra, även om man inte alltid förstår hur förrän en bit in, och det är så skickligt sammanflätat och smart.

Somligt är jätteroligt, somligt obeskrivligt sorgligt, men det som genomsyrar hela filmen för de flesta av oss just nu lär vara igenkänning. Vi har alla tagit oss an denna kris på olika sätt, och det gäller förstås även karaktärerna. Somliga är vana att arbeta hemifrån och är ganska nöjda med tillvaron, somliga tycker att det är jättejobbigt att inte få sin vanliga sociala input – särskilt den som bor ensam.

Inkännande och observant och helt rätt i tiden, med lysande skådespelarinsatser från bl.a Bornebusch själv, Erik Johansson, Johan Rheborg, Tova Magnusson, Marie Göranzon och ett helt gäng till. Missa inte denna, som finns att se på Viaplay.

Här finns en fin artikel om arbetet kring filmen och Bornebuschs egna tankar.

Anita and me av Meera Syal

Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.

Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…

Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.

Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.

Just nu – november

November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.

The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna,  FannyHelena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.

Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.

Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!

Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉

Vuxna män gör saker tillsammans: en liten bok om Killinggänget av Linus Kuhlin

Mycket av det Killinggänget gjorde skedde när jag bodde utomlands – jag kan NileCity 105,6 praktiskt taget utantill, men efter det är jag pinsamt obevandrad. Jag har sett Torsk på Tallinn, ganska snart efter att den gjordes, och på senare tid lite mer tack vare en bildande make, men det är alltså mycket som jag inte kommit i kontakt med mer än i förbifarten. Linus Kuhlin har fyllt i mina kunskapsluckor på ett makalöst sätt i sin bok. Oerhört researcharbete, mycket skickligt sammanfattat och väldigt inspirerande.

Det handlar ju om humor, såklart – men lika mycket om hur det är att arbeta tillsammans med vänner, om hur vänskaper inte alltid mår så bra av att arbeta ihop och om hur livet kan vilja gå i olika riktningar som inte nödvändigtvis matchar med planen för arbetet – eller vänskapen. En kronologisk berättelse med analys och tanke, inte helt okritiskt men fullt av kärlek ändå.

Korrekturläsningen lämnar tyvärr lite att önska, men jag hängde för en gångs skull inte upp mig på det. Det var så trevlig läsning i alla fall.

Det var en slump att Snedtänkt-avsnittet om Killinggänget – det första av två, i alla fall, kom några veckor innan jag läste boken och det var en fröjd att lyssna på Kuhlin i samtal med Kalle Lind. Jag längtar efter avsnitt två!