The Night Hawks (Ruth Galloway, #13) av Elly Griffiths

Det är alltid lika fantastiskt när jag får en notis från biblioteket om att en ny bok i en serie som jag följer slaviskt är redo för upphämtning – och lika vemodigt när jag sedan har läst klart boken på ett par dagar. Men så är det, varenda gång.

Ruth Galloway är ju en av mina absoluta favoriter bland återkommande huvudpersoner. Det har funnits ett och annat som skavt lite i beskrivningen av henne tidigare – nämligen hennes besatthet av sin vikt – men om jag inte minns helt fel var detta helt borta i The Night Hawks. Befriande!

Ett gäng personer som söker av Norfolks kust med hjälp av metalldetektorer hittar en natt en kropp. Man tror först att det är något som fallit från en flyktingbåt, men när mannen identifieras och det visar sig att han är från området visar det sig snart att det handlar om mord. Det hittas även en hel del bronsålderslämningar, som förstås är det som intresserar Ruth mest.

Ett annat mord sker i närheten, där man tror att maken skjutit sin hustru och sedan sig själv. I sitt avskedsbrev hänvisar mannen till en kropp i trädgården – Ruth gräver, och de hittar ett stort hundskelett. Detta drar tankarna till den gamla Norfolk-legenden om The Black Shuck, en stor mytisk hund som sägs visa sig som ett omen för död.

Ruth har blivit chef på arkeologiska institutionen, vilket är trevligt, men hon har fått en jobbig ny kollega. Dessutom saknar hon att undervisa så mycket som hon gjorde förut. Men hon verkar ganska tillfreds tycker jag, för att ha brutit upp med ex-fästmannen såpass nyss. Hennes pappa hemma i Eltham kommer dock med uppskakande nyheter – hur ska detta hanteras?

Som vanligt är huvudpersonernas privatliv minst lika intressant som brottsfallet – och då tycker jag ändå att brottsfallet var väldigt spännande denna gång. Kate har blivit stor och är väldigt rolig och trovärdig som tweenie med TikTok och allt vad det är och jag älskar ju Cathbad, en fantastiskt bra karaktär. Gillade alltså denna skarpt, och det är väldigt positivt att det jobbigaste – Ruths obefogade vikthets – har försvunnit.

Boken kan man köpa här.

Because of you av Dawn French

Det var så himla roligt att se att Dawn French finns med på långa lista för Women’s Prize for Fiction. Jag tycker att humoristiska böcker måste få höra hemma i finrummet, det kan inte bara vara litterärt och svåråtkomligt. Dawn French är ett geni – mycket för att hon presenterar sin humor med sådan enorm värme. Titta bara på The Vicar of Dibley, som är en av mina favoritserier – den är full av original och halvknasiga karaktärer, men de beskrivs med värme och kärlek samtidigt som de är väldigt roliga.

Because of you är en berättelse om mödrar och döttrar. Den inleds på en förlossningsavdelning på ett sjukhus i London, strax efter midnatt 2000-01-01. Två kvinnor befinner sig mitt uppe i sitt förlossningsarbete, men det är bara en av dem som kommer att lämna avdelningen med ett barn. Det är dock inte den modern man kan tro.

Sjutton år senare träffar vi detta barn, Minnie. Hon är gravid, och när graviditeten blev känd tvingades hennes mamma att berätta sanningen om Minnies liv. Hon har lyckats dölja Minnie från myndigheterna hyfsat väl genom åren – låtsats ha slarvat bort födelseattester och fått nya utskrivna för att kunna skriva in henne i skolan och sådant, men de har lyckats undvika läkare. Tills nu – för som gravid kommer hon att vara tvungen att skrivas in i systemet. Och då måste sanningen fram.

Samtidigt finns det andra föräldraparet kvar – som inte alls har förlikat sig med situationen…

En otroligt fin berättelse om kärlek, om huruvida blod är tjockare än vatten, om drömmar – och om sanningar och lögner. Berättelsen är full av humor – det finns en oerhört rolig polis som påminner om Officer Crabtree i Allô Allô – men svärtan finns där hela tiden, för som läsare vet man vad som hänt redan i första kapitlet.

Boken finns att köpa här. Missa inte!

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Emma Hamberg gör mig aldrig besviken – hon är en av få författare som jag alltid våga ha höga förväntningar på, för hon levererar alltid. Je m’appelle Agneta var alltså inget undantag. Den fick mig dessutom att få tillbaka lyssningslusten, som flytt mig de senaste månaderna. Rätt skönt, särskilt så här års. (Och i och med att väldigt mycket släpps som ljudbok flera månader innan e-boken denna vår, av någon anledning.)

Agneta är snart femtio år, lever tillsammans med hälsofreaket Magnus som vill äta kall gröt och cykla jättefort i blanka tights. Själv gömmer hon ost bakom tvättmaskinen och drömmer om något helt annat. Barnen är utflugna och större delen av kontakten med dem sker via Swish och jobbet på Trafikkontoret är själadödande tråkigt.

En dag får hon syn på en annons i tidningen: ”Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike.”

Något far i Agneta, hon svarar på annonsen och efter en del tvekan står hon snart på torget i Saint Carelle, redo för sitt au pair-jobb. Hon kan ju alltid åka hem, om det inte blir bra! Bra blir det – men inte alls som hon tänkt sig. Den äldre pojken är 80+, svensk men sedan många många år boende i Frankrike, men på väg in i demensen vill han bara tala svenska. Agneta och Einar, som den äldre pojken heter, får till slut en fantastiskt fin relation. De dansar på nätterna och Einar berättar om sitt liv, om sonen han tvingades lämna i Stockholm för längesedan, och som han nu varje fredag hoppas ska dyka upp på baren.

Det är en berättelse full av mat, dryck, dofter, äventyr, värme, kärlek, lila underkläder och frankofili. Rackarns, vad jag längtar efter att få resa till Frankrike igen!

Boken finns att köpa här, men om du gillar att lyssna på böcker är denna ypperligt inläst av författaren själv. En underbart fin berättelse.

Last night av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane har ganska snabbt blivit bokbloggarnas favorit-feelgood-författare, och jag är inget undantag. Det känns lite som om hon har sprutat ur sig böcker under ett par år bara, men när jag tittar bakåt i arkivet ser jag att det var ganska precis sex år sedan jag läste You had me at hello – och då verkar jag ha varit sist på bollen dessutom. Nåväl, det spelar ingen roll – men det är en ren fröjd att läsa McFarlane. Hon är fruktansvärt rolig, sådär så att man skrattar rakt ut vilket sällan händer, men hon drar sig inte för att skriva om mörker heller. Och som ni säkert vet vid det här laget tycker jag att komik är roligast med en svart kant.

Last night handlar om när livet tar en hastig och katastrofal vändning, på grund av något som verkar vara en tillfällighet och en förbannad otur. Eve, Justin, Susie och Ed har varit vänner i vad som verkar som evigheter – nu, när de är några och trettio, umgås de fortfarande och torsdagarnas quiz på puben är heliga. Eve och Ed har något av en kärlekshistoria i bagaget, och Eve är fortfarande kär i Ed – men han har en flickvän som varit med sedan universitetstiden, Hester. Och just denna torsdagskväll bestämmer hon sig för att det är dags att fria.

Det är dock inte det som gör att allas liv vänds upp och ner – och jag tänker inte berätta vad det är heller. Men det leder till en ganska mörk och bitvis spännande berättelse – fortfarande full av humor och värme, dock. Underhållande men tänkvärd. Vi är många som mår bra av att påminnas om att leva livet varje dag, tror jag.

Boken kommer på svenska i augusti, då under namnet Sanningen kommer om natten vilket jag tycker är lite tråkigt eftersom Last night av The Strokes är en mycket bättre låt än Sarah Dawn Finers men vad vet jag. (McFarlanes böcker har traditionellt titlar uppkallad efter låtar i Sverige, ibland ”översatta” och ibland inte.) Tills dess finns den förstås på engelska, och även i en amerikansk utgåva där den av någon anledning heter Just last night.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Jag inbillar mig att jag har läst jättemycket av Christoffer Carlsson – för det känns så. I själva verket har jag bara läst Den osynlige mannen från Salem, Järtecken och så nu Brinn mig en sol. Varför jag inte kommit längre än så i hans utgivning är faktiskt något av ett mysterium för jag tycker att han skriver fantastiskt bra.

Spänningsromaner är som bäst när de handlar mer om relationer människor emellan och miljöerna i vilka de rör sig än om mord och blod och rättsmedicin. Carlsson är kriminolog som de flesta säkert vet, och skulle säkerligen kunna skriva extremt korrekta sådana böcker också – men här är det intressantaste definitivt det som händer runt brotten.

Samma natt som statsminister Olof Palme blir skjuten i Stockholm mördas en kvinna i den lilla byn Tiarp utanför Halmstad. Polisen Sven blir ansvarig för att reda upp fallet och få fatt i Tiarpsmannen, samtidigt som Sverige är i chock efter Palmemordet och han har en son hemma, Vidar, som ska guidas i livet.

I nutid har vår namnlöse berättare just flyttat hem till barndomens Marbäck. Det är meningen att han ska skriva klart en bok, men det går sådär. En kväll sätter han sig på den lokala puben ett tag och träffar där en gammal skolkamrat – nämligen Svens son Vidar, som vi träffade i Järtecken (det tog mig pinsamt lång tid att komma på detta). Genom detta samtal förflyttas vi 35 år tillbaka i tiden. Vad var det egentligen som hände?

Och vem är berättaren, egentligen? Vi får bara reda på att han kallades för Malen när han gick i skolan, då han gillade att läsa böcker. Vilken är hans drivkraft?

Det är en fröjd att läsa en så här välskriven roman. Jag försökte hålla nere takten lite grann – man vill ju inte att sådana här böcker ska ta slut – men det är lättare sagt än gjort. Fantastiskt bra.

Boken finns att köpa här.

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Concrete Rose (The Hate U Give, #0) av Angie Thomas

Det känns som om det bara var något år sedan jag läste den fantastiska The Hate U Give som var Angie Thomas debut, men det visar sig att det var 4½ år sedan. Otroligt. Den har uppenbarligen verkligen stannat kvar i mitt medvetande, vilket är ett mycket gott betyg. En nackdel med att läsa mycket är att somligt ibland, hur bra det än är, ramlar ur minnet efter ett tag.

Concrete Rose är en prequel till THUG, och handlar om Starrs föräldrar, Maverick och Lisa under slutet av high school. Maverick står i centrum av berättelsen – han är son till en gänglegend och vet att han måste ta hand om familjen nu, så han säljer droger å gängets vägnar för att kunna hjälpa sin mamma. Det är lite stökigt, men det funkar.

Tills Maverick får reda på att han är pappa till en liten son. Han är övertygad om att någon annan, mer stadig partner till kvinnan är fadern, men icke. Mamman lämpar av sonen på Maverick, och plötsligt befinner han sig i en situation där han försöker balansera knarkförsäljning, skola och att ta hand om sin son på en gång. Det blir otvivelaktigt en ganska ohållbar situation – men det är lättare sagt än gjort att lämna ett gäng. Lojalitet och hämnd sitter djupt i ryggmärgen, och Maverick måste nu lista ut hur han bäst kan hantera sitt nya ansvar. Dessutom vill han inget hellre än att få vara tillsammans med Lisa, men hon är inte lika övertygad.

Angie Thomas text är lättläst men absolut inte enkel. Det finns ett oerhört driv och en puls i berättelsen som gör att man inte kan sluta läsa, men det är aldrig tungrott även om temana (ja, det böjs tydligen så) är minst sagt tunga. Det som kan vara svårt är möjligtvis att läsa ”gatuslangen” på engelska, men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Jag funderar över hur sjutton man översätter det på ett bra sätt, men jag gissar att jag inte vill veta efter att ha hört om THUG-översättningen som tydligen inte är sådär toppen.

Boken finns att köpa här. Missa inte denna!

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Det är inte många som debuterar och släpper titel nummer två under ett och samma år – men det gjorde Hanna-Linnea Rengfors under 2020. Först kom diktsamlingen Närhetsprincipen som tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan 2017 – och därefter romanen Candy.

En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Ur Candy av Hanna-Linnea Rengfors, IT-LIT: 2020

Titelkaraktären är en enögd tik, som omplacerats efter att ha bitit ihjäl sina egna ungar. Nu bor hon istället hos regnbågsfamiljen som består av Janni och tre andra medföräldrar samt två döttrar och skäller mest på främlingar, särskilt gravida.

Under ett kalas för ett av barnen går Janni ut med Candy och träffar på just en höggravid kvinna som söker skydd från regnet i en port. En stund senare ringer kvinnan på dörren och ber att få prata med Janni. Hon presenterar sig som journalist, och berättar att hon ska skriva en bok om popstjärnan Sasha, som hittades död på ett hotellrum några år tidigare.

Så rullas historien upp, om Jannis kärlek till och besatthet av Sasha, som tog sin början fjorton år tidigare på Uppsala universitet. Janni tvingas genom sina minnen och erfarenheter, den omtumlande himlastormande ungdomsförälskelsen och de där oerhört starka känslorna som inte går att värja sig för. Och så var det ju faktiskt så att hon var där, den där kvällen när Sasha dog.

Mycket laddat, känslosamt och samtida – jag hade kanske velat ha lite mer djup i karaktärerna, men jag gillar ändå hur de är skrivna – särskilt queerfamiljen. Rengfors har ett otroligt driv i texten, det är lättläst utan att bli banalt och när slutet kommer blir det en klassisk ahaaaaa-uppenbarelse som skapar ett visst sug efter omläsning, för att leta ledtrådar och hintar.

Fantastiskt bra romandebut. Boken finns att köpa t.ex här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.