Tack för matchen av Paola Pellettieri

När böcker beskrivs som genialiska byggs en viss förväntan upp. Jag bestämde mig för att lyssna på denna när jag bakade lussekatter, den är kort och det lockar mig när det gäller ljudbok.

Efter en stunds bakning var jag så irriterad att det var inte riktigt klokt. Kladdig deg? PMS? Kanske, men allra mest gällde det boken. Trots att den är så kort tog det flera veckor för mig att lyssna klart, för jag ville inte.

Såhär – alla gillar olika och jag har egentligen ingen lust att skriva en lång diss, så jag gör inte det. Men jag tyckte verkligen inte att detta var en bra bok. Alls. Eller jo, slutet var toppen!

Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats. 

Boken kan man köpa här.

Tomorrow I become a woman av Aiwanose Odafen

Obianuju, huvudpersonen i Aiwanoses Odafens fantastiska roman, får många gånger i sitt liv höra att nu, nu ska hon bli kvinna. När hon får mens, när hon fyller arton, när hon gifter sig, när hon föder barn – allra helst bara söner. Och en kvinna är alltid underlydande – först under sina föräldrar (och Gud, då) och sedan under sin man. För det spelar väl ingen roll om han slår fru och barn så att de hamnar på sjukhus? De har ju avgivit vigsellöften. Det smäller alltid högst.

Som ni förstår är detta ett smärtsamt porträtt av hur det är att leva som kvinna i Nigeria. Det är inte 1800-tal vi pratar om heller, jag uppskattar att huvudpersonen är född kring 1960.

Obianuju och Gozie träffas i slutet av 70-talet. Han är perfekt, tycker hennes familj – men Uju själv är inte så säker. Men vad har hon att välja på? Egentligen har hon starka känslor för en annan man som hon känner via sina studier, men han kan aldrig accepteras av familjen då hans stam slogs på andra sidan i inbördeskriget.

Uju vill bli kvinna och hon vill bli accepterad av sin mamma. Därmed blir det bröllop. Och utåt sett är han ju perfekt…

Det finns fina skildringar av kvinnlig vänskap och ömsesidigt stöd här. Det finns mycket besvärliga mor-dotter-relationer också, ofta baserade på skam. Mödrarna stöttar inte sina döttrar som försöker ta sig från sina våldsamma män – för tänk på skammen det skulle dra över familjen.

Patriarkatet spelar nästan huvudrollen. Ingen är komplett utan en man, inte ens de unga kvinnor som haft privilegiet att kunna plugga skulle respekteras utan en man. En kvinna som inte kan få barn anses vara en man, en kvinna som inte kan föda söner åt sin man får finna sig i att han tar sig en andra fru eller skaffar en son ”på bygden”.

Det är tungt och man blir förbannad. Men det är en alldeles sagolikt bra debut. Jag älskar språket och beskrivningarna, gestaltningen och karaktärerna. En inblick i ett vardagsliv som på nästintill intet sätt liknar mitt eget. Och en gnista av tacksamhet för att jag slipper leva det livet.

Boken kan man köpa här.

The rising tide (Vera Stanhope, #10) av Ann Cleeves

På Lindisfarne, eller Holy Island, har en grupp vänner träffats regelbundet för att fira jubileet av skolresan dit då de alla träffades femtio år tidigare – och för att minnas den av dem som dog fem år efter det första besöket, när hon körde ut på brovägen för nära tidvattnets ankomst.

Nu, vid femtioårsjubileet, är det dags att ses igen. Alla har sina egna liv, somliga hörs mellan träffarna, andra inte alls. De är mestadels glada att se varandra, men det finns ett och annat som skaver ändå.

När en av dem hittas hängd i sitt rum kopplas Vera och hennes team in, då ett och annat talar för att detta inte är ett självmord som det verkade först. Mannen i fråga kanske hade anledning att avsluta sitt liv då han just blivit uppsagd från sitt jobb inom TV för att han trakasserat kvinnor – men det är något som inte stämmer. Och han verkade inte det minsta självmordsbenägen kvällen innan.

Jag har aldrig varit på Lindisfarne, men en god vän till mig från Northumberland har alltid talat varmt om hur vackert det är och jag har sett otaliga foton. Ann Cleeves beskriver miljöerna så fantastiskt, man blir otroligt medryckt och sugen på att åka dit, även om just denna mordhistoria förstås bryter idyllen. Och beskrivningarna av Vera är ju alltid gudomliga. Hon är och förblir en av mina stora favorithjältinnor i deckargenren – både i böckerna och tv-serien, där Brenda Blethyn är en helt perfekt Vera. Jag höll på att ramla baklänges när jag såg en bild på henne från Stolthet och fördom från 2005, för mig ÄR Blethyn Vera nu.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. The Crow Trap (Kråkfällan)
  2. Telling Tales (I lögnernas spår)
  3. Hidden Depths (Dolda djup)
  4. Silent Voices (Döda talar inte)
  5. The Glass Room (Glasverandan)
  6. Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
  7. The Moth Catcher
  8. The Seagull
  9. The Darkest Evening

Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth

Julen har väl dansats ut vid det här laget hos de flesta, men det blev inte så mycket tid eller energi till att komma ikapp med bloggen under julledigheten som jag hade inbillat mig. Så julen varar kanske ända in till påska här inne, vi får se…!

Jag inser att jag har läst tre böcker av Callum Bloodworth på bara ett halvår, vilket förstås i sig är ett gott betyg. Det är fina relationsromaner med mycket värme och djup, lättlästa utan att vara tunna alltså. Många skulle nog spela feelgoodkortet men jag håller inte med (vilket är ett gott betyg från mitt håll – det räcker inte med ett lyckligt slut för att en bok ska vara feelgood).

Elsa och Sophia har bestämt sig för att ordna jul på hjul för de som är ensamma eller ledsna under helgerna. De har fixat en skåpbil, julpyntat den från topp till tå och ordnat med ett schema så att så många som möjligt ska kunna få besök och förhoppningsvis en lite mer fröjdefull jul.

Men Sophia blir tvungen att hastigt resa till sin mamma i Norrland och Elsa står ensam med hela projektet. Hon har sina egna problem att stå i och känner inte att det är hon som verkligen brunnit för Julakuten för ensamma hjärtan som de kallar projektet. Men vad ska hon göra? Hon kan inte svika. Och till råga på allt har hon en grinig tonåring, en sur granne, en pratglad granne och en tomte, som aldrig tar av sig masken, att jonglera.

Superfina karaktärer, mycket värme och julstämning (och bakverk!) och en hel del sorg. Jättefin julbok.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Callum Bloodworth: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek

Bleeding Heart Yard (Harbinder Kaur, #3) av Elly Griffiths

För tjugo år sedan var Cassie Fitzgerald inblandad i en väns död. Nu är hon lyckligt gift, mamma och polis, men blir aldrig befriad från minnet.

Hennes man övertalar henne att gå på en återförening på deras gemensamma gamla skola och trots minnena och skulden går hon med på att gå dit. Hennes gamla kompisar är alla mycket framgångsrika – två politiker, en på varje sida av parlamentet, en skådespelerska och en rockstjärna. Det hela blir en ganska trevlig tillställning – tills en i gänget hittas död på herrtoaletten med pulver kring näsan. Man tror först att det måste ha varit en överdos, men det stämmer ändå inte riktigt.

Utredningen blir stor, då den döde var en viktig och kontroversiell politiker. Harbinder Kaur har flyttat från sydkusten till västra London och blir ansvarig för utredningen. En av hennes underställda är just Cassie Fitzgerald. Hon får av förklarliga skäl inte vara operativ i utredningen, men det ligger ändå i hennes intresse att försöka få bort fokus från skolan, så att man tror att det är en av de politiska motståndarna som är skyldig. Men inom kort hittas ännu en medlem av det gamla gänget död, på en mytomspunnen plats i centrala London som heter Bleeding Heart Yard.

Boken följer två tidslinjer – nutid och tiden vid 90-talets slut när Cassie och hennes vänner gick i skolan. Flera personer får komma till tals som berättare och det blir ibland lite förvirrande, men inte värre än att det går att reda ut. Harbinder Kaur är en mycket bra karaktär, som redan nu i tredje boken har genomgått en hel del utveckling – bara faktumet att hon flyttat hemifrån och skapat sig ett vuxenliv signalerar ju detta förstås, men också att hon blivit befordrad till chef över mordroteln. Hon är kantig och ´lite torr men karaktärerna runt henne, poliskollegorna och hennes lägenhetskamrater, lyfter henne som karaktär framåt. Bikaraktärerna är också väldigt välskrivna – jag är mycket förtjust i hennes kollega Kim, flerbarnsmor med färgat hår och färgstarkt språk, och hennes danska lägenhetskamrat. Det känns också som om London får en egen roll i berättelsen.

Krypande spännande och intressant – allt som har med minne och vad hjärnan kan ta sig för är väldigt fascinerande tycker jag. Griffiths prosa och berättande passar alltid mig bra, jag blir underhållen och fastnar. Livsfarligt att läsa henne i sängen när man ska upp nästa morgon dock, för det är väldigt svårt att inte läsa ”bara ett kapitel till…”.

Tidigare böcker om Harbinder Kaur:

  1. The Stranger Diaries (Främlingen)
  2. The Post-Script Murders (Mordkonsulten)

Bleeding Heart Yard kan man köpa här.

P.S. Jag gillar dig fortfarande (To all the boys I’ve loved before, #2) av Jenny Han

Jenny Han är en koreansk-amerikansk författare, uppvuxen i Virginia, som gjort sig berömd som YA-författare. Första trilogin börjar med Sommaren blev vacker och andra trilogin handlar om Lara Jean Song Covey, och börjar med Till alla killar jag har gillat.

Detta är andra boken om Lara Jean. Hon och systrarna Margot och Kitty är mestadels uppvuxna med (den amerikanske) pappan då deras (koreanska) mamma är död. Mycket tonårstrassel och väldigt mycket bakverk, men inte alls så mycket om det koreanska arvet och traditionerna som jag hade för mig att första boken innehöll. I början firas det dock nyår, med traditionella koreanska kläder och sedvänjor, men sedan blir det inte så mycket mer av den varan.

Underhållande är det hur som helst, och jag undrar fortfarande om det är en slump att systrarna heter Margot och Kitty – Anne Franks syster hette ju Margot och hennes dagbok Kitty. Inte för att det finns några särskilda paralleller mellan Lara Jean och Anne Frank men… random annars?

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur under vår Sydkorea-månad. Boken kan man köpa här.

Första boken läste jag 2018 och har skrivit om den här.

Min storslagna kärlek (Skärblackatrilogin, #3) av Jenny Jägerfeld

Det har hänt mycket sedan Sigge och hans mamma och systrar flyttade till mormor Charlotte på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka. Sigge har fått kompisar, till och med en bästa kompis i Juno, och även om han fortfarande är rädd för att bli mobbad efter sina tidigare erfarenheter hemma i Rågsved är livet rätt gött. Förutom att han är kär i Adrian då. För som han säger själv:

En lista över fem saker som skulle vara mer behagliga än att vara kär i ADRIAN:

1. Droppa tabasco i ögat.

2. Använda två getingbon som handskar.

3. Bada med en brödrost.

4. Göra hål i öronen med ett hålslag.

5. Flytta ihop med en grizzlybjörn med aggressionsproblem.

Det drar ihop sig till klassresa, och Sigges klass behöver samla ihop pengar till klasskassan om de ska kunna resa till Gotland som de tänker sig. Här gäller det att klura. Och kanske är det på klassresan som Sigge äntligen ska få tillfälle att berätta för Adrian hur han känner?

Parallellt med detta har Sigges mamma bestämt sig för att hon och barnen har bott på The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka för länge – det är dags att de flyttar till en egen lägenhet. Särskilt som Krille Maräng har börjat filma en dokusåpa om deras liv i samarbete med ett saltgurkeföretag. Men hur kan det bli bra med en flytt, när ingenting går upp mot hotellet och mormor Charlotte för barnens del?

Det finns så otroligt mycket att älska med dessa böcker. Karaktärerna är helt outstanding, särskilt lillasyster Majken som BARA TALAR I VERSALER. Klasskompisarna får alla vara sina egna personer (utom när två av dem blir ihop då, och de mystiskt verkar bli en och samma), alla är lite speciella på ett eller annat sätt och Junos ”komma-ut-scen” är verkligen sagolikt bra. (Det är ingen spoiler, tro det eller ej.) Dialogen är strålande och trovärdig, och berättelsen så vansinnigt rolig men samtidigt allvarlig.

Så gräsligt tråkigt att detta är slutet på trilogin – jag hoppas verkligen att dessa karaktärer kommer tillbaka, i en eller annan form, för de är unika på bästa sortens sätt.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mitt storslagna liv
  2. Min storslagna död

Boken kan man köpa här. Den säljs som lämplig för 9-12 år men jag tror verkligen att högre åldrar kan ha stor behållning av den. Själv är jag till exempel 40.

Kim Jiyoung, born 1982 av Cho Nam-Joo

Kim Jiyoung är en vanlig, medelklasskvinna i Seoul. Hon har haft en bra jobb som marknadsförare men har just slutat arbeta för att ta hand om sin dotter på heltid – som många koreanska kvinnor förväntas göra.

Efter en tid börjar hon uppvisa märkliga symtom – hon börjar imitera andra kvinnor, levande och döda och somliga som hon aldrig ens känt. När hon faller djupare in i denna psykos skickar hennes man iväg henne till en psykiater, och boken består således av Jiyoungs berättelse om sitt liv.

Män har alltid favoriserats. Ganska kort innan Jiyoung föddes var det fortfarande vanligt att man aborterade flickfoster, och gjorde man inte det firade man inte direkt en dotter i familjen. Nästa gång, ska du se, blir det säkert en son.

Hemma var lillebror viktigast, i skolan tvingades flickorna ha strikt uniform medan pojkarna var mycket friare. I vuxen ålder sätter manliga kollegor upp kameror på damtoaletterna och lägger upp bilderna på nätet. Och när det väl är dags att få barn är det som sagt förväntat att en kvinna ger upp sin karriär.

Under berättelsens gång moderniseras Sydkorea – åtminstone på pappret. ”Familjeplaneringen” där man siktar på söner överges och nya lagar om diskriminering kommer på plats. Men vilken skillnad gör det egentligen i praktiken?

Mycket snyggt om feminism och förtryck som ibland gömmer sig bakom tradition. Att Jiyoung börjar tala och agera som kvinnor som gått före henne är en tjusig metafor kring hur Cho Nam-Joo egentligen skriver om alla kvinnor. En viktig och väldigt bra roman. 

Boken kan man köpa här.

The weekend av Charlotte Wood

I The Weekend samlas tre kvinnor, Jude, Wendy och Adele i sin gemensamma vän Sylvies hus som nu efter hennes död ett knappt år tidigare ska tömmas och städas inför försäljning. Jude är före detta krögare, Wendy intellektuell debattör och lärare och Adele bedagad teaterskådis. De är diametralt olika och det blir tydligt redan på väg dit. Det är även tydligt att det var Sylvie som höll dem alla samman – nu har de väldigt lite gemensamt.

Det handlar mycket om åldrande, självkänsla, det förflutna och det potentiellt kommande. Mycket av berättelsen sker helt och hållet i kvinnornas huvuden – när de väl interagerar är det skavigt. Boken utspelar sig under julhelgen och det är alltid lite märkligt att tänka på att det är högsommar på julafton på södra halvklotet tycker jag.

Med i berättelsen finns också Wendys gamla hund Finn, som inte är välkommen inomhus om Jude får bestämma (och det gör hon oavsett). Han är döv och halvblind och vankar av och an, av och an. Alla vet att det humana vore att låta honom somna in men det känns helt omöjligt för Wendy. Finn blir en sorts metafor för vänskapen kvinnorna emellan, som kanske egentligen gjort sitt – men…

Det händer några större saker i boken men främst är det ganska långsamt, utan att för den sakens skull bli tråkigt. Jag tyckte mycket om den, även om den inte är så himla peppig kring det där att bli äldre…!

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.