Göra mig förtjänt av Alice Dadgostar

Den nya tidens arbetarlitteratur attraherar mig stort. Elise Karlssons Linjen och Gränsen är två exempel, och fantastiska Dalenglitter av Wanda Bendjelloul ett annat. Alice Dadgostars Göra mig förtjänt kvalar definitivt in i genren och är helt otroligt bra.

Darya närmar sig trettio och skulle egentligen blivit något helt annat, men nu jobbar hon i förskolans vikariepool. På Höjdens förskola får hon till sist en ordinarie tjänst. Området där förskolan ligger är fullt av villaområden och föraktfulla, priviligierade föräldrar med viktiga jobb. Inne på förskolan handlar det mest om att hålla sig och barnen över vattenytan. Det är hög sjukfrånvaro, pandemin rasar, det finns ingen tvättmaskin och de som jobbar sliter ut sig. Cheferna menar väl men är stressade.

Mycket tid eller energi till fritid finns inte. Granntanten (som har en charmig besatthet av Olof Palme) är rar och omtänksam, men det blir inte mycket mer i social väg. Nätterna är sömnlösa. Hur ska det gå ihop – och hur ska Darya kunna hitta sin plats här i livet?

Jag tyckte otroligt mycket om Göra mig förtjänt, men det är inte utan att jag får lite ont i magen också. Om ett år ungefär ska vår lilla dotter skolas in på förskola och jag vill att det ska bli bra för både henne och hennes pedagoger. Nu bor vi inte i ett område med villor och viktiga jobb som primära identifikationsfaktorer, och jag hoppas att de som finns häromkring är mestadels toleranta och snälla. Jag lovar i alla fall här och nu att bli en så o-jobbig förälder jag kan. Dadgostars prosa är ganska avskalad och det hjälper budskapet framåt. Man känner hur trött och pressad Darya är i varenda mening. En verkligt toppenbra roman. (Jag inbillar mig såklart att den utspelar sig i Göteborg, i ett av de tjusigare områdena givetvis, men det finns egentligen ingenting som indikerar att det är så i boken.)

Alice Dadgostar har tidigare skrivit Roxy som jag också tyckte mycket om. Göra mig förtjänt kan man köpa här.

One day I shall astonish the world av Nina Stibbe

Det är många år sedan jag läste och älskade Love, Nina men av någon anledning har det inte riktigt slagit mig att kolla upp vad mer hon skrivit. Nu fick jag syn på denna någonstans och blev förtjust i baksidestexten, så jag blev glad när den råkade finnas som e-bok på bibblan. (Har jag nämnt hur mycket jag älskar biblioteket och hur säker jag är på att de suckar på inköpsavdelningen varje gång mitt namn kommer upp i inköpsförslagsinboxen?)

Detta är en roman med kolsvart humor, som täcker en tidsperiod mellan 90-tal och Covid. I prologen sitter berättaren, Susan, på sitt kontor på University of Rutland där hon jobbar som assistent åt rektorn, och ska försöka skriva ett nyhetsbrev. Det finns inte så mycket att säga, och hon börjar reflektera över hur hon hamnat där hon är.

Det som definierat livet är vänskapen med Norma Jean. De arbetade tillsammans i en sybehörsaffär på 90-talet, i samma veva som Susan träffade sin blivande man Roy på ett café över gatan. Sedan händer det grejer. Susan blir fort gravid, slutar på sin universitetskurs i litteratur och gifter sig istället. Åren går och mycket händer.

Prosan är väldigt detaljerad, vilket nog kan vara störande om man vill ha lite mer driv i berättelsen. Ofta gör jag det, men det gjorde verkligen ingenting här för det finns så mycket subtil och ibland dråplig humor i texten.

”My husband Roy and I have been at odds, starting when I accidentally called out the VC’s name during an unusually playful moment. All I can think is that I somehow got the names ‘Roy’ and ‘Professor Willoughby’ muddled.”

Ur One day I shall astonish the world av Nina Stibbe, Little, Brown: 2022

Mycket 90-talsnostalgi och många fniss och ett och annat gapskratt. Absolut min grej!

Boken kan man köpa här.

Hennes rykte av Sarah Vaughan

Emma Webster är brittisk parlamentsledamot i skuggregeringen. Hon har en tydlig profil och utsätts därmed för massor av hat och hot, främst på nätet förstås. Hon driver och får igenom en kampanj kring hämndporr och skydd av offer, vilket inte direkt gör livet enklare. Men hon brinner för frågan och går upp i den med hela sin själ.

Så händer något i hennes privatliv: hennes dotter begår ett stort misstag. Emma gör allt hon kan för att skydda flickan men det är svårt att undkomma media. En ödesdiger dag hittas en av journalisterna som hotar att avslöja skandalen död i lägenheten som Emma delar med två andra kvinnliga parlamentsledamöter.

Rättegången som följer är väldigt spännande. Ända sedan jag läste deckarna om Rosenbaum som tonåring har jag varit väldigt fascinerad av just court room dramas och Vaughan lyckas väldigt bra med att upprätthålla spänningen. Inte bara Emma kommer till tals som berättare, utan även dottern, dotterns nya bonusmamma och en journalist får berätta sin sida av historien. Nya saker kommer fram efterhand och ja, det är väldigt bra.

Den mörka sidan av politiken liksom den mörka sidan av media – som gemene man kanske är mer bekant med – kommer fram tydligt och även om jag egentligen var väldigt trött på allt vad politik hette när jag läste boken, mot slutet av valrörelsen, väckte det verkligen mitt intresse. Vaughan skriver bra karaktärer som stannar hos läsaren. En riktigt bra spänningsroman.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Sarah Vaughan jag har läst är Små katastrofer och Efter skandalen. Den senare har blivit utmärkt tv-serie på Netflix.

The Book of Mother av Violaine Huisman

The Book of Mother av Violaine Huisman är en av de bästa böcker jag läst i år. En otroligt vacker och hemsk skildring av två döttrar och deras mamma med bipolär sjukdom, berättad dels i första person av yngsta dottern Violaine, dels i andra person om mamman Catherine, hennes uppväxt, ungdom och vuxenliv.

Violaines berättelse är mycket klarsynt från ett barns perspektiv. Hon berättar från början att hennes mamma är ”galen”, och att tv-sändningarna av Berlinmurens fall påminner om hennes mamma, som vid berättelsens start har blivit inlagd på sjukhus. Catherine är mamman som berättar för döttrarnas vänner om sex och som dansar Svansjön i vardagsrummet – men även mamman som dödar en hundvalp och kör bil i fel riktning och krockar med barnen i bilen på Champs-Elysées.

Berättelsen om Catherines liv är riktigt jobbig att läsa – hon blir gång på gång utsatt för hemskheter och får aldrig bearbeta sina trauman och upplevelser. Allt sker i ett glamouröst Paris, men i Paris finns också mörka och skitiga katakomber.

Så – tuff läsning, men spektakulärt vackert skrivet spetsat med kolsvart humor. Rekommenderas varmt!

Boken var med på långa listan för Man Booker Prize 2022.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe och Kultur.

The No-Show av Beth O’Leary

Jag fick läsa The No-Show i två omgångar, för jag hann inte längre än till sidan 127 under första låneperioden på bibblan. Sedan var det kö, så det tog sin lilla tid att komma till slutet! Och så kan det ju bli.

Tre kvinnor står i fokus i O’Learys bok. Det är Siobhan, som jobbar stenhårt som lifecoach. Miranda, trädkirurg som är van vid att bli behandlad som en av grabbarna. Och så Jane, som jobbar i en secondhandbutik i en liten stad i Kent, dit hon flytt efter att livet i London inte längre var hållbart.

De tre känner inte varandra, men alla tre har väntat förgäves på en Alla hjärtans dag-dejt – och dessutom på samma man. Alla förlåter honom och relationerna återuppstår – men han har ju tre tjejer på gång samtidigt. Hur kan det ens gå ihop?

Det kan man fråga sig, och man kan också fråga sig hur det kan komma sig att en kille som verkar så himla helylle och jättetrevlig kan vara ett sådant svin. Men Beth O’Leary ordnar upp detta på ett helt otroligt smart sätt och jag blev riktigt imponerad. Hela boken är trevligt skriven, lagom rolig och med skärpa. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker jag läst av Beth O’Leary:

Sambo på försök
The Switch / Bara på besök

Jag har haft The Road Trip hemma från bibblan ett par gånger men inte kommit mig för. Får ta tag i det när jag plöjt mig igenom jättehögen som väntar…!

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

The Museum of Ordinary People av Mike Gayle

Jess mamma har dött plötsligt, och hon har beslutat sig för att ensam ta hand om att tömma sitt barndomshem på prylar. Somligt sparas, det mesta skänks – men när hon hittar sina gamla uppslagsverk, som mamman gav henne när hon var barn trots att de egentligen inte hade råd, blir hon rådvill. Hon har absolut inte plats för dem i pojkvännens minimalistiska lägenhet i Canary Wharf, men hon kan absolut inte bringa sig till att göra sig av med dem heller. De får stå i pappkassar tills hon kan göra något åt dem.

Pojkvännen Guy vill att han och Jess ska köpa sitt första egna hus med pengarna Jess får in från försäljningen av mammans hus i Nottingham. Hon hänger med på tåget – men om den befintliga lägenheten ska visas kan inte hennes gamla uppslagsverk stå och skräpa i hallen. Hon får höra talas om ett museum, The Museum of Ordinary People i Peckham och åker dit med böckerna. På plats hittar hon ett företag som tömmer hus åt folk och en ny ägare, Alex, som mystiskt fått företaget testamenterat till sig men inte har en aning om att det ska finnas ett museum där.

Frågetecknen rätar ut sig så sakteliga, och eftersom Jess är utbildad curator ser hon chansen att äntligen få lämna receptionistjobbet på en anonym jättefirma inne i London och få ta sig an det som hon verkligen brinner för och är utbildad till. Vägen dit är krokig förstås – annars blir det ingen roman – och berättelsen kommer i olika tidsramar.

Det fanns några irritationsmoment för mig. En jättestor grej som bara slängs in från sidlinjen (tycks det mig) och en annan pågående grej som inte känns riktigt Gayle-sk. Men det är fortfarande en bra och underhållande roman, och humorn som jag önskar mig i denna sorts relationsroman sitter som en smäck.

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Martin Svensson är kanske numera mest känd som författare och spökskrivare men för många i min generation (mig) är det fortfarande (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow och möjligtvis Fiskar som viskar som börjar spela i huvudet när namnet nämns eller man (jag) får syn på en bild på honom.

Att han var gift med Dilba Demirbag (I’m sorry) minns man kanske också. Och nog finns det ett vagt minne om en viss kontrovers kring en autofiktiv bok han skrev?

Hej! Mitt namn är Elton Persson berättar historien om en vanlig kille från en småstad som plötsligt blir popstjärna och flickidol. Han bor i en tjusig lägenhet tillsammans med den äldre hustrun Någon och boken berättar om livet innan de träffades, slutet på äktenskapet och livet efter. Elton är medveten om att relationen lider mot sitt slut, han dricker sprit och knaprar Sobril och ställer till det för sig – men vill av någon anledning ändå vara sin fru till lags.

Jag gillar hur Martin Svensson skriver. Det finns en skärpa och en cynism och mörk humor kring kändisliv och glamour som tilltalar mig. Jag upptäckte att jag läste en annan bok av honom för många år sedan, nämligen Din heder, som jag inte tyckte var speciellt välskriven men med ett viktigt budskap. Han var även med och skrev Monster tillsammans med Joakim Lundell och Leif Eriksson. Även den hade absolut något att säga.

Däremot känns det ju rätt tråkigt att skriva böcker för att hänga ut folk som hemska människor. Nu är detta många år sedan och jag tror nog ändå att kulturen kring detta har förändrats – men det är ju inte så himla snyggt.

Boken kan man köpa som ljudbok till ett förmånligt pris. Vill man läsa den i text finns den åtminstone på Göteborgs bibliotek.