2020 – Stories from the city, stories from the sea

Almost American girl av Robin Ha

Ha Chuna föddes i Seoul tidigt 80-tal. Hon växte upp med sin mamma, som försörjde dem genom sitt arbete som frisör, och Chuna fick tillbringa en stor del av fritiden i salongen. Folk tittade snett på dem då Chunas pappa stack när hon var bebis – en ensamstående mamma kan inte vara någon att räkna med.

När Chuna är i 14-årsåldern (skulle jag tro) reser hon och hennes mamma till Huntsville, Alabama, på ”sommarsemester”. Det visar sig att mamman hittat en koreansk-amerikansk man som hon nu bestämt sig för att gifta sig med – de ska alltså stanna i USA.

Chuna blir nu Robin (fast hon inte ens kan uttala sitt nya namn), och har svårt att anpassa sig till det nya livet, vilket man verkligen kan förstå. Hon sätts i vanlig skola där hon inte kan göra sig förstådd eller förstå, hennes nya styvsyskon och styvkusiner är hemska mot henne och hon är fruktansvärt arg på sin mamma.

En dag vänder det – när mamman efter att de inte talat med varann på en vecka tar med Chuna till en seriebutik där de håller kurser för unga som vill bli tecknare. Chuna har alltid varit intresserad av serier, såväl manga som koreanska varianten manhwa, och nu får hon äntligen en chans att hitta likasinnade.

Almost American Girl är en grafisk memoar, om att bli uppryckt med rötterna och planterad på en helt ny plats där man inte alls verkar kunna växa och frodas – förrän rätt miljö och näring tillförs. För det blir bra, hur omöjligt det än verkar i början.

En otroligt fin, varm och rörande grafisk roman. Och vackert tecknad, förstås! Robin Ha har även gjort koreanska kokböcker i tecknad serie-form vilket låter väldigt kul!

Boken kan man köpa här. Detta inlägg publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Magiska godiskulor av Baek Heena

Baek Heena tilldelades ALMA-priset 2020 och jag har läst och blivit mycket förälskad i hennes bok Magiska godiskulor.

Det är en bilderbok som handlar om Dongdong, en liten kille som är rätt ensam. Han går och köper sig en påse godiskulor, och de visar sig vara magiska! När han äter dem kan han höra soffan prata, han hör vad pappan egentligen menar mellan allt tjat – att han älskar Dongdong – och mormodern, som berättar att hon har det bra som det är. Till sist ger kulorna Dongdong modet att ta steget för att fråga en kompis om de ska leka.

Det är inte bara en söt berättelse, bilderna är helt ljuvliga. Jag läste den två gånger på raken och ser fram emot att läsa fler. Och att köpa dem till vår lilla dotter när hon blir lite större och slutar äta upp böcker och riva sönder dem.

Den inbundna boken är tyvärr slut hos förlaget, men man kan köpa e-boken här – eller läsa den i en app nära sig.

En förlorad man av Jane Harper

En förlorad man är en fristående roman av Jane Harper, författare till böckerna om Aaron Falk. Jag trodde att även denna hörde till serien men så är det alltså inte.

Liksom i Falkböckerna är handlingen förlagd till the outback i Australien, långt ifrån ära och redlighet. Det är flera timmar till närmsta stad, och inte ens de tre bröderna Nathan, Cameron och Bub som har boskapsstationer intill varandra ses särskilt ofta på grund av avståndet. Och kanske lite annat med.

Nathan och Bub har inte setts på flera månader när de möts vid en gammal gravsten mitt ute i ingenstans. Där ligger deras bror som med all önskvärd tydlighet dött under den brutala solen och värmen. Ingen skugga fanns att finna, förutom den lilla som gravstenen erbjöd. Det räckte inte.

Varför Cameron befann sig där ute ensam, med bilen parkerad nio kilometer bort, är en gåta. Alla som bor i the outback vet hur grymt landskapet kan vara. Bilen var full med mat och vatten. Inget verkar stämma.

Gåtan kring Camerons död är absolut spännande, men det är framför allt beskrivningarna av miljön, landskapet och hur samhället fungerar som fångar mig. Det finns en liten by med en pub och en sjukstuga, det kommer matleveranser då och då, polisstationen är tre timmar bort och det är inte så säkert att den ens är bemannad. Barnen hemskolas via School of the air, som nu för tiden sker på nätet men ganska nyss via komradio. Ingen glömmer det förflutna och få förlåter det som hänt.

Harpers bok är fantastiskt välskriven och så himla fascinerande. Det är svårt att föreställa sig ett så kargt och ovänligt landskap men jag tvivlar inte på att romanen är mycket väl researchad – beskrivningarna är så extremt levande. Remarkabelt!

Detta inlägg publicerades först på Kaffe & Kultur där oktober månad hade tema Australien. En förlorad man kan man köpa här.

Böckerna om Aaron Falk:

Hetta
Falska vänner
Exiles – kommer ut 2023

The darkest evening (Vera Stanhope, #9) av Ann Cleeves

Senaste boken om Vera släpptes i september och jag insåg att jag låg efter med en titel. Sådant är ju faktiskt en trevlig överraskning, det var rätt lång väntetid på bibblan så jag hann med denna innan jag ens var i närheten av att komma först i kön.

Böckerna om Vera är inte som andra deckare, även om de vanliga elementen finns med. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör dem annorlunda – förutom huvudkaraktären förstås, som inte liknar någon annan polis. Cleeves säger själv ”I write like a reader” och det kanske är det som gör det. Reflekterande och lite… konstnärligt?

I The darkest evening landar vi på vinterns första snöiga dag i Northumberland. Vera är på väg hem när hon på grund av det hårda vädret missar att svänga av mot sin stuga, trots att hon tror att hon skulle hitta hem med förbundna ögon. Hon får syn på en övergiven bil vid sidan av vägen, dörren står öppen så hon kliver ur för att kolla läget. Någon förare finns inte i sikte – däremot ett litet barn under året som sitter fastspänd i sin stol i baksätet.

Vera tar förstås med sig barnet och fortsätter att köra försiktigt framåt tills hon når en herrgård. Där har hon varit förut – det är hennes släktingar som bor där, men de har inte haft kontakt på länge. Hennes pappa växte upp i huset, men sedan hans bortgång har banden varit brutna. Nu har hon dock inget val annat än att knacka på, där en fest är i full sving. Ingen vet då att det ligger en död kvinna i trädgården. Det är dags för herrgården – Brockburn – att visa upp sina hemligheter.

Jag är tokig i Vera som karaktär. TV-serien med Brenda Blethyn är alldeles strålande, och hon och de andra poliserna har nu ”blivit” karaktärerna i böckerna i mitt huvud. Det är inte svårt att föreställa sig Vera i Brenda Blethyns tappning, med oljerock och sydväst (typ), likt snöovädret storma omkring i skogarna runt Brockburn för att ta reda på vad det är som hänt – och framför allt, varför.

Mycket underhållande, lagom spännande, strålande bra.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull

All the devils are here (Kommissarie Gamache, #16) av Louise Penny

Armand och Reine-Marie Gamache har rest till Paris för att hälsa på barnen med familjer. Första kvällen där samlas de alla, plus Armands gudfar Stephen Horowitz – miljardär och med stora hemligheter. På väg från restaurangen blir Stephen påkörd av en skåpbil och skadas svårt. Gamache är säker på att det inte var en olycka.

Armand kontaktar polischefen i Paris, Claude Dussault, som han känner sedan tidigare – men när han och Reine-Marie hittar en död kropp i Stephens lägenhet börjar Gamache fundera på vem han egentligen kan lita på. Det finns en doft där, som han bara känt på en person tidigare. Eller två, kanske.

Ner i stadsarkivet och upp i Eiffeltornet, in på investment-banker och lyxhotell och ut i parker och trädgårdar. Hemligheter och drama finns överallt. Jean-Guy Beauvoir jobbar numera som säkerhetschef på ett privat ingenjörsbolag i Paris, och har det besvärligt med en kollega som tycker att hon borde ha fått hans jobb. Annie är höggravid och relationen mellan Armand och sonen Daniel är minst sagt skavig. Det händer massor, och allt mot bakgrund av ljuvliga Paris. Förlaget skriver på baksidan av boken: ”For even the City of Light casts long shadows. And in that darkness devils hide.” Snyggt.

Titeln kommer ur en replik i Shakespeares Stormen: ”hell is empty, and all the devils are here”. Väldigt välfunnet, även det.

Jag är Gamache fangirl 4 life och har nu bara en (snart två) böcker kvar innan jag är ikapp. Alltid lika jobbigt när det blir så, men jag KAN inte stå emot. De är så otroligt bra.

Boken kan man köpa här, och övriga böcker om Gamache (som jag har skrivit om) följer:

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Humlan Hanssons Hemligheter och Hola Humlan Hansson (Humlan Hansson #1 och #2) av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson (ill.)

Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson tilldelades Augustpriset 2020 för Humlan Hanssons hemligheter men det dröjde uppenbarligen innan jag kom mig för att läsa. På sätt och vis var det lika bra att jag väntade, för då hampade det sig så att bok nummer två, Hola Humlan Hansson, just kommit ut.

Titelkaraktären, självaste Humlan, är en underbart lillgammal dagboksskribent. Jag har jättesvårt att formulera mina tankar om boken, har haft uppe utkastet massor av gånger men landar inte rätt. Därför vänder jag mig till Augustjuryns motivering när priset delades ut till första boken, som löd:

Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp.

Ja. Missa inte Humlan Hansson! I andra boken reser hon och familjen till Spanien.

Första boken kan man köpa här och andra här.

Fruarna (The wives) av Tarryn Fisher

Vissa titlar dyker konstant upp i ”Utvalt för dig”-listor och liknande i diverse appar. Ibland faller jag för frestelsen – såsom denna gången, då jag tycker att omslaget är väldigt snyggt och premissen lät spännande: en kvinna som är gift med en man som har två andra fruar, vilket hon känner till, och som en dag gör ett fynd som ställer situationen helt på huvudet.

Jag kan liksom inte ens gå in på handlingen utan att ställa till det för den som vill läsa själv, och jag kan absolut inte berätta vad min favoritsak med boken är heller. Kul boktext! Det jag kan säga är att den inte levde upp till mina förväntningar, tyvärr, och att den s¨åhär fem veckor efter läsningen praktiskt taget helt och hållet lämnat mitt medvetande. Det blev lite väl mycket såpopera över det hela – ni vet när man till slut sitter och nästan skakar på huvudet i önskan att det snart ska ta slut.

För vissa är detta en perfekt psykologisk thriller – jag är tyvärr inte en av dem. Det blir för klyschigt och överdrivet.

Vill du prova själv – du ska förstås inte lita blint på mig – så finns boken att köpa här.

Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck

Liksom väldigt många andra trodde jag att denna titel syftade på författaren Patrik Lundberg när den kom ut, ch tyckte att det var väldigt speciellt att skriva en roman om en kollega, så att säga. Nu är Patrik Lundgren en helt annan, uppdiktad person som jag är övertygad om är minst femtio gånger mindre sympatisk än Patrik Lundberg.

Klara jobbar inom media i Stockholm. Hon har ett halvbra jobb, är någonstans kring 30 och har en otroligt livlig fantasi. Hon är även fast besluten att ta tillbaka en massa stulen energi från Patrik Lundgren, den jobbige men karismatiske mediamannen.

Den livliga fantasin utgör en hel del av boken och man ska tydligen inte läsa den med gravidhjärna för jag tappade bort mig totalt bland ”sanning” och fantasier ibland. Det blir lätt rörigt. Dock uppskattade jag humorn och beskrivningarna ändå, så det spelar kanske ingen speciellt stor roll om man inte hänger med. Jag förstår att Sonck är standupkomiker till vardags och kan tänka mig att hon är alldeles utmärkt på scen. Fyndigt och rappt är det – en gammal kompis till mig beskrev boken som ”Egenmäktigt förfarandes ADHD-iga lillasyster” och ja, jag är villig att hänga med på den beskrivningen.

Boken kan man köpa t.ex här.

Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!