Hjärtat i översta lådan (Nella, #1) och Ballongfararens morgon (Nella, #2) av Anita Eklund Lykull

Det är underbart att Saga Egmont ger ut mina gamla favoriter av Anita Eklund Lykull som e-böcker på nytt, men det är både skrattretande och irriterande att de inte överväger böckernas innehåll när de väljer omslag. Nå – det nyare för Ballongfararens morgon är okej, om det nu är studentmössor som syns i högerkanten, men det nya för Hjärtat i översta lådan har ingen som helst koppling till handlingen. Men men, man får vara glad för det lilla.

Jag har läst böckerna om Nella minst tio gånger var och jag älskar dem fortfarande. Nella – Cornelia, egentligen – hittades i en telefonkiosk i Prinsbacka som liten bebis och adopterades av familjen Ossian, som till en början består av en smått alkoholiserad adjunkt till far, en mor i djup depression efter förlusten av ett barn många många år tidigare, läkarstuderande storebror Marc, hästgalna och mobbade lillasyster Agnes och lillebror Sylvester, adopterad från Indien. Och bullterriern Pigge förstås.

Det låter inte så muntert och det är det ju inte egentligen, men det är skrivet med stor humor. Alla karaktärer har en otrolig utveckling genom de två böckerna, somliga åt ett bättre håll än andra, men det är imponerande ändå. Ingen står och stampar här, inte! Eklund Lykull skriver på ett ganska ovanligt sätt, det är korthugget på något vis utan onödiga personliga pronomen. Det kan stå något i stil med ”Stekte en korv och åt med senap. Marc kom hem från skolan. Såg trött ut. Sa att han var hungrig.” – ett improviserat exempel – men jag gillar det. Det känns nostalgiskt eftersom alla hennes böcker är skrivna på samma sätt.

Härlig läsning med miljöer från Göteborg och västkusten. Inte mig emot!

E-böckerna finns att läsa i en tjänst nära dig, men går också att köpa här (Hjärtat i översta lådan) eller här (Ballongfararens morgon).

Shuggie Bain av Douglas Stuart

När Shuggie Bain fick massor av uppmärksamhet tack vare att Douglas Stuart fick Booker Prize 2020 jämfördes den överallt med författare såsom Edouard Louis och Hanya Yanagihara. Med andra ord – det var ganska tydligt att det inte skulle vara särskilt upplyftande läsning.

Det är det inte heller, men det är alltid upplyftande att läsa något så oerhört välskrivet som Shuggie Bain – för den är verkligen helt fantastiskt bra.

Året är 1985, platsen är Glasgow och premiärministern är Mrs Thatcher. Fattigdomen och missbruket är stort i staden, männen har blivit arbetslösa på grund av den politiska styrningen som stängt ner gruvor och annat, kommunala bostäder är slitna och nedgångna.

In i detta föds Shuggie, som son till den vackra Agnes och kvinnokarlen Hugh – big Shug. Hugh är taxichaufför med en kvinna i varje gathörn, Agnes försöker hitta lyckan i postorderkatalogerna som gör henne skuldsatt, i att ta hand om sitt utseende och i burkarna med extra stark öl som hon gömmer i handväskan och häller upp i tekoppar.

Under den vackra ytan råder alltså kaos, hon är svårt alkoholiserad. Hennes äldre barn tar avstånd från henne, Hugh flyttar henne och Shuggie till ett litet hus i stadens utkanter där skvallret är hänsynslöst – men Agnes har alltid drömt om att ha en egen ytterdörr. Det får hon här, men Hugh lämnar dem där och flyttar ihop med sin flickvän istället.

Shuggie tvingas ta hand om sin mamma, som är en gräslig tyngd på honom samtidigt som hon är hans ledstjärna i livet. En väldigt dålig ledstjärna, förstås, men han är så djupt nere i medberoendet att han inte ser det. Och förresten finns det ingenting han kan göra åt sin situation ändå. Han försöker växa in i sin egen personlighet, men är för mjuk och god för att passa in någonstans. Han kämpar med att förstå sig själv och sin sexualitet, men det är lättare sagt än gjort för de flesta och för någon i Shuggies situation ter det sig nästan omöjligt.

Detta är en otroligt innerlig, sorglig och naken berättelse. Upplyftande är den inte, men egentligen inte så deprimerande att läsa heller för Shuggie är en överlevare, han kämpar så gott han kan och försöker navigera sig fram trots misären. Många recensenter skriver om hur arga de är på Agnes – jag kan inte riktigt vara det, för det är tydligt att hon är så fruktansvärt djupt nere i sitt missbruk. Hon menar inte att vara som hon är, men hon är så sjuk.

Otvivelaktigt en av årets bästa böcker. Helt magnifik. Finns att köpa här.

Mind the gap, Dash and Lily (Dash & Lily, #3) av David Levithan och Rachel Cohn

Böckerna och senare serien om Dash och Lily är så himla mysiga, och här är nu tredje delen i serien. (Läs vad jag skrivit om bok ett här, bok två här och tv-serien här, om du vill.) Titeln avslöjar att handlingen är förlagd till London, och omslaget bekräftade detta. Förstås!

Dash har börjat plugga i Oxford – en sådan där möjlighet som man omöjligt kan stå över. Lily har i sin tur tagit ett sabbatsår för att utveckla sitt företag, dels inom hundrastning men även med tillverkning av olika ”hundmodeprylar” – hon har blivit riktigt stor som ”dogfluencer” och folk känner igen henne vart hon än går. Till och med i England, visar det sig.

Lily bestämmer sig för att resa till England och överraska Dash när han meddelar att han inte tänker komma hem till New York till jul – han ska fira med sin farmor i London istället. Nu blir det naturligtvis inte riktigt som Lily tänkt sig.

Jag tyckte inte riktigt att denna flöt på riktigt lika bra som de andra gjort – vilket löjligt nog kan ha med att göra att utgåvan jag fick tag på från biblioteket är en amerikansk pocket som är ungefär som en mindre veckotidning att hålla i. Mjuk och sladdrig, så jag blev liksom inte sugen på att plocka upp den. Dock är den fint skriven och förstås knökad med jul och julstämning – och en hel del längtan efter London. Som jag ofta säger, jag saknar verkligen inte att bo i London men det är en helt fantastisk stad ändå. Underhållande och gullig.

Boken finns att köpa här. Det blir spännande att se om Netflix gör serier av de följande böckerna – jag hoppas verkligen det, det blev himla bra med första!

Återvinningscentralen av Ulrika Linder

Återvinningsstationen på bilden har ingenting med Återvinningscentralen i Ulrika Linders bok att göra, men visst finns det likheter. Det är tydligen något med återvinningsplatser som gör att folk plötsligt blir ohyggligt lata och inte kan slänga saker på rätt plats. Jag tycker att det är så himla konstigt – om man nu orkar ta sig dit kan man väl lika gärna skärpa sig och sortera det sista också?

Det är sådana frågor som Ulrika Linder ställt sig själv under alla år arbetandes på återvinningscentralen, så vitt jag kan förstå. Här finns underbart roliga observationer – både i Linders härliga teckningar men även i form av foton. Ja, det är inte utan att man undrar vad folk håller på med…

Sedan finns det förstås väldigt universella saker med arbetsplatser – återvinningscentraler eller något helt annat. Galago beskriver boken såsom följer: ”Med en stor dos humor, uttrycksfulla teckningar och absurda foton ger Ulrika Linder ett unikt vittnesmål från Prylsveriges kyrkogård.” – och det är en utmärkt beskrivning. Fascinerande, underhållande och stundvis lite läskigt.

Boken finns att köpa här.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Det är inte många som debuterar och släpper titel nummer två under ett och samma år – men det gjorde Hanna-Linnea Rengfors under 2020. Först kom diktsamlingen Närhetsprincipen som tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan 2017 – och därefter romanen Candy.

En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Ur Candy av Hanna-Linnea Rengfors, IT-LIT: 2020

Titelkaraktären är en enögd tik, som omplacerats efter att ha bitit ihjäl sina egna ungar. Nu bor hon istället hos regnbågsfamiljen som består av Janni och tre andra medföräldrar samt två döttrar och skäller mest på främlingar, särskilt gravida.

Under ett kalas för ett av barnen går Janni ut med Candy och träffar på just en höggravid kvinna som söker skydd från regnet i en port. En stund senare ringer kvinnan på dörren och ber att få prata med Janni. Hon presenterar sig som journalist, och berättar att hon ska skriva en bok om popstjärnan Sasha, som hittades död på ett hotellrum några år tidigare.

Så rullas historien upp, om Jannis kärlek till och besatthet av Sasha, som tog sin början fjorton år tidigare på Uppsala universitet. Janni tvingas genom sina minnen och erfarenheter, den omtumlande himlastormande ungdomsförälskelsen och de där oerhört starka känslorna som inte går att värja sig för. Och så var det ju faktiskt så att hon var där, den där kvällen när Sasha dog.

Mycket laddat, känslosamt och samtida – jag hade kanske velat ha lite mer djup i karaktärerna, men jag gillar ändå hur de är skrivna – särskilt queerfamiljen. Rengfors har ett otroligt driv i texten, det är lättläst utan att bli banalt och när slutet kommer blir det en klassisk ahaaaaa-uppenbarelse som skapar ett visst sug efter omläsning, för att leta ledtrådar och hintar.

Fantastiskt bra romandebut. Boken finns att köpa t.ex här.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

När Nora Seed bestämmer sig för att göra slut på sitt liv, som mest kantats av besvikelser och svek, tar livet inte riktigt slut. Istället hamnar hon i Midnattsbiblioteket, där hon blir guidad av sin gamla skolbibliotekarie i att plocka fram böcker där hon får prova på att leva andra liv, där hon inte gjort de misstag hon nu ångrar. Ett liv där hon inte gjort slut med ett ex, ett liv där hennes katt lever, ett där någon som dött lever igen, ett där hon vågade sig på att resa med sin bästa vän. Och så vidare.

Så fort hon upplever en viss osäkerhet i det ”nya” livet kastas hon åter till biblioteket – för det visar sig naturligtvis att även om man plockar bort sådant man ångrar eller är ledsen över så blir livet inte perfekt.

Det är en ganska rar berättelse, men jag får lite självhjälpsvibbar vilket som alltid får det att krypa så smått i hårbotten. Jag kan identifiera mig med det här att man i mitten av trettioårsåldern börjar blicka tillbaka på livet man haft, saker man gjort och människor man träffat och fundera över vad som hade hänt om man gjort något annorlunda. Dock är det naturligtvis en ganska meningslös aktivitet för vad sjutton ska man göra åt saken nu? (Förutom möjligen att be någon om ursäkt om det är lämpligt, eller återknyta en kontakt, eller höra av sig till någon och tacka eller säga ifrån.)

Helt okej läsning – men Historieläraren var mycket bättre. Tyvärr missade jag ”träffen” med Bokbubblarna om den – kanske hade jag fått fler perspektiv på den vägen. Midnattsbiblioteket kan du köpa t.ex här.

Redhead by the side of the road av Anne Tyler

Jag blir så glad av detta omslag! Så klara vackra färger, och man riktigt ser hur hög och härlig luften är mot den blå himmeln. Underbart fint. Jag vet inte om det är en representativ bild av en gata i Baltimore, men det ser onekligen trevligt ut.

Micah Mortimer kombinerar sitt arbete som ambulerande teknikexpert med att vara fastighetsskötare i huset där han bor – gratis, som kompensation. Han lever ett stillsamt, inrutat liv, var sak på sin plats och ett schema för allt.

Därför blir det extra upprörande när alla rutiner slås i bitar på en och samma dag. Först och främst berättar hans flickvän (som han inte riktigt vill kalla flickvän trots att de varit tillsammans i ett par år) att hon är på väg att bli vräkt. Sedan dyker en ung man upp och hävdar att han är Micahs son. Vilket är en fysisk omöjlighet – men trots det rubbar det förstås Micahs noggrant uppritade cirklar.

Förändringar måste ske – men vilka är de rätta? Titeln är lurig, och det tar ett litet tag innan jag förstår mig på den – en metafor kring att man ibland inte kan se det som är rakt framför ögonen på en.

Jag gillar Micah och jag gillar verkligen hans bullriga familj, full av matriarker. Stilen är väldigt enkel utan att vara banal, jag skulle vilja kalla det opretentiöst. Ibland är det roligt på ett ganska lågmält sätt, och det är tänkvärt praktiskt taget hela vägen igenom. Fin läsning.

Boken finns att köpa här. Den fanns med på den långa listan för Bookerpriset 2020, som sedermera gick till Shuggie Bain av Douglas Stuart – som jag ska läsa så snart jag hinner.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

The Switch / Bara på besök av Beth O’Leary

Beth O’Learys debut, Sambo på försök, var verkligen en sådan där förtjusande feelgood som har allt det där en feelgood bör ha. Jag köpte The Switch på Kindle så fort jag fick syn på den, men glömde sedan bort att läsa den. As you do. Sedan blev det lite så att jag började läsa den på engelska men bytte till svenska när min nya Storytel Reader kom och jag ville testa den. Men översättningen var bra, så det gjorde ingenting.

Men varför envisas de svenska förlagen med sådana plottriga omslag med brush-letter writing så fort det är finurlig feelgood på gång? Nåväl – det är åtminstone inte en kvinna avbildad bakifrån på framsidan, och den döptes heller inte om till Den lilla byn på landet där en kvinna från storstaden klättrade in i en byrå och läste högt på tunnelbanan. (Egentligen bryr jag mig inte så himla mycket om omslag då jag oftast läser e-böcker ändå, men det börjar faktiskt bli lite tröttsamt.)

Leena är managementkonsult i London och har en strålande karriär framför sig – tills hon en dag får en total blackout under en presentation och chefen tvingar henne att ta ett par månaders tjänstledigt. Hon bestämmer sig för att åka och hälsa på sin mormor i Yorkshire – familjen har inte riktigt läkt sedan de förlorade Leenas syster i cancer ett år innan och Leenas relation till sin mamma är minst sagt spänd. Men mormodern finns där, alldeles som vanligt.

Dock är mormodern Eileen inte heller riktigt där hon skulle vilja vara i livet. Hennes man har stuckit med en yngre förmåga och själv är hon rätt trött på att nästan vara åttio år och helt utan chans till romans bland de gamla gubbarna i byn. När Leena sett hennes projektplan för att skaffa en ny man bestämmer hon sig resolut för att presentera en idé för Eileen – de ska byta liv i två månader. Själv ska hon stanna på landet, i Hamleigh-in-Harsdale, och rodda allt som Eileen vanligtvis skulle ha gjort, medan Eileen ska flytta till London, bo med Leenas rumskamrater och börja dejta. De ska byta telefoner, datorer, allt.

Det blir en häftig resa, som ni förstår, men det är väldigt trevligt, mysigt och varmt med en lagom dos humor. Beth O’Leary skriver på ett mycket lättläst men smart sätt, hon har kul idéer som inte helt och hållet gjorts förut och presenterar en schysst blandning av karaktärer, vilket inte alltid är självskrivet i brittiska berättelser från landsbygden. Definitivt i den bättre klassen av feelgood, och jag ser fram emot O’Learys nästa bok, The Roadtrip, som kommer ut i slutet av april.

Boken finns att köpa här.