Gökungen (Fjällbacka, #11) av Camilla Läckberg

Jag började undra om det var slut på Fjällbackaserien när ingenting hänt på fem år, men så kom Gökungen! Jag vet att folk har jättemycket att säga om Camilla Läckberg – jag har till och med sett folk (i FB-grupper, till exempel) som inte ens läst henne hävda att hon har ett ”torftigt språk” men de kan inte riktigt förklara vad det innebär. Visst – hon vinner inget Nobelpris – men det är knappast mycket sämre än många andra mycket framgångsrika deckarförfattare. Jag tycker i alla fall att hon skriver med driv och det är hyfsat spännande och de bohuslänska miljöerna tilltalar mig alltid.

Det var bra timing att läsa Gökungen i samma veva som Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, då en av huvudpersonerna, Henning Bauer, är en av favoriterna för att tilldelas just detta, och han går hemma och väntar på telefonsamtalet från Svenska akademien. Det blev lite extra effektfullt!

När större delen av Fjällbackas elit befinner sig på en stor fest på Stora hotellet sker ett brutalt mord i en fotoateljé i närheten, där fotografen i fråga håller på att hänga en utställning. Hans fru är på festen, liksom de flesta han känner, och det blir klurigt för Patrick Hedström och hans kollegor att försöka komma någonvart med detta. Strax därefter sker ett fruktansvärt dåd på den lilla ön där Henning och hans familj befinner sig. Jag fick lägga ner boken en stund för det var så gräsligt, och jag är inte så himla känslig (även om jag blivit betydligt känsligare det senaste året).

Parallellt håller Erika på att gräva i ett ouppklarat mord på en transkvinna och hennes dotter i Stockholm på 80-talet. Henning Bauer och hans gelikar hör till Stockholms kulturelit, och det var även i de kretsarna som den mördade Lola rörde sig i sitt arbete som bartender. Finns det en koppling till mordet i fotoateljén?

Det är inte jättesvårt att lista ut vad som har hänt ungefär halvvägs igenom när man lägger ihop ett och ett, men som jag skrev om 36 frågor om kärlek häromdagen – ibland är det okej, eftersom vägen dit kan vara spännande ändå. Gökungen är hemsk och underhållande och bitvis satirisk över somliga händelser och en viss kulturklubb som fanns i Stockholm ett tag…

Boken kan man köpa här.

Tidigare titlar i Fjällbackaserien:

  1. Isprinsessan
  2. Predikanten
  3. Stenhuggaren
  4. Olycksfågeln
  5. Tyskungen
  6. Sjöjungfrun
  7. Fyrvaktaren
  8. Änglamakerskan
  9. Lejontämjaren
  10. Häxan

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

Dör för dig av Ann Edliden

Vilma har lämnat Briljantgatan i Västra Frölunda (typ en kvarts promenad hemifrån mig!) för att flytta till Stockholm tillsammans med sin kille (en avdankad flickidol) Niklas – allt för att inte fastna och bli som sin mamma. Innan hon vet ordet av har hon blivit anställd som assistent och bff till Tess Dunckel, en privilegierad influencer som driver eget sminkmärke och tycker sig själv ha kämpat hårt – men nog har hon haft en del till godo genom sina rika föräldrar som är kända kulturprofiler och bor på Östermalm.

Nu ska Tess bli folkkär, och Vilma ska med på tåget. Visst är det glitter och glamour av och till, men långt ifrån alltid. Under en resa till franska rivieran med Tess familj händer något som binder Tess och Vilma samman ännu tightare, för nu har de en hemlighet som till varje pris måste stanna mellan dem.

En otroligt rolig och välskriven satir över influencervärlden. Jag tyckte att jag kunde identifiera precis vilka som varit förlagor till många av karaktärerna, men författaren själv kommenterade förklarande på Bloggbevaknings inlägg och vi ska visst inte vara så snabba att läsa in sådant alls. Men det kan ju vara lite kul att på egen kammare låta sig tänka så om några karaktärer, t.ex en poddarduo som jag verkligen vill tänka mig som Edvin Törnblom och Johanna Nordström.

Numera är jag inte så särskilt insatt i influencers i det allmänna facket Löwengrip/Bianca/Kenza/Margaux – men lite grann här och där kan man ju inte låta bli att snappa upp och detta känns som en knivskarp satir som dessutom är mycket smart och underhållande. Influencers, privilegium, klassklyftor och samtiden i stort. Mycket bra av Edliden! (Jag var även mycket förtjust i hennes förra roman, Någon annans tidsfördriv.)

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea och Niklas Stjärne är ett präktigt och ordentligt medelklasspar med två tonårsdöttrar som bor på Östermalm. (Gäsp.) Han jobbar som läkare och försörjer familjen, hon jobbar deltid på en välgörenhetsorganisation. En kväll tjafsar de om en hyfsat bagatellartad sak, Niklas sticker hemifrån och håller sig borta i flera dagar.

Bea sticker till Niklas familjs sommarställe på Gotland, dit de ändå varit på väg, med döttrarna. Svärföräldrarna har varit som föräldrar för Bea, så det känns som det naturligaste att göra. När hösten väl kommer visar det sig att Niklas inte har någon lust alls att jobba på äktenskapet – han har träffat en annan och vill skiljas.

Moa Herngren skriver bra om relationer, inte tu tal om den saken, men jag tycker inte att detta är en särskilt bra roman. Man måste som bekant inte gilla huvudpersonerna, men jag blir så irriterad på båda två. De får båda berätta ur sitt perspektiv, vilket är tur, för hade hela boken berättats av Bea hade jag aldrig läst ut den. Det känns som om alla hyllar den, men jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Bea är en självupptagen gnällspik, Niklas mesig och klyschig i sitt krisande.

En berättelse om en skilsmässa mellan ett par som varit ihop jättelänge är i sig ganska intressant, men detta är inte intressant för mig. Den är varken lång eller komplicerad men det tog tio dagar att läsa 348 sidor – det är ett tecken på hur trött på den jag blev.

Boken kan man köpa här.

Lågorna av Lina Bengtsdotter

I Lågorna, Lina Bengtsdotters senaste fristående roman, kommer vi åter till Västergötland och samhället Silverbro (ett lite lagom fyndigt kamouflage av Gullspång) – men det är alltså inte en i serien om polisen Charlie Lager. Det finns dock flera gemensamma nämnare utöver just den lilla västgötska orten – hemligheter och missbruk, till exempel.

Vega kommer till Silverbro, där hon växte upp, från London efter att ha fått ett desperat telefonsamtal från sin barndomsvän, Katja. Väl framme är dock Katja spårlöst försvunnen. Ingen vet vad som kan ha hänt, men ingen kan undgå att tänka på Katjas moster Sofia Lo, som försvann lika spårlöst för över trettio år sedan.

Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid, och det blir tydligt att Vega har fler intressen än att bara hitta sin gamla vän. Det finns hemligheter som inte får komma fram, och Katja måste hittas för att de ska kunna förbli dolda.

Ibland – ganska ofta ändå va – säljs böcker som spänningsromaner bara för att någon dör eller försvinner eller både och. Jag skrev om en bok på Kaffe & Kultur idag som jag absolut inte skulle klassa som en spänningsroman utan snarare en medryckande relationsroman och jag känner lite samma här. Det kanske inte är så spännande, men det är definitivt engagerande. Det är liksom inte det potentiella brottet som gör att man vill läsa vidare och få veta mer.

Bengtsdotter skriver mycket flyhänt och vackert, även när det handlar om smuts och skav och sår. Det är effektivt att placera sådana här romaner på mindre orter – för mig väcker det (som jag skrivit om många gånger förut) en slags klaustrofobi. Jag står inte ut med tanken på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör och har gjort och det gör läsupplevelsen alltmer intensiv. Bra!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Lina Bengtsdotter:

  1. Annabelle
  2. Francesca
  3. Beatrice

Under samma tak av Christina Lindström och Jan Andersson

Under samma tak är en urtrevlig feelgood i Göteborgsmiljö. Jag läser inte jättemycket feelgood eller den sortens relationsromaner nu för tiden (no shade – jag har bara tröttnat lite grann på de där klyschiga böckerna med skrivstil på omslaget, en bild på en kvinna bakifrån och/eller en massa plotter med titlar som, till exempel om detta var en sådan bok, Den lilla lägenheten på Landsvägsgatan.) men det är väldigt trevligt när man ramlar över en som verkligen är bra.

Lisa har lämnat Luleå och sin bakgrund bakom sig. Nu dyker hon upp i Göteborg för att plugga inredning, med handväskan först, strama kläder och en stor ängslan för vad andra tycker. I hissen upp till lägenheten hon ska hyra träffar hon en stor lufsig kille och båda blir minst sagt förvånade när det visar sig att de hyrt samma lägenhet.

Frans är Lisas raka motsats – han jobbar med IT-support, spelar i rockband och är förtjust i hockey och bacon. Även han är på flykt från det som varit, på sätt och vis. Lägenheten han bodde i i Majorna har plötsligt blivit alldeles för tom, och han är i skriande behov av miljöombyte.

Det är allt annat än lätt att hitta bostad i Göteborg, så Lisa och Frans tvingas mer eller mindre att fortsätta bo ihop tillsvidare. Frans erbjuder sig generöst att sova i vardagsrummet bakom ett draperi och de utvecklar trots sina tydliga olikheter, efter en lite besvärlig framkörningsperiod, ett slags trivsam symbios.

Den fortsatta handlingen går jag inte in på, för jag tycker att du ska läsa själv. Men du kan förvänta dig ljuvliga bilder av Göteborg (jag är mycket svag för fina skildringar av min hemstad) och massor av härliga musikreferenser. Jättemysig och väldigt rolig läsning. På Instagram rekommenderade jag att man läser den liggande på soffan och det kvarstår. Skulle kunna bli tv-serie! Hoppas kan man alltid.

Boken kan man köpa här.

Göra mig förtjänt av Alice Dadgostar

Den nya tidens arbetarlitteratur attraherar mig stort. Elise Karlssons Linjen och Gränsen är två exempel, och fantastiska Dalenglitter av Wanda Bendjelloul ett annat. Alice Dadgostars Göra mig förtjänt kvalar definitivt in i genren och är helt otroligt bra.

Darya närmar sig trettio och skulle egentligen blivit något helt annat, men nu jobbar hon i förskolans vikariepool. På Höjdens förskola får hon till sist en ordinarie tjänst. Området där förskolan ligger är fullt av villaområden och föraktfulla, priviligierade föräldrar med viktiga jobb. Inne på förskolan handlar det mest om att hålla sig och barnen över vattenytan. Det är hög sjukfrånvaro, pandemin rasar, det finns ingen tvättmaskin och de som jobbar sliter ut sig. Cheferna menar väl men är stressade.

Mycket tid eller energi till fritid finns inte. Granntanten (som har en charmig besatthet av Olof Palme) är rar och omtänksam, men det blir inte mycket mer i social väg. Nätterna är sömnlösa. Hur ska det gå ihop – och hur ska Darya kunna hitta sin plats här i livet?

Jag tyckte otroligt mycket om Göra mig förtjänt, men det är inte utan att jag får lite ont i magen också. Om ett år ungefär ska vår lilla dotter skolas in på förskola och jag vill att det ska bli bra för både henne och hennes pedagoger. Nu bor vi inte i ett område med villor och viktiga jobb som primära identifikationsfaktorer, och jag hoppas att de som finns häromkring är mestadels toleranta och snälla. Jag lovar i alla fall här och nu att bli en så o-jobbig förälder jag kan. Dadgostars prosa är ganska avskalad och det hjälper budskapet framåt. Man känner hur trött och pressad Darya är i varenda mening. En verkligt toppenbra roman. (Jag inbillar mig såklart att den utspelar sig i Göteborg, i ett av de tjusigare områdena givetvis, men det finns egentligen ingenting som indikerar att det är så i boken.)

Alice Dadgostar har tidigare skrivit Roxy som jag också tyckte mycket om. Göra mig förtjänt kan man köpa här.

Hata samtiden av Nanna Johansson

Samtiden är så krävande. Man ska vara dynamisk och flexibel och jobba halvt ihjäl sig samtidigt som man ska vara en perfekt partner, förälder, vän och medmänniska. Det ska vara vackert och ljust och fräscht hemma och man ska helst vara rik, smal, glad och pigg hela tiden.

Nanna Johansson gör satir över detta på ett otroligt effektivt och roligt sätt. Hon är alltid rolig, men detta är absolut min favorit av hennes böcker hittills. Det är så mycket som är huvudet på spiken. Som anställd i ett innovationsföretag, och hyfsat nybliven förälder, och varken rik eller smal (fast oftast glad och ibland pigg) är det väldigt lätt att identifiera sig med detta. (Ljust och fräscht hemma har jag dock aldrig strävat efter, jag vill att det ska kännas att det bor och lever folk hemma hos mig.)

Argt och skitkul och med sensmoral mitt i ilskan: nog borde vi leva i ett mjukare och härligare samhälle!

Boken kan man köpa här.