Mellan raderna (Schantz förlag, #1) av Johanna Schreiber

Jag läser inte så mycket feelgood egentligen, men fick en känsla häromdagen av att jag nog faktiskt ska göra det ett tag. Läsa lite sådant som inte kräver så mycket av mig, som mest är lustfyllt och småroligt och kanske till och med lite inspirerande. Mellan raderna var en bra inkörsport.

Kul med en serie som utspelar sig i bokvärlden, tycker jag. Emily jobbar med PR på Schantz förlag, ett anrikt bolag som nu styrs av ett syskonpar efter faderns frånfälle. De två har helt olika uppfattning om hur det hela ska gå till, och det blir ganska stökigt på förlaget. Emily ansvarar för releasefester och att hålla diviga författare i schack. På hemmaplan försöker hon bearbeta sin skilsmässa och faktumet att sonen numera bara kommer att bo hos henne på heltid.

En blöt förlagsfest slutar med att Emily hamnar i armarna på serietecknaren Herman i en fotoautomat, och de inleder en stormig relation. Det känns ganska givet hur det ska gå – men vägen dit hade jag inte kunnat lista ut.

Det är underhållande och trevligt skrivet, men jag hade nog lite för höga förväntningar (då Tolv veckor med dig var så himla bra). Lite för många spår på sina ställen (vilket i och för sig kan tänkas spegla huvudpersonens sinnesstämning) och inget som gav mig wow-faktorn. Men det är en fin feelgood, och jag kommer absolut att fortsätta att läsa serien.

Boken finns att köpa t.ex här. Jag lyssnade till största delen på ljudboken, som är inläst av en av mina favoriter, Emma Molin.

Bakvatten av Maria Broberg

Maria Brobergs debut är en bedövande vacker generationsroman som utspelar sig i Västerbottens inland. Det handlar om tiden före och efter den lille pojken Nilas försvinnande i mitten av sextiotalet. Om förbjuden kärlek, familjer som slås itu, längtan och ensamhet.

I förordet, i nutid, kräver en kvinna att hennes sambo berättar sanningen om vad det var som hände, då, vid Vindelälven. Berättelen nystas långsamt upp, tills sanningen står där, svart på vitt.

Det är väldigt melankoliskt, stillsamt och vemodigt. En hel del dialog är skriven på dialekt, vilket några tyckte var besvärligt när vi diskuterade den med Bokbubblarna, Jag lyssnade på ljudboken, som jag trodde var inläst av en västerbottning men nu när jag forskar i saken verkar Elias Dahlgren egentligen vara östgöte. Bra röstskådespeleri, alltså. Hur som helst hjälpte det mig med flytet, för ibland kan ju dialog på dialekt vara nästintill outhärdligt.

En riktigt fin bok är det, i alla fall. Glesbygd och misär är ju jättejobbigt att läsa om egentligen, det blir klaustrofobiskt och skvallrigt och alla känner alla. Hade det varit en tegelsten hade jag antagligen inte orkat mig igenom den – men nu blir det ganska lagom.

Boken finns att köpa t.ex här.

Konferensen av Mats Strandberg

Om du skulle fråga mig om jag läser skräck och splatter skulle svaret antagligen bli ett rungande nej… jo, förutom Mats Strandberg då. Anledningen till att jag tål hans splatter och skräck är för att hans personporträtt och de socialrealistiska skildringarna är otroliga. Skräcken blir sekundär – särskilt i denna boken, där jag knappt noterade de värsta och blodigaste delarna, för det som gör mig allra mest skräckslagen är tanken på en konferens à la den som boken skildrar, där det ska åkas zipline och umgås på ett påtvingat sätt.

(Nu gillar jag förvisso att åka på konferens med mitt jobb, i alla fall när jag själv har inflytande på vilka aktiviteter som är lämpliga 😉 – men jag kan bara tänka mig hur det kan bli om någon sorts trivselkonsult med inriktning teambuilding bestämmer. Uschiamig.)

Här är det exploateringsavdelningen på en kommun som samlas vid Kolarsjön. Det ska konfereras om ett kontroversiellt byggprojekt, där det första spadtaget ska tas inom ett par dagar. I förordet anländer en extern person till stugbyn och inser att människor mördats på platsen. Därmed vet vi att skräcken kommer att ske under ett och samma dygn, och det blir riktigt spännande att invänta starten. Vad sjutton är det som ska ske?

Kollegorna på kommunen är vitt skilda personligheter. Beskrivningarna av dem är verkligen bokens största styrka, tycker jag, liksom deras känslor inför konferensen och aktiviteterna de tvingas vara med på. Här finns den ensamme frånskilde mannen som lever för sin hund, den medelålders kvinnan som smugglat med sig sprit i väskan, den peppiga chefen som försöker få alla på sin sida, assistenten som fjäskar och vill vara till lags. Somliga älskar varandra, flera hatar varandra. Jag hade kunnat nöja mig med delen om dem, för den är allra bäst. Skräckdelen har sin funktion, förstås, men jag tappar nästan intresset efter ett tag. Människorna är intressantare än morden.

Men Strandberg skriver så otroligt bra. Det märks att han verkligen brinner för såväl personporträtt som skräck, och då må det väl vara hänt att de kombineras. Dock hoppas jag att han vill skriva något socialrealistiskt utan splatter någon gång ganska snart, för det är där styrkan ligger för mig.

Boken kan man köpa t.ex här. Ljudboken är inläst av Strandbergs make Johan Ehn, om man föredrar det.

Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.

Arvet efter Alberta (Christer Wijk, #30) av Maria Lang

När påsken och därmed #karantänkrim började lida mot sitt slut upptäckte jag att jag nog skulle ha tid att klämma in en liten en till, så varför inte nästa på tur i Maria Lang-listan?

Som så ofta handlar det om arv, vilket titeln förstås avslöjar. Gamla Alberta i Skoga dör av kolosförgiftning i sin säng. Är det ett mord – eller en olyckshändelse på grund av att den gamla damen glömt öppna spjället innan hon somnade?

De anhöriga samlas i hennes vackra villa vid sjön, en tidigare okänd arvinge dyker upp ur ingenstans – och det visar sig att det finns två testamenten. Ett som arkiverats hos advokat, ett som ligger kvar i huset och bara är ett halvår gammalt.

Ännu ett dödsfall tvingar Christer Wijk att – som så ofta – avbryta alla sina planer och köra mot Skoga för att bringa någon sorts reda i kaoset. Vilket – som så ofta – är lättare sagt än gjort.

Jag var rädd att serien skulle gå utför efter Dubbelsäng i Danmark som jag inte gillade speciellt mycket alls, men jag läste Körsbär i november i somras som jag gillade och nu kommer jag absolut att fortsätta till slutet för Arvet efter Alberta var mycket underhållande och lagom klurig och pusslig.

Boken finns att köpa här, och den finns även tillgänglig i en app nära dig.

Skuggspelet (Morden i Lerviken, #2) av Anna Bågstam

Första boken om civilutredaren Harriet i Landskrona slutade med en cliffhanger värdig den blåa uttoningen i slutet av varje avsnitt av Skilda världar, så jag kunde inte låta bli att hoppa på bok två ganska snart därefter.

Den stora behållningen med denna serien för mig är just Harriet. Hon är mänsklig, hon är inte perfekt, hon tjuvröker med pizzabagaren vid polisstationens parkering och hon bryter mot regler och bestämmelser när hon tycker att det är lämpligt. Men hon är också en omhändertagande dotter och en god vän – och väldigt, väldigt rolig.

Brotten är förvisso också intressanta. Här flyter ett lik i land i Lerviken, det lilla fiskeläget en bit från Landskrona där Harriet bor hos sin pappa Eugen. Kroppen har märkliga frätskador och är omöjligt att identifiera. Parallellt med detta ska ett toppmöte om migration och flyktingar hållas i Landskrona där massor av högprofilerade politiker från hela EU ska delta. Säkerheten är stenhård – men är det tillräckligt?

Och mitt i alltihop bollar Harriet sin relation med den olämplige Rikard – olämplig, då han är advokat som ibland anlitas som offentlig försvarare och därmed kan hamna på Harriets arbetsplats. Och kanske är det andra saker som också gör honom olämplig? Jag uppfattar en intensiv laddning mellan Harriet och en annan person också, och skulle bli förvånad om detta inte utvecklas i bok tre.

Boken finns att köpa här.

Ögonvittnet (Morden i Lerviken, #1) av Anna Bågstam

Ibland är en okomplicerad och lagom lång deckare precis vad jag behöver – men det är inte alltid så lätt att hitta rätt. Nu scrollade jag loss i min Storytel-bokhylla och mindes att jag läst något positivt om den tredje boken i serien ganska nyss, så jag valde Ögonvittnet och det var helt rätt val.

Harriet Vesterberg är ung socionom med bristfälligt kärleksliv när hon bestämmer sig för att det är dags att göra något annat. Hon söker och får ett jobb som civil brottsutredare hos polisen i Landskrona, och flyttar in hos sin pappa Eugen i Lerviken, ett rart litet fiskeläge en bit utanför staden. Jobbet verkar spännande, men Harriet har problem med att bli tagen på allvar av sin chef och det är inte heller lätt att komma in i gänget på polisstationen – särskilt inte som civil.

Så inträffar ett mord på ett gods i Lerviken. Harriet känner nästan alla som bor där, och har så gjort sedan hon var barn, men nu måste hon tänka på alla som misstänkta. Dessutom är det en gigantisk chans för henne att bevisa hur duktig hon egentligen är – men det är inte så lätt. Dessutom har hon trasslat in sig i en kärlekshistoria med helt fel person…

Harriet är en härlig huvudperson – hon är väldigt rolig och allt annat än perfekt, det är omöjligt att inte gilla henne och det ska bli kul att fortsätta följa henne. Ögonvittnet avslutades med en gigantisk cliffhanger, så det tog inte lång tid innan jag plockade upp uppföljaren Skuggspelet. Böckerna är från början skrivna som ljudföljetonger vilket betyder långa kapitel (motsvarade en timmes ljud, kan jag tänka mig) – de hade gärna fått vara lite mer uppdelade, men det gör ingenting. Scenerna är tydligt skilda från varandra, så det fungerar bra ändå.

Boken finns i en app nära dig, eller så kan du köpa den här.

Pappas lilla flicka (Lynley & Havers, #1) av Elizabeth George

Jag har ströläst några av böckerna om Thomas Lynley och Barbara Havers – troligen innan jag blev så fixerad vid att läsa böcker i rätt ordning, eller för att det inte fanns något annat lätt tillgängligt. Men nu tänkte jag att jag skulle börja från början, och det innebär alltså Pappas lilla flicka.

I en liten by i Yorkshire hittar den lokala prästen en man, mördad och bestialiskt stympad, i sitt stall. Bredvid honom sitter hans dotter, Roberta, vaggande och upprepandes orden ”Det var jag som gjorde det”.

Thomas Lynley sätts på fallet, och med sig får han Barbara Havers. Hon är illa omtyckt i poliskåren på grund av sitt hetsiga temperament, hon har fått gå ner en grad till Detective Constable och har rykte om sig att vara besvärlig. Lynley är adlig och värdig, Havers är raka motsatsen och föraktar allt Lynley står för. Trots det måste de nu hitta ett sätt att arbeta tillsammans för att få reda på vad som hänt i Kendale Valley.

Även om Roberta erkänt mordet och därefter vägrat tala överhuvudtaget (hennes kusin som nu är hennes målsman skickar henne till ett psykiatriskt sjukhus) verkar det inte troligt att hon faktiskt begått brottet. Fader Hart, som hittade kroppen, tror inte att det är möjligt. Den mördade mannen var omtyckt i byn, men det har alltid upplevts som märkligt att hans fru Tessa lämnade honom ensam med Roberta och hennes storasyster Gillian. Gillian flyttade hemifrån vid första tillfälle, så det var bara William och Roberta kvar.

Hela Keldale Valley verkar ha någon form av koppling till familjen, och det blir ett knivigt fall att lösa för Lynley och Havers. Ganska intressant, lite rörigt med alla karaktärer, men Lynley och Havers är rätt trevliga att hänga med.

(Spoiler alert – den svenska titeln gjorde att jag förstod väldigt tidigt vad som hänt, men vad göra. Hur tänkte förlaget där?)

Boken verkar numera bara finnas att köpa som ljudbok här.

Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

På vårvintern 1969 har den österrikiske expressionisten Oskar Kokoschka en utställning på galleriet Marlborough Fine Arts i London. En dag kommer en ung man in och frågar vad det skulle kunna tänkas kosta om han anlitar Kokoschka för att måla ett porträtt av hans mormor inför hennes åttioårsdag. Mormodern ifråga är Agatha Christie, som är högst motvillig inför sin dotterson och makes önskan att få porträttet målat, och Kokoschka är inte heller så pigg på idén – men till slut går de båda åldrande konstnärerna med på projektet. Sex sittningar ska det bli och inte en minut längre.

Det tar ett tag, men snart börjar de öppna sig för varandra. Kokoschka berättar om sin ungdom, om Centraleuropa under två världskrig, om Wien och Dresden. Christie berättar om när hon ”försvann” på 1920-talet efter att hennes första make lämnat henne för sin älskarinna. Sakta men säkert får vi till oss två stora konstnärers livshistorier, allt med diskussioner kring konsten. Varför måste de skapa? Var finns drivkraften, och hur relaterar inspiration till konst? Christie har flytt in i sina romaner, men Kokoschka behöver veta hur hon fungerar för att kunna måla henne.

Det är en kort roman, men den är kompakt och otroligt väl strukturerad. Jag blev helt förtrollad av att läsa – givetvis är en stor del en litterär fantasi som utvecklats kring riktiga händelser, men det blir aldrig överdrivet eller vulgärt. Så vackert och så lågmält, allvarligt men med humor. Pleijel är otroligt skicklig och detta är en mycket fin bok som fick högsta betyg av mig. Jag tycker om böcker som får mig att googla och läsa mer, och det gör denna sannerligen.

(Kokoschka, 1969)

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra som skrivit om boken: Fiktiviteter, Ugglan och boken, Hanneles bokparadis.

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.