Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

I perioder har jag läst Maeve Binchy mer än något annat. Flera böcker har jag läst om flera gånger om. Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva fram karaktärer, och miljöer och… en känsla, liksom. Allt känns trovärdigt, oavsett tidpunkt och plats, och det är skickligt.

På sistone tappade jag henne lite, dock. Det var någon bok som jag inte var helt såld på, och sedan glömde jag nog bort henne lite i den strida strömmen av böcker som passerar mitt medvetande och som jag bara måste läsa så fort det går.

Men – nu hade vi Irland som månadens land på Kaffe & Kultur i juni, och då passade det ju bra att plocka upp denna, som blev Binchys sista innan hon gick bort 2012.

Chicky Starr lämnade den lilla staden Stoneybridge på västra Irland för att flytta till New York med sin stora kärlek. Ingenting blir som hon tänkt sig, ”för alltid” som hon blev lovad blev bara ett par månader och hon börjar jobba på ett litet hotell för arbetare och lär sig det mesta om hur man sköter ett sådant.

Efter ett antal år återvänder hon till Stoneybridge. Där finns Miss Queenie Sheedy – en gammal dam som bott i sitt stora hus tillsammans med sina systrar tills de andra gick bort och hon blev ensam kvar. Chicky köper huset av henne med löfte att hon får bo kvar så länge hon lever – Chicky ska starta en egen hotellverksamhet. Något olikt alla andra hotell, där gästerna äter tillsammans i köket på kvällen och har möjlighet att verkligen uppleva Irlands fantastiska västkust. Med hjälp av sin systerdotter Orla och en ung kille som skickats till Stoneybridge för att sluta upp med sitt brottsliga leverne får hon ordning på huset och snart kan hon öppna.

Vi får följa ett antal personer som av olika anledningar hamnar på Stone House under en vintervecka. Här finns ett pensionerat par som lägger all sin tid på att försöka vinna tävlingar i tidningar, en amerikansk filmstjärna som missar ett plan till ett viktigt möte och hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa inkognito till hotellet, en sur gammal rektor, en svärdotter och svärmor som inte alls vill åka på semester tillsammans, ett läkarpar som sett för mycket död. Och kul nog en ung svensk kille, Anders, som inte vill ta över sin pappas revisionsbyrå.

Man får följa allas liv innan resan till västra Irland och det är brokiga berättelser vill jag lova. Det är faktiskt extra kul att läsa skildringarna av Sverige, för där hade jag annars kunnat misstänka att det skulle bli lite tokigt, att folk skulle heta konstiga saker och att man skulle undra vart man hamnat – men Binchy kan man lita på. Och så berättelser om veckan under vintern, förstås.

Jättefin roman, som jag förväntade mig, med många levnadsöden, mycket charm och värme och mycket humor. Tyvärr känns den svenska titeln Vinter i drömhuset som ett billigt knep för att sälja in boken som rakt av feelgood à la Sommar på det lilla utedasset bakom trädgården under poppeln med sju hundar och en chokladask. Men det blev bra läsning ändå.

Boken kan man köpa här.

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!

Genombrottet – hur släktforskaren löste dubbelmordet i Linköping av Anna Bodin och Peter Sjölund

True crime blev temat för maj månads bokcirkel och det var Genombrottet som röstades fram och som vi diskuterade härom söndagen. Linköpingsmorden gick mig förbi, jag bodde utomlands när det hände och det var ingenting som blev en internationell nyhet – så det var egentligen först nu när det hela löstes som det äntrade mitt medvetande. Så gräsligt hemskt.

Det är en väldigt intressant berättelse ur släktforskningsperspektiv. DNA-testning är populärt (min pappa skickade in för några år sedan och visade sig vara 1,8% grek utöver totalt skandinav så jag har inte så mycket att komma med) och att man kan komma så långt in i en släkt medelst minsta lilla DNA-haltigt fragment är otroligt häftigt. Och att detta fruktansvärda fall kunde lösas 16 år efter att det hände är rentav fantastiskt.

Jag är inte överförtjust i berättelsen runt omkring. Jag förstår att den finns för att man ska påminnas om att poliserna i utredningen är vanliga människor, men vad de har i sina matlådor är så ointressant att det är inte klokt. (ATT de åt matlådor är väl en sak, men…). Jag blev dessutom irriterad på att en person åt fiskdoftande sushi och verkade vara frisk efteråt. Sushi ska inte lukta fisk.

Men ja – kärnan i boken är intressant, men jag hade kunnat tänka mig endast den utan bjäfset som jag inte tycker hör hemma i en bok som skildrar dessa avskyvärda handlingar och Peter Sjölunds genialitet.

Björnen sover (Jana Berzelius, #7) av Emelie Schepp

Efter förra boken om Jana Berzelius var jag lite trött på henne. Hennes bakgrund började bli tjatig och jag ser att jag skrev att hon måste få gå vidare nu – det kändes som om jag läste ungefär samma sak om henne och Danilo och hennes pappa om och om igen. Och den finns absolut närvarande här också, men som en bihistoria (som jag tror att boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan).

Brottet som boken cirkulerar kring är väldigt spännande – det blir en riktig bladvändare och det var det jag hoppades på. En äldre man hittas mördad i sitt hem utanför Norrköping. Inuti kroppen finns en nallebjörn, en sådan man kan spela in meddelanden på. Det inspelade meddelandet är kort – Filippa Falk. Falk visar sig vara en före detta polis som lever under skyddad identitet, men hon är motvillig vad gäller att hjälpa poliserna Henrik och Mia vidare.

Jana tillsätts som förundersökningsledare samtidigt som hon försöker att vårda sin relation med Per, som hon äntligen landat hos. Han är hennes bakgrund på spåren och hon försöker skydda honom från att veta för mycket, men det börjar komma väldigt nära.

Som sagt – spännande och en riktig bladvändare. Schepp skriver bra och jag är fortfarande imponerad över hennes resa från egenutgivning av första boken som snappades upp av Wahlström och Widstrand och ledde henne till att bli en av Sveriges populäraste deckarförfattare – numera på Norstedts.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Märkta för livet
  2. Vita spår
  3. Prio ett
  4. Pappas pojke
  5. Broder Jakob
  6. Nio liv

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

En gång om året av Peppe Öhman

Jag följer ivrigt Peppe Öhman i bl.a två av hennes poddar, Mellan raderna tillsammans med Karin Jihde och Skåpet tillsammans med Johanna Swanberg och Cecilia Blankens, och har längtat efter denna roman som omtalats ett tag. Jag läste den så fort e-boken kom, men det var ju nästan två månader sedan eftersom jag aldrig hinner skriva något. Förhoppningsvis blir det snart ändring, jag gillar inte att ha nästan 25 utkast i bloggverktyget.

Karolina är gift med Christian, och de lever tillsammans med hans döttrar i Stockholm. Allt är väl ganska bra, de har ett hyfsat jämställt förhållande, Karolinas karriär går som på räls, och hon älskar verkligen sina bonusbarn. Men – det finns några men. Christian vill inte ha fler barn, men Karolina vill ha en egen bebis. Christians ex-fru finns med en hel del i deras liv – vilket förstås är naturligt och de kommer överens, men hon ändrar ofta planer med kort varsel vilket resulterar i att framför allt Karolina får vara flexibel och tolerant. Och så städar han alltid bara köket till 90%. (Detta har avhandlats i en av poddarna och är väldigt roligt.)

Så. Det är väl bra. Men så kommer Adam tillbaka in i hennes liv, Adam som är passionerad och spännande, och som erbjuder en natt som är allt annat än gympapåsar och disk en gång om året. Visst kan det väl funka så? Nej, naturligtvis kommer situationen ikapp, och snart måste Karolina välja. Eller… måste hon det?

Underhållande och delvis väldigt roligt – men det finns också djup och tankeväckande resonemang. Idéer om relationer och familjer utvecklas ju med tiden, och fler och fler lever inte i en traditionell kärnfamilj. Här sitter Karolina till exempel i kläm – hon skulle kanske kunna tänka sig att skilja sig från Christian, men det skulle kunna betyda att hon aldrig får träffa sina älskade bonusdöttrar mer. Hur kan man göra ett sådant val?

Boken kan man köpa t.ex här.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

Frågar åt en vän av Sara Molin

Sara Molin är en hyfsat ny stjärna på den svenska chicklit-himlen (om man vill kalla det chicklit – jag tycker att det passar bättre här än feelgood). I februari 2020 kom hennes debut, Som en öppen bok, och för ungefär ett år sedan julromanen En oönskad julklapp. Jag gillade båda två mycket, och det var kul att se att hon redan hade en ny på gång här i oktober.

Böckerna är både humoristiska och allvarliga, och så även denna. Lydia är avdelningschef på en kriminalvårdsanstalt vilket kan tyckas är alldeles tillräckligt att stå i, vid sidan av relationen med fästmannen Douglas. Nu ska hon dock även planera sin mormors begravning. Morfar är dement, mamma verkar halvt oberörd och hennes fyra syskon har alla starka viljor och olika åsikter om hur det här ska gå till. Douglas känner sig bortglömd – han vill att de ska gifta sig och bilda familj, men var sjutton ska Lydia hitta tiden till det också?

Av misstag skickar Lydia ett sms menat för fästmannen till Ninos, en man vars nummer hon fått av en slump. De inleder en konversation och blir goda vänner, de delar hemligheter och ber varann om råd, under förevändningen ”frågar åt en vän”. Under hösten fördjupas även Lydias relation till sina syskon, och får reda på anledningen till att hennes mamma verkar så besvärad kring allt vad mormoderns begravning heter.

Som sagt så är det både humoristiskt och delvis mörkt, men framför allt är det en varm och fin berättelse om familj, dess betydelse och att man kan bli överraskad även av de personer som alltid funnits i ens liv. Man vet sällan allt om alla, inte ens de som kanske står en allra närmast. Lättläst utan att vara banalt, det flyter på fint och Sara Molin må vara extremt produktiv men inte på bekostnad av kvalité.

Boken kan man köpa här.

Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!