Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

Julafton på den lilla ön i havet (Mure, #3) av Jenny Colgan

Jag älskar inte allt av Jenny Colgan, men just böckerna om Flora på Mure har jag tyckt väldigt mycket om och här är del tre. Miljöerna på den lilla ön i Hebriderna (tror jag) är helt fantastiska och jag gillar beskrivningarna av personerna – somliga har aldrig lämnat ön, och en isolerad miljö tenderar ju att skapa en viss typ av person. Naturen är karg och så även många av människorna i den.

En annan sak jag tycker om är att Colgan tar upp viktiga och mörka ämnen, bland ”vanliga” chick-lit-tropes och god mat och kapitel där en hund är huvudperson. Här finns graviditet med en person som kanske inte alls vill bli pappa, här finns en flykting som inte vet om hans fru lever, här finns homofobi (och ett starkt avståndstagande, även från mer konservativa personer) och framför allt finns det sjukdom. Det är åtminstone det som talar mest till mig – beskrivningarna av obotlig cancer och dess förlopp skär i hjärtat.

Jag gillar Flora som huvudperson, hon är mänsklig och skör utöver att vara rolig och en duktig affärskvinna i sitt Seaside Kitchen. Huvudkaraktärerna är allesammans bra, (nästan) alla beskrivs med värme och humor vare sig det handlar om den kärlekskranka lärarinnan Lorna eller den tystlåtne men snälle pappan Eck. Men det är ingen som har det lätt i denna boken. Pust.

Helt okej läsning, alltså! Jag trodde att denna var ny till denna julen, men den kom tydligen redan 2019 vilket jag missade totalt. Andra som skrivit om boken är bl.a enligt O, Hyllan, Bokprataren och Västmanländskan. Boken finns att köpa t.ex här!

Många gånger i regn av Jack Hildén

Jag läste God och opåverkad av Jack Hildén för ett par år sedan och upplevde att jag inte riktigt förstod vad författaren ville med boken. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, konst behöver kanske inte alltid ha en strävan, men jag känner precis likadant med Många gånger i regn.

Premissen är tydlig och väcker känslor. Mikaela vet att hennes bror Victor kommer att dö, men inte när eller hur. Men han kommer att dö för att han vill dö, efter att ha levt hela sitt liv med psykisk ohälsa. Han vill inte vara med och bli vuxen vid sidan av kompisgänget – Mikaela, Tom, Siri och Edwin. Ett gäng hyfsat privilegierade stockholmare i slutet av tjugoårsåldern, med goda förutsättningar för ett gott liv men med en hel rad misslyckanden på vägen.

De festar mest, tycks det mig. Festar och byter partners, åker på festival, träffar någon ny utanför kompisgänget men återvänder till det mindre gruppen. Jag är inte speciellt road av att läsa fest- och supar- och knarkarskildringar och kanske ännu mindre intresserad när det är ett ganska bortskämt Stureplan-gäng som ägnar sig åt det. Karaktärerna är vilsna och vet inte vart de är på väg och det tycks inte romanen heller veta. Victors berättelse är, om än fruktansvärt tragisk, den mest intressanta – men hans röst hörs alldeles för lite.

Det finns passager där Hildéns formuleringar och språk verkligen får blänka till – en sen natt på ett utomhusbad, och ett ödesdigert besök på Bokmässan, till exempel. Han är definitivt en duktig författare, men jag känner att det går förlorat i Många gånger i regn. Kanske för att jag saknar igenkänning och är långt förbi nätter på klubbar och festivaler där man måste campa, kanske för att berättelsen inte fångar mig. För visst är det välskrivet och intressant disponerat – men det flyger inte.

En oönskad julklapp av Sara Molin

Jul-feelgood, alltså? Inte riktigt vad jag brukar söka mig till – fast förra året fick jag någon sorts flipp och läste flera stycken. I år är jag mindre sugen, åtminstone hittills – men Sara Molins förra roman, Som en öppen bok, var både smart, originell och rolig så jag kunde inte låta bli att prova på En oönskad julklapp. Och det är jag glad för! Den är nämligen också både smart och rolig med allvarliga undertoner.

Diana är sjuksköterska, och har arbetat i Östafrika i flera år, som volontär på olika sjukhus. En diametral skillnad till att vikariera på akutmottagning på ett sjukhus i Stockholm, som hon ska göra i år då hon inte kunnat med att säga nej till sin mammas inbjudan till barndomshemmet i Sollentuna över jul för tredje året i rad. Och på akuten kan hon tjäna bra med pengar innan hon återvänder till ett nytt uppdrag i Kenya i januari.

Det blir inte riktigt som hon tänkt sig när hon kommer hem. Trots att hon försöker hålla låg profil blir flera arbetskamrater viktiga inslag i hennes liv (Gunnel och Blaze är ljuvliga karaktärer) och hon får reda på något om sin pappa, som hon alltid trott dog i kriget i forna Jugoslavien när hon var liten. Det visar sig nämligen att han lever, och att Diana har en halvsyster och en systerson som bor alldeles i närheten. Men hon vill inte riktigt ge sig tillkänna – åtminstone inte på en gång…

Dessutom pockar kärleken på hennes uppmärksamhet – och det hade hon verkligen inga planer på. Just den biten tar inte över resten av berättelsen dock, vilket jag tycker är skönt. Det spårar liksom inte ur in en romance, utan fortsätter att vara en smart relationsroman. Inslagen från akutmottagningen är trovärdiga och ibland hjärtskärande och det ger en extra genuinitet till handlingen.

Vissa bitar är otroliga humoristiska och jag fick skratta försiktigt för att inte väcka min man när jag läste om APT:er på sjukhuset, arbetet med värdeord går inte att sätta ett pris på. I min bransch har man inte uttalade APT:er, men något liknande förekommer absolut och jag är glad att mina chefer inte är som chefen i boken – även om hon, liksom vissa andra mindre trevliga karaktärer, visar sig ha försonande drag. För det är ju faktiskt jul. Och feelgood! Och jag gillar det skarpt.

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson

Bibbs ska snart fylla 39, och har, trots sin brist på talang, varit ganska framgångsrik som influencer i ett antal år. Nu börjar hon bli bedagad. Pengarna rullar inte in så lätt som de gjort och utgifterna lägger sig på hög. Den enda fasta punkten är sambon Baby. Men inte ens han består, för han lämnar Bibbs och ställer ett ultimatum – om hon vill behålla lägenheten på Södermalm där de levt sitt gemensamma liv ska han ha 100 000 kronor. Bibbs har alltid påstått att hon har rejäla sparpengar, men det stämmer inte – hon har inte ett öre. Nu måste hon få fram pengarna inom en vecka och det blir ingen enkel uppgift.

Och det är kring pengarna hela romanen handlar, inser jag efter ett tag. Inte bara att summan behöver skrapas ihop, utan även runt omkring. Allt kostar, allt har ett pris, och Bibbs tidigare lögner kostar henne fler och värre lögner.

Jag hade svårt för Schunnessons debut, Tripprapporter. Det blev för mycket knark och kroppsvätskor och jag hade svårt att hitta humor eller sympati i den. Men här kommer Schunnessons otroliga talang för att formulera sig fram, det är mörkt, cyniskt, knivskarpt och stundtals fruktansvärt roligt. Somliga beskrivningar är så roliga och perceptiva att jag skrattade rakt ut, och det hör inte till vanligheterna när jag läser böcker. Det finns kroppsvätskor här också, men för mig blir det på något vis snyggare här – även om beskrivningen tidigt i boken av ett katastrofalt toalettbesök hemma hos någon annan är allt annat än prydlig.

Svart som natten – javisst. Men kan man se humorn och den vassa samhällskritiken i mörkret är detta en triumf.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!