En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.