Summan av alla synder (Kommissarie Gamache, #12) av Louise Penny

Gamache, Gamache, denna serie får aldrig ta slut! Detta är den senaste boken som översatts till svenska – som tur är finns det fem till som jag kan läsa på engelska. Jag har faktiskt inte läst någon av dem på originalspråk, slår det mig nu – och det finns ett och annat som jag har undrat över hur det är formulerat i original, så det passar ju bra.

I denna tolfte bok i den ljuvliga sviten sitter Armand Gamache på rektorsstolen på polishögskolan i Québec. När boken tar sin början sitter han och går igenom ansökningar som hans företrädare antingen markerat som antagna eller inte. När han hittar en mapp gällande en ung kvinna som heter Amelia Choquet beslutar han sig, efter mycket stötande och blötande, att anta henne trots att hon redan fått avslag. Hon är piercad, tatuerad, förbannad och med ett förflutet som man utan tvekan kan säga har varit rent olämpligt för en polis. Men av en anledning som vi inte får klart för oss förrän längre fram beslutar han sig ändå för att hon är välkommen.

Han fattar även ett beslut om att anställa sin gamle parhäst och sedermera ovän Michel Brebeuf. Ingen förstår riktigt varför, men som vanligt har Gamache ett alldeles eget resonemang.

I Three Pines har Olivier och Gabri hittat en massa gamla tidningar och andra papper i väggarna. Ruth Zardo och Reine-Marie Gamache hjälper dem att sortera, och man hittar en väldigt speciell, svårtydd karta. Gamache ger en kvartett studenter i uppdrag att ta reda på varför kartan är märklig och att forska vidare i den – bland dessa fyra finns Amelia Choquet. Och naturligtvis sker ett mord på skolan ~ i offrets rum finns en kopia av kartan och det fanns bara fyra. Varför återfinns Choquets kopia i just det nattduksbordet?

Det händer förstås en massa annat också, och allt vävs ihop till en fantastisk historia, som alltid. Ibland kan jag känna att jag blir mer positivt inställd till böcker som hör till en serie som jag gillar i stort, även om de är slätstrukna, men böckerna om Gamache är verkligen strålande bra. Just denna fick fem stjärnor av mig på Goodreads, och sådana slösar jag inte med.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem
  11. Det ondas väsen

Monstret av Ane Riel

När jag letade lite kul dansk skönlitteratur inför april månads tema – alltså Danmark – på Kaffe & Kultur kom Monstret upp, och jag förstår inte hur jag missat den tidigare för jag älskade verkligen Riels förra roman Kåda.

John Steinbecks Möss och människor utgör en slags ramberättelse för Monstret. Jag hade inte fattat det innan, men det blev snabbt uppenbart att det handlade om två daglönare, varav en med lite speciellt sinnelag. Vi träffar Mirko och Leon när de är mellan två jobb, och man förstår att det hänt något dramatiskt strax innan.

Sakta nystas historien upp. Ingen förstår varifrån Leon fått sin styrka – redan som mycket litet barn har han stora synliga muskler och en förmåga att skada – fast han egentligen bara vill mysa. Hans mamma Danica kämpar med sonen – hon älskar honom högt och rent, men han är snudd på ohanterlig. Och grannpojken Mirko kämpar å sin sida med sina förbjudna känslor för Danica. Mirko och Leon knyts till varandra efter en ödesdiger natt på gården, och efter det är vandrandet deras lott.

Det är så otroligt vackert skrivet, och en roman som verkligen kommer att stanna hos mig länge. Det var ett par månader sedan jag läste den nu, men den förblir färsk i minnet vilket jag verkligen inte kan säga om alla böcker jag läser, särskilt nu för tiden. Titta bara på detta:

”Lika älskad som vinden var för att den tog med sig sprickfärdiga moln in över törstiga jordar och därefter nådigt blåste bort dem igen, lika fruktad var den för sin plötsliga våldsamhet. När den träffade bergen blev den oförutsägbar som en biljardboll som har fått skruv av ett retsamt öde.”

Ur Monstret av Ane Riel, Modernista: 2021

Miljöerna är otroliga och karaktärerna levande. Allt finns här – vänskap, familj, passion, kärlek, äventyr och ond bråd död. Det är verkligen en förtrollande roman.

Boken kan man köpa t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

Det ondas väsen (Kommissarie Gamache, #11) av Louise Penny

Jag fortsätter med min älskade Gamache, även om jag verkligen borde spara på dem. Monika läser dem efter årstid och jag önskar att jag hade det tålamodet men jag måste ju bara veta vad som händer härnäst…

Det ondas väsen är helt olikt något jag tidigare läst i deckarväg. Här finns saker som jag inte ens visste existerade. Så himla intressant! Och kul att kunna lära sig saker även av litteratur som främst är underhållning.

Armand och Reine-Marie Gamache har nu dragit sig tillbaka i Three Pines på heltid. Livet går sin gilla gång för dem och de andra invånarna. Ett stadigt inslag är nioårige Laurent Lepage, som gång på gång kommer in i byn med sin käpp och berättar om alla yttre hot som finns mot Three Pines och som han måste bekämpa – drakar och dinosaurier och flygande tefat, till exempel. Naturligtvis är det ingen som tror honom, men när han plötsligt försvinner måste man utvärdera det sista han varnade för – ett monster i skogen. Och det man finner är mycket riktigt ett monster – men inte riktigt av den vanliga varianten. En del av Three Pines historia nystas upp vid sidan av brottet, och som alltid är det spännande, underhållande, oförutsägbart och mycket välskrivet. En njutning i deckarform.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem

Den långa vägen hem (Kommissarie Gamache, #10) av Louise Penny

Varje gång jag börjar skriva om en Gamache-bok vill jag skriva en lång kärleksförklaring till serien. Jag har nog gjort det tillräckligt nu, jag är övertygad om att ni vet att jag tycker att de är bland de bästa deckarna som finns. Det är dessa, Maria Adolfssons serie om Doggerland, Peter James serie om Roy Grace och Elly Griffiths serie om Ruth Galloway som smäller högst hos mig just nu, men inga av de andra serierna är i samma klass som Louise Penny ändå, för dessa böcker innehåller så otroligt mycket mer än bara deckargåtor. Nästan alla deckare har ju bitar om privatliv och relationer, men ingen skriver så bra karaktärer och relationer som Penny.

Nu blev det visst en lång bit ändå. Jaja, så får det vara. Det förtjänar den.

Nu har Gamache pensionerat sig från Sûreté de Quebéc och flyttat till Three Pines med hustrun Reine-Marie. Han promenerar och läser och går på bistron och pratar med sina vänner. En morgon kommer Clara Morrow till honom och är bekymrad – hennes make Peter, som skulle komma tillbaka på årsdagen av deras separation, har inte dykt upp.

Gamache tar hjälp av sin före detta kollega och numera svärson Jean-Guy Beauvoir samt Myrna, psykologen som blivit bokhandlare i Three Pines, för att ta reda på var Peter tagit vägen och varför han inte dykt upp som avtalat. Det blir en berättelse om ett konstnärsliv och om desperationen att återfå sin berömmelse, allt i det stillsamma tempo som 98% av Pennys böcker håller men alltid utan att tappa tryck och spänning. Eller ja – ibland glömmer man att det är spännande under en kort stund. Vad det alltid är är intelligent, reflekterande och oförutsägbart. Och vansinnigt trevligt skrivet.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in

Boken kan man köpa t.ex här!

Hur ljuset tar sig in (Kommissarie Gamache, #9) av Louise Penny

Bok #8 om kommissarie Gamache och Jean-Guy Beauvoir var inte riktigt min favorit. Det var intressant på sätt och vis med en bok som bara utspelar sig på ett och samma ställe, men jag saknade Three Pines och de andra alldeles för mycket. Som tur är får de vara med så mycket som jag önskar i Hur ljuset tar sig in – som definitivt är min favorit i serien hittills.

Gamache kämpar på jobbet, då flera av hans bästa medarbetare har lämnat mordgruppen som han är chef över – Jean-Guy Beauvoir är en av dem, och han har inte pratat med Gamache på flera månader. Gamaches dotter Annie gjorde slut med Beauvoir, som nu kämpar med sitt läkemedelsberoende.

Gamache känner sig motarbetad och uppgiven och blir glad när han får meddelande från Myrna i Three Pines – en chans att fly staden för några timmar. Myrnas väninna som skulle komma och fira jul hos henne har inte dykt upp, och Myrna misstänker att något inte står rätt till alls. Efter lite press erkänner Myrna vem vännen i fråga är – en av de mest berömda personerna i Nordamerika under en period, men numera praktiskt taget fallen i glömska.

Deckargåtan löper parallellt med Gamaches egna förehavanden och bekymmer och som alltid med Louise Penny är det på en lagom nivå. Deckargåtan är smart och genomtänkt, persongalleriet fantastiskt och språket genialt – särskilt för sin genre, om man får lov att säga så. Three Pines är en så skickligt konstruerad plats – bara det att byn inte finns med på de flesta kartor, och att det är nästan omöjligt att få täckning för mobiltelefoni eller internetuppkoppling gör det hela extra bra då det ju faktiskt gäller alla – inte bara klantiga poliser som glömmer sina telefoner, eller glömmer att ladda dem, eller blir instängda i källare utan mottagning. Lika villkor, lika läskigt när något händer.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien som jag läst och kommenterat:

#1 Mörkt motiv
#2 Nådastöt
#3 Den grymmaste månaden
#4 Ett förbud mot mord
#5 Ett ohyggligt avslöjande
#6 Begrav dina döda
#7 En ljusets lek
#8 Det vackra mysteriet

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”

Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

All these beautiful strangers (Det slutna sällskapet) av Elizabeth Klehfoth

Jag hade aldrig hört talas om denna förrän min man hittade den i en bokhandel och skickade en bild på den då den lät spännande – och det gjorde den ju, särskilt som just den utgåvan hade en blurb om Den hemliga historien. Jag tycker att jag kollar alla listor som listar dark academia-böcker men just denna verkar ha gått mig förbi.

Charlie Calloways mamma försvann spårlöst när hon var liten. Utöver det står familjen varann nära. Hon är lyckad elev på tjusigt internat med lojala vänner och har alltid fått lära sig att hon är något alldeles särskilt. Och får man höra det hela livet börjar man nog leva efter det också. Ett hemligt sällskap på skolan bjuder in henne och ett antal andra att gå med – men då måste de utföra förbjudna och besvärliga utmaningar först.

I samband med detta hamnar Charlie mitt i mysteriet kring sin mammas försvinnande då en morbror kommer och besöker henne i skolan. Han har hittat ledtrådar, och Charlie måste bara nysta i detta. Det finns foton och brev – vad kan ha hänt egentligen?

Jag gillar båda huvudspåren i boken, och de knyts samman på ett ganska trovärdigt och bra sätt. Vissa bitar lämnas utan ordentlig upplösning vilket är frustrerande, men de viktigaste delarna får ett avslut och det blir helt okej till slut även om vissa saker känns lite långsökta. Men det hör väl nästan till – jag kan tänka mig denna bok som en sorts spännande high school-film eller tv-serie, och då får man ju köpa det mesta (Lex Gossip Girl och Gilmore Girls).

Boken kan man köpa t.ex här.

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith

Jag hade lite olika böcker som jag hade tänkt läsa som påskekrim, men när jag hade läst Spring eller dö tappade jag intresset för flera som jag tänkt läst. Sagt och gjort – då plockar man med fördel upp en klassiker. Det hade kunnat bli Poirot eller Sayers, men det blev Patricia Highsmiths debut, Främlingar på ett tåg, som ju även blivit film i Hitchcocks regi (men den är enligt ryktet ganska olik boken).

Guy Haines träffar Bruno Anthony på ett tåg. Haines är på resande fot för att ta ut skilsmässa från sin otrogna fru, Bruno å andra sidan har mord i sinnet. De äter middag tillsammans i Brunos privata kupé och en fullständigt vansinnig spiral tar fart när Bruno föreslår att de två ska byta mord med varandra. Han ska mörda Guys soon-to-be ex-fru, medan Guy ska mörda Brunos far. Ingen av dem har något motiv för morden – det skulle bli två perfekta brott.

Guy vill egentligen inte ha något med detta att göra, men när Bruno sätter igång sitt maskineri blir han fast i ett nät av missbruk, stalking och psykotiskt beteende. Det är riktigt läskigt ibland, klaustrofobiskt och krypande och mycket välskrivet. För mig är den inte lika bra som The talented Mr Ripley, men stilen och den märkliga känslan när man inte riktigt vet vem man ska heja på finns med även här. Riktigt kul att ha läst den.

Boken finns att köpa här.

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.