Picture you dead (Roy Grace, #18) av Peter James

Jag förbeställde Picture you dead till Kindle så fort det gick – sådant kan man inte sitta och vänta i bibliotekskö på och jag kan verkligen inte köpa fler böcker. (Jag har även förbeställt sista boken om Ruth Galloway.) Rensade kring 20 papperskassar när jag flyttade förra hösten och det är ändå ganska fullt överallt här. Därmed – e-böcker och bibblan. Gärna e-böcker från bibblan, men deras leverantörer är inte alltid så välsorterade. Hur som helst hade jag nästan glömt vilket datum den skulle komma så det blev en glad överraskning när den ramlade in!

Picture you dead handlar om konstvärlden, vilket är lite ovanligt och spännande. Det finns förstås en hel rörelse med organiserad brottslighet kring dessa värdefulla ting som tavlor och andra konstverk är. Förfalskning finns i centrum.

Harry och Freya har som hobby att gå på bakluckeloppisar. De hyser förstås en dröm om att någon gång göra ett riktigt fynd, men hittills har det inte hänt. En söndag kommer de hem med en tavla som Harry vill ha för ramens skull. När han ska skära loss duken upptäcker han att det verkar finnas en annan målning under. Han hör av sig till en gammal kontakt som försörjer sig på att göra förfalskningar och får instruktioner för hur han, mycket försiktigt med tops och aceton, kan få fram tavlan som finns under. De får nys om att den kan tänkas vara värdefull och tar med sig den till en inspelning av Antikrundan – där de får bekräftat att den högst troligt är äkta, och blir eskorterade av säkerhetsvakter därifrån, för det kan hända att tavlan är värd många miljoner.

Samtidigt gräver Roy Grace och hans team i ett kallt fall från 2015. En konsthandlare hittades död i sin bil utanför sin herrgård i närheten av Brighton. Det finns en samlare som inte räds några metoder för att få lägga vantarna på det han vill ha. Just nu är det tavlan som Harry och Freya har – kanske var det 2015 något som Charlie Porteous hade.

Här är det mord och inbrott och förfalskningar och anlagda bränder om vartannat. Konstvärlden är inte bekant för Roy Grace, och denna delen av konstvärlden är absolut inte bekant för mig heller. Det blir väldigt intressant, vid sidan om att det som vanligt är spännande, välskrivet, klurigt och mycket brittiskt. Jag blir faktiskt aldrig besviken på en Roy Grace-bok. Detta är nummer 18 i serien och jag hoppas verkligen på många fler.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Dead simple (Levande begravd)
  2. Looking good dead (Ett snyggt lik)
  3. Not dead enough (Långt ifrån död)
  4. Dead man’s footsteps (Död mans fotspår)
  5. Dead tomorrow (Den enes död)
  6. Dead like you (Död som du)
  7. Dead man’s grip (Död mans grepp)
  8. Not dead yet (Till döds)
  9. Dead man’s time (Döden kan vänta)
  10. Want you dead (Tills döden för oss samman)
  11. You are dead (Dödsmärkt)
  12. Love you dead (Älska dig till döds)
  13. Need you dead (Du måste dö)
  14. Dead if you don’t
  15. Dead at first sight
  16. Find them dead
  17. Left you dead

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Denna text – nu med några tillägg – publicerades först på Kaffe & Kultur.

Jag borde ju ha kunnat räkna ut med knäna att en bok med titeln Jag utan dig skulle vara lite väl melodramatisk och sentimental. Och det hade jag nog förvisso, men jag bestämde mig ändå för att läsa Kelly Rimmers roman. Den säljs in till typ ”den som gillar David Nicholls”, och det gör jag ju. (Men man kan ju passa på att minnas att det finns mer än En dag som är läsvärt i hans författarskap. Jag vill gärna slå ett slag för Starter for ten, Sweet sorrow och Us, som ju blev en utmärkt tv-serie häromsistens.)

Jag sögs väl ändå in så smått av just detta och att det lät lite kul med Sydney.

Och det är ju lite trevligt. Reklamaren Callum får syn på miljörättsadvokaten Lilah på färjan från Manly in till stan, och undrar varför i hela friden hon inte har några skor på sig. Det leder till middag och en natt tillsammans och därefter en lite udda relation där Cal är rätt klängig och Lilah försöker hålla honom på avstånd. Redan från baksidestexten vet läsaren om att det handlar om sjukdomssymptom som hon fasat för och nu försöker ignorera, men som inte kan leda till något annat än förtvivlan i slutändan.

Ofta har jag inget emot att inte gilla huvudpersoner sådär värst, det kan pigga upp – men i en sådan här roman hade det hjälpt om någon av dem skapade lite värme. Callum är klängig och oföretagsam, Lilah och hennes smått militanta inställning till somliga saker är jättetjatig.

Med detta sagt så vet jag att den är älskad av många och att många fler kommer att falla pladask och tycka att den är oerhört romantisk och vacker. Det är inget fel på språk eller beskrivningar. Jag föll bara inte för den alls och hade det inte varit för Australien-temat hade jag nog inte läst klart.

Boken kan man köpa här.

The bullet that missed (The Thursday Murder Club, #3) av Richard Osman

Richard Osman som författare kom lite som en blixt från klar himmel. Han var folkkär programledare i ganska lättsamma frågesporter och liknande, men släppte då första boken om The Thursday Murder Club 2020 och sedan dess en till om året. Och det är fler på gång vilket jag är glad åt för jag tycker att de är utomordentligt underhållande.

Joyce, Elizabeth, Ibrahim och Ron är igång igen. Denna gång är det dags för Torsdagsmordklubben att ta sig an och försöka lösa ett tio år gammalt mord på en tv-programledare. Det sades att hon körde över en klippa för att ta sitt eget liv, men det är något som inte stämmer – till exempel att man aldrig hittade någon kropp.

Elizabeth – före detta MI5-agent – träffar på en synnerligen otrevlig person – The Viking – som vill att hon ska se till att mörda en annan snubbe, en KGB-general och kompis från förr. Om hon inte gör det tänker han i sin tur mörda alla hennes vänner.

Mycket att stå i, alltså, men storyn flyter på väldigt fint och även om mysteriet är ganska intrikat sammanvävt är det inga problem att hänga med. Berättarperspektivet skiftar och Osman lyckas väldigt bra med att ge varje person sin egen röst genom ton och aktion.

En riktig bladvändare, både för att det är spännande och väldigt underhållande. Brittisk humor är den bästa humorn och mitt i allt mördande och rusk är det otroligt roligt och charmigt. Klurig upplösning och mycket välskrivet.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien: The Thursday Murder Club, The man who died twice.

The Skeleton Key av Erin Kelly

Det är underbart att få en ny Erin Kelly i handen. Och lite läskigt också, eftersom jag automatiskt har höga förväntningar även om jag faktiskt inte varit tokig i allt hon skrivit (lex The Sick Rose). Men jag blev verkligen inte besviken på The Skeleton Key. En otroligt originell och klurig berättelse.

1971 skrev Frank Churcher boken The Golden Bones. Det är en intrikat illustrerad saga om en ung kvinna, Elinore, vars skelett ligger utspritt över hela England. I text och bilder finns komplexa ledtrådar till var benen finns. Små juveler med guld och ädelstenar, alla utformade som en del av skelettet.

Folk blev besatta av boken och av att finna de gömda juvelerna. De sålde sina hus för att ta sig till England och leta. En samlare från Filippinerna betalar sjuka summor pengar för juvelerna. En man dör på vägen. Till sist är det bara Elinores bäcken som saknas. Frank Churcher blev stenrik, men han och familjen blev också utsatta för stalkers och galningar. Särskilt dottern Nell, som egentligen heter Eleanor och som de galnaste fansen tror är Elinore herself.

Familjen Churcher och familjen Lally bor i en slags symbios i hus intill varandra i Hampstead. Nell och hennes bror har vuxit upp sida vid sida med barnen Lally, hennes bror är nu gift med dottern i Lally-familjen och alla umgås tätt. Kanske lite väl tätt ibland.

Sedan Nell attackerades av ett psykiskt sjukt fan som försökte få tag på hennes faktiska bäcken (!) har hon hållit sig undan på alla möjliga sätt. Hon bor på en båt tillsammans med sin styvdotter, och nästan ingen vet vem hon faktiskt är. Men nu ska boken ges ut på nytt, femtio år efter den första upplagan, och familjen Churcher har gått med på att medverka i en dokumentärfilm. De insisterar på att Nell ska komma hem och fira med dem, och det gör hon. Väl på plats har Frank planerat en stor happening där han avslöjar var det sista benet finns – men ingenting går som planerat och ett veritabelt helvete brakar lös.

Detta är en ohyggligt smart och spännande spänningsroman. Jag förstår inte hur Kelly har lyckats tänka ut något sådant här – det slutar inte vid ledtrådar och jakt på ben, så mycket kan jag säga. Tidsperspektiven skiftar, och det är inte bara spänning – det är relationer också. Många osunda sådana, där allt ser fint ut utifrån men under ytan bubblar konkurrens, oginhet, beroende och svek. Fabulöst väl utfört!

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Erin Kelly som jag läst och skrivit om: Grenar av gift, The ties that bind, He said / She said, Broadchurch Stories Vol. 1, Stone mothers, The burning air, The sick rose, Watch her fall.

En förlorad man av Jane Harper

En förlorad man är en fristående roman av Jane Harper, författare till böckerna om Aaron Falk. Jag trodde att även denna hörde till serien men så är det alltså inte.

Liksom i Falkböckerna är handlingen förlagd till the outback i Australien, långt ifrån ära och redlighet. Det är flera timmar till närmsta stad, och inte ens de tre bröderna Nathan, Cameron och Bub som har boskapsstationer intill varandra ses särskilt ofta på grund av avståndet. Och kanske lite annat med.

Nathan och Bub har inte setts på flera månader när de möts vid en gammal gravsten mitt ute i ingenstans. Där ligger deras bror som med all önskvärd tydlighet dött under den brutala solen och värmen. Ingen skugga fanns att finna, förutom den lilla som gravstenen erbjöd. Det räckte inte.

Varför Cameron befann sig där ute ensam, med bilen parkerad nio kilometer bort, är en gåta. Alla som bor i the outback vet hur grymt landskapet kan vara. Bilen var full med mat och vatten. Inget verkar stämma.

Gåtan kring Camerons död är absolut spännande, men det är framför allt beskrivningarna av miljön, landskapet och hur samhället fungerar som fångar mig. Det finns en liten by med en pub och en sjukstuga, det kommer matleveranser då och då, polisstationen är tre timmar bort och det är inte så säkert att den ens är bemannad. Barnen hemskolas via School of the air, som nu för tiden sker på nätet men ganska nyss via komradio. Ingen glömmer det förflutna och få förlåter det som hänt.

Harpers bok är fantastiskt välskriven och så himla fascinerande. Det är svårt att föreställa sig ett så kargt och ovänligt landskap men jag tvivlar inte på att romanen är mycket väl researchad – beskrivningarna är så extremt levande. Remarkabelt! 

Detta inlägg publicerades först på Kaffe & Kultur där oktober månad hade tema Australien. En förlorad man kan man köpa här.

Böckerna om Aaron Falk:

  1. Hetta
  2. Falska vänner
  3. Exiles – kommer ut 2023

Gökungen (Fjällbacka, #11) av Camilla Läckberg

Jag började undra om det var slut på Fjällbackaserien när ingenting hänt på fem år, men så kom Gökungen! Jag vet att folk har jättemycket att säga om Camilla Läckberg – jag har till och med sett folk (i FB-grupper, till exempel) som inte ens läst henne hävda att hon har ett ”torftigt språk” men de kan inte riktigt förklara vad det innebär. Visst – hon vinner inget Nobelpris – men det är knappast mycket sämre än många andra mycket framgångsrika deckarförfattare. Jag tycker i alla fall att hon skriver med driv och det är hyfsat spännande och de bohuslänska miljöerna tilltalar mig alltid.

Det var bra timing att läsa Gökungen i samma veva som Nobelpriset i litteratur tillkännagavs, då en av huvudpersonerna, Henning Bauer, är en av favoriterna för att tilldelas just detta, och han går hemma och väntar på telefonsamtalet från Svenska akademien. Det blev lite extra effektfullt!

När större delen av Fjällbackas elit befinner sig på en stor fest på Stora hotellet sker ett brutalt mord i en fotoateljé i närheten, där fotografen i fråga håller på att hänga en utställning. Hans fru är på festen, liksom de flesta han känner, och det blir klurigt för Patrick Hedström och hans kollegor att försöka komma någonvart med detta. Strax därefter sker ett fruktansvärt dåd på den lilla ön där Henning och hans familj befinner sig. Jag fick lägga ner boken en stund för det var så gräsligt, och jag är inte så himla känslig (även om jag blivit betydligt känsligare det senaste året).

Parallellt håller Erika på att gräva i ett ouppklarat mord på en transkvinna och hennes dotter i Stockholm på 80-talet. Henning Bauer och hans gelikar hör till Stockholms kulturelit, och det var även i de kretsarna som den mördade Lola rörde sig i sitt arbete som bartender. Finns det en koppling till mordet i fotoateljén?

Det är inte jättesvårt att lista ut vad som har hänt ungefär halvvägs igenom när man lägger ihop ett och ett, men som jag skrev om 36 frågor om kärlek häromdagen – ibland är det okej, eftersom vägen dit kan vara spännande ändå. Gökungen är hemsk och underhållande och bitvis satirisk över somliga händelser och en viss kulturklubb som fanns i Stockholm ett tag…

Boken kan man köpa här.

Tidigare titlar i Fjällbackaserien:

  1. Isprinsessan
  2. Predikanten
  3. Stenhuggaren
  4. Olycksfågeln
  5. Tyskungen
  6. Sjöjungfrun
  7. Fyrvaktaren
  8. Änglamakerskan
  9. Lejontämjaren
  10. Häxan

The Madness of Crowds (Kommissarie Gamache, #17) av Louise Penny

Det drar ihop sig mot nyårsafton i Three Pines. Hela familjen Gamache är på plats, man åker skidor och pulka och dricker varm choklad och har det gott. Idyllen skuggas något av de tidigare händelserna där Gamache dragit på sig mycket kritik, men mestadels är allt mysigt och snöigt och fint.

Gamache blir ombedd att bryta sin ledighet för en dag och ordna med säkerheten under ett talarevent som ska hållas på ett universitet i närheten. Han förstår inte varför just chefen för mordroteln ska ta hand om en sådan sak, men gör efterforskningar och inser att talaren i fråga är minst sagt kontroversiell. Hon har forskat på statistik efter pandemin, och hennes forskning pekar på att bara de starkaste bör få överleva. Detta innefattar fosterdiagnostik. Och Jean-Guy och Annie har just fått en underbar liten dotter med Downs syndrom – om Dr. Abigail Robinsons forskning skulle bli verklighet skulle hon inte ha fått överleva. Robinson kallar det barmhärtighet.

Gamache bönar och ber att universitetet ska ställa in föreläsningen, men de hävdar yttrandefrihet och akademisk frihet. Eventet kommer alltså att gå av stapeln och det går inte lugnt till. Skott avlossas och masshysterin är ett faktum – inte bara just då, utan även längre fram när människor ställer sig emot varandra.

Samtidigt har Three Pines fått en gäst – Hanita Daoud, som kallas ”Sudans hjälte” och som tippas som toppkandidat för Nobels fredspris. Hon är en slags antites till Abigail Robinson, men trots att hon kämpar för det goda är det hon som är påstridig och ganska otrevlig medan Robinson, den ”onda” kämpen, är lugn och stillsam. Ett intressant resonemang om hur framtoning påverkar hur man blir uppfattad.

Nu har jag bara kvar en bok i serien (närmar mig först i kön på bibblan) innan jag får vara så god och vänta ett år mellan böckerna. Absence makes the heart grow fonder, säger de, men jag har tyckt att det har varit så skönt att ha en hel serie där jag kan fortsätta närhelst jag inte vet vad jag vill läsa härnäst. Nu har jag tillryggalagt flera serier som jag börjat på en bit in (Ruth Galloway, Roy Grace, Vera Stanhope…) så det blir dags att hitta en ny 🙂 Tips emottas välkommet!

Boken kan man köpa här!

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

The darkest evening (Vera Stanhope, #9) av Ann Cleeves

Senaste boken om Vera släpptes i september och jag insåg att jag låg efter med en titel. Sådant är ju faktiskt en trevlig överraskning, det var rätt lång väntetid på bibblan så jag hann med denna innan jag ens var i närheten av att komma först i kön.

Böckerna om Vera är inte som andra deckare, även om de vanliga elementen finns med. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör dem annorlunda – förutom huvudkaraktären förstås, som inte liknar någon annan polis. Cleeves säger själv ”I write like a reader” och det kanske är det som gör det. Reflekterande och lite… konstnärligt?

I The darkest evening landar vi på vinterns första snöiga dag i Northumberland. Vera är på väg hem när hon på grund av det hårda vädret missar att svänga av mot sin stuga, trots att hon tror att hon skulle hitta hem med förbundna ögon. Hon får syn på en övergiven bil vid sidan av vägen, dörren står öppen så hon kliver ur för att kolla läget. Någon förare finns inte i sikte – däremot ett litet barn under året som sitter fastspänd i sin stol i baksätet.

Vera tar förstås med sig barnet och fortsätter att köra försiktigt framåt tills hon når en herrgård. Där har hon varit förut – det är hennes släktingar som bor där, men de har inte haft kontakt på länge. Hennes pappa växte upp i huset, men sedan hans bortgång har banden varit brutna. Nu har hon dock inget val annat än att knacka på, där en fest är i full sving. Ingen vet då att det ligger en död kvinna i trädgården. Det är dags för herrgården – Brockburn – att visa upp sina hemligheter.

Jag är tokig i Vera som karaktär. TV-serien med Brenda Blethyn är alldeles strålande, och hon och de andra poliserna har nu ”blivit” karaktärerna i böckerna i mitt huvud. Det är inte svårt att föreställa sig Vera i Brenda Blethyns tappning, med oljerock och sydväst (typ), likt snöovädret storma omkring i skogarna runt Brockburn för att ta reda på vad det är som hänt – och framför allt, varför.

Mycket underhållande, lagom spännande, strålande bra.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

  1. The Crow Trap (Kråkfällan)
  2. Telling Tales (I lögnernas spår)
  3. Hidden Depths (Dolda djup)
  4. Silent Voices (Döda talar inte)
  5. The Glass Room (Glasverandan)
  6. Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
  7. The Moth Catcher
  8. The Seagull