Concrete Rose (The Hate U Give, #0) av Angie Thomas

Det känns som om det bara var något år sedan jag läste den fantastiska The Hate U Give som var Angie Thomas debut, men det visar sig att det var 4½ år sedan. Otroligt. Den har uppenbarligen verkligen stannat kvar i mitt medvetande, vilket är ett mycket gott betyg. En nackdel med att läsa mycket är att somligt ibland, hur bra det än är, ramlar ur minnet efter ett tag.

Concrete Rose är en prequel till THUG, och handlar om Starrs föräldrar, Maverick och Lisa under slutet av high school. Maverick står i centrum av berättelsen – han är son till en gänglegend och vet att han måste ta hand om familjen nu, så han säljer droger å gängets vägnar för att kunna hjälpa sin mamma. Det är lite stökigt, men det funkar.

Tills Maverick får reda på att han är pappa till en liten son. Han är övertygad om att någon annan, mer stadig partner till kvinnan är fadern, men icke. Mamman lämpar av sonen på Maverick, och plötsligt befinner han sig i en situation där han försöker balansera knarkförsäljning, skola och att ta hand om sin son på en gång. Det blir otvivelaktigt en ganska ohållbar situation – men det är lättare sagt än gjort att lämna ett gäng. Lojalitet och hämnd sitter djupt i ryggmärgen, och Maverick måste nu lista ut hur han bäst kan hantera sitt nya ansvar. Dessutom vill han inget hellre än att få vara tillsammans med Lisa, men hon är inte lika övertygad.

Angie Thomas text är lättläst men absolut inte enkel. Det finns ett oerhört driv och en puls i berättelsen som gör att man inte kan sluta läsa, men det är aldrig tungrott även om temana (ja, det böjs tydligen så) är minst sagt tunga. Det som kan vara svårt är möjligtvis att läsa ”gatuslangen” på engelska, men man vänjer sig förvånansvärt snabbt. Jag funderar över hur sjutton man översätter det på ett bra sätt, men jag gissar att jag inte vill veta efter att ha hört om THUG-översättningen som tydligen inte är sådär toppen.

Boken finns att köpa här. Missa inte denna!

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton

Detta var mars månads bok för Bokcirkeln Varmprat, och det var jag som kom med förslaget efter att flera vänner pratat om den och hur det var en av deras bästa läsupplevelser under 2020. Därför blev förväntningarna höga, och jag hoppades nog på en lagom klurig deckare som skulle vara ganska lätt att förstå sig på.

Det var den inte. Den var väldigt stökig. Jag undrade om det bara var mig det var ”fel” på, men två medlemmar som vanligtvis har bättre förståelse för abstrakta och krångliga berättelser än jag tog sig inte igenom den, så jag känner mig inte riktigt lika korkad efter att vi diskuterat den.

Det är en sorts pusseldeckare, men inte riktigt i vanlig bemärkelse. Eller åtminstone inte berättad som vanligt. En person, Aiden Bishop, vaknar upp i olika kroppar och genomlever samma dag på godset Blackheath sju gånger – en dag som hela tiden slutar med att dottern i familjen, Evelyn Hardcastle, blir mördad. Aidens uppgift blir att lösa mordet – annars kommer han aldrig att kunna lämna Blackheath. Svimmar han eller somnar i en kropp hoppar han över till en annan, men om han inte levt en hel dag i en kropp kastas han sedan tillbaka till den för att avsluta dagen.

Rörigt? Ja, det är ju det, tyvärr. Ibland tycker jag att jag får bra flow, men sedan tappar jag farten igen. Jag tror att nyckeln till att njuta av romanen (vilket de övriga två som läst klart höll med om) är att inte försöka hänga med hela tiden utan bara få ett flöde i läsningen och inte bry sig så mycket om om man råkat glömma bort vad butlern heter eller exakt vad folk har för relation till varandra.

Underhållande, ja, det är det och det är fascinerande också, men för mig var den faktiskt mest tungrodd. Tråkigt nog, för jag hade verkligen höga förväntningar.

Boken heter i brittiskt original The seven deaths of Evelyn Hardcastle, men döptes i USA om till The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle för att inte skapa förvirring med The seven husbands of Evelyn Hugo. Vilket man ändå kan förstå. Den svenska översättningen kan man köpa här.

All girls av Emily Layden

Skolskildringar har verkligen något, tycker jag, särskilt en berättelse om ett år på en prep school för tjejer i New England, så när jag fick nys om denna bad jag biblioteket köpa in e-boken och de var ännu en gång rekordsnabba. Folkbiblioteken är det finaste vi har, glöm aldrig det!

Här får nio elever, i olika årskurser, berätta sin bit om ett skolår. I första kapitlet får vi reda på att någon satt upp stora affischer vid vägen som aviserar att en våldtäktsman jobbar på Atwater Academy, och detta genomsyrar förstås hela berättelsen. En tidigare elev stämmer skolan gällande övergrepp hon utsattes för under sin tid på Atwater, som sopats under mattan. En nutida elev fightas stenhårt i den tidigare elevens ringhörna – men vi vet inte vem det är.

Vid sidan av detta tickar skolåret förstås på, och varje berättare har sina egna problem och tankar. Om att hamna rätt som ny på en prestigefull skola, om prestationsångest, kroppslig ångest, sexuell förvirring, vänskap… och så vidare. Allt som existerar i tonåren, med andra ord, vilket gör att detta definitivt blir en Bildungsroman. Skolan är progressiv och stöttande, tycks det mig, och det är fint att läsa. Man kan ju tänka sig att det inte är givet på en flickskola.

Jag hade kanske väntat mig lite mer mystik och spänning, men man kan inte få allt och det var intressant och bra läsning ändå. Det är något särskilt med internatskolor!

Boken finns att köpa här.

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

Candy av Hanna-Linnea Rengfors

Det är inte många som debuterar och släpper titel nummer två under ett och samma år – men det gjorde Hanna-Linnea Rengfors under 2020. Först kom diktsamlingen Närhetsprincipen som tar avstamp i terrordådet på Drottninggatan 2017 – och därefter romanen Candy.

En genomsnittlig förälskelse varar 18 månader.

Andra varar ända in i döden.

Ur Candy av Hanna-Linnea Rengfors, IT-LIT: 2020

Titelkaraktären är en enögd tik, som omplacerats efter att ha bitit ihjäl sina egna ungar. Nu bor hon istället hos regnbågsfamiljen som består av Janni och tre andra medföräldrar samt två döttrar och skäller mest på främlingar, särskilt gravida.

Under ett kalas för ett av barnen går Janni ut med Candy och träffar på just en höggravid kvinna som söker skydd från regnet i en port. En stund senare ringer kvinnan på dörren och ber att få prata med Janni. Hon presenterar sig som journalist, och berättar att hon ska skriva en bok om popstjärnan Sasha, som hittades död på ett hotellrum några år tidigare.

Så rullas historien upp, om Jannis kärlek till och besatthet av Sasha, som tog sin början fjorton år tidigare på Uppsala universitet. Janni tvingas genom sina minnen och erfarenheter, den omtumlande himlastormande ungdomsförälskelsen och de där oerhört starka känslorna som inte går att värja sig för. Och så var det ju faktiskt så att hon var där, den där kvällen när Sasha dog.

Mycket laddat, känslosamt och samtida – jag hade kanske velat ha lite mer djup i karaktärerna, men jag gillar ändå hur de är skrivna – särskilt queerfamiljen. Rengfors har ett otroligt driv i texten, det är lättläst utan att bli banalt och när slutet kommer blir det en klassisk ahaaaaa-uppenbarelse som skapar ett visst sug efter omläsning, för att leta ledtrådar och hintar.

Fantastiskt bra romandebut. Boken finns att köpa t.ex här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig

När Nora Seed bestämmer sig för att göra slut på sitt liv, som mest kantats av besvikelser och svek, tar livet inte riktigt slut. Istället hamnar hon i Midnattsbiblioteket, där hon blir guidad av sin gamla skolbibliotekarie i att plocka fram böcker där hon får prova på att leva andra liv, där hon inte gjort de misstag hon nu ångrar. Ett liv där hon inte gjort slut med ett ex, ett liv där hennes katt lever, ett där någon som dött lever igen, ett där hon vågade sig på att resa med sin bästa vän. Och så vidare.

Så fort hon upplever en viss osäkerhet i det ”nya” livet kastas hon åter till biblioteket – för det visar sig naturligtvis att även om man plockar bort sådant man ångrar eller är ledsen över så blir livet inte perfekt.

Det är en ganska rar berättelse, men jag får lite självhjälpsvibbar vilket som alltid får det att krypa så smått i hårbotten. Jag kan identifiera mig med det här att man i mitten av trettioårsåldern börjar blicka tillbaka på livet man haft, saker man gjort och människor man träffat och fundera över vad som hade hänt om man gjort något annorlunda. Dock är det naturligtvis en ganska meningslös aktivitet för vad sjutton ska man göra åt saken nu? (Förutom möjligen att be någon om ursäkt om det är lämpligt, eller återknyta en kontakt, eller höra av sig till någon och tacka eller säga ifrån.)

Helt okej läsning – men Historieläraren var mycket bättre. Tyvärr missade jag ”träffen” med Bokbubblarna om den – kanske hade jag fått fler perspektiv på den vägen. Midnattsbiblioteket kan du köpa t.ex här.

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist som person och författare har funnits i mitt medvetande länge, men när jag reflekterar närmare har jag nog faktiskt bara läst en bok av honom – Låt den rätte komma in. Jag trodde att det var en till, men kan inte komma på vilken det skulle vara, så jag är väl ute och cyklar.

Anledningen till att jag inte fortsatt är väl för att jag har så svårt för det övernaturliga. Det blir sällan så bra, tycker jag, och jag är heller inte förtjust i skräck – så jag har valt bort Ajvide Lindqvist mer eller mindre medvetet. Vänligheten är dock inte en skräckroman i den bemärkelsen och när ”alla” läste den det senaste bestämde jag mig för att göra det också.

En höstmorgon 2018 står en klargul container på kajen i Norrtäljes hamn. Ingen vet vem som ställt den där, och ingen kan riktigt bestämma sig för vems ansvaret att öppna den är. Så den får stå där ett tag innan den öppnas – och när den väl gör det förändras staden i grunden. Vänligheten, som presenteras i korta stycken mellan kapitlen, börjar försvinna. Från att vara små fina berättelser om omtanke och medmänsklighet blir de mörkare och mörkare.

Vi följer sex personer i trettioårsåldern – Max och Johan, som spelar Pokémon Go, väninnorna Anna och Siw, och syskonparet Marko och Maria. Några känner varann sedan innan, några träffas under handlingens gång.

Pokémon Go-delen är lite kul, särskilt som jag har spelat i några år, men jag gissar att det är helt ointressant för någon som inte spelar och att det kommer att vara hopplöst daterat om bara ett par år.

Sedan kommer vi till det som gör mig riktigt förbannad med boken. Jag trodde att jag var överkänslig, men det visar sig att det är en allmän uppfattning – Anna och Siw i boken beskrivs endast utefter sin vikt och kroppshydda. Så sunkigt och platt att det är inte klokt. Det finns väldigt mycket mer som skulle kunna definiera dem, men här handlar det bara om att de är tjocka. Helkasst.

Annars då? Tja, det är lite spännande ibland. Vissa bitar är ganska mysiga. Boken är alldeles för lång. Och tyvärr hänger helhetsupplevelsen upp sig totalt på de usla kvinnoporträtten. Det tar nog tid innan jag bekantar mig vidare med Ajvide Lindqvist.

Boken finns att köpa här.

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Elsa är dotter till renskötare, och när hon är nio år blir hennes egen renkalv dödad. Elsa ser mannen som gör det, hon vet vem han är men hotas till tystnad. Familjen anmäler brottet, men då renen räknas som husdjur blir brottsbenämningen stöld och ärendet faller i glömska, som så många gånger förr.

Elsa växer upp och ingenting förändras. Polisen tar inte samernas problem på allvar, trots att Elsa kämpar stenhårt för att få dem att öppna ögonen. Hon släpar renkadaver som kan innehålla bevismaterial till polisstationen, men de tas inte ens omhand. Alla vet vad som händer, alla vet vem/vilka det är som dödar renar för att tjäna pengar på köttet, men ingen gör någonting.

Jag har läst Laestadius ungdomsböcker och tyckt väldigt mycket om dem, både serien om Soppero (SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem) och förstås fantastiska Tio över ett. Stöld känns som en ungdomsbok vilket till en början är naturligt då biten om Elsa som barn är ganska lång, men sedan tar den inte riktigt steget in i vuxenroman för mig även om berättelsen är väldigt hemsk. Jag hade sett fram emot en riktigt bra och spännande historia men det känns mer politiskt och lite generaliserande och svepande. Somliga saker tas upp utan att följas upp.

Dock, ska sägas – rasismen mot samer SKA tas upp på ett politiskt plan. Självklart är det så. Jag är bara osäker på om en roman är rätt väg att göra det och lutar åt att jag inte tycker det.

Boken finns att köpa här.

Redhead by the side of the road av Anne Tyler

Jag blir så glad av detta omslag! Så klara vackra färger, och man riktigt ser hur hög och härlig luften är mot den blå himmeln. Underbart fint. Jag vet inte om det är en representativ bild av en gata i Baltimore, men det ser onekligen trevligt ut.

Micah Mortimer kombinerar sitt arbete som ambulerande teknikexpert med att vara fastighetsskötare i huset där han bor – gratis, som kompensation. Han lever ett stillsamt, inrutat liv, var sak på sin plats och ett schema för allt.

Därför blir det extra upprörande när alla rutiner slås i bitar på en och samma dag. Först och främst berättar hans flickvän (som han inte riktigt vill kalla flickvän trots att de varit tillsammans i ett par år) att hon är på väg att bli vräkt. Sedan dyker en ung man upp och hävdar att han är Micahs son. Vilket är en fysisk omöjlighet – men trots det rubbar det förstås Micahs noggrant uppritade cirklar.

Förändringar måste ske – men vilka är de rätta? Titeln är lurig, och det tar ett litet tag innan jag förstår mig på den – en metafor kring att man ibland inte kan se det som är rakt framför ögonen på en.

Jag gillar Micah och jag gillar verkligen hans bullriga familj, full av matriarker. Stilen är väldigt enkel utan att vara banal, jag skulle vilja kalla det opretentiöst. Ibland är det roligt på ett ganska lågmält sätt, och det är tänkvärt praktiskt taget hela vägen igenom. Fin läsning.

Boken finns att köpa här. Den fanns med på den långa listan för Bookerpriset 2020, som sedermera gick till Shuggie Bain av Douglas Stuart – som jag ska läsa så snart jag hinner.