En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The mermaids singing (Tony Hill & Carol Jordan, #1) av Val McDermid

Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.

Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.

När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.

Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.

Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.

Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.

Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.

Absolute proof av Peter James

Vilken bok detta är. Jag vet verkligen inte var jag ska börja! Det visste jag knappt när jag började läsa heller – jag ville läsa den som inbunden men den var helt enkelt för tjock och tung för att jag riktigt skulle orka med det. Sagt och gjort – jag bytte språk och format och läste den istället på Storytel, på svenska.

Jag glömmer aldrig när jag läste Da Vinci-koden. Det var strax efter att den kommit ut i pocket i Storbritannien, jag hade besök från USA via Tyskland, en av mina äldsta vänner med kompis som fick sova i mitt rum och jag tog ett rum i kollektivet där den nye hyresgästen ännu inte flyttat in – så det måste ha varit hösten 2004. Sov är en överdrift, jag minns så väl att jag låg vaken praktiskt taget hela natten i en stenhård enkelsäng och kunde verkligen inte lägga ner boken.

Anledningen till att jag tar upp Da Vinci-koden här är att Absolute Proof handlar om ungefär samma sak, men i en annan tappning.

En frilansande reporter baserad i Brighton, Ross Hunter, får ett telefonsamtal en dag. Han tänker strunta i att svara, men beslutar sig av någon anledning för att göra det ändå. Det visar sig vara en man vid namn Harry Cook, som berättar att han har fått absoluta bevis på att Gud existerar. Hunter bestämmer sig för att träffa Cook och får information som han inte kan låta bli att titta närmare på, och det blir en fullständigt galen – men intressant – berättelse på närmare 600 sidor.

Här finns allt från Hunters erfarenheter som krigsreporter i Helmandprovinsen i Afghanistan, till en pengagalen TV-evangelist, till ett par munkar i olika kloster i Grekland och Sussex, en ateistisk vetenskapsmans livsverk, en bedagad komiker i USA och mycket, mycket mer. Vi rör oss från Afghanistan till Glastonbury till Brighton till Kalifornien via diverse andra platser och det är rafflande.

Det är också alldeles för långt och lite för invecklat för min smak. Jag förstår av efterordet att en del av berättelsen relaterar till ett telefonsamtal som Peter James själv fått, och som han och hans fru utforskat genom åren – vilket förstås bara det är väldigt spännande. Jag kan inte jättemycket om legenden kring den Heliga Graal (utöver det jag lärt mig ur Dan Browns bok) men det är ju på något vis kittlande att den kanske finns någonstans, inte alltför långt ifrån oss. Samtidigt är det ingenting som jag direkt lägger någon tankekraft vid – hade jag varit mer aktivt troende och intresserad av potentiella reliker hade jag förmodligen fallit pladask för denna boken.

Dock är inte detta – för mig – ett av Peter James bästa verk. Jag föredrar romanerna om Roy Grace och hans enskilda mer ”vanliga” spänningsromaner. Men – jag tog mig igenom den, vilket inte alltid händer när jag ställs inför 600 sidor text – vilket talar för att det fortfarande är en riktigt spännande story.

Smoke and mirrors (Stephens & Mephisto, #2) av Elly Griffiths

Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.

Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.

När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…

Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!

Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.

Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!

The Undoing (HBO, 2020)

Vi har ju sett Hugh Grant i många liknande roller genom åren – lite rufsig och tufsig, mer eller mindre charmig engelsman, ni vet. Det är Fyra bröllop och en begravning, Notting Hill, Om en pojke och Love Actually (mer charmig) och Bridget Jones (betydligt mindre charmig) och förstås en massa fler också. I fantastiska miniserien En engelsk skandal som sändes på SVT 2018 kändes det som om han hade ”växt upp”, för oj, vilken prestation han gjorde där. Och nu har han gjort det igen, i spänningsserien The Undoing.

Sex avsnitt, som trots att de faktiskt ibland känns väldigt utfyllda med Nicole Kidman som promenerar omkring i olika vackra kappor, är täta och intensiva. Det är en mordhistoria, där pusselbit läggs till pusselbit och det hela avslutas med ett riktigt rättegångsdrama. Jag sa till min man innan vi satte på det sista avsnittet att jag misstänkte precis ALLA, utom den som visade sig vara skyldig i slutet.

Smart, spännande och fascinerande – men det är tråkigt att Kidman nu är så botoxad att det inte går att se en enda känsla i hennes ansikte. Men Grant, och flera andra, är otroligt bra. Jag är lite sugen på att läsa boken som ligger till grund till serien (You should have known av Jean Hanff Korelitz), som tydligen är mycket mer introspektiv i Kidmans karaktär.

The Postscript Murders (Harbinder Kaur, #2) av Elly Griffiths

Första boken om Harbinder Kaur, The Stranger Diaries, läste jag i våras och blev golvad. Det är ju alltid lite läskigt att plocka upp bok nummer två i en serie – kommer den att leva upp till den första? Jag är glad att kunna meddela att det gör denna. Njutning rakt igenom!

Vi är tillbaka i West Sussex, i den lilla staden Shoreham. Det är en liten stad som inte tar mer än en kvart att promenera igenom, och som till stor del har en äldre befolkning. Det är just hemma hos en av dessa äldre som historien tar sin början, när hemsköterskan Natalka ska besöka Peggy Smith och hittar henne sittande död i sin stol. Hon har hjärtmedicinen bredvid sig så Natalka tycker att det verkar otroligt att hon dött av naturliga orsaker. Men hon var gammal och hade underliggande hälsoproblem, så det är så det hanteras.

Men Natalka tror att det är något annat som hänt, och anförtror sig till Benedict, en förra detta munk som driver ett litet kafé på stranden och Edwin, Peggys granne och gode vän. När Natalka hjälper till att städa ur Peggys lägenhet upptäcker hon massor av kriminalromaner som har en dedikation eller ett tack till Peggy från författaren i för- eller efterord. och hon går därför och pratar med Harbinder Kaur på Shorehams polisstation. När en beväpnad person sedan dyker upp i Peggys lägenhet, till synes enbart för att få tag på en av hennes böcker, inser DS Kaur att det måste finnas mer i denna historien.

Även amatörspanarna Natalka, Benedict och Edwin sätter igång med ett grävjobb. Det visar sig att Peggy frilansat som ”mordkonsult” – hon har hjälpt författare att hitta på mord till sina böcker. Fler mord med koppling till Peggy sker och DS Kaur och hennes parhäst Neil får verkligen något att bita i. Vi får åka med till Aberdeen på bokmässa och författarevent i en bokhandel och gå på biblioteket och det är ju väldigt långt ifrån livet i verkligheten just nu. (Men, som jag längtar efter bokmässa, författarevent och biblioteksbesök!)

Jag gillar alla karaktärer så himla mycket. Natalka, Benedict och Edwin är en osannolik trio men de funkar väldigt bra ihop, och Harbinder Kaur är en ljuvligt komplex poliskaraktär. Hon kommer från en sikh-familj och bor fortfarande hemma vid 35 års ålder, har inte kommit ut för sina föräldrar och bor i sitt gamla flickrum – men hon trivs med deras sällskap, även om hon blir trött på sina smått chauvinistiska bröder och föräldrarnas trötta schäfer. Ett samtal hon har med sin pappa Deepak mot slutet är underbart, i all sin enkelhet.

Riktigt spännande, väl sammansatt, oväntat och skarpsynt. Fullt med lågmäld humor och livsöden som jag inte vetat så mycket om, såsom situationen i Ukraina och livet i ett modernt munkkloster. Och det är härligt att få vara på engelska sydkusten ett tag, även om mord och ond bråd död aldrig är trevligt.

I follow you av Peter James

Som ni säkert vet är jag väldigt förtjust i Peter James serie om Roy Grace. För ett par år sedan kom jag ikapp med serien, och nu får jag ju vara så god och vänta ett år mellan varje bok. Tur då att det finns fristående romaner att sticka emellan med! Jag läste The House on Cold Hill förra hösten och var inte helt såld, men kommer troligen att läsa uppföljaren The Secret of Cold Hill innan nästa vår när jag räknar med och hoppas på en ny Roy Grace.

I follow you utspelar sig på Jersey, vilket är trevligt. Jag hade nöjet att besöka Jersey för ett par år sedan, vilket jag alltid drömt om, och har fortfarande platser och miljöer färska i minnet. Det är förstås extra effektfullt att placera en spänningsroman på en plats som är lagom klaustrofobisk – Jersey är ju inte pyttelitet, men det är ändå så att ”alla känner alla”, eller åtminstone att man känner igen folk.

Berättelsen tar sin början när Marcus Valentine, hyllad överläkare på Jersey General Hospital, är nära att köra på en joggare. Han blir som förtrollad när han får syn på henne, för Georgie Maclean påminner honom starkt om hans ungdomskärlek, Lynette, som avvisade honom på ett smärtsamt sätt. Hemma har han allt – en vacker och kärleksfull fru och tre barn som han älskar – men finns det en chans att detta är Lynette, och att de skulle kunna återuppta sitt förhållande?

Marcus blir som besatt av Georgie. När det visar sig att de rör sig i samma sociala cirklar blir det etter värre. Jag vill inte riktigt gå in djupare på handlingen, den behöver liksom upplevas utan att veta mer än så, men jag hade aldrig kunnat förutse vart den här berättelsen tar vägen. Men det är snyggt och elegant, det håller ihop, det är uppenbarligen mycket väl researchat och väl ihopknutet.

Jag gillar Peter James språk, det är lättläst utan att vara banalt, men jag irriterar mig på hans väldigt frikostiga användning av utropstecken. Jag försökte läsa delar av dialogen högt för mig själv och de är kanske inte så malplacerade som det kan kännas när man ser dem i skrift. Men det är irriterande ändå 😉 Men berättelsen är bra nog för att vara en av de bättre psykologiska spänningsromanerna jag läst i år – jag gillar att bli överraskad och lagom förfärad och det blir jag verkligen här.

Som en fotnot läste jag i efterordet att James funderade på att göra denna berättelse till en Roy Grace-bok, men att han bestämde sig för att han ville placera den på Jersey just av anledningen att livet på en ö är annorlunda och jag tror att han valde rätt där. En stor del av det som gör denna bok så bra hade nog inte riktigt passat i en ”vanlig” deckare.

The Thursday Murder Club av Richard Osman

Richard Osman har existerat i periferin för mig i många år, tack vare att han varit både programledare och deltagare i diverse brittiska humor/panelprogram genom åren. För ett par månader sedan började vi se brittiska versionen av Bäst i test, som heter Taskmaster och finns på TV4 Play, där Richard Osman var med. Jag gillade hans milda men humoristiska framtoning och började följa honom på Twitter, där jag upptäckte att han a) just skulle släppa sin debutroman, alltså The Thursday Murder Club, och b) att han är lillebror till Mat Osman, basist i ett av mina favoritband genom tiderna, Suede.

Så – jag bad förstås genast biblioteket att köpa in The Thursday Murder Club och kastade mig sedan över storebroderns The Ruins, som jag tyckte mycket om. Det tog sin lilla tid, men för ett par veckor sedan fanns boken äntligen att hämta. Jag kastade mig över den och bar omkring på den överallt, läste när jag lagade mat och tills ögonen nästan ramlade ihop på kvällarna, på lunchraster och minsta lilla lediga stund under dagarna. Ett gott betyg från start, alltså.

Och det förblir ett gott betyg, för boken håller verkligen hela vägen. Jag älskade den! Strösslar inte direkt med fem stjärnor på Goodreads, men det var givet för denna mycket trevliga och spännande deckare.

I en ”pensionärsby” (alltså retirement community, så någon form av lyxigare seniorboende) i Kent, på gammal klostermark, har en liten grupp pigga 70+-are startat klubben The Thursday Murder Club. En av kvinnorna jobbade tidigare som polis och tar med sig mappar med olösta fall för de andra att gå igenom och försöka hitta detaljer kring som polisen missat. Det är förstås inte meningen att hon ska ha de här mapparna från första början, men det bryr hon sig inte så mycket om. Så Penny, Elizabeth, Ron och Ibrahim sitter i ett samlingsrum varje torsdagskväll och klurar. De är osannolika vänner med helt olika bakgrund – en sjuksköterska, en psykiater, en fackföreningsaktivist och en… ja, vad har hon jobbat med egentligen? De har bokat tiden under ”Japanese Opera – a discussion” för att undvika att andra nyfikna typer ska bli intresserade. När Penny blir sjuk rekryterar Elizabeth istället Joyce till gruppen och kvartetten är återigen komplett.

När en lokal byggherre hittas mördad i sitt hem med ett mystiskt fotografi bredvid sig hamnar den lilla gruppen plötsligt mitt i händelsernas centrum. De är inte bara kluriga, de är företagsamma också, och lyckas nästla sig in hos polisen – som är tacksamma för deras hjälp, men lite smått frustrerade också. Poliserna är riktigt bra karaktärer och det är alltid trevligt som omväxling. Fler mord sker och det blir bara mer och mer att nysta i.

Det är så originellt, smart, intelligent, observant och insiktsfullt – och skrivet med enorm värme och respekt. Och humor. Det är fruktansvärt kul. Berättelsen varvas med Joyces dagboksanteckningar och det är där mycket av humorn finns, 70+-are som ska handskas med teknik är inte alltid det lättaste, men man skrattar liksom inte på de äldres bekostnad för det är skrivet på ett så respektfullt sätt. Det är lätt att föreställa sig de olika karaktärerna och det är otroligt kul att rättigheterna har sålts till Steven Spielberg – jag hoppas att det kan bli en riktigt härlig tv-serie av detta. (Om Mr Spielberg behöver hjälp med casting så kan han gärna höra av sig till mig för jag har redan plockat ut skådespelare till de flesta rollerna ;))

Toppenläsning. Så brittiskt, så fantastiskt bra.

I en mörk, mörk skog av Ruth Ware

När jag googlade lite recensioner om Bröllopsfesten fladdrade I en mörk mörk skog förbi någonstans. Jag tyckte att Kvinnan i hytt 10 var okej, men inte så mycket mer, men var ändå lite sugen på spänning och ”låsta rum”, så varför inte. Jag borde kanske ha tänkt ett steg längre och plockat upp något som jag egentligen var mer sugen på, men det blev denna till slut ändå.

Nora förstår verkligen inte varför hon blivit bjuden till sin gamla skolkamrat Clares möhippa och försöker undvika brudtärnans mail så länge det bara går. Till slut måste hon svara, och bestämmer sig tillsammans med sin bästa vän att de ska tacka ja och åka tillsammans till det märkliga glashuset i Northumberland där möhippehelgen ska hållas. Det finns förstås ingen mobiltäckning, och husets glasväggar skapar en känsla av att man befinner sig på en scen när man är där inne.

Spänningar uppstår ganska snabbt i det lilla gänget på plats och det blir inte direkt tydligare för Nora varför hon är bjuden överhuvudtaget, och särskilt varför hon är bjuden till möhippan men inte till bröllopet. Men så kryper det fram vem det är som Clare ska gifta sig med – det är Noras pojkvän från tonåren, en relation som vi förstår avslutades på ett dåligt sätt men vi vet inte vad som faktiskt hände.

Från märklig stämning och mycket sprit vänds handlingen hastigt och inte speciellt lustigt till brutalitet och våld när en objuden (?) gäst tar sig in i huset. Nora hamnar på sjukhus och har inget minne av vad som hänt från det att hon lämnade huset till att hon hamnade, skadad, i sjukhussängen.

Sakta men säkert kryper sanningen fram och det blir förvisso rafflande, men det är så långsökt alltsammans att jag bara skakar på huvudet till slut. Även om det inte direkt går att förutse slutet hela vägen är det lätt att lista ut vem som ligger bakom, och jag tycker inte att storyn riktigt hänger ihop. Karaktärerna är platta och ganska ointressanta, och även om jag inte har tolkningsföreträde så tycker jag att de starka känslorna kring ungdomsrelationen är orealistiskt löjliga.