Skyddsängeln (Emma Sköld, #9) av Sofie Sarenbrant

Att avsluta en bok om Emma Sköld ger alltid mersmak, men man får vara så god och vänta ett år eller så på nästa. Skyddsängeln började jag läsa samma dag som den kom ut och det tog inte lång tid att bli färdig trots att jag läser så långsamt för närvarande. Detta är bok nummer nio, och böckerna håller väl. Denna är faktiskt bättre än de senaste två eller vad det kan vara, eftersom en karaktär som fått lite onödigt (och orimligt) mycket plats tidigare nu är lite nertonad.

Skyddsängeln är mörk, och tar som övriga böcker i serien upp samhällsproblem. Det är flera olika som tas upp här, men jag tänker allra mest på psykiatrireformen på nittiotalet, då personer med psykisk ohälsa skulle ut och integreras istället för att slutenvårdas. Många blev isolerade i de lägenheter där de placerades och många var såpass institutionaliserade att de fortfarande idag finns i slutenvård trots att de kanske inte behöver just vården. Dessutom läste jag mig till att en mycket låg procentsats av de som idag ska vårdas i öppenvården faktiskt erbjuds samtalsterapi och stöd – det verkar handla mycket om psykofarmaka som ju i många fall är tungt beroendeframkallande. En riktigt ond cirkel, alltså.

Det finns förstås ett par deckargåtor också. En poliskollega till Emma försvann spårlöst precis innan sin rättegång i slutet på förra boken, och även om polisen gripit den som senast såg polisen i livet är han fortfarande borta. När en äldre man hittas död i en säng på ett övergivet mentalsjukhus och han visar sig ha haft en koppling till den försvunne polisen blir Emma som besatt av fallet.

Och visst är det underhållande och visst är det en bladvändare. Att ett övergivet mentalsjukhus spelar en central roll ger på något vis en extra spännande touche till berättelsen – det är ju något med övergivna hus i allmänhet och sjukhus i synnerhet som är creepy. Sedan kan jag, som så ofta, bli lite förbannad på hur karaktärer fattar beslut i deckare – de borde ha lärt sig vid det här laget, alla dessa poliser som är inne på bok #9 och #17 och #23. Nu gäller dessa kommentarer inte specifikt Skyddsängeln, men poliser, SLUTA gå från stationen/bilen/hemmet utan en laddad mobil, SLUTA gå in i hus och ner i källare ensamma, SLUTA vara så slarviga. (Jodå, jag förstår att det lägger upp för spänning i slutskeden men det börjar bli lite tjatigt.)

Boken finns att köpa t.ex här!

Samtal från en ängel (Madeline, #1) av Guillaume Musso

Jag hade aldrig hört talas om Guillaume Musso innan han blev nominerad till Årets bok 2021 för just Samtal från en ängel, men jag blev väldigt intresserad när jag läste baksidestexten. Franskt är kul, deckare är kul, och detta verkade ju onekligen vara något bortom det vanliga.

En man och en kvinna går in i varandra i ett kafé på JFK i New York. De har båda bråttom och upptäcker först efter att de landat att de förväxlat sina mobiltelefoner. Hon är då i Paris, där hon driver en blomsteraffär – han är i San Francisco, där han driver en restaurang. Båda har helt andra bakgrunder egentligen, men tror sig nu ha kommit till ro där de är. Madeline, som kvinnan heter, ska snart flytta ihop med sin fästman på landsbygden utanför Paris, och Jonathan börjar landa på fötter efter en uppslitande skilsmässa.

De kan givetvis inte låta bli att titta i varandras telefoner – och ta emot samtal och meddelanden från personer som förstås inte känner till förväxlingen – och snart visar det sig att deras tidigare liv faktiskt är sammankopplade på ett sätt som gör att ett gammalt brottsfall åter kommer upp till ytan.

Mycket bra personporträtt, liksom miljöbeskrivningar – och ett väldigt lagom tempo. Det är spännande hela tiden, först känns det som en ganska vanlig relationsroman men handlingen stegras och plötsligt går det inte att sluta läsa. Härligt att få vara i flera städer som jag gillar – Paris, Manchester, New York – och kul att ha träffat på en ny författare som jag gärna vill läsa mer av. Ännu en bok, Central Park, finns tillgänglig på Storytel och även den har en väldigt lockande baksidestext.

Boken finns att köpa t.ex här.

Left you dead (Roy Grace, #17) av Peter James

Jag får aldrig nog av böckerna om Roy Grace, verkar det som, och förbeställde denna till min Kindle så att den ramlade in på utgivningsdagens morgon, klockan 06:00. Kvällen därpå var jag klar, och då är detta ingen liten nätt historia (512 sidor som inbunden) – så det var ju tydligt att det var långhelg och dåligt väder = massor av lästid.

Kan den sjuttonde boken i en serie vara så himla bra, då? Ett rungande JA – detta var den bästa på ett tag tycker jag, och då har de andra inte varit dåliga på något vis. Så himla spännande och extremt intensivt, då det händer flera viktiga saker parallellt – även om jag hade önskat att utgången av somligt vore annorlunda. Men så är det ju.

Niall och Eden Paternoster är lite halvlyckligt gifta, men när vi träffar dem verkar de ha haft en trevlig söndag tillsammans. De har varit ute på en biltur och besökt en vacker gammal herrgård (nära den lilla staden Pulborough, där jag faktiskt varit några gånger) och Eden tjatar sig nu till att de ska stanna vid en stormarknad och köpa kattsand. Niall vill hem och se på rally, men går med på det. Men Eden kommer aldrig ut från affären igen och det finns inte ett spår efter henne.

Niall anmäler förstås hustrun försvunnen, men polisen måste förstås nästan utgå ifrån att han skyldig till hennes försvinnande och kanske till och med mord. Men det finns ingen kropp – och vi har ju varit med Niall från början. Hur har det gått till? Polisen hittar fler och fler ledtrådar som pekar på Niall som förövare och han har ingen möjlighet att försvara sig mot kalla fakta – även om han vet att de inte kan vara äkta.

Roy Grace och hans kollegor kallas förstås in för att ta hand om fallet, och Grace är med på kollegornas spår men kan ändå inte förstå hur det hänger ihop. Bevis och ledtrådar motsäger varandra och det blir bara mer och mer oförklarligt.

Som vanligt är Graces privatliv lika intressant som mordgåtan. Hustrun Cleo är gravid för andra gången, lille sonen växer så det knakar och store sonen är besvärligare än någonsin, tycker att allt vad skola och utbildning heter är nonsens och vill mest bara sitta hemma och gejma. Det är mycket att jonglera med vid sidan av ett krävande arbete – och mer ska det bli.

James skriver enkelt och rakt och det är lätt att hänga med. Det finns även en härlig torr brittisk humor som är närvarande större delen av tiden, vilket gör även de tyngre berättelserna lättare att hantera.

Jag gav denna 4,5 stjärnor på Goodreads – på vippen till en femma, alltså – och så bra är den verkligen. Boken finns att köpa här!

Dagen är kommen (Hagforsserien, #7) av Ninni Schulman

Det är alltid så tråkigt när en serie jag verkligen gillat tar slut. Samtidigt kanske det är helt rätt att avsluta efter sju böcker, istället för att hålla på med samma persongalleri i en evighet. Hammarbyserien, t.ex, av Carin Gerhardsen avslutades efter åtta böcker och det kanske var lagom – även om jag gärna skulle återse dem.

Så nu är det alltså dags att säga so long till Hagfors-serien med journalisten Magdalena och poliserna Petra och Christer i spetsen. Det blir en riktig tegelsten och det är bra, för då får allt knytas ihop utan att det känns tillknökat.

Strax före julafton hittas ett äldre par mördade i sitt hus. De har levt ett stillsamt liv, till synes utan fiender. Pengar och smycken saknas, vilket tyder på att det kanske kan röra sig om en rånliga som rört sig i området. Samtidigt finns det ett och annat som pekar åt ett annat håll. Familjen försöker få rätsida på vad som hänt medan polisen jobbar stenhårt mot samma mål. Även Magdalena Hansson, som är tillbaka på jobbet efter sjukskrivning, blir djupt engagerad i fallet.

Karaktärerna hos Schulman är mänskliga och trovärdiga, vilket är en stor styrka i dessa böcker. Det är lagom mycket privatliv blandat med deckargåtan – bland annat figurerar en höggravid kvinna i bakgrunden och man kan ju inte låta bli att bli spänd på när förlossningen tänker sätta igång – för risken finns ju att det händer alldeles precis när barnafadern behöver vara någon annanstans i tjänsten.

Det blev ett fint avslut på serien, tycker jag. Inget känns förhastat och framstressat, utan alla karaktärer som vi följt från start får ett värdigt avslut – eller steg in i nästa del av livet, ska jag kanske säga. Mordgåtan är spännande på alldeles lagom nivå och detta är alltså en riktigt bra deckare. Det ska bli spännande att se vad Schulman skriver härnäst! Hennes fristående spänningsroman Bara du och den självbiografiska Flickebarn nr. 291 är båda mycket välskrivna, så jag har full tilltro till att det kommer fler bra titlar.

Dagen är kommen finns att köpa här.

Övriga böcker i Hagfors-serien:
1. Flickan med snö i håret
2. Pojken som slutade gråta
3. Svara om du hör mig
4. Vår egen lilla hemlighet
5. Välkommen hem
6. När alla klockor stannat

Konferensen av Mats Strandberg

Om du skulle fråga mig om jag läser skräck och splatter skulle svaret antagligen bli ett rungande nej… jo, förutom Mats Strandberg då. Anledningen till att jag tål hans splatter och skräck är för att hans personporträtt och de socialrealistiska skildringarna är otroliga. Skräcken blir sekundär – särskilt i denna boken, där jag knappt noterade de värsta och blodigaste delarna, för det som gör mig allra mest skräckslagen är tanken på en konferens à la den som boken skildrar, där det ska åkas zipline och umgås på ett påtvingat sätt.

(Nu gillar jag förvisso att åka på konferens med mitt jobb, i alla fall när jag själv har inflytande på vilka aktiviteter som är lämpliga 😉 – men jag kan bara tänka mig hur det kan bli om någon sorts trivselkonsult med inriktning teambuilding bestämmer. Uschiamig.)

Här är det exploateringsavdelningen på en kommun som samlas vid Kolarsjön. Det ska konfereras om ett kontroversiellt byggprojekt, där det första spadtaget ska tas inom ett par dagar. I förordet anländer en extern person till stugbyn och inser att människor mördats på platsen. Därmed vet vi att skräcken kommer att ske under ett och samma dygn, och det blir riktigt spännande att invänta starten. Vad sjutton är det som ska ske?

Kollegorna på kommunen är vitt skilda personligheter. Beskrivningarna av dem är verkligen bokens största styrka, tycker jag, liksom deras känslor inför konferensen och aktiviteterna de tvingas vara med på. Här finns den ensamme frånskilde mannen som lever för sin hund, den medelålders kvinnan som smugglat med sig sprit i väskan, den peppiga chefen som försöker få alla på sin sida, assistenten som fjäskar och vill vara till lags. Somliga älskar varandra, flera hatar varandra. Jag hade kunnat nöja mig med delen om dem, för den är allra bäst. Skräckdelen har sin funktion, förstås, men jag tappar nästan intresset efter ett tag. Människorna är intressantare än morden.

Men Strandberg skriver så otroligt bra. Det märks att han verkligen brinner för såväl personporträtt som skräck, och då må det väl vara hänt att de kombineras. Dock hoppas jag att han vill skriva något socialrealistiskt utan splatter någon gång ganska snart, för det är där styrkan ligger för mig.

Boken kan man köpa t.ex här. Ljudboken är inläst av Strandbergs make Johan Ehn, om man föredrar det.

You love me (You, #3) av Caroline Kepnes

Jag är inte ensam om att ha blivit väldigt tagen av den första boken i Kepnes serie (Du) och heller inte ensam om att inte ha tyckt att bok nummer två (Gömda kroppar) inte riktigt levde upp till förväntningarna. Två säsonger av tv-serien har sänts på Netflix och en tredje planeras att sändas i slutet på 2021. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hålla ordning på vad som hänt i böckerna och vad som hänt i serien, men det spelar kanske mindre roll.

Huvudpersonen Joe är hur som helst densamma, och det är ju honom man älskar att hata – eller hatar att man älskar. Det är nämligen väldigt etiskt besvärligt att heja på honom, men jag kan inte låta bli 😉

Nu har han förflyttat sig till Pacific Northwest, till en liten ö utanför Seattle. Dags att ta det lugnt, komma nära naturen och jobba på det lokala biblioteket. Nu får det vara bra med kärlek – eller det han kallar kärlek, åtminstone.

Det håller givetvis inte så länge, för snart träffar han Mary Kay DiMarco. Hon är hans chef på biblioteket, hon har make och barn och ganska fullt upp – hon har alltså absolut inte så mycket tid över för Joe som han hade önskat.

Jag blev lite trött på Joe och hans inre monologer här. Storyn var intressantare än den förra, men vissa passager är dödstråkiga. Han är ju onekligen rätt jobbig, även om det som sagt är svårt att inte heja på honom. Jag gillar miljöerna, jag tycker att Joe gör sig rätt bra på en ö istället för att vara i storstäder,

Och visst är det spännande – men inte nagelbitande. Kepnes lyckas så bra med att porträttera galenpannan Joe, han är en fantastisk karaktär i all sin vidrighet.

Boken finns att köpa t.ex här.

Galgbergets väktare (Maria Wern, #22) av Anna Jansson

En deckarserie som är uppe i över tjugo böcker riskerar förstås att börja tappa sin charm. Maria Wern-böckerna gör faktiskt inte det, jag tycker att detta var den bästa på ett tag. En riktigt bra story.

Marias man Björn har blivit förlamad från halsen och neråt, och kan knappt kommunicera alls. Han vårdas i hemmet av Maria och diverse personliga assistenter, och när ett lik hittas i vattnet behöver hon arbeta mer och därmed lämna över en stor del av ansvaret just till assistenterna. Ett annat mord sker efter ett par tonåringars hemliga kärleksmöte, och flickans föräldrar hanterar det på ett väldigt underligt sätt.

Det är väldigt spännande och lagom intrikat, även för min hjärna som just nu ofta beter sig som gröt och vill somna så fort jag lägger mig ner. Här finns gammal folktro sida vid sida med modern teknik, det blir en bra balans.

Som så ofta är det polisernas privatliv som blir riktigt intressant, och tyvärr hade jag förstått lite för mycket av en annan bloggrecension gällande slutet – men det är sådant som händer, är man känslig för sådant får man undvika att läsa!

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig eftersom Norstedts numera tar evigheter på sig att släppa e-böcker vilket är hemskt tråkigt.

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har inte läst speciellt många nobelpristagare, och har oftast ingen vild lust att göra det heller – även om jag verkligen gillar ett par stycken, såsom Ishiguro och Pinter. Nu valdes Tokarczuk, 2018 års pristagare till månadens bok i Bokcirkeln Varmprat – kul val, som jag tänkt läsa ett bra tag.

Det är en väldigt speciell roman, absurd och excentrisk och bitvis väldigt rolig. Huvudpersonen Janina är såväl broingenjör som lärarvikarie och översättare av William Blake till polska – och så ställer hon horoskop, också. En väldigt speciell person och berättare, med andra ord. Just nu är hon en av de få bofasta i en liten by nära tjeckiska gränsen där hon passar husen i närheten som står tomma under vintern. En av grannarna hittas död – mördad – och Janina är övertygad om att det är djuren mannen jagat som dödat honom. Fler mäktiga män hittas döda och fler indicier och bevis pekar på att det är just djuren som tar sin revansch på jägarna.

En väldigt annorlunda bok, som delvis känns som en deckare och delvis som något av Kafka. Jag har själv diverse funderingar kring jakt och etik, och detta var riktigt intressanta resonemang. Det gjorde ingenting alls att jag förstod ganska tidigt hur det hela hängde ihop – det var fängslande att läsa ändå. Vackert språk, spännande miljöer och en lagom dos humor.

Boken finns att köpa här!

The Night Hawks (Ruth Galloway, #13) av Elly Griffiths

Det är alltid lika fantastiskt när jag får en notis från biblioteket om att en ny bok i en serie som jag följer slaviskt är redo för upphämtning – och lika vemodigt när jag sedan har läst klart boken på ett par dagar. Men så är det, varenda gång.

Ruth Galloway är ju en av mina absoluta favoriter bland återkommande huvudpersoner. Det har funnits ett och annat som skavt lite i beskrivningen av henne tidigare – nämligen hennes besatthet av sin vikt – men om jag inte minns helt fel var detta helt borta i The Night Hawks. Befriande!

Ett gäng personer som söker av Norfolks kust med hjälp av metalldetektorer hittar en natt en kropp. Man tror först att det är något som fallit från en flyktingbåt, men när mannen identifieras och det visar sig att han är från området visar det sig snart att det handlar om mord. Det hittas även en hel del bronsålderslämningar, som förstås är det som intresserar Ruth mest.

Ett annat mord sker i närheten, där man tror att maken skjutit sin hustru och sedan sig själv. I sitt avskedsbrev hänvisar mannen till en kropp i trädgården – Ruth gräver, och de hittar ett stort hundskelett. Detta drar tankarna till den gamla Norfolk-legenden om The Black Shuck, en stor mytisk hund som sägs visa sig som ett omen för död.

Ruth har blivit chef på arkeologiska institutionen, vilket är trevligt, men hon har fått en jobbig ny kollega. Dessutom saknar hon att undervisa så mycket som hon gjorde förut. Men hon verkar ganska tillfreds tycker jag, för att ha brutit upp med ex-fästmannen såpass nyss. Hennes pappa hemma i Eltham kommer dock med uppskakande nyheter – hur ska detta hanteras?

Som vanligt är huvudpersonernas privatliv minst lika intressant som brottsfallet – och då tycker jag ändå att brottsfallet var väldigt spännande denna gång. Kate har blivit stor och är väldigt rolig och trovärdig som tweenie med TikTok och allt vad det är och jag älskar ju Cathbad, en fantastiskt bra karaktär. Gillade alltså denna skarpt, och det är väldigt positivt att det jobbigaste – Ruths obefogade vikthets – har försvunnit.

Boken kan man köpa här.

Arvet efter Alberta (Christer Wijk, #30) av Maria Lang

När påsken och därmed #karantänkrim började lida mot sitt slut upptäckte jag att jag nog skulle ha tid att klämma in en liten en till, så varför inte nästa på tur i Maria Lang-listan?

Som så ofta handlar det om arv, vilket titeln förstås avslöjar. Gamla Alberta i Skoga dör av kolosförgiftning i sin säng. Är det ett mord – eller en olyckshändelse på grund av att den gamla damen glömt öppna spjället innan hon somnade?

De anhöriga samlas i hennes vackra villa vid sjön, en tidigare okänd arvinge dyker upp ur ingenstans – och det visar sig att det finns två testamenten. Ett som arkiverats hos advokat, ett som ligger kvar i huset och bara är ett halvår gammalt.

Ännu ett dödsfall tvingar Christer Wijk att – som så ofta – avbryta alla sina planer och köra mot Skoga för att bringa någon sorts reda i kaoset. Vilket – som så ofta – är lättare sagt än gjort.

Jag var rädd att serien skulle gå utför efter Dubbelsäng i Danmark som jag inte gillade speciellt mycket alls, men jag läste Körsbär i november i somras som jag gillade och nu kommer jag absolut att fortsätta till slutet för Arvet efter Alberta var mycket underhållande och lagom klurig och pusslig.

Boken finns att köpa här, och den finns även tillgänglig i en app nära dig.