Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster av Moa de Bruin

Moa de Bruin har varit en av mina favoriter på internet i… ja, det är långt över tio år i alla fall. Hennes blogg Spiderchick var, och är, en stjärna på humorblogghimlen – delvis, såklart, för att det inte bara är humor och flams, för det handlar om livet som ju faktiskt inte bara är roligt precis hela tiden. Jag blev glad när jag hörde att hon hade en bok på gång, och faktiskt ännu gladare när det visade sig att det inte handlade om en sorts ”memoarer”, utan en 9-12 i dagboksformat. Så roligt!

Och ja, det är roligt. Jag lyssnade på ljudboken, som är mästerligt inläst av Clara Henry, och skrattade så tårarna rann flera gånger om.

Vera Svanson har just börjat femman och är överlycklig – för det betyder att hon i år har en chans att få vara med i skolans pjäs Det lilla monsterbarnet, som framförs varje år på Halloween. Äntligen kan hennes livslånga dröm att få spela monsterbarnets mamma Monster-Maria slå in.

Hemmavid är det mest kaotiskt, på ett ganska härligt sätt. Storebror Svante vill bli Youtube-stjärna, och utsätter familjen för diverse smoothie-experiment, sminkningar och pranks för att skapa content. Lillasyster Olivia är jättejobbig. Pappa försöker bli av med sitt svåra tacoberoende, vilket leder till diverse dråpliga händelser, och mamma upptäcker att den nya grannen är hennes gamla klasskamrat Jennifer Tror Hon Är Coolson, och blir besatt av att tävla i Halloweendekorationer med henne. Och moster Bibban, som bor i grannhuset och vill bli polis och övar genom att lösa alla mysterier hon kommer över.

Men det är inte bara väl utförd fars – det finns allvar också. Det har börjat en ny kille i skolan, Hugo, som väcker Veras intresse, men det visar sig att hennes bästa kompis Lise (Berg i efternamn) är superkär i honom. Hur ska detta nu gå?

Snabbt, rappt, varmt och väldigt, väldigt underhållande. En perfekt bok för slukaråldern och uppåt – och glöm nu inte att det är läslov på gång!

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.