Agatha Christie skrev Sleeping Murder mot slutet av livet – och sparade den för att den skulle ges ut postumt, efter hennes död. Många tycker att hon ”sparade det bästa till sist”, och jag har faktiskt läst alla Miss Marple utom två (tror jag) och jag är nog villig att hålla med om att denna är bäst. (Fast ska man vara petig är det inte den sista Marple-boken hon skrev – men den sista som utgavs.)
Gwenda Reed är nygift, och kommer resande från Nya Zeeland för att hitta ett boende på engelska sydkusten åt sig och sin make Giles, som kommer att resa efter henne. Hon hittar ganska snabbt ett lämpligt hus som genast känns som hemma – men blir chockad då hon öppnar en garderob och finner en tapet som hon just fantiserat om till en barnkammare.
När allt är ordnat åker hon till London för att besöka sin släkting Raymond West, Miss Marples systerson, och då även Miss Marple i egen hög person. De går och ser The Duchess of Malfi på teatern, men när Glenda hör de avslutande orden (”Cover her face, mine eyes dazzle; she died young”) får hon en panikattack och rusar därifrån, hem till Wests.
Hon berättar senare för Miss Marple att hon är helt säker på att hon hört just dessa ord yttras för längesedan, till en blond kvinna som hette Helen – av någon med björntassar…
Det är spännande precis hela tiden, på det där typiska Miss Marple-viset där det lyckas vara trevligt och mysigt på samma gång som det är lite creepy – och omöjligt att lägga ner boken. Som vanligt, allts. Upplösningen är överraskande men logisk, och jag som kan få lite spel på deckare där det är alldeles för många personer inblandade brukar inte erfara det med Agatha Christie, trots att det är ett ganska stort galleri att hålla ordning på här.
Alla tummar upp, jag älskar Miss Marple!
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “2014: 187 – Sleeping Murder av Agatha Christie”