2014 – Stories from the city, stories from the sea

Midnattslöftet av Lucy Diamond

Midnattslöftet är en mysig vinterroman som antagligen skulle sorteras i facket feelgood, även om jag inte är något stort fan av den definitionen. Men det verkar onekligen som om allt som handlar om kvinnor på landsbygden (särskilt den brittiska) är feelgood nu för tiden, så jag får väl foga mig.

Gemma och Spencer har ett lyckligt äktenskap, ett vackert hus i en by i Suffolk och fina barn – men idyllen krossas när en gräslig olycka sker. Caitlin är i byn för att städa ur sin mammas hus efter hennes död – och bör samtidigt komma på vad hon ska hitta på med sitt liv efter att ha slutat som sjuksköterska. Och Saffron är en tuff kvinna i PR-branschen som hamnat i en situation inte ens hon kan styra över, och reser till Suffolk för att hyra en stuga och försöka fatta ett beslut.

De tre kvinnorna möts lite oförhappandes på en nyårsfest. Långt in på natten sitter de tillsammans och öppnar lyckokakor. Kanske kan de någorlunda banala textremsorna faktiskt innehålla något som kan hjälpa dem att komma framåt på sina olika vis?

Tack vare mod och beslutsamhet flätas deras liv samman – jag gillar särskilt att det har med arbete och målsättningar att göra snarare än karlar och sådana bekymmer som ofta beskrivs som typiskt kvinnliga i böcker av denna eller liknande genre.

Karaktärerna är hyfsat realistiska, och det är fint att alla får ta lika mycket plats i berättelsen. Charmigt och trevligt tycker jag.

I original heter boken The year of taking chances vilket säger mer om boken än vad den svenska titeln gör.

Boken kan man köpa här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Den långa vägen hem (Kommissarie Gamache, #10) av Louise Penny

Varje gång jag börjar skriva om en Gamache-bok vill jag skriva en lång kärleksförklaring till serien. Jag har nog gjort det tillräckligt nu, jag är övertygad om att ni vet att jag tycker att de är bland de bästa deckarna som finns. Det är dessa, Maria Adolfssons serie om Doggerland, Peter James serie om Roy Grace och Elly Griffiths serie om Ruth Galloway som smäller högst hos mig just nu, men inga av de andra serierna är i samma klass som Louise Penny ändå, för dessa böcker innehåller så otroligt mycket mer än bara deckargåtor. Nästan alla deckare har ju bitar om privatliv och relationer, men ingen skriver så bra karaktärer och relationer som Penny.

Nu blev det visst en lång bit ändå. Jaja, så får det vara. Det förtjänar den.

Nu har Gamache pensionerat sig från Sûreté de Quebéc och flyttat till Three Pines med hustrun Reine-Marie. Han promenerar och läser och går på bistron och pratar med sina vänner. En morgon kommer Clara Morrow till honom och är bekymrad – hennes make Peter, som skulle komma tillbaka på årsdagen av deras separation, har inte dykt upp.

Gamache tar hjälp av sin före detta kollega och numera svärson Jean-Guy Beauvoir samt Myrna, psykologen som blivit bokhandlare i Three Pines, för att ta reda på var Peter tagit vägen och varför han inte dykt upp som avtalat. Det blir en berättelse om ett konstnärsliv och om desperationen att återfå sin berömmelse, allt i det stillsamma tempo som 98% av Pennys böcker håller men alltid utan att tappa tryck och spänning. Eller ja – ibland glömmer man att det är spännande under en kort stund. Vad det alltid är är intelligent, reflekterande och oförutsägbart. Och vansinnigt trevligt skrivet.

Tidigare böcker i serien:

Boken kan man köpa t.ex här!

Vackra människor av Peppe Öhman

För #färggladahyllvärmare2021 var maj månads färg FLERFÄRGAT, och jag rotade min vana trogen i mitt Storytel-bibliotek och hittade Vackra människor, som jag tänkt läsa i många år. Åtminstone så länge som jag lyssnat på den utmärkta podden Mellan raderna, som Peppe Öhman har tillsammans med Karin Jihde – och det känns ju som en evighet.

Denna passade även bra in i min filosofi om att tillåta mig att mest läsa okomplicerade deckare och feelgood ett tag (förutom bokcirkelböcker) eftersom jag kör fast så fort jag försöker läsa något särskilt djupt. Gravidhjärna + extrem kvällströtthet = jättedåliga förutsättningar för långa lässtunder innan sovdags.

Det är kul att Vackra människor utspelar sig i Helsingfors tycker jag, det känns fräscht och jag gillar verkligen Helsingfors. Inte för att jag varit där så himla mycket, men ett par gånger åtminstone och det är en väldigt trevlig stad. Vi följer två par som bor i ett hipstrigt område, båda har barn i lägre förskoleåldern.

Ida jobbar på utrikesministeriet, Max på reklambyrå. Sanna är influencerdrottning by day och nättroll by night, och Johannes är kreativ dokumentärfilmare med ideal. Efter ett föräldramöte upptäcker Ida och Johannes varandra – de har ju faktiskt träffats tidigare, under en blöt kväll på en bar innan någon av dem träffade sin nuvarande partner. Och så är karusellen igång…

För att vara en ganska lång bok i sin genre känns det lite som skrap på ytan på somliga ställen. Jag gillar att åtminstone förstå varför karaktärer fattar dåliga beslut ibland, men här kommer somligt som totala överraskningar, så där så att man bara kan skaka på huvudet åt dem. Jag gillar beskrivningarna av personerna (även om jag inte gillar någon av dem så där värst mycket) och av miljöerna, och Öhman skriver både humoristiskt och väldigt observant. Därmed är detta en underhållande och vass relationsroman som levererar ganska exakt det jag räknade med. Mer än så kräver jag heller inte.

Boken finns att köpa t.ex här!

Paris, chérie: så där säger folk alltså av Ida Pyk

Det var vit/beige som var mars färg i #färggladahyllvärmare2021 och Paris, chérie: så där säger folk alltså av Ida Pyk är en av de böcker som ligger högst upp i min Goodreads-lista, om man sorterar kronologiskt. Perfekt!

Alva går i gymnasiet hemma i Stockholm och har det inte så lätt, hon delar sin tillvaro mellan föräldrarna och hennes pappa dricker. En kväll går hans beteende över styr, och Alva ger sig ut på stan där hon av en slump blir upptäckt av en modellscout på tunnelbanan.

Sagt och gjort – sommaren mellan tvåan och trean tillbringar Alva i Paris, där hon springer på auditions och provningar och möten. Delar lägenhet med andra modeller, går på fester, dricker vin och äter crêpes. Blir förälskad i fel kille och hänger, härligt nog på Shakespeare & Company ❤

Det är SÅ mycket Paris och det är ju alldeles underbart. Det finns mycket annat här också, om den ytliga modellvärlden och om man inte nödvändigtvis vet vem man kan lita på. Det är ganska befriande att Alva äter ordentligt – mann har väl hört ett och annat om hur det är för parisiska modeller som äter ett salladsblad om dagen komvinerat med blöt bomull för mättnad. Inte här inte, det är färska baguetter och crêpes och bakverk. Underbart.

Jag ser fram emot när det ska gå att resa igen – och Paris och Frankrike står högt på önskelistan.

Boken finns att köpa här.

Northanger Abbey (The Austen Project, #2) av Val McDermid

Northanger Abbey är den enda Jane Austen jag har läst i sin helhet och verkligen gillat. Det är bara inte min grej, det där med långa gamla romaner där alla heter Elizabeth. Men Northanger Abbey är ganska nätt i formatet och jag minns att jag tyckte att den var rolig när vi läste den på universitetet. Nu har ju Val McDermid snabbt blivit en favorit hos mig, så det var dags att plocka upp denna, som legat i min TBR-hög (nå, Storytel-bokhylla) i massor av år.

Handlingen är förflyttad till Edinburgh under festivalen i augusti. Cat Morland är prästdotter som blivit hemundervisad under hela sitt liv i prästgården i Piddle Valley i Dorset, men grannen Susie Allen och hennes man bjuder med henne till Edinburgh och det är precis vad Cat längtat efter – en chans att äntligen bli vuxen. I Edinburgh finns förstås alla personerna från originalboken men i annan tappning – och även Northanger Abbey finns, i form av en sliten gammal herrgård i Scottish Borders.

I originalboken letar Catherine hemskheter efter att ha läst för många gotiska romaner – i den nya tappningen letar hon vampyrer efter att ha läst för mycket Twilight och annan skräckfantasy. Det blir faktiskt väldigt lyckat! Även inslaget av sociala medier och problemen med mobiltäckning är välfunnet.

Lite för lång, men för att vara en klassiker i nytappning är den inte alls så dum. Jag kanske är lite skadad efter att ha läst den ganska usla Vinegar Girl, Anne Tylers försök att fräscha upp Shakespeares Att tämja en argbigga, men detta var underhållande och ganska mysig läsning. (Vill man ägna sig åt en modern version av Argbiggan tycker jag att man kan se den utmärkta filmen Tio orsaker att hata dig istället.)

Som jag förstått det var tanken att The Austen Project skulle ta sig an alla sex Jane Austen-romanerna, men det verkar ha tagit stopp efter Curtis Sittenfelds Eligible som tolkar Stolthet och fördom. Men vi får väl se om Mansfield Park och Övertalning dyker upp. I dagsläget finns utöver de ovan nämnda alltså Joanna Trollopes variant på Förnuft och känsla, och Alexander McCall Smiths version av Emma.

Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig.

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Funny Girl av Nick Hornby

Nick Hornby är en av mina favoritförfattare, men just Funny Girl har blivit liggande i evigheter. Kanske helt enkelt för att den inte fått så fantastiska recensioner, och jag ville väl inte bli besviken. Dock betydde ju detta att jag inte gick in i läsningen med jättehöga förväntningar, och det var nog nyttigt. Inte för att det är en dålig bok, men jag blev inte alls så engagerad som jag brukar bli av Hornbys böcker och den kändes väldigt utdragen.

Barbara Parker bor i Blackpool med sin pappa, efter att mamman stack med en annan man när hon var liten. Det är tidigt sextiotal när Barbara vinner titeln Miss Blackpool, men hon inser snabbt att det betyder att hon måste vara kvar i Blackpool i ett helt år till för att uppfylla sina plikter som Miss för staden.

Och det vill hon ju absolut inte. Barbara ska bli den nya Lucille Ball, och ska hon bli det måste hon flytta till London. Sagt och gjort – en vacker dag tar hon tåget ner, ordnar med boende och arbete och har turen att träffa precis rätt personer för att hon ska hamna rätt. Innan hon vet ordet av har hon bytt namn till Sophie Straw – ett mer kommersiellt gångbart namn – och spelar huvudrollen i en tv-komedi vid namn Barbara (and Jim). Ironiskt nog vill producenterna ha ett helyllenamn på kvinnan i paret och det blir då just Barbara.

Sedan är det en väldig massa sidor om tv-produktion och fester, konflikter och kärlek. Det absolut bästa med boken för mig är berättelsen om Swinging London på sextiotalet, berättelserna om de homosexuella som under inga omständigheter kan vara öppna med sin läggning då det fortfarande var kriminellt på den tiden – och den värme och humor som Hornby alltid förmedlar. Dessa bitar gör att boken absolut är läsvärd, men man får hålla sina förväntningar på rimlig nivå.

Boken finns att köpa t.ex här.

Us av David Nicholls

Jag läste någonstans att Us har blivit tv-serie, och även om den inte lär komma till någon streamingtjänst nära mig under den närmaste tiden så blev jag sugen på att läsa boken, som legat i min Storytelhylla i flera år. Sagt och gjort! Jag lyssnade på den engelska ljudboken och den funkade fint i det formatet. Lagom långa kapitel och en bra berättarröst.

Douglas Petersen, hans fru Connie och deras son Albie ska resa runt i Europa i en hel månad. Det är Connies idé, att de ska se huvudstäder och väcka Albies konstintresse och Douglas, mild och snäll, tänker att detta ska bli resan då deras relation får en ny gnista och när han ska få chansen att bonda med sonen, som är en typisk lite humörsvängig tonårsgrabb.

Det är bara det att strax innan resan ska bli av meddelar Connie att hon funderar på skilsmässa. Douglas har längtat efter att de ska bli gamla tillsammans – men varför skulle någon längta efter det, frågar sig Connie. De bestämmer sig för att åtminstone göra denna resa tillsammans – Douglas med en viss naiv optimism.

I dessa tider, när vi inte får resa fritt, tyckte jag att det var väldigt trevligt att åka tåg genom Europa tillsammans med familjen Petersen. Somliga platser de besöker har jag egna bilder av, somliga är nya (och där känns det lite som om jag läser en guidebok). Det är förstås inte bara en uppradning av konstgallerier och katedraler – det händer en hel del annat också, blandat med tillbakablickar från när Douglas och Connie var unga och förälskade. Och det är rätt mysigt. Ibland väldigt roligt, ibland extremt vemodigt och sorgligt.

Lite ojämnt och lite för långdraget – men jag tyckte ändå ganska mycket om den, om än inte lika mycket som de andra böcker jag läst av Nicholls. Jag kommer absolut att se serien om jag får chansen!

Annat – bättre – av David Nicholls: En dag, Starter for ten och Bitterljuva dagar.

Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.