Etikett: Natur & Kultur

Slutet blir vår början av Chris Whitaker

Ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt att inte falla pladask för böcker som alla andra älskar. Är jag lite dum i huvudet som inte fattar något som alla andra gör? Eller är jag bara gnällig – eller klickade det helt enkelt inte? Antagligen är det det sista som stämmer, men jag kan inte riktigt låta bli att undra.

Som du säkert gissat så är Slutet blir vår början en sådan bok. Hyllad överallt och jag ville mest bara att den skulle ta slut.

Vi befinner oss i en småstad i Kalifornien, där Vincent King, dömd mördare, nu släppts från fängelset och ska starta om sitt liv. Polischefen Walk var hans bäste barndomsvän, och försöker hjälpa honom tillrätta. Alla är dock inte glada att se honom igen – speciellt inte Star Radley, syster till flickan vars mord King dömdes för som 15-åring. Walk har alltid hållit koll på familjen Radley och när en tragedi slår till förflyttar han Stars barn till sina morföräldrar i Montana.

Stars dotter Duchess Day är en intressant karaktär, och kanske den enda som jag kommer att lägga på minnet. Hon har utnämnt sig själv till laglös och gör allt för att skydda sin lillebror Robin. Riktigt badass, det är härligt.

Annars känns allt så klyschigt. Jag vet inte. Författaren har planterat små ”ledtrådar” i karaktärernas namn vilket är lite smart men avslöjar slutet (eller så övertolkar jag men för mig var det givet) och jag tycker att hela småstadsgrejen känns för mycket skolboksexempel. Författaren är brittisk och jag vet inte om det spelar in.

Nåväl. Alla andra älskar den alltså, så lyssna för all del inte för mycket på mig! Boken kan man köpa här.

Göteborg 65-07-29 – Svensk kriminalhistorias märkligaste dag av Lars-Olof Lampers

Någon regnig dag under sommaren 2015 (troligtvis runt slutet på juli eftersom det var ”årsdag” då) hittade jag tråden Dahlsjö-fallet, Göteborg, 1965 på Flashback. Redan då var den lång – nu består den av 570 sidor – och jag läste långt in på natten och kunde inte förstå att jag aldrig tidigare hört talas om detta. Tre Göteborgskillar försvann spårlöst med en Volvo PV och en konstnärsson med dåliga nerver likaså, på väg från Falsterbo till Gerlesborgs konstskola. 2015 trodde Flashbacks privatspanare att de två försvinnandena hängde samman – det anses dock bevisat att så inte är fallet.

Samma dag skedde grodmansrånet i Gamlestan i Göteborg – ett betydligt mer berömt fall. Vad är oddsen att två så märkliga händelser tilldrar sig på samma dag, i samma stad? Inte är de låga.

Naturligtvis blev jag eld och lågor när jag upptäckte att det var en bok på gång. Dels för att jag hoppades få reda på något jag inte redan visste (jag har förstås följt tråden lite då och då) och även för att det skulle väcka intresse hos fler. En av killarna bodde bara en kort bit ifrån där mina föräldrar är uppväxta och de hade aldrig hört talas om det trots att de var i tonåren när det hände, då man ändå torde höra ett och annat om sådana här saker. Inbillade jag mig – men tydligen inte.

Jag ska inte börja gå in på teorier och vad som är bevisat och inte, och heller inte närmare presentationer av killarna. Tyvärr blev jag besviken på denna bok, som innehåller betydligt mindre intressant material än Flashbacktråden. Det ska sägas att halva boken eller så handlar om grodmansrånet, som inte intresserar mig något nämnvärt, så det spelar förstås in. Men det känns som om detta skrapar på ytan, som om det vore en true crime-podd eller så. Det finns så otroligt mycket spännande information att få tag på. Ett par av Flashbacks ”spanare” (det låter dissigt men det är det inte, jag beundrar deras engagemang något otroligt) har haft kontakt med de försvunnas familjer, grävt i arkiv själva och så vidare och det är verkligen ett enormt jobb.

Så – jag rekommenderar faktiskt Flashbacktråden framför denna bok – även om den förstås ger lite basfakta i fallet. Och det är ju förstås inte fy skam!

Boken kan man köpa t.ex här.

Hundra dikter av Seamus Heaney

Jag ska naturligtvis inte ens försöka mig på att ”recensera” hundra dikter av en Nobelpristagare – men jag vill skriva några rader ändå, för jag tycker verkligen att detta är en helt underbar samling. Om någon vill börja läsa modernare lyrik är detta helt rätt väg att gå – för det är begripligt. Tidigt i karriären handlar poesin mycket om livet på landet och uppväxten på en bondgård, och det blir som att läsa prosalyrik. Senare blir det mer politiskt (hur mycket Heaney än hävdade att han inte var politisk).

Heaney började själv sammanställa denna samling innan sin död – därefter tog hans familj över och satte ihop denna underbara bok. Inget att stressa sig igenom – en dikt om dagen är lagom. Så lång tid hade jag inte själv på mig, men jag ska köpa volymen när jag känner att det finns plats för den och läsa igen. Och igen och igen, troligtvis.

Här är ett smakprov:

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun

For a full week, the blackberries would ripen.

At first, just one, a glossy purple clot

Among others, red, green, hard as a knot.

You ate that first one and its flesh was sweet

Like thickened wine: summer’s blood was in it

Leaving stains upon the tongue and lust for

Picking. Then red ones inked up and that hunger

Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots

Where briars scratched and wet grass bleached our boots.

Round hayfields, cornfields and potato-drills

We trekked and picked until the cans were full,

Until the tinkling bottom had been covered

With green ones, and on top big dark blobs burned

Like a plate of eyes. Our hands were peppered

With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.

But when the bath was filled we found a fur,

A rat-grey fungus, glutting on our cache.

The juice was stinking too. Once off the bush

The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.

I always felt like crying. It wasn’t fair

That all the lovely canfuls smelt of rot.

Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Ur Hundra dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur: 2022

The Country Girls (Country girls, #1) av Edna O’Brien

Hur har jag missat Edna O’Brien? Det är då ett mysterium – men det var ju lyckat att jag sökte på Irland eller något åt det hållet på Storytel för att få lite inspiration för juni månads land på Kaffe & Kultur, för då dök denna upp som heter Två flickor på Irland på svenska.

Caithleen och Baba växer upp på den irländska landsbygden och jag tror att det är femtiotal när vi träffar dem som fjortonåringar. Av någon anledning placerade jag handlingen många år längre bak i tiden – kanske för att det lantliga livet dels är lite tidlöst och dels lite konservativt. Baba är veterinärdotter, eldig och ofta elak, Caithleen har det inte lätt därhemma. Hennes pappa är svårt skuldsatt och när hennes mamma reser bort för att bo hos sin syster drunknar hon tragiskt. Caithleen tvingas flytta in hos Baba och hennes familj.

I byn finns även den gifte, grånande Mr Gentleman – så kallad eftersom ingen kan uttala hans riktiga efternamn, du Maurier. Han är kultiverad och artig har ett mycket tvivelaktigt intresse av fjortonåriga Caithleen. Flickorna börjar på ett klosterinternat och så småningom flyttar de till Dublin tillsammans.

Tankarna går inte helt osökt till Maeve Binchy – berättelser om kvinnor där narrativen inte är det minsta besvärliga och där man inte behöver analysera och dra slutsatser och fundera på eventuella undertoner eller dubbla budskap. Det är en bra berättelse, berättad med ett fint och okomplicerat språk, och som får mig att genast vilja läsa mer. Som tur är finns det mer – detta är del ett i en trilogi. Nästa bok heter Girl with green eyes och fanns som tur var på biblioteket, och den avslutande delen heter Girls in their married bliss.

Av någon anledning verkar bara just del ett ha nyutgivits i Sverige, då Natur & Kultur släppte pocket och ebok 2020. Man får väl hoppas att det finns planer på de övriga också, för Edna O’Brien förtjänar verkligen att läsas.

Boken kan man köpa t.ex här.

Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Först och främst ska jag villigt erkänna att jag aldrig läst Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten – en bok som huvudpersonen i Lucky Lada och jag försöker skriva en parafras på, och som Lucky Lada och jag är en parafras på. Hänger ni med? Mycket meta.

Jag är stormförtjust i Maria Maunsbach, och har så varit sedan jag sträckläste Bara ha roligt för ett antal år sedan. Därefter kom Hit, men inte längre och nu, efter vad som känns som en evighet (2½ år, ungefär) Lucky Lada och jag. Jag har följt Maunsbach på sociala medier och inte alls förstått vad Lucky Lada är och uppenbarligen inte tänkt tanken att ta reda på det heller – jag har nog tänkt att det är ett namn på en person. Men ingalunda – det är ett nöjespalats i Höör. Från Höör kommer Freja Morgonstjerne, och hit har hon nu återvänt för att fira jul med sin mamma.

Boken tar sin början på juldagsmorgonen. Freja har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada under förevändningen att hon ska göra research för sin bok – men egentligen handlar det om att återknyta kontakten med den hon var under uppväxten. Dagen tillbringas tillsammans med mamman, Freja försöker desperat få tag på sina gamla vänner för att få sällskap till kvällen, och genom detta får vi berättelsen om hennes barndom och uppväxt. Parallellt med detta berättar mamman skrönor från bygden och jag måste nog lyssna på boken nu när den släppts som ljudbok, för det är skrivet på skånska och är så fruktansvärt roligt. Jag har halländska rötter åt ett håll och förstår det mesta kanske tack vare det, men det måste vara ännu roligare på skånska – särskilt som boken är inläst av författaren själv.

Skrattet sätter sig i halsen då och då, men det är fantastiskt kul läsning. En uppväxtskildring likt ingen annan jag läst – liksom Piratens bok sägs vara (jag måste verkligen läsa den). Jag har skrivit förut om hur jag kan känna mig klaustrofobisk när jag läser om små orter där alla känner alla och man inte kan göra någonting utan att varenda kotte känner till det, men Maunsbachs Höör ger någon sorts känsla av gemenskap och främlingskap som går hand i hand. Svårt att förklara, men det är angenämt.

På baksidan läser vi:

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga – men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.

Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Kärleken till vännerna, familjen och hembygden lyser tydligt i berättelsen. Även om det är så humoristiskt och ibland burleskt skrivet är det en otroligt varm och mysig roman – finstämd trots att den egentligen inte gör sken av att vara det. Jag njuter i fulla drag och måste nu läsa Bombi Bitt och jag omgående. Och lyssna på denna, förstås.

Missa för allt i världen inte denna förtrollande, förtjusande, förjordat bra boken! Man kan köpa den t.ex här.

Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare

Vi har sett en och annan roman på senare år om dejting och Tinder och hur hopplöst det kan te sig att försöka hitta rätt i djungeln. Vissa är onekligen bättre än andra – Maria Maunsbachs Bara ha roligt är ett exempel på en alldeles utmärkt sådan – och kanske är det inte en tillfällighet att även den utspelar sig i Malmö. Just Malmö är en stad som jag aldrig riktigt varit i, förutom en kort promenad runt centralstationen en gång i väntan på tåget till Ystad. Kanske gör det det hela lite extra spännande, jag vet ingenting om barerna eller torgen som finns med i böckerna. (Dock blir jag väldigt sugen på att tillbringa lite tid där!)

Huvudpersonen i Halva Malmö består av killar som dumpat mig försöker med allt. Tinderdejtande förstås, ragg på krogen och över, i och under sin egen liga. Massor av yrken, massor av läggningar (och ligg) – men ingen som vill bli ihop. Hon och hennes gäng kämpar för att försöka förstå hur tvåsamhet i vår tid är menad att funka. Det är inte lätt, det är ett som är säkert.

Halva Malmö är mörk och ibland lite hemsk men framför allt fruktansvärt rolig. Romare skriver fantastiskt bra, formuleringarna är alldeles utmärkta och trots att bitar är lite fragmentariska (eftersom de handlar om rätt många olika personer) känns det stilsäkert och knivskarpt.

Jag blev hela tiden påmind om något annat när jag läste, men kunde inte komma på vad. Det var inte Maunsbach som ovan, det var inte Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv även om vissa delar är lika – men så såg jag att någon på Goodreads nämnt Tove Folkesons fantastiska Kalmars jägarinnor och där satt den. Mycket bra! Jag ser verkligen fram emot mer av Amanda Romare.

Stor bonus för otroligt snyggt omslag! Boken kan man köpa här.

Det sista solot av Jennie Dielemans

Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.

Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.

Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.

Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.

Boken finns att köpa t.ex här.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.