Smakebit på søndag, 9 maj 2021 – Sorrow and bliss av Meg Mason

Regn, regn, regn – var skall man få hägn? Minns ni ramsan om trollen Murr och Plurr, ur Anna Maria Roos Sörgården? Farmor hade alla tre böckerna hemma – Sörgården, I Önnemo och Önnemofolk och jag läste nog nästan sönder dem. Allt har inte fastnat men just denna kommer jag alltid att tänka på när det ösregnar. Och det gör det idag – med besked. Vi hade hoppats ses ”på riktigt” utomhus med Bokbubblarna idag, men det får bli digitalt denna gången också. Vi ska prata om Bakvatten av Maria Broberg, vilket ska bli trevligt.

Jag har lyckats avsluta några böcker den senaste veckan vilket känns skönt – det är så frustrerande att bara hacka på samma ställe eftersom jag bara somnar hela tiden. I morse läste jag ut No one is talking about this av Patricia Lockwood, som var helt fantastisk, och började så direkt på nästa e-bok som jag har ”hemma” från biblioteket – Sorrow and bliss av Meg Mason. Den kommer ut på svenska som Sorgen lyckan livet i nästa vecka.

At a wedding shortly after our own, I followed Patrick through the dense crowd at the reception to a woman who was standing by herself.

He said that instead of looking at her every five minutes and feeling sad I should just go over and compliment her hat.

”Even if I don’t like it?”

He said obviously, Martha. ”You don’t like anything. Come on.”

The woman had accepted a canapé from a waiter and was putting it in her mouth when she noticed us, realising in the same instant that it could not be managed in one bite. As we approached, she lowered her chin and tried to shield her effort to get it all the way in, then all the way out, with the empty glass and supply of cocktail napkins in her other hand. Although Patrick drew out his introduction, she responded with something neither of us could make out.

Ur Sorrow and bliss av Meg Mason, HarperCollins: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!

Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har inte läst speciellt många nobelpristagare, och har oftast ingen vild lust att göra det heller – även om jag verkligen gillar ett par stycken, såsom Ishiguro och Pinter. Nu valdes Tokarczuk, 2018 års pristagare till månadens bok i Bokcirkeln Varmprat – kul val, som jag tänkt läsa ett bra tag.

Det är en väldigt speciell roman, absurd och excentrisk och bitvis väldigt rolig. Huvudpersonen Janina är såväl broingenjör som lärarvikarie och översättare av William Blake till polska – och så ställer hon horoskop, också. En väldigt speciell person och berättare, med andra ord. Just nu är hon en av de få bofasta i en liten by nära tjeckiska gränsen där hon passar husen i närheten som står tomma under vintern. En av grannarna hittas död – mördad – och Janina är övertygad om att det är djuren mannen jagat som dödat honom. Fler mäktiga män hittas döda och fler indicier och bevis pekar på att det är just djuren som tar sin revansch på jägarna.

En väldigt annorlunda bok, som delvis känns som en deckare och delvis som något av Kafka. Jag har själv diverse funderingar kring jakt och etik, och detta var riktigt intressanta resonemang. Det gjorde ingenting alls att jag förstod ganska tidigt hur det hela hängde ihop – det var fängslande att läsa ändå. Vackert språk, spännande miljöer och en lagom dos humor.

Boken finns att köpa här!

The Night Hawks (Ruth Galloway, #13) av Elly Griffiths

Det är alltid lika fantastiskt när jag får en notis från biblioteket om att en ny bok i en serie som jag följer slaviskt är redo för upphämtning – och lika vemodigt när jag sedan har läst klart boken på ett par dagar. Men så är det, varenda gång.

Ruth Galloway är ju en av mina absoluta favoriter bland återkommande huvudpersoner. Det har funnits ett och annat som skavt lite i beskrivningen av henne tidigare – nämligen hennes besatthet av sin vikt – men om jag inte minns helt fel var detta helt borta i The Night Hawks. Befriande!

Ett gäng personer som söker av Norfolks kust med hjälp av metalldetektorer hittar en natt en kropp. Man tror först att det är något som fallit från en flyktingbåt, men när mannen identifieras och det visar sig att han är från området visar det sig snart att det handlar om mord. Det hittas även en hel del bronsålderslämningar, som förstås är det som intresserar Ruth mest.

Ett annat mord sker i närheten, där man tror att maken skjutit sin hustru och sedan sig själv. I sitt avskedsbrev hänvisar mannen till en kropp i trädgården – Ruth gräver, och de hittar ett stort hundskelett. Detta drar tankarna till den gamla Norfolk-legenden om The Black Shuck, en stor mytisk hund som sägs visa sig som ett omen för död.

Ruth har blivit chef på arkeologiska institutionen, vilket är trevligt, men hon har fått en jobbig ny kollega. Dessutom saknar hon att undervisa så mycket som hon gjorde förut. Men hon verkar ganska tillfreds tycker jag, för att ha brutit upp med ex-fästmannen såpass nyss. Hennes pappa hemma i Eltham kommer dock med uppskakande nyheter – hur ska detta hanteras?

Som vanligt är huvudpersonernas privatliv minst lika intressant som brottsfallet – och då tycker jag ändå att brottsfallet var väldigt spännande denna gång. Kate har blivit stor och är väldigt rolig och trovärdig som tweenie med TikTok och allt vad det är och jag älskar ju Cathbad, en fantastiskt bra karaktär. Gillade alltså denna skarpt, och det är väldigt positivt att det jobbigaste – Ruths obefogade vikthets – har försvunnit.

Boken kan man köpa här.

Smakebit på søndag, 2 maj 2021 – Bakvatten av Maria Broberg

Sköna maj, välkommen! Extra välkommen då jag var ledig i fredags tack vare vårt lokala avtal om bortförhandlad övertid. De där åtta extra lediga dagarna per år är inte alls fel. Jag har hunnit läsa en hel del, samt promenerat och lagat god mat och sådant. Man gör ju inga vildare utflykter i dessa tider, så att säga, men jag har drabbats av något sug efter att grilla korv utomhus. Får se om det går att lösa på något sätt någon dag!

Nästa söndag ska Bokbubblarna träffas och diskutera Bakvatten av Maria Broberg. Tanken är att vi faktiskt ska träffas fysiskt, utomhus, men enligt min väderapp ska det vrôlregna. Kanske kan vi hitta någon täckt uteservering eller så, det vore väldigt trevligt att få ses!

Om man frågade om det, kunde Håkan inte berätta hur det gick till när n’Lars Jonsson flyttade in hos dem. En dag var han bara där, och han stannade.

Till en början sade mamma att Lars hade börjat som deras dräng. Han bodde ute i bagarstugan, åt tillsammans med dem och hjälpte till med gårdsarbetet där han kunde. Oftast inte i det vardagliga, utan i det tunga som mamma inte klarade av, som att lägga nytt spåntak på ladan nere vid ån, laga staketet och plöja upp pärulandet.

Håkan mötte honom som alla andra i hans värld, utan ett ljud. Lars blev inte provocerad av det som de andra vuxna, som ställde tusen frågor, eller försökte lura honom att prata. Lars pratade inte han heller, han lät Håkan sitta bredvid och titta på bara. När Håkan var ledig från skolan följde han med Lars dit han gick, och hjälpte honom i de uppdrag han åtog sig för att sköta gården.

Ur Bakvatten av Maria Broberg, Norstedts: 2020

Idag skiner solen och ska väl så göra åtminstone fram till eftermiddagen – därefter ska det alltså regna i en vecka. Låt oss hoppas åtminstone att det i kombination med hyfsat milda temperaturer gör att det gröna får lite mer fart!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten. Ha en härlig söndag!

Because of you av Dawn French

Det var så himla roligt att se att Dawn French finns med på långa lista för Women’s Prize for Fiction. Jag tycker att humoristiska böcker måste få höra hemma i finrummet, det kan inte bara vara litterärt och svåråtkomligt. Dawn French är ett geni – mycket för att hon presenterar sin humor med sådan enorm värme. Titta bara på The Vicar of Dibley, som är en av mina favoritserier – den är full av original och halvknasiga karaktärer, men de beskrivs med värme och kärlek samtidigt som de är väldigt roliga.

Because of you är en berättelse om mödrar och döttrar. Den inleds på en förlossningsavdelning på ett sjukhus i London, strax efter midnatt 2000-01-01. Två kvinnor befinner sig mitt uppe i sitt förlossningsarbete, men det är bara en av dem som kommer att lämna avdelningen med ett barn. Det är dock inte den modern man kan tro.

Sjutton år senare träffar vi detta barn, Minnie. Hon är gravid, och när graviditeten blev känd tvingades hennes mamma att berätta sanningen om Minnies liv. Hon har lyckats dölja Minnie från myndigheterna hyfsat väl genom åren – låtsats ha slarvat bort födelseattester och fått nya utskrivna för att kunna skriva in henne i skolan och sådant, men de har lyckats undvika läkare. Tills nu – för som gravid kommer hon att vara tvungen att skrivas in i systemet. Och då måste sanningen fram.

Samtidigt finns det andra föräldraparet kvar – som inte alls har förlikat sig med situationen…

En otroligt fin berättelse om kärlek, om huruvida blod är tjockare än vatten, om drömmar – och om sanningar och lögner. Berättelsen är full av humor – det finns en oerhört rolig polis som påminner om Officer Crabtree i Allô Allô – men svärtan finns där hela tiden, för som läsare vet man vad som hänt redan i första kapitlet.

Boken finns att köpa här. Missa inte!

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Emma Hamberg gör mig aldrig besviken – hon är en av få författare som jag alltid våga ha höga förväntningar på, för hon levererar alltid. Je m’appelle Agneta var alltså inget undantag. Den fick mig dessutom att få tillbaka lyssningslusten, som flytt mig de senaste månaderna. Rätt skönt, särskilt så här års. (Och i och med att väldigt mycket släpps som ljudbok flera månader innan e-boken denna vår, av någon anledning.)

Agneta är snart femtio år, lever tillsammans med hälsofreaket Magnus som vill äta kall gröt och cykla jättefort i blanka tights. Själv gömmer hon ost bakom tvättmaskinen och drömmer om något helt annat. Barnen är utflugna och större delen av kontakten med dem sker via Swish och jobbet på Trafikkontoret är själadödande tråkigt.

En dag får hon syn på en annons i tidningen: ”Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike.”

Något far i Agneta, hon svarar på annonsen och efter en del tvekan står hon snart på torget i Saint Carelle, redo för sitt au pair-jobb. Hon kan ju alltid åka hem, om det inte blir bra! Bra blir det – men inte alls som hon tänkt sig. Den äldre pojken är 80+, svensk men sedan många många år boende i Frankrike, men på väg in i demensen vill han bara tala svenska. Agneta och Einar, som den äldre pojken heter, får till slut en fantastiskt fin relation. De dansar på nätterna och Einar berättar om sitt liv, om sonen han tvingades lämna i Stockholm för längesedan, och som han nu varje fredag hoppas ska dyka upp på baren.

Det är en berättelse full av mat, dryck, dofter, äventyr, värme, kärlek, lila underkläder och frankofili. Rackarns, vad jag längtar efter att få resa till Frankrike igen!

Boken finns att köpa här, men om du gillar att lyssna på böcker är denna ypperligt inläst av författaren själv. En underbart fin berättelse.

Årets bok 2021 – och de nominerade är…

Årets bok är ett roligt pris tycker jag, eftersom det är böckerna som gemene man faktiskt läser och lyssnar på som hamnar på nomineringslistan till skillnad från vissa andra priser där det känns som om det ska vara så obskyrt och svårt som möjligt. Men inte här inte.

I år är nog första gången som jag har läst fler än hälften av de nominerade titlarna, vilket är kul!

Amerikansk jord av Jeanine Cummins

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

De kapabla av Klas Ekman

Flickan som fick en röst av Abi Daré

Hoppets tåg av Viola Ardone

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Rotvälta av Tove Alsterdal

Samtal med en ängel av Guillaume Musso

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Älskade barn av Audrey Audrain

Av de sju som jag faktiskt har läst har jag älskat fyra (Carlsson, Daré, Hamberg och Stuart) , gillat två (Laestadius och Ajvide Lindqvist) och mest skakat på huvudet åt en (Ekman).

Av de fem som är kvar har jag aldrig hört talas om tre (Ardone, Musso och Audrain) men tänkt läsa två (Cummins och Alsterdal).

Kanske blir detta året då jag faktiskt läser mig igenom hela nomineringslistan?

Smakebit på søndag, 25 april 2021 – Ljudet av fötter: första Monikabok – av Sara Lövestam

Våren börjar kämpa sig fram här nu, men det är forfarande kallt. Minusgrader eller nära på på nätterna. Jag börjar känna mig redo för lite varmare väder nu faktiskt, det vore skönt att få slippa tjocka strumpbyxor och kunna gå barfota i skorna och slippa hålla på med jackor och sjalar tycker jag. Snart händer det väl, som sagt – jag upptäckte igår kväll att björkarna utanför faktiskt börjar få små gröna tussar på sig. Dåligt för pollenallergiker men åh så vackert det kommer att bli.

Jag läser så långsamt att det är inte klokt nu. Jag bara somnar, även när jag lägger mig tidigt för att få läsa i minst en timme. Max tio minuter, sedan somnar jag som en stock. Men det får väl vara så! Veckan som kommer är fyradagars då vi är lediga på Valborgsmässoafton, så det blir väldigt skönt med långhelg.

Men jag har några böcker på gång i alla fall, tredje boken i You-serien av Caroline Kepnes, Min storslagna död av Jenny Jägerfeld och så Ljudet av fötter: första Monikabok av Sara Lövestam. Monika är en kvinna, strax över fyrtio som har bestämt sig för att försöka skaffa barn på egen hand och nu är det dags för sista IVF-försöket.

”Vadå?” säger Texas och tittar äntligen på mig. ”Ska du få barn?”

Jag djupandas och tänker på att jag kan vara den enda stabila vuxna i hans liv. Bryta ihop kan jag göra senare.

”Jag försöker i alla fall”, säger jag. ”Titta här på etiketten Fertilitetsbehandling, du kan googla det. Det betyder att man behandlas för att kunna få barn.”

Texas studerar etiketten, rynkar pannan.

”Vadå…”, säger han, ”måste man ha så här för att få barn?”

Ha så här betyder antagligen ta de här läkemedlen.

”Nej”, säger jag och även om jag lyckas vara stadig på rösten så vet jag att min hals är rödflammig. ”Bara om man har svårt att bli gravid, som jag.”

Ur Ljudet av fötter: första Monikabok av Sara Lövestam. Piratförlaget: 2021

Idag ska jag äntligen ut på äventyr, för vad som känns som första gången på en evighet. Jag ska på Escape Room med tema magi med två kompisar i Majorna följt av en bit mat på anrika Red Lion. Det ska bli otroligt härligt att komma ut och göra något utanför de vanliga Corona-ramarna, och det är dessutom aktiviteter som går att göra helt Corona-säkra. Härliga tider.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!

Last night av Mhairi McFarlane

Mhairi McFarlane har ganska snabbt blivit bokbloggarnas favorit-feelgood-författare, och jag är inget undantag. Det känns lite som om hon har sprutat ur sig böcker under ett par år bara, men när jag tittar bakåt i arkivet ser jag att det var ganska precis sex år sedan jag läste You had me at hello – och då verkar jag ha varit sist på bollen dessutom. Nåväl, det spelar ingen roll – men det är en ren fröjd att läsa McFarlane. Hon är fruktansvärt rolig, sådär så att man skrattar rakt ut vilket sällan händer, men hon drar sig inte för att skriva om mörker heller. Och som ni säkert vet vid det här laget tycker jag att komik är roligast med en svart kant.

Last night handlar om när livet tar en hastig och katastrofal vändning, på grund av något som verkar vara en tillfällighet och en förbannad otur. Eve, Justin, Susie och Ed har varit vänner i vad som verkar som evigheter – nu, när de är några och trettio, umgås de fortfarande och torsdagarnas quiz på puben är heliga. Eve och Ed har något av en kärlekshistoria i bagaget, och Eve är fortfarande kär i Ed – men han har en flickvän som varit med sedan universitetstiden, Hester. Och just denna torsdagskväll bestämmer hon sig för att det är dags att fria.

Det är dock inte det som gör att allas liv vänds upp och ner – och jag tänker inte berätta vad det är heller. Men det leder till en ganska mörk och bitvis spännande berättelse – fortfarande full av humor och värme, dock. Underhållande men tänkvärd. Vi är många som mår bra av att påminnas om att leva livet varje dag, tror jag.

Boken kommer på svenska i augusti, då under namnet Sanningen kommer om natten vilket jag tycker är lite tråkigt eftersom Last night av The Strokes är en mycket bättre låt än Sarah Dawn Finers men vad vet jag. (McFarlanes böcker har traditionellt titlar uppkallad efter låtar i Sverige, ibland ”översatta” och ibland inte.) Tills dess finns den förstås på engelska, och även i en amerikansk utgåva där den av någon anledning heter Just last night.

På sistone

Jag hade någon fåfäng idé om att skriva en liten sammanfattning av veckan som gått varje söndag, och gjorde ju just detta för vecka 14 och var mycket nöjd, sedan glömde jag väl av det. Det har varit lite mycket att stå i på sistone och tiden går så gräsligt fort. Men skam den som ger sig, bättre sent än aldrig och andra klichéer…

Det bakas och lagas mat, förstås. Bakningen är något jag glömde bort ett tag, men nu roar jag mig med att baka frallor på helgmorgnarna, verkar det som. Mysigt!

Annars finnes här, uppifrån och ner – capellini med tomatsås och burrata, bulgogi, råstekt potatis, carbonara, en intressant ljummen bulgursallad med chorizo och rostade grönsaker samt en citrusyoghurtsås och en mycket trevlig phở på lövbiff!

Blommor och blader. (Det skiljer ganska exakt en vecka på bilderna i nedre vänstra hörnet – otroligt vad som händer så fort det blir lite lite varmare.)

Vi mindes resan till Nederländerna och Keukenhof för två år sedan då vi förlovade oss och åt ost och sådant.

Två efterlängtade böcker blev tillgängliga på biblioteket och jag fixade naglarna. Den isblå färgen var ett infall men ett väldigt bra sådant, tycker jag.

Snart, snart är det äntligen HELG! På söndag ska jag på escape room à la Magic School med två kompisar som jag inte sett på en evighet, längtan är stor!