Etikett: Listor

En summering av varje kulturår som går är ju alltid kul. Jag har skamlöst snott en lista hos enligt O.

Årets mest oväntade: Jag hade nog inte väntat mig att Marcus Berggrens debut En bra plats i skallen skulle vara ett sådant mästerverk som den är. Inte för att jag underskattar honom, men jag hade ingen aning om vilken fantastisk skrivartalang han är.

Årets klassiker: Solklart My Man Jeeves av P G Wodehouse. Jag har inte läst särskilt många klassiker ska sägas, men detta är hur som helst underbar läsning.

Årets knock-out: The White Lotus, som jag bara hört talas om i periferin men som jag hörde Wanda Bendjelloul prata om i P3 inför säsong 2 och kände att detta måste jag ju se. Och vilken tur att jag gjorde det. Så otroligt bra.

Årets nostalgitripp: Good pop, bad pop av Jarvis Cocker, som är ett enda frosseri i Cockers nostalgi – och delar av den, även i min.

Årets käftsmäll: Girls burn brighter av Shobha Rao. Oerhört hemsk och sorglig.

Årets mest frustrerande karaktär: Patricia i Tack för matchen av Paola Pellettieri. HerreGUD, det kliar inuti huvudet bara jag tänker på henne.

Årets kvinnokamp: Det får bli Take three girls av Simonne Howell, Cath Crowley och Fiona Wood.

Årets gråtfest: Jag gråter inte så mycket till kultur nuförtiden, men jag grät nog en lättnadens tår flera gånger om när jag läste Praktika för blivande föräldrar (nå – jag var redan förälder när jag läste ut den) av Agnes Wold och barnläkaren Cecilia Chrapkowska och fick förklarat för mig av experter att man kan ta och tagga ner några kilo på de flesta områden. Jag skrattade så att jag grät åt Min storslagna kärlek av Jenny Jägerfeld, och även åt Bögen är lös av Edvin Törnblom, där jag förvisso även satte skrattet i halsen.

Årets vemodigaste: Håller med Linda om Berätta tre saker av Callum Bloodworth. Hjärtskärande! Även Du kommer alltid ha Paris av Hanna Jedvik, men på ett annat plan.

Årets charmigaste: Magnifika Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach.

Årets historiska: Jag vet inte hur långt tillbaks man behöver hamna för att det ska vara historiskt, men om 43-44 år sisådär räcker så är det 1979 av Val McDermid. Får det vara historiska myter så har jag två tävlande, Kirke av Madeline Miller och Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh.

Årets blåsning: Om vi säger blåsning som i besvikelse, så blir det två stycken som ”alla andra” älskade och jag därför hoppades mycket på men luften gick ur totalt. Slutet blir vår början av Chris Whitaker och Skilsmässan av Moa Herngren.

Årets dystopi: Jag verkar ha klarat mig undan dessa under 2022, skönt nog. Dock kan man få en viss dystopisk känsla när man tänker på valrörelsen och hur det gick, och Tone Schunnesson har skrivit skarpt och roligt om bl.a detta i sin essäsamling Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen.

Årets grafiska: Liv Strömquists astrologi.

Årets nya bekantskap: Det måste ju vara Callum Bloodworth, eftersom jag läst hela hans utgivning under 2022: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek och Julakuten för ensamma hjärtan.

Årets asgarv: En bra plats i skallen som ovan, och Min storslagna kärlek, också som ovan.

Årets återseende: Familjen Walsh i Marian Keyes Again, Rachel.

Årets hatkärlek: Tja, kanske Skilda världar?

Årets mamma: Även här håller jag med Linda om Abi i You be mother.

Årets huvudperson: Titelkaraktären i Kim Jiyoung, born 1982 kommer att stanna med mig länge. Man glömmer inte heller Lacey Flint i första taget, och jag blev glatt överraskad när del fem i serien om henne släpptes, åtta år efter den förra.

Årets bifigur: Nells bonusdotter i The Skeleton Key av Erin Kelly, vars namn flyr mig nu.

Årets filmupplevelse: Ja, det är inte många filmer jag har sett under året som gick. Kommer spontant på två stycken som båda var bra, nämligen Jag är ju så jävla easy going baserad på Jenny Jägerfelds ungdomsroman, och Glass Onion: A Knives Out mystery som vi såg häromdagen. Något mer måste jag ju ha sett, men vad vet jag inte. Jo, första Downton Abbey-filmen såg jag! Och så plöjde vi alla Sällskapsresan för Johannes hade inte sett dem tidigare, det borde ha varit under 2022.

Årets filmatisering: Anatomy of a scandal på Netflix efter Sarah Vaughans bok var mycket bra.

Årets kulturella höjdpunkt: Skulle naturligtvis ha varit Bokmässan men då gick jag och la mig med (trolig) Covid. Fortfarande bitter över detta, men var mer eller mindre sjuk i elva dagar i den vevan så det var ju tur att jag stannade hemma och inte smittade ner hela kultureliten. Därmed vinner den traditionella Varbergshelgen i januari. Om drygt tre veckor är det dags igen och jag längtar.

Årets kan-inte-släppa-den: Göra mig förtjänt av Alice Dadgostar. Tänker på den varenda gång jag går eller åker förbi en förskola. Om någon månad är det dags för oss att börja söka plats åt Julia och jag hoppas så att hon får pedagoger som mår bra.

Årets debut: Alltså – Annette Bjergfeldts Höga visan på Palermovägen kom ut på svenska 2021 och på danska 2020 men jag läste den 2022 så det får räknas.

Årets avslut: Slutet på säsong två av The White Lotus, 100%.

Årets album: Ska det vara något som släpptes 2022 så får det vara A bit of previous av Belle & Sebastian, som vi egentligen skulle se om två veckor efter att konserten redan bokats om från april. Nu är den istället inställd vilket är hemskt tråkigt. Ska det vara vad jag lyssnat mest på är det antagligen, som vanligt, Amy Winehouses Back to black eller Magnetic Fields 69 Love Songs.

Årets låt: Enligt Spotify är det The boy with the arab strap med Belle & Sebastian men jag får faktiskt inte ihop det alls med verkligheten då jag vet flera låtar jag definitivt lyssnat på mer. Sedan vill jag egentligen inte vara en sån där koketterande småbarsförälder som med fejkad uppgivenhet fnissar åt att diverse vaggvisor ligger etta på deras Spotify Wrapped men det går tyvärr inte att komma ifrån att Djurens vaggvisa med Humlan Djojj är väldigt vanligt förekommande i detta hem.

Årets citat: Jag skrattar fortfarande åt en replikväxling i gamla klassiska utomjordingsserien ALF, som vi tittar på lite då och då på HBO Max:

ALF: Come on Willie, let’s go home and burp the baby.
Willie: The baby’s not even born yet, ALF.
ALF: All right. Let’s just go home and burp.