Wahlström & Widstrand – Stories from the city, stories from the sea

Nödvändigt ont (Doggerland, #6) av Maria Adolfsson

Maria Adolfssons Doggerland är en plats jag skulle vilja återkomma till betydligt oftare än en gång om året – men vad glad jag blir när det äntligen börjar dra ihop sig till nästa titel. Lite som sommarsemestern!

Miljöerna och det fiktiva öriket klingar så väl med mig. Det karga landskapet och namnen och traditionerna och kulturen från flera håll – Storbritannien, Nederländerna, Norge, Sverige, Danmark. Jag tycker att det blir så väldigt lyckat.

Sedan är den kärva Karen Eiken Friis (det var väldigt svårt att vänja sig vid att hon inte heter Hornby längre!) en lysande karaktär tycker jag. Visst, hon är inte den första kvinnan som slåss mot patriarkatet, men hennes karaktär har verkligen utvecklats böckerna igenom. Nu är hon inte bara polis – hon är mamma också, vid femtio års ålder.

Det lackar mot jul när den märklige men framgångsrike konstnären Raymond Osse försvinner hemifrån. Först tror inte polisen att det behöver ligga något lurt bakom, men Karen får i uppdrag att ha kontakten med familjen – vilket är lättare sagt än gjort, för det är en ganska komplicerad sådan, med en ex-fru som fortfarande bor hemma hos honom trots att han skaffat en ny… och så vidare. Ju mer Karen pratar med dem, desto tydligare blir det för henne att Osse nog inte försvunnit av egen vilja.

Det är en ganska långsam berättelse, men det gör mig ingenting för det är så trevligt skrivet. Angela Kovacs sköter inläsningen med bravur, och spänningen går upp och ner i lite lagom svängar. Till slutet, för då är det gräsligt spännande.

Jag njuter av läsningen och längtar förstås redan till nästa bok.

Tidigare titlar i serien:

Nödvändigt ont kan man köpa här.

Tidsklyftan (Hogarth Shakespeare, #1) av Jeanette Winterson

Det anrika bokförlaget Hogarth tecknade för sisådär tio år sedan avtal med ett gäng författare som ombads att omtolka varsin Shakespearepjäs i romanform. Först ut var The Winter’s Tale, tolkad av Jeanette Winterson i The gap of time, eller Tidsklyftan på svenska.

Jag har läst en av Hogarth Shakespeare-böckerna tidigare, nämligen Vinegar Girl av Anne Tyler efter Att tämja en argbigga och den var verkligen inte bra. (Jag skrev tydligen inte ens om den på bloggen.) Men jag älskar Winterson och hade dålig koll på just denna pjäs så provade och vilken tur, för den är riktigt bra.

Handlingen är naturligtvis för invecklad för att gå igenom här – det är Shakespeare – men låt oss säga att Sicilien blivit London efter finanskrisen 2007, och att Böhmen har blivit staden New Bohemia i staten New York. Det stora sicilianska hovet är nu en hedgefond vid namn Sicily, oraklet är ett DNA-test, ett barn som lämnas på en strand lämnas istället i en babylucka, en herde har blivit en man som heter Shep och de flesta karaktärers småkrångliga namn har blivit trovärdiga käcka förkortningar.

Det kan kännas lite forcerat på sina ställen, vilket ju inte är så konstigt, men ofta glömmer jag bort att det finns en förlaga som är närmare fyrahundra år gammal. Somliga teman består ju onekligen i praktiskt taget all litteratur. Familj, svek, förlust, förlåtelse och diverse former av kärlek. För mig var det underhållande läsning! Winterson har humor och driv i sitt språk och nu blir jag ändå lite sugen på att prova fler i serien. Ryktet gör gällande att Gillian Flynn ska ta sig an Hamlet och det går ju inte att missa.

Boken kan man köpa här.

Vi i villa av Hans Koppel

Vi blev otroligt förtjusta i Henrik Schyfferts drama-komediserie Vi i Villa med bl.a Mattias Nordkvist och Johan Widerberg i rollerna, som kom ut på Discovery+ i våras. Mycket skratt och många skämskuddar – en briljant satir över medelklassen.

Det blev snabbt lång kö på biblioteket på Hans Koppels bok, som är förlaga till serien och jag väntade otåligt. Och blev inte besviken! Jag har bara läst ett par av Koppels thrillers förut (Kommer aldrig mer igen och Kom ska vi tycka om varandra) och gillat dem mycket, men detta är alltså något helt annat och det är alldeles ypperligt bra.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han spelar innebandy med sina kompisar och har en älskarinna. Allt är alltså precis som det ska. Tills det visar sig att hans dotter är utsatt för mobbing i skolan – och då tar det hus i helvete. Nu ska det hämnas. Det är grannen, som familjen umgås med, som det ska hämnas på – men det stannar inte riktigt där. Anders måste till varje pris se till att han inte blir påkommen, och därför sätter han igång med en hämnd-bärsärkagång.

Det är jätteroligt. Försöker man analysera Anders beteende, eller se någon rationalitet i det så kommer man inte tycka att det är kul. Men om man kan ta det för den absurda satir det är, och om man kan skratta åt det märkligt grabbiga så kommer man att ha kul här. Det är lättläst och finurligt och jag gillar det väldigt mycket.

TV-serien har placerat handlingen i en modernare miljö då boken har fjorton år på nacken – här spelar Anders (givetvis) padel istället för innebandy, och han jobbar på en talarförmedling där han har Björn Ranelid i telefon varannan minut. En scen på en trendig konceptrestaurang är otrolig. Men serien följer verkligen boken på ett väldigt lyckat och väl genomfört sätt, så jag vill verkligen rekommendera båda media.

Boken verkar inte gå att köpa – man får väl hoppas att något förlag gör en nyutgivning med tanke på tv-serien – men den finns åtminstone på Göteborgs bibliotek.

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.

Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.

På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.

Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.

Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.

Boken kan man köpa t.ex här.

Kirke av Madeline Miller

Jag hade en tung grekisk mytologi-period i mellanstadiet efter att ha sett tv-serien och sedermera läst boken Amforans gåta. Jag minns knappt vad den handlade om, förutom att de åkte båt och jagade efter någon amfora (!), men längst bak i boken fanns en förteckning över ett urval av de grekiska gudarna med lite information och så om var och en. Oj, vad spännande det blev! Jag raidade Backa bibliotek och sammanställde någon sorts kompendium på utrivna kollegieblocksidor i en mapp från Volvo, och sedan var det väl inte så mycket mer med det.

Odysséen var väl lite överkurs i den åldern, så just Kirke träffade jag inte på förrän lite längre fram i livet. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon förvandlade Odysseus besättning till grisar, men här har Madeline Miller skrivit om hennes liv – i sin egen tolkning, förstås. Det finns olika berättelser om henne att ta avstamp i, men i Millers berättelse är hon dotter till solguden Helios och nymfen Perse. Föräldrarna är besvikna över att hon varken är så vacker som andra nymfer eller har en vacker röst – då kan hon inte få ett gott giftasparti. När hon förälskar sig i Glaukos, som väljer Skylla framför henne, förvandlar hon Skylla till det sjöodjur vi känner henne som. För detta förvisas hon till en egen ö, där hon ska leva alldeles allena.

När jag kommit såhär långt undrade jag om det skulle bli någon fart alls på berättelsen. Jag visste att Odysseus skulle komma på besök, men hur lång tid skulle det ta? Men det blev aldrig tråkigt. I Millers bok är Kirke inblandad i många av de viktiga skeenden som vi känner från den grekiska mytologin – här är det hon som agerar barnmorska till Minotauren, hon förvandlar människor till gudar, Hermes kommer ofta på besök, hon får besök av sin brorsdotter Medea, och förutspår att Jasons kärlek falnar – och så vidare. Det gör att tempot i boken håller god takt – även om det ibland blir lite absurt att hon har fingret med i så väldigt många spel. Men det gör ingenting, jag är underhållen och det är det oftast önskar mig av skönlitteratur. Och parallellt med allt detta sker det vardagliga.

Vackert språk och en mycket trevlig feministisk vinkel tycker jag. Intresset för grekisk mytologi fick en nytändning, och kanske vågar jag mig till och med på att läsa Homeros. Jag rekommenderar Kirke varmt.

Boken kan man köpa t.ex här.

I dina händer av Malin Persson Giolito

Efter den otroliga Störst av allt är vi många som längtat efter nästa roman av Malin Persson Giolito. Jag kan inte fatta att det är sex år sedan den kom ut – det känns verkligen inte så länge sedan. Kanske har den utmärkta Netflixproduktionen hjälpt med den saken.

På en lekplats som ligger på gränsen mellan två områden – det ena rikt och privilegierat, det andra mer åt miljonprogramshållet – skjuts en fjortonårig pojke till döds. Billy ligger död på marken, och Dogge, som polisen tror höll i mordvapnet, hämtas in till förhör ett par timmar efter att han ringde larmsamtalet.

Billy och Dogge har växt upp tillsammans, och hela deras historia berättas i varsin kapitel, som löper parallellt med det som hänt efter mordet. Många människoöden har påverkats av såväl Billy och Dogges vänskap, som av mordet. Det är lokalpolisen Farid, som flyttat från Våringe men fortfarande är engagerad i ungdomarna som hamnar snett. Billys mamma, som försöker hålla ihop familjen. Sudden, som driver livsmedelsbutiken, och hans familj.

Det handlar om förutsättningar och ett samhälle där somliga glöms bort – och om gängkriminalitet, framför allt. Och, liksom i Störst av allt, en påminnelse om att pengar och privilegium inte skapar lycka eller att man nödvändigtvis har ett enkelt liv för att man kommer från ”finare” förhållanden. Pusselbitarna kring motiv och vad som egentligen hände den där natten faller långsamt på plats och det blir ibland extremt spännande. Jag har inte hunnit lyssna speciellt mycket på ljudböcker på sistone, men det var så extremt lång kö på biblioteket att jag gav det en chans och det blev väldigt bra. Alexander Salzbergers uppläsning är utmärkt.

Efter Störst av allt hade jag förväntat mig mer av ett rättegångsdrama. Så blir det inte riktigt här, men det gör mig ingenting. Persson Giolito skriver på ett ganska neutralt och rättfram sätt, men det saknas inte känsla eller driv, tvärtom. Jag hoppas att vi inte behöver vänta lika länge på nästa roman, för jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om samtiden och dess problem.

Boken kan man köpa t.ex här.

Fallvind (Doggerland, #5) av Maria Adolfsson

Jag är så otroligt förtjust i Maria Adolfssons fiktiva örike Doggerland att det är inte klokt. (Ja, jag vet att landområdet har funnits på riktigt, men det är inte det jag syftar på.) En blandning av Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna – bara det är ju kul. Och effektivt, tycks det mig. Invånarna i Doggerland känns i många fall bohuslänska – lite kärva i kynnet såsom människor som lever sina liv vid havet och med hård vind verkar bli.

Det är lite intressant nu, varenda gång jag slår upp en bok som är skriven under de senaste två åren – kommer pandemin att finnas med, eller låtsas man inte om den? Här finns den med – vi är alldeles i början utav den. Handlingen påverkas inte så mycket, förutom att huvudpersonen Karen och hennes familj måste upplåta sitt hus åt hennes mamma och styvfar vars hus har brunnit – det är mest mindre detaljer, såsom avstånd och munskydd och någon kollega som blir sjuk. Mer än så orkar vi väl inte riktigt med just nu, eller hur?

Karen Eiken Hornby är en strålande huvudperson. Hon har sina fel och brister och är medveten om dem, hon är en skicklig polis, hon bryr sig mycket om de hon älskar och hon engagerar mig väldigt. Hon har en stor tragedi i bagaget men har nu byggt upp ett nytt sammanhang och till och med blivit mamma kring 50. Hon är egentligen föräldraledig när boken tar sin början, men kallas in tidigare på grund av sjukdom när två ungdomar hittas döda i huvudstaden Dunker under ett och samma dygn – finns det någon koppling, förutom att de är ungefär lika gamla? Karen tvingas dessutom jobba med den korrekta och prydliga Astrid Nielsen, som vi kanske har träffat på i periferin i tidigare böcker (jag minns ärligt talat inte) men nu får lära känna på närmare håll.

Deckargåtan är spännande och smart och motivet något som tyvärr alltid är aktuellt. Angela Kovacs läser som vanligt mästerligt – denna serie är en av få deckare som jag orkar lyssna på i sin helhet. Det är så trevligt att Doggerland dök upp!

Boken kan man köpa t.ex här.

Spring eller dö (Doggerland, #4) av Maria Adolfsson

Serien om Doggerland kom in och tog mig och många andra med storm 2018. Det händer inte så ofta att jag kastar mig över en ny bokserie, men det var så otroligt spännande att böckerna utspelar sig i ett fiktivt örike, en kombination mellan Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna – what’s not to like?

Jag har skrivit om de tre första böckerna här: Felsteg, Stormvarning och Mellan djävulen och havet.

Karen Eiken Hornby är en fantastiskt bra poliskaraktär. Hon är olydig och inte speciellt intresserad av att följa regler, men hon är samtidigt en omtänksam och god människa. I första boken var hon något av en enstöring som ”råkade” ligga med sin chef under ostronfestivalen Oistra – i fjärde boken är hon stadgad, har sin chefs dotter som inneboende och är höggravid vid nästan femtio års ålder. Lite skillnad! Det är svårt att tänka sig att bara ett år har gått, men så är det – när handlingen i Spring eller dö tar sin början är det en vecka kvar till Oist.

Det är dock redan fest i Dunker, Doggerlands huvudstad. Doggerlands första Pride-parad ska gå av stapeln och valrörelsen är i full gång – hamnen och alla uteserveringar är knökfulla. Panik utbryter när någon plötsligt öppnar eld in i folkmassan från ett hotell mittemot – när polisen kommer dit hittar de den förmodade gärningsmannen skjuten, förmodat för egen hand, på hotellrummet. Därmed verkar brottet löst, men Karen accepterar det inte. Hon måste få reda på vad motivet var och varför någon skulle vilja göra något sådant. Egentligen är det meningen att hon ska gå på föräldraledighet, men det får vänta.

Det blir en otroligt spännande och rafflande berättelse, smart berättad och lagom klurig. Jag har ingen aning om hur det ska sluta och klichéerna som stör mig så mycket i deckarslut lyser med sin frånvaro. Befriande! Adolfsson skriver mycket flyhänt och drivet och Doggerland förblir en av mina stora favoriter i deckargenren.

Jag lyssnade delvis på boken i ypperlig inläsning av Angela Kovacs. Vill man läsa en fysisk bok finns den att köpa här.

Eufori: en roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

Det känns som om jag har läst allt av och med och om Sylvia Plath genom åren – men det stämmer naturligtvis inte eftersom hon aldrig slutar vara aktuell. Det kommer ständigt nya artiklar, essäer och böcker om Plath och hon dyker upp där man minst anar det – senast i The Assistant av S K Tremayne.

Elin Cullhed har här skrivit en litterär fantasi om Plats sista år i livet, innan flytten till London och den där isande vintern 1962/1963 då hon till slut tog sig av daga. I Cullheds bok är hon kvar på Court Green i Devon med Ted och Frieda, höggravid med Nicholas som kommer till världen under bokens gång.

Det är en otroligt känslosam roman – mycket cirkulerar kring relationen till Ted. Kärleken som började så romantiskt stormigt har väl aldrig slutat storma, men nu handlar det mest om att försöka tackla livet med en krävande, ansvarslös, slarvig och otrogen man vid sidan av två små barn och ett hus att rodda.

På Instagram skrev jag: ”Det handlar om konstnärskap, föräldraskap, äktenskap, författarskap. Psykisk och fysisk ohälsa, förtvivlan, uppgivenhet, inget skönmålas – men även poesin förstås och kortare glimtar av lycka och skönhet.” och bättre än så kan jag nog inte formulera mig här. Jag skrev även: ”Cullhed skriver flyhänt och drivet, realistiskt och med ett stort mått kärlek, tycks det mig. En bitterljuv njutning att läsa.”

Och precis så är det. Jag rekommenderar Eufori å det varmaste, och den finns att köpa t.ex här.

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.