Etikett: Irländskt

Oh my god what a complete Aisling av Emer McLysaght och Sarah Breen

Det kändes kul att läsa något lite skojigt under vår irländska månad på Kaffe & Kultur och jag hittade Oh my god what a complete Aisling på min Goodreadslista som jag gjorde en rejäl rensning på i samma veva. Kul att prova något nytt och detta är frukten av en Facebookgrupp som, som jag förstår det, handlar om stereotyper kring irländska unga kvinnor från landet, som pendlar till Dublin men bor kvar hemma, alternativt åker hem till familjen varje helg. Som är försiktiga med pengar, aldrig provat sushi och är ganska lätta att imponera på.

Vår Aisling heter just Aisling och uppfyller de flesta av dessa kriterier. Eller alla, egentligen. Hon sover över hos sin pojkvän varje tisdag och torsdag, jobbar på ett pensionsföretag, går ut varje lördag med sin betydligt vildare väninna Majella och vill väldigt gärna gifta sig. Det hör väl till efter såpass många år?

När en semesterresa till Teneriffa inte slutar som hon tänkt sig – med ett romantiskt frieri på stranden – dumpar hon sin kille och bestämmer sig för att flytta in i sin kollega Sadhbhs tjusiga lägenhet med henne och den mystiska Elaine. Nu minsann, nu ska det hända grejer.

Det är en charmig bok, det måste jag säga. Berättelsen om när Aisling går på Berghain är så vansinnigt rolig att jag skrattade så tårarna rann på bussen. Inte för att jag har varit på Berghain eller ens skulle tänka tanken så jag ska väl inte säga något, men ja, det är otroligt bra. Jag läste en hel del sådana här böcker, alltså skojig feelgood, under ett par år efter att jag pluggat färdigt för det var det jag liksom orkade ta mig igenom och inte genast kände ett behov av att analysera eller ett tvång att skriva uppsats om, men det var ett tag sedan nu (jag räknar inte in typ Marian Keyes i denna genre utan mer Jill Mansell och Sophie Kinsella). Och det var riktigt trevligt. Jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta med serien, men det är inte omöjligt att andan faller på.

Boken kan man köpa t.ex här.

Hundra dikter av Seamus Heaney

Jag ska naturligtvis inte ens försöka mig på att ”recensera” hundra dikter av en Nobelpristagare – men jag vill skriva några rader ändå, för jag tycker verkligen att detta är en helt underbar samling. Om någon vill börja läsa modernare lyrik är detta helt rätt väg att gå – för det är begripligt. Tidigt i karriären handlar poesin mycket om livet på landet och uppväxten på en bondgård, och det blir som att läsa prosalyrik. Senare blir det mer politiskt (hur mycket Heaney än hävdade att han inte var politisk).

Heaney började själv sammanställa denna samling innan sin död – därefter tog hans familj över och satte ihop denna underbara bok. Inget att stressa sig igenom – en dikt om dagen är lagom. Så lång tid hade jag inte själv på mig, men jag ska köpa volymen när jag känner att det finns plats för den och läsa igen. Och igen och igen, troligtvis.

Här är ett smakprov:

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun

For a full week, the blackberries would ripen.

At first, just one, a glossy purple clot

Among others, red, green, hard as a knot.

You ate that first one and its flesh was sweet

Like thickened wine: summer’s blood was in it

Leaving stains upon the tongue and lust for

Picking. Then red ones inked up and that hunger

Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots

Where briars scratched and wet grass bleached our boots.

Round hayfields, cornfields and potato-drills

We trekked and picked until the cans were full,

Until the tinkling bottom had been covered

With green ones, and on top big dark blobs burned

Like a plate of eyes. Our hands were peppered

With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.

But when the bath was filled we found a fur,

A rat-grey fungus, glutting on our cache.

The juice was stinking too. Once off the bush

The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.

I always felt like crying. It wasn’t fair

That all the lovely canfuls smelt of rot.

Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Ur Hundra dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur: 2022

The Missing Ones (DI Lottie Parker, #1) av Patricia Gibney

En vän tipsade mig om denna serie i samband med den irländska månaden, och jag är då inte sen att nappa på en rekommenderad deckare. Jag är glad att jag inte gjorde det denna gången heller.

En kvinna hittas död i en katedral i en stad mitt på (i?) Irland. Strax därefter hittas en ung man hängande i ett träd i sin egen trädgård. Båda offer har samma slarviga tatuering på benet. Detective Inspector Lottie Parker kallas in för att leda utredningen. Det finns bevisligen en koppling mellan offren, och spåren leder till St. Angela’s – ett gammalt barnhem i staden som Parker har en privat koppling till.

Hemmavid har hon det kämpigt. Hon är ganska nybliven änka och har tre barn att ta hand om, samt ett mer eller mindre vilande missbruk i bagaget. Relationen till mamman är snårig, och hon är ovillig att be om hjälp fast hon verkligen skulle behöva den.

Irlands historia av barnhem (och mor-och-barn-hem) är fruktansvärt mörk. Magdalene Laundries och liknande inrättningar har ju exponerats under senare år, och som ni säkert förstår eftersom spåren leder till ett katolskt barnhem så är det fruktansvärda saker som pågår. Jag är inte så känslig och kan läsa det mesta utan att bli alltför illa berörd, men bitvis är detta riktigt hemskt. Och säkert realistiskt – det är väl därför det är svårt att inte bli väldigt berörd.

Karaktärerna är väldigt välskrivna, och allt kring polisarbetet känns väldigt väl researchat (jag vet ju inte mycket själv, men det verkar trovärdigt). Kanske är jag lite trött på alla poliser med missbruk och bekymmer, men samtidigt börjar det kännas som om det hör till. En karaktär utan fel och brister hade ju inte heller känts så intressant. Jag fortsätter gärna med serien när tillfälle och tid ges.

Boken kan man köpa här eller hitta i en app nära sig, ty boken finns bara som e-bok och ljudbok på svenska. På engelska finns den dock som pocket.

Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

I perioder har jag läst Maeve Binchy mer än något annat. Flera böcker har jag läst om flera gånger om. Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva fram karaktärer, och miljöer och… en känsla, liksom. Allt känns trovärdigt, oavsett tidpunkt och plats, och det är skickligt.

På sistone tappade jag henne lite, dock. Det var någon bok som jag inte var helt såld på, och sedan glömde jag nog bort henne lite i den strida strömmen av böcker som passerar mitt medvetande och som jag bara måste läsa så fort det går.

Men – nu hade vi Irland som månadens land på Kaffe & Kultur i juni, och då passade det ju bra att plocka upp denna, som blev Binchys sista innan hon gick bort 2012.

Chicky Starr lämnade den lilla staden Stoneybridge på västra Irland för att flytta till New York med sin stora kärlek. Ingenting blir som hon tänkt sig, ”för alltid” som hon blev lovad blev bara ett par månader och hon börjar jobba på ett litet hotell för arbetare och lär sig det mesta om hur man sköter ett sådant.

Efter ett antal år återvänder hon till Stoneybridge. Där finns Miss Queenie Sheedy – en gammal dam som bott i sitt stora hus tillsammans med sina systrar tills de andra gick bort och hon blev ensam kvar. Chicky köper huset av henne med löfte att hon får bo kvar så länge hon lever – Chicky ska starta en egen hotellverksamhet. Något olikt alla andra hotell, där gästerna äter tillsammans i köket på kvällen och har möjlighet att verkligen uppleva Irlands fantastiska västkust. Med hjälp av sin systerdotter Orla och en ung kille som skickats till Stoneybridge för att sluta upp med sitt brottsliga leverne får hon ordning på huset och snart kan hon öppna.

Vi får följa ett antal personer som av olika anledningar hamnar på Stone House under en vintervecka. Här finns ett pensionerat par som lägger all sin tid på att försöka vinna tävlingar i tidningar, en amerikansk filmstjärna som missar ett plan till ett viktigt möte och hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa inkognito till hotellet, en sur gammal rektor, en svärdotter och svärmor som inte alls vill åka på semester tillsammans, ett läkarpar som sett för mycket död. Och kul nog en ung svensk kille, Anders, som inte vill ta över sin pappas revisionsbyrå.

Man får följa allas liv innan resan till västra Irland och det är brokiga berättelser vill jag lova. Det är faktiskt extra kul att läsa skildringarna av Sverige, för där hade jag annars kunnat misstänka att det skulle bli lite tokigt, att folk skulle heta konstiga saker och att man skulle undra vart man hamnat – men Binchy kan man lita på. Och så berättelser om veckan under vintern, förstås.

Jättefin roman, som jag förväntade mig, med många levnadsöden, mycket charm och värme och mycket humor. Tyvärr känns den svenska titeln Vinter i drömhuset som ett billigt knep för att sälja in boken som rakt av feelgood à la Sommar på det lilla utedasset bakom trädgården under poppeln med sju hundar och en chokladask. Men det blev bra läsning ändå.

Boken kan man köpa här.

The Country Girls (Country girls, #1) av Edna O’Brien

Hur har jag missat Edna O’Brien? Det är då ett mysterium – men det var ju lyckat att jag sökte på Irland eller något åt det hållet på Storytel för att få lite inspiration för juni månads land på Kaffe & Kultur, för då dök denna upp som heter Två flickor på Irland på svenska.

Caithleen och Baba växer upp på den irländska landsbygden och jag tror att det är femtiotal när vi träffar dem som fjortonåringar. Av någon anledning placerade jag handlingen många år längre bak i tiden – kanske för att det lantliga livet dels är lite tidlöst och dels lite konservativt. Baba är veterinärdotter, eldig och ofta elak, Caithleen har det inte lätt därhemma. Hennes pappa är svårt skuldsatt och när hennes mamma reser bort för att bo hos sin syster drunknar hon tragiskt. Caithleen tvingas flytta in hos Baba och hennes familj.

I byn finns även den gifte, grånande Mr Gentleman – så kallad eftersom ingen kan uttala hans riktiga efternamn, du Maurier. Han är kultiverad och artig har ett mycket tvivelaktigt intresse av fjortonåriga Caithleen. Flickorna börjar på ett klosterinternat och så småningom flyttar de till Dublin tillsammans.

Tankarna går inte helt osökt till Maeve Binchy – berättelser om kvinnor där narrativen inte är det minsta besvärliga och där man inte behöver analysera och dra slutsatser och fundera på eventuella undertoner eller dubbla budskap. Det är en bra berättelse, berättad med ett fint och okomplicerat språk, och som får mig att genast vilja läsa mer. Som tur är finns det mer – detta är del ett i en trilogi. Nästa bok heter Girl with green eyes och fanns som tur var på biblioteket, och den avslutande delen heter Girls in their married bliss.

Av någon anledning verkar bara just del ett ha nyutgivits i Sverige, då Natur & Kultur släppte pocket och ebok 2020. Man får väl hoppas att det finns planer på de övriga också, för Edna O’Brien förtjänar verkligen att läsas.

Boken kan man köpa t.ex här.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.

Beautiful world, where are you (Vackra värld, var är du) av Sally Rooney

Jag läste denna ganska snart efter att den kom ut – och blev klar dagen innan turbulensen kring Rooney satte fart. (TL;DR – Sally Rooney vill inte skriva avtal med israeliskt bokförlag och därmed få boken översatt till hebreiska pga konflikten mellan Israel och Palestina.) Jag beslutade mig för att som vanligt försöka skilja på verk och person, och för att inte se detta som en antisemitisk handling – men jag orkar heller inte gräva ner mig i det. Rooney är marxist och pratar ofta och öppet om det, vilket verkar ha en koppling till det hela, men nej, andra får engagera sig i detta. (Dock kul att ett litet svenskt förlag har erbjudit sig att köpa rättigheterna till hebreisk översättning.)

Jag har gillat båda Rooneys tidigare böcker, Samtal med vänner och Normala människor. Lyckades aldrig se klart den senare som tv-serie kom jag just på, men det är väl inte för sent än. (Vi har en tendens här henma att glömma bort att se färdigt serier vilket är lite märkligt.) Denna blev jag inte lika förtjust i, men jag kan inte riktigt säga varför. Rooney skildrar relationer, samtiden, kärlek och sex och hon gör det väldigt bra. Kanske var denna lite för utdragen och lite för kommenterande istället för betraktande.

En stor del av boken består av mejlväxling mellan två väninnor, Alice och Eileen. Alice är en framgångsrik författarinna som efter ett par riktiga succéer har dragit sig undan på landsbygden ett tag. Där träffar hon Felix via en dejtingapp – en lagerarbetare som har väldigt lite gemensamt med henne men som hon ändå får för sig att bjuda med sig till Rom på en jobbresa. Eileen bor i Dublin, jobbar som redaktör och startar upp en relation med den gemensamme barndomsvännen Simon. Insprängt i dessa delar – som delvis är väldigt roliga – kommer längre samhällskommentarer och jag hade ärligt talat klarat mig utan dem. Relationerna är intressantare, liksom karaktärernas sökande efter skönhet och lycka, som ju genomsyrar mångas ambitionsnivåer och därmed skapar mycket igenkänning.

Boken kan man köpa t.ex här!

Exciting times av Naoise Dolan

Jag njuter fullt ut av att lyssna på irländsk engelska, och Aoife McMahon gjorde ett fantastiskt bra jobb med denna fina roman som jag tyckte riktigt mycket om. Jag är kräsen med inläsningar och därför faller inte ljudböcker mig i smaken lika ofta som att läsa i textform, men detta är en ypperlig titel att, så att säga, läsa med öronen.

Ava har flyttat till Hongkong från Dublin för att undervisa rika familjers barn i engelska. Tanken med att resa dit var att hon skulle bli lycklig, men det har blivit lite sisådär med den saken. Hon delar lägenhet med ett gäng gnällspikar och tillbringar mest kvällarna med att undvika att behöva prata med dem.

Men så kommer Julian in i bilden. Julian är en välbärgad engelsk bankir, som introducerar Ava för ett lyxigt liv som hon aldrig hade haft råd med själv. Inom kort bor de ihop, men Julian kan inte förbinda sig till en relation med Ava, utöver det sexuella. När hans jobb tvingar honom att åka tillbaka till London på obestämd tid väntar Ava kvar i lägenheten, utan att egentligen veta vad hon väntar på.

Då kommer Edith in i bilden. Hon är advokat, från Hongkong, smart, ambitiös och slående vacker. Ava vill både vara Edith och vara med henne. Nu får hon romantik och kultur, de går på teater och Edith ger henne tulpaner, allt under förevändningen att Julian bara är en rumskamrat. Men när han plötsligt meddelar att han är på väg tillbaka till Hongkong blir kärlekstriangeln ett faktum. Hur ska Ava ta sig ur detta?

Det är smart och stramt skrivet, utan onödiga utbroderingar och beskrivningar, och det uppskattar jag. Dessutom är det vansinnigt roligt på sina ställen, men aldrig utan mörker. Jag blev förtjust i beskrivningen av Julians pappa, som är med på ett hörn här och där, och det är alltid kul när en bifigur tar sig in och blir en favoritkaraktär.

Ulysses av James Joyce

Vad kan jag skriva om Ulysses? Älskad och mindre älskad, hur det än är är det ett av de mest kända verken inom europeisk litteratur på 1900-talet och jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle ta mig igenom den – men tack vare ett gemensamt projekt med en vän, där vi postade inlägg på instagram varannan dag om biten vi läst, så gick det. Och jag är väldigt glad för det, även om det stundtals var jättejobbigt. Stundtals var det nämligen jätteroligt också.

Man kan läsa våra inlägg här, om man vill! Tyvärr upptäckte vi efter att vi uppfann den smarta hashtagen att det även fanns någon sorts blomprojekt som pågick, men ni ser nog vilka som är våra. 25 dagar, 25 inlägg, en bautaroman.

Vi firade avslutat projekt med middag på Pinchos. Liten mat, stor litteratur 😉

#bloominquarantine

Metta och jag har pratat om Ulysses fler än en gång och igår bestämde vi oss för att det är dags. En timme om dagen får det bli. Jag konverterade de 25 timmarna som hennes ljudbok är till 117 sidor om dagen på min Storytel Reader och har hittills läst 8% (lite prematurt, visade det sig, då jag började läsa för tidigt)…

Hittills gillar jag den! Det gäller att inte fastna när det blir rörigt och/eller smått obegripligt utan bara läsa vidare istället. Än så länge funkar det, det är mysigt och knäppt och irländskt och modernistiskt. 🇮🇪 ☘️ Dagens läsplats var bussen från Smögen, första etappen på resan hem till Göteborg där närmaste veckan tillbringas med diverse trevligheter!