Isabella av Isabella Löwengrip med Rebecka Edgren Aldén

Man kanske behöver ha ett visst mått sensationslystnad för att ge sig på Isabella Löwengrips självbiografi. En sådan har jag, vilket jag vägrar skämmas för. Jag läste dessutom Isabellas blogg under ett antal år och ömsom förfärades, ömsom förvånades. Jag ska vara ärlig från start – jag har alltid tyckt att hon känns fejk och motsägelsefull.

Den uppfattningen har definitivt inte förändrats av att läsa boken – dock ger den kanske lite förståelse för varför det är så fejkat och motsägelsefullt. Jag vet inte vad man ska tro på här heller, men om somligt är sant kan jag förstå varför man går på fake it ‘til you make it-spåret.

Tack vare att Rebecka Edgren Aldén har varit med och skrivit är det helt okej läsning. Det flyter på hyfsat och kräver inte speciellt mycket av läsaren – men jag kan inte förstå varför man valt att hoppa kronologiskt, för det blir jättekonstigt. En person nämns i ett kapitel ur nutid men det dröjer innan läsaren får reda på vem vederbörande är. Det hade gått alldeles utmärkt att berätta från start till slut.

Ett visst mått av ödmjukhet existerar här, vilket inte är något jag skulle associera med Löwengrip i vanliga fall – såsom när hon sa hejdå till Sverige i sitt Sommar i P1 2019 men sedan misslyckades med New York-planerna. Men allt som oftast finns förklaringar som mest känns som ursäkter, vilket gör att syftet med boken blir något diffust. Eller ja, egentligen blir det ju glasklart, men…

Jag funderade på vad jag skulle sätta för betyg på Goodreads men jag kan verkligen inte landa någonstans. Jag vet verkligen inte vad jag tycker. Den inbjöd onekligen till sträckläsning och den var underhållande, men om den är bra eller inte… ingen aning. Jag läser inte så många kändisbiografier – detta kanske är ett jätterepresentativt exempel för genren.

Boken kan man köpa här.

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.