Bazar Förlag – Stories from the city, stories from the sea

Som vi lekte (Siljan, #1) av Ninni Schulman

Vi var många som tyckte att det var väldigt tråkigt när Ninni Schulmans Hagfors-serie led mot sitt slut. Den är verkligen lysande bra – vad kommer härnäst? Jo, nu kommer Siljan-serien och av första boken att döma kommer den att bli minst lika bra. Phew!

Ingrid Wolt kommer till den lilla byn Våmhus vid Siljans strand efter att ha blivit utsläppt från ett fyra år långt fängelsestraff på Anstalten Hinseberg. Hon är polis i grunden, men dit kan hon förstås inte gå tillbaka. Hon hyr ett hus och börjar bygga upp sitt liv igen, med särskilt hopp om att bli återförenad med dottern Anna som bott hos fosterföräldrar sedan Ingrid åkte in i fängelse. Men för att socialtjänsten ens ska överväga att låta Anna bo hos henne igen måste hon ha ett arbete för att bevisa att hon kan försörja dem. Hon bestämmer sig för att starta eget – Siljans spaningsbyrå.

1982 – ett år tidigare – försvann 12-årige Mattias spårlöst i Våmhus. Hans mamma håller på att förgöras av ovissheten, och anlitar Ingrid för att försöka nysta i fallet, eftersom polisen inte lyckats komma någonvart med de potentiella spår som funnits. På den lilla orten finns hemligheter och oanat mörker. För mig är småorter väldigt lyckade deckarmiljöer eftersom jag genast drabbas av en krypande klaustrofobisk känsla när jag tänker på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör.

Persongalleriet är mycket trovärdigt och dialogen likaså. Det finns många tidsmarkörer – kläder, kassettband, telefonkataloger, musik – men det blir inte krystat vilket är imponerande. Jag läste nyss en annan roman där tidsmarkörerna kändes så forcerade att det störde läsningen, men i Schulmans text flyter det på alldeles utmärkt. Berättelsen får vi såväl från 1982 som 1983, och ibland är det så ohyggligt spännande – särskilt berättelsen om Mattias och hans bästis och vad de sysslade med under sommaren 1982.

Längtar redan efter mer om Ingrid Wolt och Siljansbygden!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Ninni Schulman:

Julakuten för ensamma hjärtan av Callum Bloodworth

Julen har väl dansats ut vid det här laget hos de flesta, men det blev inte så mycket tid eller energi till att komma ikapp med bloggen under julledigheten som jag hade inbillat mig. Så julen varar kanske ända in till påska här inne, vi får se…!

Jag inser att jag har läst tre böcker av Callum Bloodworth på bara ett halvår, vilket förstås i sig är ett gott betyg. Det är fina relationsromaner med mycket värme och djup, lättlästa utan att vara tunna alltså. Många skulle nog spela feelgoodkortet men jag håller inte med (vilket är ett gott betyg från mitt håll – det räcker inte med ett lyckligt slut för att en bok ska vara feelgood).

Elsa och Sophia har bestämt sig för att ordna jul på hjul för de som är ensamma eller ledsna under helgerna. De har fixat en skåpbil, julpyntat den från topp till tå och ordnat med ett schema så att så många som möjligt ska kunna få besök och förhoppningsvis en lite mer fröjdefull jul.

Men Sophia blir tvungen att hastigt resa till sin mamma i Norrland och Elsa står ensam med hela projektet. Hon har sina egna problem att stå i och känner inte att det är hon som verkligen brunnit för Julakuten för ensamma hjärtan som de kallar projektet. Men vad ska hon göra? Hon kan inte svika. Och till råga på allt har hon en grinig tonåring, en sur granne, en pratglad granne och en tomte, som aldrig tar av sig masken, att jonglera.

Superfina karaktärer, mycket värme och julstämning (och bakverk!) och en hel del sorg. Jättefin julbok.

Boken kan man köpa här.

Andra böcker av Callum Bloodworth: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

Isabella av Isabella Löwengrip med Rebecka Edgren Aldén

Man kanske behöver ha ett visst mått sensationslystnad för att ge sig på Isabella Löwengrips självbiografi. En sådan har jag, vilket jag vägrar skämmas för. Jag läste dessutom Isabellas blogg under ett antal år och ömsom förfärades, ömsom förvånades. Jag ska vara ärlig från start – jag har alltid tyckt att hon känns fejk och motsägelsefull.

Den uppfattningen har definitivt inte förändrats av att läsa boken – dock ger den kanske lite förståelse för varför det är så fejkat och motsägelsefullt. Jag vet inte vad man ska tro på här heller, men om somligt är sant kan jag förstå varför man går på fake it ‘til you make it-spåret.

Tack vare att Rebecka Edgren Aldén har varit med och skrivit är det helt okej läsning. Det flyter på hyfsat och kräver inte speciellt mycket av läsaren – men jag kan inte förstå varför man valt att hoppa kronologiskt, för det blir jättekonstigt. En person nämns i ett kapitel ur nutid men det dröjer innan läsaren får reda på vem vederbörande är. Det hade gått alldeles utmärkt att berätta från start till slut.

Ett visst mått av ödmjukhet existerar här, vilket inte är något jag skulle associera med Löwengrip i vanliga fall – såsom när hon sa hejdå till Sverige i sitt Sommar i P1 2019 men sedan misslyckades med New York-planerna. Men allt som oftast finns förklaringar som mest känns som ursäkter, vilket gör att syftet med boken blir något diffust. Eller ja, egentligen blir det ju glasklart, men…

Jag funderade på vad jag skulle sätta för betyg på Goodreads men jag kan verkligen inte landa någonstans. Jag vet verkligen inte vad jag tycker. Den inbjöd onekligen till sträckläsning och den var underhållande, men om den är bra eller inte… ingen aning. Jag läser inte så många kändisbiografier – detta kanske är ett jätterepresentativt exempel för genren.

Boken kan man köpa här.

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.