Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Två dygn på Getterön

Det var verkligen en snilleblixt att boka ett par nätter på Strandgården på Getterön, för vilket väder vi fick och så mycket vi har fått bada!


Innan avfärd blev det födelsedagstårta då jag nu uppnått den mogna (?) åldern av 38 år. Som traditionen bjuder pyntades tårtan av Paul McCartney med flagga i hand. Förra året ramlade han med ansiktet före ner i ett scone, men i år höll han sig stående.

Varmt, varmt, varmt. Det var 31 grader i skuggan i måndags när vi åkte. Men en frusen halvlitersflaska vatten i urringningen och en minusgradig cappuccino hjälpte då sannerligen.

Installerade oss i vår mycket trivsamma (men extremt lyhörda) lilla lägenhet. Det är ovant att bo på bottenplan och det är särskilt ovant när det står blandade gubbar utanför sovrumsfönstret och pratar motorcyklar! Men lite pittoreskt i alla fall. Hittade en liten stig genom skogen och var därmed i 4:e vik (otroligt oinspirerade namn på vikarna på den här halvön) på ett litet kick. Underbart! Klart, varmt i vattnet och inte en manet i sikte. Dock krabbor, stora exemplar långt inne vid stränderna – lite ovant!

Det fanns tankar på att gå ut och äta på kvällen, men nästan allt var stängt en måndagskväll så vi köpte lite gott bröd och ostar och kallskuret på Tempo istället och skålade födelsedag i Herrljunga päroncider och Ramlösa Fläder/Lime. Kvällsdoppet i 5:e Vik gick inte av för hackor – ett ljuvligt avslut på en fantastiskt fin födelsedag!

I tisdags tillbringades förmiddagen åter igen i 4:e Vik, som blev favoriten. Sol! Bad! Läsning! Mer bad! Det var uppåt trettio grader varmt, så vi undvek solen när den stod som högst och höll oss inomhus några timmar men knatade givetvis iväg igen för eftermiddags/kvällsdopp. Till middag hämtade vi en pizza, mycket gott med färska räkor och färsk svamp.

Det hade spåtts åska och oväder igår morse, men när jag vaknade var det lagom varmt och åtminstone lite soligt, så nog passade vi på att ta ett sista dopp ändå. Det mullrade lite över land, men den nådde inte ut så vi fick plaska en bra stund i lugn och ro. Skönt!

Jag hade tvättat håret och allt inför restaurangbesök och återresa till Göteborg men såg ut som en rufsfia lagom tills vi slog oss ner på Getteröns fisk & rökeri där vi åt en gudomlig makrilltallrik. Såååå gott, ni måste gå dit om ni får chansen.


Lagom till att det var dags att åka hemåt kom regnet. Tyvärr (ja, jag säger tyvärr för jag längtar verkligen efter lite regn och svalare luft) var det kortvarigt!

Ett par fantastiska dygn, alltså! Jag kommer gärna tillbaka till Getterön.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!