Minotaur – Stories from the city, stories from the sea

A World of Curiosities (Kommissarie Gamache, #18) av Louise Penny

Under bokhelgen i Varberg hann jag läsa hela denna. En hel roman! Inbunden! Så himla skönt det var att kunna ligga i sängen hur mycket jag hade lust med och bara LÄSA. Och en ny Louise Penny, av alla böcker. Ljuvligt.

Som vanligt är böckerna om Gamache olika något annat i genren, men nu blir det något alldeles extra för vi får följa med bakåt i tiden, till första gången Gamache och Beauvoir arbetade tillsammans. Då var det en ung kvinna med mycket mörker i sitt liv som mördades. Nu har hennes två barn plötsligt dykt upp i Three Pines. Men varför? Gamache och Beauvoir vet båda två vad som hände dem i barndomen, och undrar nu hur de sår och ärr de åsamkats kan ha påverkat dem som vuxna.

I jakten på svar dyker ett gammalt brev upp – 160 år gammalt, närmare bestämt. Det är skrivet av en stenhuggare och han beskriver ett rum som han var med om att mura igen, där en stor fasa dolde sig. När rummet faktiskt hittas, av en slump, bestämmer man sig för att öppna upp det och det som finns därinne både förvånar och skrämmer. Gåtor och pussel uppenbarar sig, liksom en gammal fiende – men ingen förstår riktigt hur fienden möjligtvis kan befinna sig på fri fot, eller var han kan befinna sig.

Komplext och enormt spännande. Ingen bygger världar som Louise Penny, och ingen lyckas så väl med att blanda upp intrigen med sann fakta, konst och historia på ett bra sätt. Jag vågar liksom inte förvänta mig att nästa bok ska vara ännu bättre än förra, artonde boken i en serie är ganska långt in och ibland blir det ju inte så lyckat med riktigt långa serier. Här blir det faktiskt bara bättre och bättre.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The rising tide (Vera Stanhope, #10) av Ann Cleeves

På Lindisfarne, eller Holy Island, har en grupp vänner träffats regelbundet för att fira jubileet av skolresan dit då de alla träffades femtio år tidigare – och för att minnas den av dem som dog fem år efter det första besöket, när hon körde ut på brovägen för nära tidvattnets ankomst.

Nu, vid femtioårsjubileet, är det dags att ses igen. Alla har sina egna liv, somliga hörs mellan träffarna, andra inte alls. De är mestadels glada att se varandra, men det finns ett och annat som skaver ändå.

När en av dem hittas hängd i sitt rum kopplas Vera och hennes team in, då ett och annat talar för att detta inte är ett självmord som det verkade först. Mannen i fråga kanske hade anledning att avsluta sitt liv då han just blivit uppsagd från sitt jobb inom TV för att han trakasserat kvinnor – men det är något som inte stämmer. Och han verkade inte det minsta självmordsbenägen kvällen innan.

Jag har aldrig varit på Lindisfarne, men en god vän till mig från Northumberland har alltid talat varmt om hur vackert det är och jag har sett otaliga foton. Ann Cleeves beskriver miljöerna så fantastiskt, man blir otroligt medryckt och sugen på att åka dit, även om just denna mordhistoria förstås bryter idyllen. Och beskrivningarna av Vera är ju alltid gudomliga. Hon är och förblir en av mina stora favorithjältinnor i deckargenren – både i böckerna och tv-serien, där Brenda Blethyn är en helt perfekt Vera. Jag höll på att ramla baklänges när jag såg en bild på henne från Stolthet och fördom från 2005, för mig ÄR Blethyn Vera nu.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull
The Darkest Evening

The Madness of Crowds (Kommissarie Gamache, #17) av Louise Penny

Det drar ihop sig mot nyårsafton i Three Pines. Hela familjen Gamache är på plats, man åker skidor och pulka och dricker varm choklad och har det gott. Idyllen skuggas något av de tidigare händelserna där Gamache dragit på sig mycket kritik, men mestadels är allt mysigt och snöigt och fint.

Gamache blir ombedd att bryta sin ledighet för en dag och ordna med säkerheten under ett talarevent som ska hållas på ett universitet i närheten. Han förstår inte varför just chefen för mordroteln ska ta hand om en sådan sak, men gör efterforskningar och inser att talaren i fråga är minst sagt kontroversiell. Hon har forskat på statistik efter pandemin, och hennes forskning pekar på att bara de starkaste bör få överleva. Detta innefattar fosterdiagnostik. Och Jean-Guy och Annie har just fått en underbar liten dotter med Downs syndrom – om Dr. Abigail Robinsons forskning skulle bli verklighet skulle hon inte ha fått överleva. Robinson kallar det barmhärtighet.

Gamache bönar och ber att universitetet ska ställa in föreläsningen, men de hävdar yttrandefrihet och akademisk frihet. Eventet kommer alltså att gå av stapeln och det går inte lugnt till. Skott avlossas och masshysterin är ett faktum – inte bara just då, utan även längre fram när människor ställer sig emot varandra.

Samtidigt har Three Pines fått en gäst – Hanita Daoud, som kallas ”Sudans hjälte” och som tippas som toppkandidat för Nobels fredspris. Hon är en slags antites till Abigail Robinson, men trots att hon kämpar för det goda är det hon som är påstridig och ganska otrevlig medan Robinson, den ”onda” kämpen, är lugn och stillsam. Ett intressant resonemang om hur framtoning påverkar hur man blir uppfattad.

Nu har jag bara kvar en bok i serien (närmar mig först i kön på bibblan) innan jag får vara så god och vänta ett år mellan böckerna. Absence makes the heart grow fonder, säger de, men jag har tyckt att det har varit så skönt att ha en hel serie där jag kan fortsätta närhelst jag inte vet vad jag vill läsa härnäst. Nu har jag tillryggalagt flera serier som jag börjat på en bit in (Ruth Galloway, Roy Grace, Vera Stanhope…) så det blir dags att hitta en ny 🙂 Tips emottas välkommet!

Boken kan man köpa här!

The darkest evening (Vera Stanhope, #9) av Ann Cleeves

Senaste boken om Vera släpptes i september och jag insåg att jag låg efter med en titel. Sådant är ju faktiskt en trevlig överraskning, det var rätt lång väntetid på bibblan så jag hann med denna innan jag ens var i närheten av att komma först i kön.

Böckerna om Vera är inte som andra deckare, även om de vanliga elementen finns med. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör dem annorlunda – förutom huvudkaraktären förstås, som inte liknar någon annan polis. Cleeves säger själv ”I write like a reader” och det kanske är det som gör det. Reflekterande och lite… konstnärligt?

I The darkest evening landar vi på vinterns första snöiga dag i Northumberland. Vera är på väg hem när hon på grund av det hårda vädret missar att svänga av mot sin stuga, trots att hon tror att hon skulle hitta hem med förbundna ögon. Hon får syn på en övergiven bil vid sidan av vägen, dörren står öppen så hon kliver ur för att kolla läget. Någon förare finns inte i sikte – däremot ett litet barn under året som sitter fastspänd i sin stol i baksätet.

Vera tar förstås med sig barnet och fortsätter att köra försiktigt framåt tills hon når en herrgård. Där har hon varit förut – det är hennes släktingar som bor där, men de har inte haft kontakt på länge. Hennes pappa växte upp i huset, men sedan hans bortgång har banden varit brutna. Nu har hon dock inget val annat än att knacka på, där en fest är i full sving. Ingen vet då att det ligger en död kvinna i trädgården. Det är dags för herrgården – Brockburn – att visa upp sina hemligheter.

Jag är tokig i Vera som karaktär. TV-serien med Brenda Blethyn är alldeles strålande, och hon och de andra poliserna har nu ”blivit” karaktärerna i böckerna i mitt huvud. Det är inte svårt att föreställa sig Vera i Brenda Blethyns tappning, med oljerock och sydväst (typ), likt snöovädret storma omkring i skogarna runt Brockburn för att ta reda på vad det är som hänt – och framför allt, varför.

Mycket underhållande, lagom spännande, strålande bra.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull

All the devils are here (Kommissarie Gamache, #16) av Louise Penny

Armand och Reine-Marie Gamache har rest till Paris för att hälsa på barnen med familjer. Första kvällen där samlas de alla, plus Armands gudfar Stephen Horowitz – miljardär och med stora hemligheter. På väg från restaurangen blir Stephen påkörd av en skåpbil och skadas svårt. Gamache är säker på att det inte var en olycka.

Armand kontaktar polischefen i Paris, Claude Dussault, som han känner sedan tidigare – men när han och Reine-Marie hittar en död kropp i Stephens lägenhet börjar Gamache fundera på vem han egentligen kan lita på. Det finns en doft där, som han bara känt på en person tidigare. Eller två, kanske.

Ner i stadsarkivet och upp i Eiffeltornet, in på investment-banker och lyxhotell och ut i parker och trädgårdar. Hemligheter och drama finns överallt. Jean-Guy Beauvoir jobbar numera som säkerhetschef på ett privat ingenjörsbolag i Paris, och har det besvärligt med en kollega som tycker att hon borde ha fått hans jobb. Annie är höggravid och relationen mellan Armand och sonen Daniel är minst sagt skavig. Det händer massor, och allt mot bakgrund av ljuvliga Paris. Förlaget skriver på baksidan av boken: ”For even the City of Light casts long shadows. And in that darkness devils hide.” Snyggt.

Titeln kommer ur en replik i Shakespeares Stormen: ”hell is empty, and all the devils are here”. Väldigt välfunnet, även det.

Jag är Gamache fangirl 4 life och har nu bara en (snart två) böcker kvar innan jag är ikapp. Alltid lika jobbigt när det blir så, men jag KAN inte stå emot. De är så otroligt bra.

Boken kan man köpa här, och övriga böcker om Gamache (som jag har skrivit om) följer:

A Better Man (Kommissarie Gamache, #15) av Louise Penny

Vårfloderna hotar Québec när Gamache ska börja jobba igen efter sin avstängning. Under en interimperiod ska han nu dela på posten som chef för mordroteln med Jean-Guy Beauvoir. Ett kliv nedåt på karriärsstegen, men Gamache har inga problem med det. Är det någon som har svårt att komma ihåg att de nu är på samma nivå är det definitivt Jean-Guy, som inte bara har svårt att se Gamache som annat än sin överordnade, men ju också är hans svärson.

Första dagen på jobbet får Gamache ett försvinnande att ta itu med. Den unga Vivienne Godin anmäls försvunnen av sin far. Hoppet om att hon ska bli hittad är inte stort och egentligen borde polisen fokusera på vårfloden som riskerar att ödelägga stora områden, såväl i Montréal som på landsbygden. Men som far, farfar och morfar kan Gamache inte släppa fallet. Trots att monsieur Godin är allt annat än sympatisk vill han hjälpa honom så gott det går – och Godin är dessutom gammal vän med en poliskollega.

Jag slutar liksom aldrig att förvånas över hur bra denna serien är, som ni nog vet vid det här laget. Karaktärerna utvecklas hela tiden och samtida problem och företeelser tas upp – här är det klimatförändringar och sociala medier som hamnar i rampljuset. Mycket snyggt. Snyggt är också sammanfogandet av berättelser, karaktärer och upplösningen som är helt utan skavanker.

Boken kan man köpa här – den finns inte på svenska än, men jag måste faktiskt rekommendera att läsa på originalspråk även om översättningarna är bra. Somligt går ju liksom inte att översätta, och tonen kommer onekligen igenom bättre på engelska.

Kingdom of the blind (Kommissarie Gamache, #14) av Louise Penny

När Gamache får ett brev från en advokat som informerar honom om att han utsetts till testamentsexekutor för en kvinna han aldrig hört talas om blir han nyfiken och förundrad. Han är fortfarande avstängd från sitt ämbete och tackar ja, och upptäcker då att även Myrna Landers från Three Pines finns bland exekutorerna – liksom en ung byggnadsarbetare som de inte känner. Ingen av dem har en aning om vem den avlidna kvinnan var.

Testamentet är underligt och innefattar tillgångar som inte existerar. Var kvinnan dement, eller världsfrånvänd eller… helt klarsynt? När ett lik hittas blir situationen inte bara mystisk utan rakt av farlig.

Madame Gamache och vännerna i Three Pines forskar i gamla papper bäst de kan för att försöka ta reda på vem kvinnan var och varför hon testamenterat en massa tillgångar som inte existerar till sina barn. Det måste finnas en förklaring – men hur kan den se ut?

Parallellt pågår utredningen kring Gamaches avstängning. Brottet han bekämpade med högst tvivelaktiga metoder är bara delvis bekämpat, och nu gäller det att få ordning på det sista. Inte heller här använder han sig av konventionella metoder och det blir nästan olidligt spännande.

Mästerligt igen av Louise Penny. Hennes karaktärer har så enormt mycket liv, dialogen är otrolig och miljöerna ska vi inte tala om. Här finns ett vintrigt Québec, som är såväl mysigt och idylliskt och vackert som farligt, halt och förrädiskt. Och här finns det absolut skitigaste av Montréal, med extremt mörker, droger och brottslighet. Jag fortsätter att njuta av serien, som jag tyvärr alldeles för snart är ikapp med! Det har varit så skönt att veta att det finns massor av böcker framför mig, men nu är det bara någon enstaka kvar innan det blir dags att börja vänta ett år mellan titlarna.

Boken finns ännu inte översatt, men går att köpa i engelsk pocket här.

Glass Houses (Kommissarie Gamache, #13) av Louise Penny

Jag blev förvånad när jag upptäckte att det inte fanns fler översatta titlar i serien om Gamache – Glass Houses är ändå fem år gammal. Men det spelar ingen större roll, för biblioteket har e-böckerna och jag har undrat lite hur originaltexten sett ut när jag läst de svenska. Så det var ju bara trevligt.

Under den traditionella Halloweenmaskeraden i Three Pines dyker en okänd figur upp. Hen har på sig en stor svart kåpa som täcker ansiktet och det är väl egentligen ingen som noterar vederbörande just på festen – men efteråt händer något konstigt. Figuren står still ute på allmänningen, natt som dag och oavsett väder men säger inte ett ord och rör sig inte heller. Invånarna vänder sig till Gamache – nog måste han kunna göra något? Men nej – figuren begår inget brott, så han ser tiden an – och hoppas att hans värsta farhågor inte besannas.

Men figuren försvinner – och en död kropp hittas samma dag – klädd i den svarta kåpan.

Nio månader senare, under svettiga julidagar, hålls rättegången. Vi får faktiskt vara med på rättegången parallellt med berättelsen i november, vilket är mycket effektfullt – och skickligt skrivet av Penny, eftersom vi under hela rättegången faktiskt inte vet vem det är som är ställd inför rätta för mordet.

Och ja. Det är så himla bra. Så lagom spännande, så klurigt och som alltid, lärorikt. Det är inte utan att det blir lite nervöst när en serie kommit upp i 13 böcker (och jag vet att det finns ett gäng till) – håller de? Och ja, det gör de sannerligen. Jag kan inte få nog.

I september ges denna ut av Modernista som Hus av glas – men vill man inte vänta går det fint att köpa den engelskspråkiga boken här.

Tidigare böcker i serien:

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.