Hit med flaskan! Handbok för panikslagna mammor av Emma Knyckare

Denna bok har legat i mina utkast i över tre månader, då jag inte riktigt velat skriva om den ännu. Men nu är det officiellt i de flesta kanaler – jag är gravid och vi väntar en liten flicka i oktober – och därmed kan jag ju skriva om det och om boken 🙂 Detta är även anledningen till att min läsning går som den går för tillfället. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden istället för att läsa i en eller ett par timmar, och jag har för mycket gröt i hjärnan för att fixa ljudböcker för jag tappar koncentrationen på nolltid. Men det är det naturligtvis värt!

Emma Knyckare är en av mina favoriter i det offentliga rummet i allmänhet, så insikten om att hon skrivit en bok om graviditet och bebisliv var ju ytterst välkommen. Att få läsa något humoristiskt och lättsamt (och utan en massa babbel om magi och mirakel, visst är det på sätt och vis magiskt och mirakulöst men kom igen, det känns varken magiskt eller mirakulöst när man kissar för fjortonde gången på en och samma natt och börjar gråta för att toarullen är tom) och ofriserat och osminkat var precis vad jag ville när jag var nygravid och fortfarande lite i chock.

Knyckares bok vaggade in mig i en vetskap om att alla är olika, det finns väldigt få regler som måste följas och nästan ingenting som är sant för precis alla (förutom att man ska hålla sig ifrån sprit och tobak och sånt). Det som en person uppfattar som underbart är pissjobbigt för en annan – och vice versa. Alla föräldrar är olika och alla barn likaså, och hur mycket man än kan få prestationsångest och bli stressad av Facebookgrupper och mammamaffior så är det skönt att bli påmind – även om man vet saker intellektuellt så kan man som sagt lätt bli uppsnurrad i andras stress och panik.

Emma Knyckare tar ner en på jorden. Här finns både humor och allvar, somligt är gapskrattsroligt och annat otroligt naket och rörande. Som berättelserna om alla Margareta och Maggan i Emmas familj – de som klarar allt, och de som gett namn åt Emmas egen Maggan. Underbart och feministiskt och modernt. (Jag tänkte skriva fräscht, men allt är verkligen inte fräscht i klassisk bemärkelse.)

Boken finns att köpa t.ex här. En perfekt present till en blivande förälder, vill jag påstå!

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.

Vi såg en grävling: ett år med Linda Skugge av Linda Skugge

Linda Skugge har varit en stor favorit för mig sedan jag läste en samling av hennes krönikor från 1991-1993 ett antal år senare. Det är en få böcker i min hylla som är full med understrykningar och anteckningar. Sedan dess har det blivit fler krönikesamlingar, samlade dagböcker, en vuxenroman, följetonger, ungdomsböcker, artiklar, bloggar… och så vidare. En av de mest produktiva skribenterna Sverige har och en av de roligaste och mest välformulerade också.

Om man gillar henne – och det gör inte alla. Hon provocerar, vässar och lägger till. Läser man allt hon skriver bokstavligt kan jag förstå att man tycker att hon inte är riktigt klok. Läser man med humor och distans är hon magnifik.

Och 500 sidor om ett år med Linda Skugge var verkligen något för mig. Jag bar med mig pocketboken och läste så fort jag fick chansen, och det första jag gjorde när julledigheten började var att lägga mig i mammas soffa och läsa.

Jag tycker att det är helt lysande – men det är helt klart krävande på ett sätt. Tätt och ibland upprepande, men fantastiskt bra. Och utbildande, om kortisolsvikt och Addisons sjukdom och giftstruma och annat. Naket och kroppsligt, vilket jag ibland inte gillar men här hör det hemma.

Bokem finns att köpa här.

Anita and me av Meera Syal

Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.

Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…

Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.

Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.

More than a woman av Caitlin Moran

För ett decennium sedan kom Caitlin Morans How to be a woman – en sorts kombination av memoarer och manifest, om feminism, patriarkatet och allt annat som är mer eller mindre välkommet i paketet ”att vara kvinna”. Den boken följde hennes liv från tidiga tonåren till trettioårsåldern, och här kommer uppföljaren. Moran är nu mellan fyrtio och femtio, och mycket har hänt sedan dess. Både i omvärlden och med henne själv.

Det visar sig att hon har fått tänka om gällande botox, till exempel – och jag tycker faktiskt att det är uppfriskande när folk kan ändra åsikt och motivera den. Särskilt när det är åsikter som man inte förväntas ha. Hon har dessutom upptäckt att hon inte längre tål alkohol, att alla kläder i hennes garderob hatar henne, att det är besvärligare än man kan tro att ha sin lillebror inneboende, att det är jättesvårt att uppfostra tonårsdöttrar till feminister och att somliga saker aldrig verkar förändras. Såsom samhällets sjuka normer som leder till att en tonårsdotter slutar äta.

Moran skriver så otroligt roligt, men aldrig utan mörker – och mörker levereras som bekant, enligt mig, alltid bäst i humor. Jag lyssnade på boken i inläsning av henne själv i några längre svep och den gör sig verkligen utmärkt som ljudbok. Jag snöade in totalt på Moran i någon vecka efter att jag blivit klar med boken, lämpligt nog kom filmatiseringen av How to build a girl ut på SF Anytime strax efter och jag hittade diverse intervjuer och samtal med henne på nätet att lyssna på. Och ja, hon är ett geni med sina ord, såväl i skrift som tal. Jag blir även väldigt nyfiken på Morans make, Pete Paphides som verkar vara en riktig pärla bland män, och har nu införskaffat hans färska bok, Broken Greek som jag ser fram emot!

Livets små njutningar av Sigge Eklund

Sigge Eklund fascinerar mig. Jag har lyssnat på Alex & Sigges podcast i många år och fastnar ofta i hans observationer och förmåga att beskriva ett till synes banalt skeende för att landa i en slutsats eller tanke som imponerar. Därför såg jag verkligen fram emot att läsa denna bok, som ju till sitt väsen berättar om enkla, korta episoder i livet som bringar njutning eller insikt.

Och jag läste den, i ett par sittningar (eller liggningar, ärlig talat, för jag läste den nästan uteslutande i sängen nära en fläkt), och den gav precis det jag önskade mig. Korta betraktelser om jordgubbar med mjölk eller att bada, eller att baka rabarberpaj, eller cykla genom en allé. Och jag hör allt uppläst av Eklund själv i mitt huvud (fast det är Pernilla August som läser in ljudboken, om jag förstår det hela rätt) och jag njuter fullt ut. Det är SÅ mysigt.

Recensenterna har inte varit nådiga. Eller ja – minst ett par stycken har varit lite försiktigt beundrande, i undran om det kan vara så att bokens banalitet visar på Eklunds genialitet, att den är en manifestation av banaliteten som ibland tar lite väl mycket plats i populärkulturen.

Så kanske det är, jag skulle inte bli förvånad. Men vad det än är, och varför, så älskade jag den. Stilistiskt säker och så trevlig. Och en påminnelse om att komma ihåg att njuta i vardagen, och att hitta sin lycka i även de små stunderna – som den första vårkvällen eller att stå i en tebutik och sniffa i burkarna.

(Jag sitter faktiskt och lyssnar på ett avsnitt av podden just nu när jag skriver, och när jag just avrundat börjar de prata om recensionerna boken fått – extra intressant att höra Eklunds egna analyser. Hans uppfattning är att vänsterrecensenterna (som verkar vara i majoritet) missförstår tanken om lycka och tror att det måste handla om framgång och höga inkomster. Spännande vinkel.)

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!