Etikett: Självbiografiskt

Almost American girl av Robin Ha

Ha Chuna föddes i Seoul tidigt 80-tal. Hon växte upp med sin mamma, som försörjde dem genom sitt arbete som frisör, och Chuna fick tillbringa en stor del av fritiden i salongen. Folk tittade snett på dem då Chunas pappa stack när hon var bebis – en ensamstående mamma kan inte vara någon att räkna med.

När Chuna är i 14-årsåldern (skulle jag tro) reser hon och hennes mamma till Huntsville, Alabama, på ”sommarsemester”. Det visar sig att mamman hittat en koreansk-amerikansk man som hon nu bestämt sig för att gifta sig med – de ska alltså stanna i USA.

Chuna blir nu Robin (fast hon inte ens kan uttala sitt nya namn), och har svårt att anpassa sig till det nya livet, vilket man verkligen kan förstå. Hon sätts i vanlig skola där hon inte kan göra sig förstådd eller förstå, hennes nya styvsyskon och styvkusiner är hemska mot henne och hon är fruktansvärt arg på sin mamma.

En dag vänder det – när mamman efter att de inte talat med varann på en vecka tar med Chuna till en seriebutik där de håller kurser för unga som vill bli tecknare. Chuna har alltid varit intresserad av serier, såväl manga som koreanska varianten manhwa, och nu får hon äntligen en chans att hitta likasinnade.

Almost American Girl är en grafisk memoar, om att bli uppryckt med rötterna och planterad på en helt ny plats där man inte alls verkar kunna växa och frodas – förrän rätt miljö och näring tillförs. För det blir bra, hur omöjligt det än verkar i början.

En otroligt fin, varm och rörande grafisk roman. Och vackert tecknad, förstås! Robin Ha har även gjort koreanska kokböcker i tecknad serie-form vilket låter väldigt kul!

Boken kan man köpa här. Detta inlägg publicerades från början på Kaffe & Kultur.

A likely lad av Peter Doherty med Simon Spence

Berättelsen om Pete Dohertys liv är deppig. Uppvuxen som ”army brat”, familjen flyttade runt mycket och han hamnade tidigt i dåligt sällskap och började med droger. Musiken tog stor plats förstås, han var bara 23 år när Libertines slog igenom och därifrån var det ju upp och ner och högt och lågt åt alla håll. Man blir lite utmattad av att läsa om det får jag säga.

Det är dock tydligt att Pete är intelligent. Han skriver fantastiskt bra, och kan få somliga av de deppigaste knarkhistorierna att bli ganska underhållande. Jag hade väl lite koll på honom så länge jag bodde i England, tabloiderna var väldigt förtjusta i att skriva om honom (särskilt när han var ihop med Kate Moss förstås) men det riktiga kaoset kom senare – som när han rymde från en rehabklinik i Thailand och diverse andra galna historier.

Boken är alltså mycket välskriven, ganska underhållande och delvis gräslig. Man blir helt snurrig ibland av att försöka hänga med i vad som händer, var och hur och när – men det går faktiskt rätt bra att hoppa över bitar också. Så roligt är det inte att läsa om knark och slagsmål för många sidor i rad. Absolut läsvärd, dock! Och absolut en insikt i vad beroendesjukdomen betyder.

Boken kan man köpa här. Simon Spence, som skrivit flera musikbiografier, har deltagit i skrivandet av boken men som jag förstår det mest som redaktör. Han kan inte ha haft ett lätt jobb 😉

Fotnot: I början av karriären, innan det spårade ur alldeles, fanns Doherty i periferin av min bekantskapskrets då min dåvarande sambo fotade Libertines mycket när han försökte slå sig fram som musikfotograf. Jag träffade honom aldrig förutom hastigt på någon spelning men även utan det var Doherty på något vis en del av livet ett kort tag. Så här 20 år senare tror jag inte att det färgar min uppfattning om boken.

Lunch With The Wild Frontiers: A History of Britpop and Excess in 13½ Chapters av Phill Savidge

Som kanske märks har jag läst en del om britpop på sistone. När jag hade läst Here they come with their makeup on fick jag tips om att Lunch with the wild frontiers är bättre. Jag visste inte att Phill Savidge strax efter att denna bok kom ut gjorde en könskorrigering och numera heter Jane Savidge – böckerna kommer alltså från samma penna.

De behandlar delvis samma saker – men denna är såklart betydligt bredare än en bok som främst handlar om ett och samma ämne.

Savidge blev PR-person av en slump. Som så många andra var det slitigt i början men när karriären väl tog fart blev det något magnifikt. Detta är berättelsen från stormens öga – om hur britpopen tog fart, och vad som hände sedan. Det är jättespännande att läsa en berättelse som inte är skriven av någon som var med i ett band, men som ändå befann sig precis mitt i smeten. Det är fullt med anekdoter och helt galna berättelser om stjärnor som försover sig, som vägrar le, som ringer efter drogleveranser mitt i natten och som är stora nog att få precis som de vill.

Det är dessutom väldigt, väldigt roligt. Savidge skriver enormt lättläst och underhållande, och jag har inget emot att en så stor del av boken är personliga betraktelser hellre än bara analyser och siffror. En riktig höjdare för britpop-älskaren – jag blev påmind om en massa band som jag helt och hållet hade glömt bort, och hoppas att jag snart blir lite bättre på att lyssna på musik igen.

Boken kan man köpa här.

Good pop, bad pop av Jarvis Cocker

”This is not a life story. It’s a loft story.” skriver Jarvis Cocker om sin bok. Det känns som ett typiskt Cocker-uttalande – jag drar mig till minnes när jag såg Pulp på Reading Festival 2003 och hans första mellansnack inleddes ungefär: ”It’s great to see so many people who love books here… at the READING festival.” Finurligt men enkelt.

Och detta är en loftberättelse. Han har bott på många ställen sedan detta loft fylldes, men nu är det dags att återvända, krypa in och börja gräva. Detta är ingen tjusig loftlägenhet, det är ett vindskontor där man inte kan stå rak. Varenda liten pinal måste gås igenom och få sitt öde bestämt – behålla eller inte.

Varenda pinal kanske inte tas upp i boken direkt, men väldigt många saker är det. Varje kapitel har ett antal foton av grejer som illustrerar vad som berättas – om planerna för Pulp som ritades upp i ett rutat kollegieblock under lektioner i skolan hemma i Sheffield, kläder som har en historia att berätta, tuggummipaket, konsertbiljetter, foton… ja, allt möjligt. Ett extra kul kapitel är det om plastpåsar, och om hur det är hans favoritsätt att frakta grejer. Döm om min förvåning när jag slog upp kapitel 19 och denna bild fanns på sidan mittemot!

En alldeles underbar bok. Kanske särskilt om man är Pulp-och-kanske-annan-brittisk-indie-fan, men jag tror att vem som helst med ett visst intresse för brittisk samtidshistoria kan hitta många godbitar här.

Boken kan man köpa här.

Dansat med lyckan av Édith Piaf

Jag högg denna från ett ställ med biografier på biblioteket för ett tag sedan när övriga familjen babysimmade. Jag har haft en fascination för Édith Piaf i många år, och vetat lite grann om hennes uppväxt och start på karriären men det var kul att fördjupa sig lite grann.

Enligt legenden föddes Piaf på gatan i Belleville, enligt födelseattesten på ett sjukhus. Hennes barndom tillbringades delvis på farmoderns bordell, där flickorna som arbetade där tog hand om henne. En stor del av hennes liv som ung vuxen tillbringades på Paris gator och Piaf försörjde sig också som gatusångerska, tills hon blev upptäckt av en nattklubbsägare. Det finns en ganska dråplig historia om när hon blir inkallad för att göra ett framträdande men inte riktigt har hunnit sticka färdigt tröjan hon ska ha på sig. En tidig pojkvän var hallick, men tog en del av Piafs gage i utbyte mot att inte tvinga henne in i prostitution. Han försökte skjuta henne senare, men misslyckades.

Piafs liv kantades av sorg – bortlämnad av föräldrarna, förlorade sin enda dotter till hjärnhinneinflammation vid två års ålder, hennes livs kärlek (som redan var gift), boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygolycka.

Hon blev mycket populär under kriget i Frankrike och mot slutet av 50-talet slog hon även igenom i USA. 1963 dog hon av levercancer, egentligen på Rivieran men kroppen fraktades till Paris för att hennes beundrare skulle tro att hon dog i hemstaden. Hon ligger begraven på Père Lachaise bredvid sin dotter. (Jag var på Père Lachaise första gången jag var i Paris men lyckades inte hitta en enda intressant grav. Det var innan free roaming – nästa gång gissar jag att jag kan använda gps…)

Underhållande och lättsamt skriven. Inget litterärt mästerverk, men det hade jag inte väntat mig heller. En nätt biografi över en intressant person räcker gott ibland.

Boken kan man köpa här.

Livet och barnet – om att överleva som någons mamma av Peppe Öhman

Jag tänker saxa precis vad jag skrev om denna bok på Instagram, för exakt en månad sedan. För att jag kan, och för att den lilla texten säger så mycket och blev väldigt betydelsefull för mig.

Idag har jag varit någons mamma i precis tre månader och igår morse läste jag ut Livet och barnet av Peppe Öhman med mitt eget lilla barn sovande på bröstet, hennes varma lugna andetag mot min kind och små små händer på mina nyckelben. Trygghet och lycka.

Så idylliskt är nu inte alltid livet som spädisförälder, och denna fina bok är en samling av ärliga, okonstlade texter kring livet innan man ens tänkt tanken att någon gång bli förälder, via när man träffar någon som man kan tänka sig att vara förälder tillsammans med, till chocken när man inser att man ska bli förälder och sedan faktumet att man nu ÄR förälder. Med allt vad det innebär.

Det var väldigt häftigt att läsa om tankar som jag själv haft – såväl sådant som är tufft som när man känner sig som en supermamma för att man lyckas lösa ett problem eller – som ikväll här hemma – få sitt lilla barn att glömma vad det nu var som orsakade så mycket skrik och istället börja skratta åt en föreställning av H-O-C-K-E-Y-låten med tillhörande dans vid skötbordet. Och att sedan få lyssna på henne när hon ligger på sin pappas axel och snackar lyckligt med en färgglad ljusslinga.

Rappt, varmt och rakt med mycket självdistans och humor. Strålande bra!

Härifrån, av mig

Isabella av Isabella Löwengrip med Rebecka Edgren Aldén

Man kanske behöver ha ett visst mått sensationslystnad för att ge sig på Isabella Löwengrips självbiografi. En sådan har jag, vilket jag vägrar skämmas för. Jag läste dessutom Isabellas blogg under ett antal år och ömsom förfärades, ömsom förvånades. Jag ska vara ärlig från start – jag har alltid tyckt att hon känns fejk och motsägelsefull.

Den uppfattningen har definitivt inte förändrats av att läsa boken – dock ger den kanske lite förståelse för varför det är så fejkat och motsägelsefullt. Jag vet inte vad man ska tro på här heller, men om somligt är sant kan jag förstå varför man går på fake it ‘til you make it-spåret.

Tack vare att Rebecka Edgren Aldén har varit med och skrivit är det helt okej läsning. Det flyter på hyfsat och kräver inte speciellt mycket av läsaren – men jag kan inte förstå varför man valt att hoppa kronologiskt, för det blir jättekonstigt. En person nämns i ett kapitel ur nutid men det dröjer innan läsaren får reda på vem vederbörande är. Det hade gått alldeles utmärkt att berätta från start till slut.

Ett visst mått av ödmjukhet existerar här, vilket inte är något jag skulle associera med Löwengrip i vanliga fall – såsom när hon sa hejdå till Sverige i sitt Sommar i P1 2019 men sedan misslyckades med New York-planerna. Men allt som oftast finns förklaringar som mest känns som ursäkter, vilket gör att syftet med boken blir något diffust. Eller ja, egentligen blir det ju glasklart, men…

Jag funderade på vad jag skulle sätta för betyg på Goodreads men jag kan verkligen inte landa någonstans. Jag vet verkligen inte vad jag tycker. Den inbjöd onekligen till sträckläsning och den var underhållande, men om den är bra eller inte… ingen aning. Jag läser inte så många kändisbiografier – detta kanske är ett jätterepresentativt exempel för genren.

Boken kan man köpa här.

Allt jag vet om kärlek (Everything I know about love) av Dolly Alderton

Ibland dyker det upp författare och skribenter som jag bara vet att jag kommer att gilla. Dolly Alderton är en sådan. Jag läste lite grann om henne och upptäckte att hon varit krönikor för min bästa engelska dagstidning, att hon bott i samma hoods som jag i London under mer eller mindre samma tidsepok, och att hon har pluggat samma program som jag – och att hon har ett passionerat intresse för vinäger, lustigt nog. (Det har jag också. Kan med nöje dricka maltvinäger om jag får chansen.)

Det tog dock lite tid innan jag tog mig an hennes debutbok, Allt jag vet om kärlek. Men det var nog helt rätt tid när jag väl plockade upp den, för det blev en ljuvlig läsupplevelse. Jag skrev på Goodreads att det är så himla härligt när en bok man har höga förväntningar på faktiskt överträffar dem, och det gjorde denna.

Det är en samling kortare texter – anekdoter, recept, satirer, listor och reflektioner. Ibland är det lite klyschigt, men det är alltid väldigt välskrivet, nästan alltid hysteriskt roligt – och ibland fruktansvärt hemskt och sorgligt – men genomgående ärligt, varmt och genomtänkt. Jag kan bli vansinnig på vissa val och påhitt som görs – men inser ganska snabbt att det nog är för att jag antingen gjort precis likadant i ett tidigare liv, eller skulle ha kunnat göra det.

Massor av igenkänning alltså, och en definitiv ny favorit hos mig. Alderton är en underbar skribent och jag kastade mig ganska omgående över hennes debutroman, Ghosts eller Kvinnor som vi som den heter på svenska. Mer om den snart!

Boken finns att köpa t.ex här på svenska eller här på engelska.

Hit med flaskan! Handbok för panikslagna mammor av Emma Knyckare

Denna bok har legat i mina utkast i över tre månader, då jag inte riktigt velat skriva om den ännu. Men nu är det officiellt i de flesta kanaler – jag är gravid och vi väntar en liten flicka i oktober – och därmed kan jag ju skriva om det och om boken 🙂 Detta är även anledningen till att min läsning går som den går för tillfället. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden istället för att läsa i en eller ett par timmar, och jag har för mycket gröt i hjärnan för att fixa ljudböcker för jag tappar koncentrationen på nolltid. Men det är det naturligtvis värt!

Emma Knyckare är en av mina favoriter i det offentliga rummet i allmänhet, så insikten om att hon skrivit en bok om graviditet och bebisliv var ju ytterst välkommen. Att få läsa något humoristiskt och lättsamt (och utan en massa babbel om magi och mirakel, visst är det på sätt och vis magiskt och mirakulöst men kom igen, det känns varken magiskt eller mirakulöst när man kissar för fjortonde gången på en och samma natt och börjar gråta för att toarullen är tom) och ofriserat och osminkat var precis vad jag ville när jag var nygravid och fortfarande lite i chock.

Knyckares bok vaggade in mig i en vetskap om att alla är olika, det finns väldigt få regler som måste följas och nästan ingenting som är sant för precis alla (förutom att man ska hålla sig ifrån sprit och tobak och sånt). Det som en person uppfattar som underbart är pissjobbigt för en annan – och vice versa. Alla föräldrar är olika och alla barn likaså, och hur mycket man än kan få prestationsångest och bli stressad av Facebookgrupper och mammamaffior så är det skönt att bli påmind – även om man vet saker intellektuellt så kan man som sagt lätt bli uppsnurrad i andras stress och panik.

Emma Knyckare tar ner en på jorden. Här finns både humor och allvar, somligt är gapskrattsroligt och annat otroligt naket och rörande. Som berättelserna om alla Margareta och Maggan i Emmas familj – de som klarar allt, och de som gett namn åt Emmas egen Maggan. Underbart och feministiskt och modernt. (Jag tänkte skriva fräscht, men allt är verkligen inte fräscht i klassisk bemärkelse.)

Boken finns att köpa t.ex här. En perfekt present till en blivande förälder, vill jag påstå!

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.