The Book of Mother av Violaine Huisman

The Book of Mother av Violaine Huisman är en av de bästa böcker jag läst i år. En otroligt vacker och hemsk skildring av två döttrar och deras mamma med bipolär sjukdom, berättad dels i första person av yngsta dottern Violaine, dels i andra person om mamman Catherine, hennes uppväxt, ungdom och vuxenliv.

Violaines berättelse är mycket klarsynt från ett barns perspektiv. Hon berättar från början att hennes mamma är ”galen”, och att tv-sändningarna av Berlinmurens fall påminner om hennes mamma, som vid berättelsens start har blivit inlagd på sjukhus. Catherine är mamman som berättar för döttrarnas vänner om sex och som dansar Svansjön i vardagsrummet – men även mamman som dödar en hundvalp och kör bil i fel riktning och krockar med barnen i bilen på Champs-Elysées.

Berättelsen om Catherines liv är riktigt jobbig att läsa – hon blir gång på gång utsatt för hemskheter och får aldrig bearbeta sina trauman och upplevelser. Allt sker i ett glamouröst Paris, men i Paris finns också mörka och skitiga katakomber.

Så – tuff läsning, men spektakulärt vackert skrivet spetsat med kolsvart humor. Rekommenderas varmt!

Boken var med på långa listan för Man Booker Prize 2022.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe och Kultur.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna, eller Changer l’eau des fleurs på originalspråk, är en helt magnifik roman. Jag läste mestadels på engelska eftersom kön på bibblan var milslång men den fanns till Kindle, och stack in med några kapitel på franska, men den har nyss kommit ut på svenska på Éditions J. .

Jag vet knappt var jag ska börja, för jag blev så otroligt förtrollad.

Violette Toussaint arbetar som kyrkogårdsvaktmästare i en liten burgundisk by. Hon har stenkoll på varenda grav, och tar ofta emot besökare i sin lilla stuga – de som ska besöka sina nära och käras gravar kan behöva en kopp te och en pratstund. Violette lyssnar och behåller hemligheter.

Så långt låter det lite som en feelgood- ni vet, ensam kvinna flyr till liten by och träffar en massa spännande folk. Hon har dessutom hand om elva katter. Men någon feelgood är detta inte. Steg för steg får vi reda på varför hon bor ensam, vad hon gjort tidigare i livet och varför hon befinner sig på just denna kyrkogården.

En man dyker en dag upp, förvirrad efter sin mors död där testamentet stipulerat att hennes urna ska ställas på en grav på Violettes kyrkogård. En grav som tillhör en för sonen helt okänd man, långt hemifrån. De hjälps åt att försöka lista ut hur detta kommer sig, men mannen Julien, som är polis till yrket, börjar även forska i Violettes förflutna och snart kommer många minnen fram.

Det handlar om döden, givetvis. Och sorg och saknad och bråddjup förtvivlan. Men också om vänskap och gemenskap, och om brinnande kärlek och de ljuvaste minnen.

En alldeles fenomenalt bra och underbart vackert skriven roman. Den kommer att stanna hos mig länge.

”You’re no longer where you were but you’re everywhere that I am.”

Denna text publicerades från början på Kaffe och Kultur, men jag blev nöjd med vad jag skrev då och tyckte inte att det fanns någon anledning att börja om. 🙂

Boken kan man köpa här.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!

Dansat med lyckan av Édith Piaf

Jag högg denna från ett ställ med biografier på biblioteket för ett tag sedan när övriga familjen babysimmade. Jag har haft en fascination för Édith Piaf i många år, och vetat lite grann om hennes uppväxt och start på karriären men det var kul att fördjupa sig lite grann.

Enligt legenden föddes Piaf på gatan i Belleville, enligt födelseattesten på ett sjukhus. Hennes barndom tillbringades delvis på farmoderns bordell, där flickorna som arbetade där tog hand om henne. En stor del av hennes liv som ung vuxen tillbringades på Paris gator och Piaf försörjde sig också som gatusångerska, tills hon blev upptäckt av en nattklubbsägare. Det finns en ganska dråplig historia om när hon blir inkallad för att göra ett framträdande men inte riktigt har hunnit sticka färdigt tröjan hon ska ha på sig. En tidig pojkvän var hallick, men tog en del av Piafs gage i utbyte mot att inte tvinga henne in i prostitution. Han försökte skjuta henne senare, men misslyckades.

Piafs liv kantades av sorg – bortlämnad av föräldrarna, förlorade sin enda dotter till hjärnhinneinflammation vid två års ålder, hennes livs kärlek (som redan var gift), boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygolycka.

Hon blev mycket populär under kriget i Frankrike och mot slutet av 50-talet slog hon även igenom i USA. 1963 dog hon av levercancer, egentligen på Rivieran men kroppen fraktades till Paris för att hennes beundrare skulle tro att hon dog i hemstaden. Hon ligger begraven på Père Lachaise bredvid sin dotter. (Jag var på Père Lachaise första gången jag var i Paris men lyckades inte hitta en enda intressant grav. Det var innan free roaming – nästa gång gissar jag att jag kan använda gps…)

Underhållande och lättsamt skriven. Inget litterärt mästerverk, men det hade jag inte väntat mig heller. En nätt biografi över en intressant person räcker gott ibland.

Boken kan man köpa här.

Samtal från en ängel (Madeline, #1) av Guillaume Musso

Jag hade aldrig hört talas om Guillaume Musso innan han blev nominerad till Årets bok 2021 för just Samtal från en ängel, men jag blev väldigt intresserad när jag läste baksidestexten. Franskt är kul, deckare är kul, och detta verkade ju onekligen vara något bortom det vanliga.

En man och en kvinna går in i varandra i ett kafé på JFK i New York. De har båda bråttom och upptäcker först efter att de landat att de förväxlat sina mobiltelefoner. Hon är då i Paris, där hon driver en blomsteraffär – han är i San Francisco, där han driver en restaurang. Båda har helt andra bakgrunder egentligen, men tror sig nu ha kommit till ro där de är. Madeline, som kvinnan heter, ska snart flytta ihop med sin fästman på landsbygden utanför Paris, och Jonathan börjar landa på fötter efter en uppslitande skilsmässa.

De kan givetvis inte låta bli att titta i varandras telefoner – och ta emot samtal och meddelanden från personer som förstås inte känner till förväxlingen – och snart visar det sig att deras tidigare liv faktiskt är sammankopplade på ett sätt som gör att ett gammalt brottsfall åter kommer upp till ytan.

Mycket bra personporträtt, liksom miljöbeskrivningar – och ett väldigt lagom tempo. Det är spännande hela tiden, först känns det som en ganska vanlig relationsroman men handlingen stegras och plötsligt går det inte att sluta läsa. Härligt att få vara i flera städer som jag gillar – Paris, Manchester, New York – och kul att ha träffat på en ny författare som jag gärna vill läsa mer av. Ännu en bok, Central Park, finns tillgänglig på Storytel och även den har en väldigt lockande baksidestext.

Boken finns att köpa t.ex här.

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Emma Hamberg gör mig aldrig besviken – hon är en av få författare som jag alltid våga ha höga förväntningar på, för hon levererar alltid. Je m’appelle Agneta var alltså inget undantag. Den fick mig dessutom att få tillbaka lyssningslusten, som flytt mig de senaste månaderna. Rätt skönt, särskilt så här års. (Och i och med att väldigt mycket släpps som ljudbok flera månader innan e-boken denna vår, av någon anledning.)

Agneta är snart femtio år, lever tillsammans med hälsofreaket Magnus som vill äta kall gröt och cykla jättefort i blanka tights. Själv gömmer hon ost bakom tvättmaskinen och drömmer om något helt annat. Barnen är utflugna och större delen av kontakten med dem sker via Swish och jobbet på Trafikkontoret är själadödande tråkigt.

En dag får hon syn på en annons i tidningen: ”Äldre pojke behöver hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar. Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike.”

Något far i Agneta, hon svarar på annonsen och efter en del tvekan står hon snart på torget i Saint Carelle, redo för sitt au pair-jobb. Hon kan ju alltid åka hem, om det inte blir bra! Bra blir det – men inte alls som hon tänkt sig. Den äldre pojken är 80+, svensk men sedan många många år boende i Frankrike, men på väg in i demensen vill han bara tala svenska. Agneta och Einar, som den äldre pojken heter, får till slut en fantastiskt fin relation. De dansar på nätterna och Einar berättar om sitt liv, om sonen han tvingades lämna i Stockholm för längesedan, och som han nu varje fredag hoppas ska dyka upp på baren.

Det är en berättelse full av mat, dryck, dofter, äventyr, värme, kärlek, lila underkläder och frankofili. Rackarns, vad jag längtar efter att få resa till Frankrike igen!

Boken finns att köpa här, men om du gillar att lyssna på böcker är denna ypperligt inläst av författaren själv. En underbart fin berättelse.

Paris, chérie: så där säger folk alltså av Ida Pyk

Det var vit/beige som var mars färg i #färggladahyllvärmare2021 och Paris, chérie: så där säger folk alltså av Ida Pyk är en av de böcker som ligger högst upp i min Goodreads-lista, om man sorterar kronologiskt. Perfekt!

Alva går i gymnasiet hemma i Stockholm och har det inte så lätt, hon delar sin tillvaro mellan föräldrarna och hennes pappa dricker. En kväll går hans beteende över styr, och Alva ger sig ut på stan där hon av en slump blir upptäckt av en modellscout på tunnelbanan.

Sagt och gjort – sommaren mellan tvåan och trean tillbringar Alva i Paris, där hon springer på auditions och provningar och möten. Delar lägenhet med andra modeller, går på fester, dricker vin och äter crêpes. Blir förälskad i fel kille och hänger, härligt nog på Shakespeare & Company

Det är SÅ mycket Paris och det är ju alldeles underbart. Det finns mycket annat här också, om den ytliga modellvärlden och om man inte nödvändigtvis vet vem man kan lita på. Det är ganska befriande att Alva äter ordentligt – mann har väl hört ett och annat om hur det är för parisiska modeller som äter ett salladsblad om dagen komvinerat med blöt bomull för mättnad. Inte här inte, det är färska baguetter och crêpes och bakverk. Underbart.

Jag ser fram emot när det ska gå att resa igen – och Paris och Frankrike står högt på önskelistan.

Boken finns att köpa här.

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.