Här är den sköna sommaren

För två lördagar sedan var Emmelie, Andrea och jag på besök hos Line i Hällingsjö. Grill, fika, bad, krocket och supermys. Notera gärna sommarens bästa trick – stoppa iskalla flaskor med vätska i klänningslivet. Gärna frysta!

Annan god mat, god dryck, stickning och invigning av det belgiska våffeljärnet. Och en tukan som har flyttat in på balkongen!

Semestern kom och firades in med sushi på hemmaplan, och Linda och jag åt lunch på En Deli Haga på min första semesterdag. Tala inte med mig om gravidglow – det är bara svett, alltihop. (Fast jag vill lägga en brasklapp här om att jag faktiskt inte är så svettig i hela håret, jag hade tvättat det och vägrar hårtork…)

Man får jobba en del med isglass och sallad. Och stickning förstås, men det blir inte mycket av den varan för jag tycker att det är otrevligt att sticka när det är för varmt. Det känns som om jag aldrig är riktigt ren om händerna hur mycket det än tvättas och spritas.

I fredags klev vi upp tidigt och var i Askim innan klockan var nio. Bad och kontinental frukost. Fint som snus!

Lyckades kamma till mig och åka ner på stan på fredagskvällen för traditionsenlig semestermiddag med Metta på Pincho’s. Det var gurklemonad och Skagenvåffla (!) och s’mores bowl – och flaska i klänningen och till slut en mycket vacker solnedgång efter att ha kämpat hem i 30 graders värme bland fulla och glada människor på försenad kollektivtrafik 😉

Igår klevs det också upp tidigt för att hinna till Askim innan ”alla andra”. Vi lyckades hyfsat och fick en bra plats i alla fall! Eftermiddagen blev vila från hettan – jag läste på balkongen som var sval ett tag, i alla fall – och på kvällen invigde vi Frida Malmgrens otroligt snygga och trevliga spel Historiekanon! Både lärorikt och kul och finns att köpa på Adlibris nu – jag var del av Kickstarter-kampanjen vilket var himla skoj. (Bli inte lurade av att det står 9-12 år på Adlibris-sidan – det är en lägre åldersgräns snarare än generell rekommendation.) Jag förlorade ganska stort och grämer mig fortfarande över att jag inte fick poäng för ”bästa danska” när jag skulle citera Hamlet. Tyvärr var jag ”för dansk”.

Hjärtat i översta lådan (Nella, #1) och Ballongfararens morgon (Nella, #2) av Anita Eklund Lykull

Det är underbart att Saga Egmont ger ut mina gamla favoriter av Anita Eklund Lykull som e-böcker på nytt, men det är både skrattretande och irriterande att de inte överväger böckernas innehåll när de väljer omslag. Nå – det nyare för Ballongfararens morgon är okej, om det nu är studentmössor som syns i högerkanten, men det nya för Hjärtat i översta lådan har ingen som helst koppling till handlingen. Men men, man får vara glad för det lilla.

Jag har läst böckerna om Nella minst tio gånger var och jag älskar dem fortfarande. Nella – Cornelia, egentligen – hittades i en telefonkiosk i Prinsbacka som liten bebis och adopterades av familjen Ossian, som till en början består av en smått alkoholiserad adjunkt till far, en mor i djup depression efter förlusten av ett barn många många år tidigare, läkarstuderande storebror Marc, hästgalna och mobbade lillasyster Agnes och lillebror Sylvester, adopterad från Indien. Och bullterriern Pigge förstås.

Det låter inte så muntert och det är det ju inte egentligen, men det är skrivet med stor humor. Alla karaktärer har en otrolig utveckling genom de två böckerna, somliga åt ett bättre håll än andra, men det är imponerande ändå. Ingen står och stampar här, inte! Eklund Lykull skriver på ett ganska ovanligt sätt, det är korthugget på något vis utan onödiga personliga pronomen. Det kan stå något i stil med ”Stekte en korv och åt med senap. Marc kom hem från skolan. Såg trött ut. Sa att han var hungrig.” – ett improviserat exempel – men jag gillar det. Det känns nostalgiskt eftersom alla hennes böcker är skrivna på samma sätt.

Härlig läsning med miljöer från Göteborg och västkusten. Inte mig emot!

E-böckerna finns att läsa i en tjänst nära dig, men går också att köpa här (Hjärtat i översta lådan) eller här (Ballongfararens morgon).

Veckan som gått – 14/2021

Denna vecka har bjudit på otroliga solnedgångar. Det är så att man kan bli religiös! Här är en till, från kvällen därpå.

Så fint!

God mat åt alla möjliga håll. Johannes hittade nedsatta röda vinbär en dag som gjorde sig toppen i yoghurt. Grön smoothie – äntligen! En köpe-räkmacka en dag när teknik och det mesta annat var besvärligt (men som slutade i lycka). Ett stekpannebröd från igår morse när jag fick en märklig rush av energi, och capellini med tomatsås och mozzarella från igår kväll. Mumsigt.

Jag fick en Amy Winehouse-mugg i mitt påskägg och igår hjälptes vi åt att avslutade kroppen på min Ankers Sweater. Den blev mycket riktigt färdig och nu är det ”bara” ärmarna kvar. Den blir jättefin! Men det är så tungt att sticka i tjock ren ull, från och med nu vill jag inte röra något annat än baby merino.

Jag spanar på blommor så fort jag får chansen. Träd och buskar är fortfarande mest kala, det har varit såpass kallt – men det börjar ändå likna något. Vi var i skogen igår (nå, skogsområden åtminstone) och en och annan buske började få små gröna blad.

Vi var ute i nästan två timmar igår och det var fantastiskt skönt – men ganska kallt efter en stund. Man hoppas ju på att det ska vara varmare än det faktiskt är, men det var väldigt skönt att komma in till filt och fika efteråt ❤

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert

Hade det inte varit för att så många hyllade denna redan under de första dagarna den fanns ute hade jag troligen aldrig plockat upp den för jag är så TRÖTT på dessa småplottriga omslag med brush lettering så fort det vankas feelgood. Men nu blev den hyllad och jag kunde inte låta bli. Spårvagnen på framsidan hjälpte förstås också, även om det hade passat bättre om spårvagnen befann sig på Järntorget istället för det är kring Linné som större delen av boken utspelar sig.

Vår namnlösa huvudperson får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva i under året som hon fyller femtio. Men hur ska hon kunna skriva öppet och ärligt när dottern ska läsa? Istället blir det en sorts dagboksroman, som är mycket detaljerad och som innehåller sådant som nog ingen dotter har särskild lust att läsa om sin mamma.

Här ryms det mesta. Arbetet som chefläkare på akuten på Sahlgrenska, träning, samboskap med man och katt, vuxet barn, halvvuxet bonusbarn, klimakterium, ung snygg kollega, femtioårskris, mormorskap, fika på Mr. Cake och genomblöta utekvällar. Dessutom en del mörker i form av besvärliga relationer. Det är kul, rapp och trevlig läsning, även om det segade sig lite efter ett tag.

Då fick jag tips på Goodreads om att Klara Zimmergren har läst in ljudboken (av någon anledning syntes e-boken helt separat på Storytel). Jag ä l s k a r Klara Z och bytte genast till ljudversionen och det blev verkligen helt perfekt. Genial casting!

Boken finns att köpa t.ex här.

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

The all-night sun av Diane Zinna

Jag har försökt komma på var jag fick tips om denna titel men går bet. Jag var helt säker på att det var en lista över nominerade för något pris, men hittar inte vad det kan ha varit. Kanske var det helt enkelt en lista över amerikanska kvinnliga debutanter. Det spelar egentligen ingen roll, men det irriterar mig ändå. Jag blev i alla fall förtjust i titeln och den korta beskrivningen, men hade inte alls förstått att boken till stor del utspelar sig i Sverige! Så det var en trevlig överraskning.

Lauren Cress undervisar i kreativt skrivande på ett litet universitet i närheten av Washington D C. Hon har främst hand om utländska studenter, och är omtyckt av såväl studenterna som sina kollegor. Hon ger sken av att vara stark och sympatisk, men inom sig slåss hon med demoner och isolering efter att ha tragiskt förlorat sina föräldrar tio år tidigare. Hon känner sig som om världen bara pågår runt omkring henne, utan att hon själv är del av den.

Men så träffar hon den karismatiska och charmiga Siri. De formar snart en djup och stark vänskap och Lauren börjar känna sig levande igen – ung igen. Så när Siri undrar om inte Lauren vill följa med henne hem till Sverige under sommaren tackar hon ja, mot bättre vetande. Lauren förtrollas av Siris beskrivningar av hemlandet, och visst lever Sverige upp till hennes förväntningar väl framme, trots att Siris tjejkompisar är väldigt speciella mot henne. En annan som förtrollar henne är Siris bror Magnus. Lauren varnas för honom, han är gåtfull och mystisk, men de dras till varandra som magneter och Lauren börjar upptäcka nya sidor av sig själv – och hon gillar inte allt hon upptäcker.

Resan avslutas med en resa till Öland för att fira midsommar – natten då solen knappt går ner, gränser suddas ut och något gräsligt sker. Något så gräsligt att Lauren inte riktigt kan ta in och acceptera det förrän ett bra tag efter hemkomsten till USA igen, och då måste hon ta itu med både detta och sina egna demoner.

Fascinerande om sorg och ensamhet, men också om de relationer som uppstår i livet när man mest behöver dem. Narrativet är drömskt och lyriskt men mörkt och kommer inte i kronologisk ordning, vilket passar berättelsen väldigt bra. Jag blev förvånad när det visade sig att Siris hem ligger i Olofstorp utanför Göteborg, och njöt förstås av beskrivningen av en dag i Göteborg där en viktig scen utspelar sig vid Poseidon – en staty jag förknippar med härliga saker såsom Stadsbiblioteket, Stadsteatern, Konstmuseet och Konserthuset. Trevligt!

En riktigt fin debut som är en riktig njutning att läsa.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enk har nyss släppt Apan i mitten, en bok som jag blev nyfiken på – men så upptäckte jag att den har en föregångare, alltså Tre apor, och jag tycker inte om att starta en serie mitt i – alltså var det bara att lyssna på Tre apor först. Vilket jag gjorde, i inläsning av författaren. Lustigt nog tyckte jag att författaren lät otroligt mycket som Marcus Birro på sina ställen vilket ibland rörde till det i huvudet för mig – men det var mest lite roligt.

Tre apor är berättelsen om en judisk pojke i Göteborg, Jacob, som blir bar mitzva ungefär samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel – lite research får mig att förstå att det handlar om 1987. Jag har varit fascinerad av judisk kultur sedan jag läste Olov Svedelid och Leif Silberskys deckare om Rosenbaum i tidiga tonåren, och här får jag en rejäl portion (jag har förstås lärt mig mer sedan Rosenbaum). Det finns slitningar i den judiska församlingen, Jacobs föräldrar meddelar ganska plötsligt att de ska skiljas, mammans nye man flyttar raskt in i huset, storebror visar intresse för radikala grupper och far- och morföräldrarna blir osams. Och mitt i allt – Jacob, som står mellan barndom och ungdom och inte vet var han hör hemma.

Det finns ingen direkt röd tråd i berättelsen, det är mest en lång rad anekdoter – men det gör inte mig så mycket i en bok som är såhär kort. Vissa delar är vansinnigt roliga, andra hemskt sorgliga, och jag tycker att det är underhållande och mestadels mysig läsning. Jag är yngre än Jacob, sisådär åtta år skiljer oss åt, men somligt som han berättar från barndomens Göteborg och åttiotalets skola känner jag igen med värme.

Apan i mitten släpps i min e-boks-app om en dryg månad och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Jag har redan skrivit lite kort om På andra sidan bron här, eftersom jag hade läst ut den redan innan den kvalade in som Smakebit, men jag vill ändå ge den ett ordentligt inlägg – så här kommer det, för det är en helt fantastisk bok.

Det är uppföljaren till Sommarplåga, och jag tycker nog att man ska läsa den först men det lär fungera fint att läsa På andra sidan bron fristående också. Men läs gärna Sommarplåga, för den var också himla fin.

Alma var den som ringde ambulansen när hennes vän Joppe stod på Älvsborgsbron, i färd att hoppa. Det samtalet räddade hans liv, men nu känns han varken död eller levande där han ligger på psyket på Sahlgrenska i mjukisbyxor. Alma lastar sig själv för att hon inte förstod hur dåligt han mådde innan, och oroar sig för att det ska kunna hända igen.

Men det verkar omöjligt att prata om detta. Flickvännen Hedvig är mer engagerad i bandet Happy Unicorn, där Alma spelar gitarr men börjar tappa sugen. Hon kan inte riktigt förstå Alma, och Alma kan inte förklara för henne. Som tur är finns sjuksköterskan Jim, som Alma träffar utanför Sahlgrenska efter att hon besökt Joppe för första gången och som kan lyssna och förstå. Tar henne med på promenader och kajakpaddling och bjuder på kaffe. Pappa förstår inte varför Alma umgås med en man i hans egen ålder, men ibland går det ju faktiskt bäst att prata med utomstående. Och så finns Siri, nya kompisen i klassen som är ärlig och tydlig och hjälper Alma att förstå vad som är viktigt. Och skrivandet, skrivandet, skrivandet.

Detta är en sådan där unga vuxna-roman som verkligen har allt. Och mycket av allt det den har är mina favoritsaker. Göteborg, familj, sälar, havet, musik, text. Som ni vet så älskar jag bra skildringar av miljöer jag känner väl och här befinner vi oss verkligen på platser jag känner igen och det är så mysigt. Nu vill jag gå till Kafé Marmelad och dricka kaffe och gå till Säldammen och njuta av Slottsskogen i höstfärger. (Istället ska jag gå och Coronatesta mig, men både Kafé Marmelad och Säldammen lär finnas kvar ett tag till…!)

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.