Etikett: Göteborgskt

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Under samma tak av Christina Lindström och Jan Andersson

Under samma tak är en urtrevlig feelgood i Göteborgsmiljö. Jag läser inte jättemycket feelgood eller den sortens relationsromaner nu för tiden (no shade – jag har bara tröttnat lite grann på de där klyschiga böckerna med skrivstil på omslaget, en bild på en kvinna bakifrån och/eller en massa plotter med titlar som, till exempel om detta var en sådan bok, Den lilla lägenheten på Landsvägsgatan.) men det är väldigt trevligt när man ramlar över en som verkligen är bra.

Lisa har lämnat Luleå och sin bakgrund bakom sig. Nu dyker hon upp i Göteborg för att plugga inredning, med handväskan först, strama kläder och en stor ängslan för vad andra tycker. I hissen upp till lägenheten hon ska hyra träffar hon en stor lufsig kille och båda blir minst sagt förvånade när det visar sig att de hyrt samma lägenhet.

Frans är Lisas raka motsats – han jobbar med IT-support, spelar i rockband och är förtjust i hockey och bacon. Även han är på flykt från det som varit, på sätt och vis. Lägenheten han bodde i i Majorna har plötsligt blivit alldeles för tom, och han är i skriande behov av miljöombyte.

Det är allt annat än lätt att hitta bostad i Göteborg, så Lisa och Frans tvingas mer eller mindre att fortsätta bo ihop tillsvidare. Frans erbjuder sig generöst att sova i vardagsrummet bakom ett draperi och de utvecklar trots sina tydliga olikheter, efter en lite besvärlig framkörningsperiod, ett slags trivsam symbios.

Den fortsatta handlingen går jag inte in på, för jag tycker att du ska läsa själv. Men du kan förvänta dig ljuvliga bilder av Göteborg (jag är mycket svag för fina skildringar av min hemstad) och massor av härliga musikreferenser. Jättemysig och väldigt rolig läsning. På Instagram rekommenderade jag att man läser den liggande på soffan och det kvarstår. Skulle kunna bli tv-serie! Hoppas kan man alltid.

Boken kan man köpa här.

Göteborg 65-07-29 – Svensk kriminalhistorias märkligaste dag av Lars-Olof Lampers

Någon regnig dag under sommaren 2015 (troligtvis runt slutet på juli eftersom det var ”årsdag” då) hittade jag tråden Dahlsjö-fallet, Göteborg, 1965 på Flashback. Redan då var den lång – nu består den av 570 sidor – och jag läste långt in på natten och kunde inte förstå att jag aldrig tidigare hört talas om detta. Tre Göteborgskillar försvann spårlöst med en Volvo PV och en konstnärsson med dåliga nerver likaså, på väg från Falsterbo till Gerlesborgs konstskola. 2015 trodde Flashbacks privatspanare att de två försvinnandena hängde samman – det anses dock bevisat att så inte är fallet.

Samma dag skedde grodmansrånet i Gamlestan i Göteborg – ett betydligt mer berömt fall. Vad är oddsen att två så märkliga händelser tilldrar sig på samma dag, i samma stad? Inte är de låga.

Naturligtvis blev jag eld och lågor när jag upptäckte att det var en bok på gång. Dels för att jag hoppades få reda på något jag inte redan visste (jag har förstås följt tråden lite då och då) och även för att det skulle väcka intresse hos fler. En av killarna bodde bara en kort bit ifrån där mina föräldrar är uppväxta och de hade aldrig hört talas om det trots att de var i tonåren när det hände, då man ändå torde höra ett och annat om sådana här saker. Inbillade jag mig – men tydligen inte.

Jag ska inte börja gå in på teorier och vad som är bevisat och inte, och heller inte närmare presentationer av killarna. Tyvärr blev jag besviken på denna bok, som innehåller betydligt mindre intressant material än Flashbacktråden. Det ska sägas att halva boken eller så handlar om grodmansrånet, som inte intresserar mig något nämnvärt, så det spelar förstås in. Men det känns som om detta skrapar på ytan, som om det vore en true crime-podd eller så. Det finns så otroligt mycket spännande information att få tag på. Ett par av Flashbacks ”spanare” (det låter dissigt men det är det inte, jag beundrar deras engagemang något otroligt) har haft kontakt med de försvunnas familjer, grävt i arkiv själva och så vidare och det är verkligen ett enormt jobb.

Så – jag rekommenderar faktiskt Flashbacktråden framför denna bok – även om den förstås ger lite basfakta i fallet. Och det är ju förstås inte fy skam!

Boken kan man köpa t.ex här.

Du kommer alltid ha Paris (Alma, #3) av Hanna Jedvik

Åh, vad jag har älskat att läsa denna trilogi om Alma. Den inleddes med Sommarplåga 2019, som följdes av På andra sidan bron 2020 och nu Du kommer alltid ha Paris.

Alma och Hedvig har tagit studenten och nu ska de ut och resa. Hedvig ser det som en bildningsresa, lite som den grand tour ungdomar företog sig förr som avslutning på sin utbildning – kultur och bokhandlar och performancepoesi. Alma vill mest till havet och är inte så pepp på Hedvigs detaljerade listor och planer. De ska ju leva livet nu!

Hedvig föreslår plötsligt att de ska testa att vara med andra under resan, innan de kommer hem till Göteborg igen, börjar plugga och flyttar ihop. Alma blir helt ställd, även om det är hon som mest dras till de andra de träffar på vandrarhem och annat under resan. Hedvigs förslag skapar spänningar och tvivel tjejerna emellan (vilket jag, som inte förstår öppna förhållanden alls, förstår helt och fullt). Missförstånd och paranoia uppstår och jag tycker så synd om dem båda två som ska vara på livets resa och så blir det så stökigt.

Men jag älskar skildringen av resandet ändå, av städer jag besökt och inte ännu besökt, och hav jag badat i och Frankrike som jag längtar till. Jag är nog för bekväm för tågluff, men skulle älska att göra en riktig långresa med tåg (helst utan byten :D) – det är något lugnande och lockande med det. Jag tycker också om hur handlingen utvecklar sig, för efter ett tag måste något hända – de kan inte bara gå och skava på varann och relationen.

En så fin avslutning på trilogin, som på sätt och vi gärna fått fortsätta, men som nu får ett slut som känns rätt och ärligt. Jag gillar verkligen det jag hittills läst av Hanna Jedvik och ser fram emot att se vad som kommer härnäst.

Andra böcker av Hanna Jedvik:

Kurt Cobain finns inte mer
Snart är jag borta

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.

Så nära att det bränns av Christina Lindström

Christina Lindström är min absoluta favorit bland ungdomsförfattare. Hon äntrade mitt medvetande under våren 2016 och sedan dess har jag läst alla böcker som just är riktade till ungdomar. Barnböckerna sparar jag på lite 😉 De flesta av böckerna utspelar sig i Göteborg vilket jag älskar, och alla karaktärer och dialoger känns så trovärdiga och smarta. Love it.

I navet i denna berättelse finns Jason. Han var småkriminell redan på mellanstadiet, och blev sedan en given ledare på högstadiet, inblandad i allt från mobbing till droghandel. Inget vidare gott sällskap egentligen, men så karismatisk att det är svårt att stå emot.

Max kunde inte riktigt stå emot – men efter hot om att skickas till farmor i Danmark lade han av med det livet och lämnade Jason bakom sig. Men han saknar honom. Och gemenskapen och sammanhanget, förstås. Alice är dödskär i Jason, trots att hon inte alls får det utbyte och den bekräftelse av honom som hon önskar sig (och förtjänar). Men när Max och Alice möts, på Fröken Olssons kafé i Göteborg, säger det bara pang hos Max, som blir vansinnigt förälskad på stört. Men hur skulle de kunna närma sig varandra, när Jason finns mitt emellan?

Lindströms böcker handlar ofta om identitet och om att våga och kunna vara sig själv under den känsliga och jobbiga tonårstiden. Man vinner på att vara snäll i hennes böcker, vilket jag tycker mycket om. Både Max och Alice har problem av olika slag hemma, och även detta beskrivs på ett trovärdigt och genuint sätt. Även snälla personer kan bli förbannade, ni vet.

Sedan skrivs karaktärer och handling med en alldeles lagom dos humor också. Det är en riktig bladvändare (som faktiskt hade kunnat få vara längre – det säger jag väl aldrig) och mycket är jobbigt men jag kommer på mig själv med att småle med jämna mellanrum också. Christina Lindström är avgjort bäst på ungdomslitteratur i Sverige.

Boken kan man köpa här!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

Åter till verkligheten… snart i alla fall!

Det blev lite paus här över semestern. Jag skrev massor av inlägg som publicerades ett om dagen precis i början, men sedan har det varit tyst. På onsdag börjar jag jobba igen, och det är väl lika bra att jag börjar vänja mig vid skärmen 🙂

Här kommer trettiosex bilder som vägrar lägga sig i rätt ordning. Här finns fika, bebisens första viktiga pekbok, Hunnebo, Donsö, bad, god mat, god dryck, god glass, stickning och OS. Utöver det har jag flyttpackat, vilat och druckit väldigt mycket bubbelvatten. Bebisen och jag är inne i vecka 30 (!!!), vi mår båda alldeles utmärkt förutom att jag är vansinnigt trött, om drygt två veckor går första flyttlasset från J:s lägenhet och 20 september går mitt. Glad nu att jag valde att skjuta fram det ett tag, för jag orkar verkligen inte så mycket som jag brukar…!

Jag har inte läst så mycket som jag hade tänkt mig – men det gör faktiskt ingenting. Jag har gjort annat istället. Böckerna finns kvar 🙂

Här är den sköna sommaren

För två lördagar sedan var Emmelie, Andrea och jag på besök hos Line i Hällingsjö. Grill, fika, bad, krocket och supermys. Notera gärna sommarens bästa trick – stoppa iskalla flaskor med vätska i klänningslivet. Gärna frysta!

Annan god mat, god dryck, stickning och invigning av det belgiska våffeljärnet. Och en tukan som har flyttat in på balkongen!

Semestern kom och firades in med sushi på hemmaplan, och Linda och jag åt lunch på En Deli Haga på min första semesterdag. Tala inte med mig om gravidglow – det är bara svett, alltihop. (Fast jag vill lägga en brasklapp här om att jag faktiskt inte är så svettig i hela håret, jag hade tvättat det och vägrar hårtork…)

Man får jobba en del med isglass och sallad. Och stickning förstås, men det blir inte mycket av den varan för jag tycker att det är otrevligt att sticka när det är för varmt. Det känns som om jag aldrig är riktigt ren om händerna hur mycket det än tvättas och spritas.

I fredags klev vi upp tidigt och var i Askim innan klockan var nio. Bad och kontinental frukost. Fint som snus!

Lyckades kamma till mig och åka ner på stan på fredagskvällen för traditionsenlig semestermiddag med Metta på Pincho’s. Det var gurklemonad och Skagenvåffla (!) och s’mores bowl – och flaska i klänningen och till slut en mycket vacker solnedgång efter att ha kämpat hem i 30 graders värme bland fulla och glada människor på försenad kollektivtrafik 😉

Igår klevs det också upp tidigt för att hinna till Askim innan ”alla andra”. Vi lyckades hyfsat och fick en bra plats i alla fall! Eftermiddagen blev vila från hettan – jag läste på balkongen som var sval ett tag, i alla fall – och på kvällen invigde vi Frida Malmgrens otroligt snygga och trevliga spel Historiekanon! Både lärorikt och kul och finns att köpa på Adlibris nu – jag var del av Kickstarter-kampanjen vilket var himla skoj. (Bli inte lurade av att det står 9-12 år på Adlibris-sidan – det är en lägre åldersgräns snarare än generell rekommendation.) Jag förlorade ganska stort och grämer mig fortfarande över att jag inte fick poäng för ”bästa danska” när jag skulle citera Hamlet. Tyvärr var jag ”för dansk”.

Hjärtat i översta lådan (Nella, #1) och Ballongfararens morgon (Nella, #2) av Anita Eklund Lykull

Det är underbart att Saga Egmont ger ut mina gamla favoriter av Anita Eklund Lykull som e-böcker på nytt, men det är både skrattretande och irriterande att de inte överväger böckernas innehåll när de väljer omslag. Nå – det nyare för Ballongfararens morgon är okej, om det nu är studentmössor som syns i högerkanten, men det nya för Hjärtat i översta lådan har ingen som helst koppling till handlingen. Men men, man får vara glad för det lilla.

Jag har läst böckerna om Nella minst tio gånger var och jag älskar dem fortfarande. Nella – Cornelia, egentligen – hittades i en telefonkiosk i Prinsbacka som liten bebis och adopterades av familjen Ossian, som till en början består av en smått alkoholiserad adjunkt till far, en mor i djup depression efter förlusten av ett barn många många år tidigare, läkarstuderande storebror Marc, hästgalna och mobbade lillasyster Agnes och lillebror Sylvester, adopterad från Indien. Och bullterriern Pigge förstås.

Det låter inte så muntert och det är det ju inte egentligen, men det är skrivet med stor humor. Alla karaktärer har en otrolig utveckling genom de två böckerna, somliga åt ett bättre håll än andra, men det är imponerande ändå. Ingen står och stampar här, inte! Eklund Lykull skriver på ett ganska ovanligt sätt, det är korthugget på något vis utan onödiga personliga pronomen. Det kan stå något i stil med ”Stekte en korv och åt med senap. Marc kom hem från skolan. Såg trött ut. Sa att han var hungrig.” – ett improviserat exempel – men jag gillar det. Det känns nostalgiskt eftersom alla hennes böcker är skrivna på samma sätt.

Härlig läsning med miljöer från Göteborg och västkusten. Inte mig emot!

E-böckerna finns att läsa i en tjänst nära dig, men går också att köpa här (Hjärtat i översta lådan) eller här (Ballongfararens morgon).