Du kommer alltid ha Paris (Alma, #3) av Hanna Jedvik

Åh, vad jag har älskat att läsa denna trilogi om Alma. Den inleddes med Sommarplåga 2019, som följdes av På andra sidan bron 2020 och nu Du kommer alltid ha Paris.

Alma och Hedvig har tagit studenten och nu ska de ut och resa. Hedvig ser det som en bildningsresa, lite som den grand tour ungdomar företog sig förr som avslutning på sin utbildning – kultur och bokhandlar och performancepoesi. Alma vill mest till havet och är inte så pepp på Hedvigs detaljerade listor och planer. De ska ju leva livet nu!

Hedvig föreslår plötsligt att de ska testa att vara med andra under resan, innan de kommer hem till Göteborg igen, börjar plugga och flyttar ihop. Alma blir helt ställd, även om det är hon som mest dras till de andra de träffar på vandrarhem och annat under resan. Hedvigs förslag skapar spänningar och tvivel tjejerna emellan (vilket jag, som inte förstår öppna förhållanden alls, förstår helt och fullt). Missförstånd och paranoia uppstår och jag tycker så synd om dem båda två som ska vara på livets resa och så blir det så stökigt.

Men jag älskar skildringen av resandet ändå, av städer jag besökt och inte ännu besökt, och hav jag badat i och Frankrike som jag längtar till. Jag är nog för bekväm för tågluff, men skulle älska att göra en riktig långresa med tåg (helst utan byten :D) – det är något lugnande och lockande med det. Jag tycker också om hur handlingen utvecklar sig, för efter ett tag måste något hända – de kan inte bara gå och skava på varann och relationen.

En så fin avslutning på trilogin, som på sätt och vi gärna fått fortsätta, men som nu får ett slut som känns rätt och ärligt. Jag gillar verkligen det jag hittills läst av Hanna Jedvik och ser fram emot att se vad som kommer härnäst.

Andra böcker av Hanna Jedvik:

Kurt Cobain finns inte mer
Snart är jag borta

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.

Så nära att det bränns av Christina Lindström

Christina Lindström är min absoluta favorit bland ungdomsförfattare. Hon äntrade mitt medvetande under våren 2016 och sedan dess har jag läst alla böcker som just är riktade till ungdomar. Barnböckerna sparar jag på lite 😉 De flesta av böckerna utspelar sig i Göteborg vilket jag älskar, och alla karaktärer och dialoger känns så trovärdiga och smarta. Love it.

I navet i denna berättelse finns Jason. Han var småkriminell redan på mellanstadiet, och blev sedan en given ledare på högstadiet, inblandad i allt från mobbing till droghandel. Inget vidare gott sällskap egentligen, men så karismatisk att det är svårt att stå emot.

Max kunde inte riktigt stå emot – men efter hot om att skickas till farmor i Danmark lade han av med det livet och lämnade Jason bakom sig. Men han saknar honom. Och gemenskapen och sammanhanget, förstås. Alice är dödskär i Jason, trots att hon inte alls får det utbyte och den bekräftelse av honom som hon önskar sig (och förtjänar). Men när Max och Alice möts, på Fröken Olssons kafé i Göteborg, säger det bara pang hos Max, som blir vansinnigt förälskad på stört. Men hur skulle de kunna närma sig varandra, när Jason finns mitt emellan?

Lindströms böcker handlar ofta om identitet och om att våga och kunna vara sig själv under den känsliga och jobbiga tonårstiden. Man vinner på att vara snäll i hennes böcker, vilket jag tycker mycket om. Både Max och Alice har problem av olika slag hemma, och även detta beskrivs på ett trovärdigt och genuint sätt. Även snälla personer kan bli förbannade, ni vet.

Sedan skrivs karaktärer och handling med en alldeles lagom dos humor också. Det är en riktig bladvändare (som faktiskt hade kunnat få vara längre – det säger jag väl aldrig) och mycket är jobbigt men jag kommer på mig själv med att småle med jämna mellanrum också. Christina Lindström är avgjort bäst på ungdomslitteratur i Sverige.

Boken kan man köpa här!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

Åter till verkligheten… snart i alla fall!

Det blev lite paus här över semestern. Jag skrev massor av inlägg som publicerades ett om dagen precis i början, men sedan har det varit tyst. På onsdag börjar jag jobba igen, och det är väl lika bra att jag börjar vänja mig vid skärmen 🙂

Här kommer trettiosex bilder som vägrar lägga sig i rätt ordning. Här finns fika, bebisens första viktiga pekbok, Hunnebo, Donsö, bad, god mat, god dryck, god glass, stickning och OS. Utöver det har jag flyttpackat, vilat och druckit väldigt mycket bubbelvatten. Bebisen och jag är inne i vecka 30 (!!!), vi mår båda alldeles utmärkt förutom att jag är vansinnigt trött, om drygt två veckor går första flyttlasset från J:s lägenhet och 20 september går mitt. Glad nu att jag valde att skjuta fram det ett tag, för jag orkar verkligen inte så mycket som jag brukar…!

Jag har inte läst så mycket som jag hade tänkt mig – men det gör faktiskt ingenting. Jag har gjort annat istället. Böckerna finns kvar 🙂

Här är den sköna sommaren

För två lördagar sedan var Emmelie, Andrea och jag på besök hos Line i Hällingsjö. Grill, fika, bad, krocket och supermys. Notera gärna sommarens bästa trick – stoppa iskalla flaskor med vätska i klänningslivet. Gärna frysta!

Annan god mat, god dryck, stickning och invigning av det belgiska våffeljärnet. Och en tukan som har flyttat in på balkongen!

Semestern kom och firades in med sushi på hemmaplan, och Linda och jag åt lunch på En Deli Haga på min första semesterdag. Tala inte med mig om gravidglow – det är bara svett, alltihop. (Fast jag vill lägga en brasklapp här om att jag faktiskt inte är så svettig i hela håret, jag hade tvättat det och vägrar hårtork…)

Man får jobba en del med isglass och sallad. Och stickning förstås, men det blir inte mycket av den varan för jag tycker att det är otrevligt att sticka när det är för varmt. Det känns som om jag aldrig är riktigt ren om händerna hur mycket det än tvättas och spritas.

I fredags klev vi upp tidigt och var i Askim innan klockan var nio. Bad och kontinental frukost. Fint som snus!

Lyckades kamma till mig och åka ner på stan på fredagskvällen för traditionsenlig semestermiddag med Metta på Pincho’s. Det var gurklemonad och Skagenvåffla (!) och s’mores bowl – och flaska i klänningen och till slut en mycket vacker solnedgång efter att ha kämpat hem i 30 graders värme bland fulla och glada människor på försenad kollektivtrafik 😉

Igår klevs det också upp tidigt för att hinna till Askim innan ”alla andra”. Vi lyckades hyfsat och fick en bra plats i alla fall! Eftermiddagen blev vila från hettan – jag läste på balkongen som var sval ett tag, i alla fall – och på kvällen invigde vi Frida Malmgrens otroligt snygga och trevliga spel Historiekanon! Både lärorikt och kul och finns att köpa på Adlibris nu – jag var del av Kickstarter-kampanjen vilket var himla skoj. (Bli inte lurade av att det står 9-12 år på Adlibris-sidan – det är en lägre åldersgräns snarare än generell rekommendation.) Jag förlorade ganska stort och grämer mig fortfarande över att jag inte fick poäng för ”bästa danska” när jag skulle citera Hamlet. Tyvärr var jag ”för dansk”.

Hjärtat i översta lådan (Nella, #1) och Ballongfararens morgon (Nella, #2) av Anita Eklund Lykull

Det är underbart att Saga Egmont ger ut mina gamla favoriter av Anita Eklund Lykull som e-böcker på nytt, men det är både skrattretande och irriterande att de inte överväger böckernas innehåll när de väljer omslag. Nå – det nyare för Ballongfararens morgon är okej, om det nu är studentmössor som syns i högerkanten, men det nya för Hjärtat i översta lådan har ingen som helst koppling till handlingen. Men men, man får vara glad för det lilla.

Jag har läst böckerna om Nella minst tio gånger var och jag älskar dem fortfarande. Nella – Cornelia, egentligen – hittades i en telefonkiosk i Prinsbacka som liten bebis och adopterades av familjen Ossian, som till en början består av en smått alkoholiserad adjunkt till far, en mor i djup depression efter förlusten av ett barn många många år tidigare, läkarstuderande storebror Marc, hästgalna och mobbade lillasyster Agnes och lillebror Sylvester, adopterad från Indien. Och bullterriern Pigge förstås.

Det låter inte så muntert och det är det ju inte egentligen, men det är skrivet med stor humor. Alla karaktärer har en otrolig utveckling genom de två böckerna, somliga åt ett bättre håll än andra, men det är imponerande ändå. Ingen står och stampar här, inte! Eklund Lykull skriver på ett ganska ovanligt sätt, det är korthugget på något vis utan onödiga personliga pronomen. Det kan stå något i stil med ”Stekte en korv och åt med senap. Marc kom hem från skolan. Såg trött ut. Sa att han var hungrig.” – ett improviserat exempel – men jag gillar det. Det känns nostalgiskt eftersom alla hennes böcker är skrivna på samma sätt.

Härlig läsning med miljöer från Göteborg och västkusten. Inte mig emot!

E-böckerna finns att läsa i en tjänst nära dig, men går också att köpa här (Hjärtat i översta lådan) eller här (Ballongfararens morgon).

Veckan som gått – 14/2021

Denna vecka har bjudit på otroliga solnedgångar. Det är så att man kan bli religiös! Här är en till, från kvällen därpå.

Så fint!

God mat åt alla möjliga håll. Johannes hittade nedsatta röda vinbär en dag som gjorde sig toppen i yoghurt. Grön smoothie – äntligen! En köpe-räkmacka en dag när teknik och det mesta annat var besvärligt (men som slutade i lycka). Ett stekpannebröd från igår morse när jag fick en märklig rush av energi, och capellini med tomatsås och mozzarella från igår kväll. Mumsigt.

Jag fick en Amy Winehouse-mugg i mitt påskägg och igår hjälptes vi åt att avslutade kroppen på min Ankers Sweater. Den blev mycket riktigt färdig och nu är det ”bara” ärmarna kvar. Den blir jättefin! Men det är så tungt att sticka i tjock ren ull, från och med nu vill jag inte röra något annat än baby merino.

Jag spanar på blommor så fort jag får chansen. Träd och buskar är fortfarande mest kala, det har varit såpass kallt – men det börjar ändå likna något. Vi var i skogen igår (nå, skogsområden åtminstone) och en och annan buske började få små gröna blad.

Vi var ute i nästan två timmar igår och det var fantastiskt skönt – men ganska kallt efter en stund. Man hoppas ju på att det ska vara varmare än det faktiskt är, men det var väldigt skönt att komma in till filt och fika efteråt ❤

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

Dagboken jag aldrig skrev av Jessika Devert

Hade det inte varit för att så många hyllade denna redan under de första dagarna den fanns ute hade jag troligen aldrig plockat upp den för jag är så TRÖTT på dessa småplottriga omslag med brush lettering så fort det vankas feelgood. Men nu blev den hyllad och jag kunde inte låta bli. Spårvagnen på framsidan hjälpte förstås också, även om det hade passat bättre om spårvagnen befann sig på Järntorget istället för det är kring Linné som större delen av boken utspelar sig.

Vår namnlösa huvudperson får en dagbok av sin vuxna dotter för att skriva i under året som hon fyller femtio. Men hur ska hon kunna skriva öppet och ärligt när dottern ska läsa? Istället blir det en sorts dagboksroman, som är mycket detaljerad och som innehåller sådant som nog ingen dotter har särskild lust att läsa om sin mamma.

Här ryms det mesta. Arbetet som chefläkare på akuten på Sahlgrenska, träning, samboskap med man och katt, vuxet barn, halvvuxet bonusbarn, klimakterium, ung snygg kollega, femtioårskris, mormorskap, fika på Mr. Cake och genomblöta utekvällar. Dessutom en del mörker i form av besvärliga relationer. Det är kul, rapp och trevlig läsning, även om det segade sig lite efter ett tag.

Då fick jag tips på Goodreads om att Klara Zimmergren har läst in ljudboken (av någon anledning syntes e-boken helt separat på Storytel). Jag ä l s k a r Klara Z och bytte genast till ljudversionen och det blev verkligen helt perfekt. Genial casting!

Boken finns att köpa t.ex här.