Etikett: Upplev världen med Kaffe och Kultur

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag är ingen stor läsare av noveller, men blev ändå sugen på att ge mig på Chimamanda Ngozi Adichies samling från 2009.

Här finns tolv noveller – sex utspelar sig i Nigeria, fem i USA och en i Sydafrika. Det de har gemensamt utöver att samtliga huvudpersoner är från Nigeria, är kulturskillnader av olika slag. Flera karaktärer har flyttat till USA för att skapa ett nytt, bättre liv, men det är svårt att assimilera sig i ett samhälle som är så olikt det man kommer ifrån, och där man hela tiden bara är afrikan och någon sorts ofrivillig representant för hela Afrika.

I flera av novellerna märks de amerikanska influenserna på Nigeria tydligt, på något vis parallellt men samtidigt motsatt med det patriarkala, traditionella och religiösa arvet. Korruption, politik, våld, diktatur och Biafrakrigets efterdyningar finns alltid närvarande.

En annan sak novellerna har gemensamt är innerligt skapade huvudkaraktärer som är lätta att tycka om och känna för. Många bifigurer ger dock rakt motsatta känslor.

Uppslitande men varmhjärtat. Mycket fint!

Boken kan man köpa här.

Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats. 

Boken kan man köpa här.

Tomorrow I become a woman av Aiwanose Odafen

Obianuju, huvudpersonen i Aiwanoses Odafens fantastiska roman, får många gånger i sitt liv höra att nu, nu ska hon bli kvinna. När hon får mens, när hon fyller arton, när hon gifter sig, när hon föder barn – allra helst bara söner. Och en kvinna är alltid underlydande – först under sina föräldrar (och Gud, då) och sedan under sin man. För det spelar väl ingen roll om han slår fru och barn så att de hamnar på sjukhus? De har ju avgivit vigsellöften. Det smäller alltid högst.

Som ni förstår är detta ett smärtsamt porträtt av hur det är att leva som kvinna i Nigeria. Det är inte 1800-tal vi pratar om heller, jag uppskattar att huvudpersonen är född kring 1960.

Obianuju och Gozie träffas i slutet av 70-talet. Han är perfekt, tycker hennes familj – men Uju själv är inte så säker. Men vad har hon att välja på? Egentligen har hon starka känslor för en annan man som hon känner via sina studier, men han kan aldrig accepteras av familjen då hans stam slogs på andra sidan i inbördeskriget.

Uju vill bli kvinna och hon vill bli accepterad av sin mamma. Därmed blir det bröllop. Och utåt sett är han ju perfekt…

Det finns fina skildringar av kvinnlig vänskap och ömsesidigt stöd här. Det finns mycket besvärliga mor-dotter-relationer också, ofta baserade på skam. Mödrarna stöttar inte sina döttrar som försöker ta sig från sina våldsamma män – för tänk på skammen det skulle dra över familjen.

Patriarkatet spelar nästan huvudrollen. Ingen är komplett utan en man, inte ens de unga kvinnor som haft privilegiet att kunna plugga skulle respekteras utan en man. En kvinna som inte kan få barn anses vara en man, en kvinna som inte kan föda söner åt sin man får finna sig i att han tar sig en andra fru eller skaffar en son ”på bygden”.

Det är tungt och man blir förbannad. Men det är en alldeles sagolikt bra debut. Jag älskar språket och beskrivningarna, gestaltningen och karaktärerna. En inblick i ett vardagsliv som på nästintill intet sätt liknar mitt eget. Och en gnista av tacksamhet för att jag slipper leva det livet.

Boken kan man köpa här.

Almost American girl av Robin Ha

Ha Chuna föddes i Seoul tidigt 80-tal. Hon växte upp med sin mamma, som försörjde dem genom sitt arbete som frisör, och Chuna fick tillbringa en stor del av fritiden i salongen. Folk tittade snett på dem då Chunas pappa stack när hon var bebis – en ensamstående mamma kan inte vara någon att räkna med.

När Chuna är i 14-årsåldern (skulle jag tro) reser hon och hennes mamma till Huntsville, Alabama, på ”sommarsemester”. Det visar sig att mamman hittat en koreansk-amerikansk man som hon nu bestämt sig för att gifta sig med – de ska alltså stanna i USA.

Chuna blir nu Robin (fast hon inte ens kan uttala sitt nya namn), och har svårt att anpassa sig till det nya livet, vilket man verkligen kan förstå. Hon sätts i vanlig skola där hon inte kan göra sig förstådd eller förstå, hennes nya styvsyskon och styvkusiner är hemska mot henne och hon är fruktansvärt arg på sin mamma.

En dag vänder det – när mamman efter att de inte talat med varann på en vecka tar med Chuna till en seriebutik där de håller kurser för unga som vill bli tecknare. Chuna har alltid varit intresserad av serier, såväl manga som koreanska varianten manhwa, och nu får hon äntligen en chans att hitta likasinnade.

Almost American Girl är en grafisk memoar, om att bli uppryckt med rötterna och planterad på en helt ny plats där man inte alls verkar kunna växa och frodas – förrän rätt miljö och näring tillförs. För det blir bra, hur omöjligt det än verkar i början.

En otroligt fin, varm och rörande grafisk roman. Och vackert tecknad, förstås! Robin Ha har även gjort koreanska kokböcker i tecknad serie-form vilket låter väldigt kul!

Boken kan man köpa här. Detta inlägg publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

I Korea 1943 jobbar Hana, liksom kvinnorna som gått före henne, som djuphavsdykare. När några japanska soldater får syn på henne på stranden låter hon dem ta henne med sig till sin militärbordell – allt för att skydda sin lillasyster. Närmare 70 år senare kämpar lillasystern, Emi, fortfarande med att hantera uppoffringen systern gjorde för henne. Nu är det dags att konfrontera det förflutna. Deras historier berättas parallellt.

Bitarna om Hana är helt fruktansvärda att läsa. Jag kände inte till så värst mycket om tröstekvinnorna, alla de kvinnor som blev sexslavar åt japanska soldater under andra världskriget. Det är gräsligt hemskt och för tankarna till den fantastiska Girls burn brighter som jag läste förra sommaren. Bitarna om Emi känns väldigt triviala i sammanhanget tycker jag. Mest som utfyllnad och inte speciellt intressanta – de hade kunnat vara färre och mer introspektiva än de är.

Ojämnt, alltså. Hade det inte varit en bokcirkelbok hade jag antagligen inte orkat läsa ut den, eftersom hälften är så hemskt och hälften ganska tråkigt. Men det blir ett fint slut!

Boken kan man köpa här.

P.S. Jag gillar dig fortfarande (To all the boys I’ve loved before, #2) av Jenny Han

Jenny Han är en koreansk-amerikansk författare, uppvuxen i Virginia, som gjort sig berömd som YA-författare. Första trilogin börjar med Sommaren blev vacker och andra trilogin handlar om Lara Jean Song Covey, och börjar med Till alla killar jag har gillat.

Detta är andra boken om Lara Jean. Hon och systrarna Margot och Kitty är mestadels uppvuxna med (den amerikanske) pappan då deras (koreanska) mamma är död. Mycket tonårstrassel och väldigt mycket bakverk, men inte alls så mycket om det koreanska arvet och traditionerna som jag hade för mig att första boken innehöll. I början firas det dock nyår, med traditionella koreanska kläder och sedvänjor, men sedan blir det inte så mycket mer av den varan.

Underhållande är det hur som helst, och jag undrar fortfarande om det är en slump att systrarna heter Margot och Kitty – Anne Franks syster hette ju Margot och hennes dagbok Kitty. Inte för att det finns några särskilda paralleller mellan Lara Jean och Anne Frank men… random annars?

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur under vår Sydkorea-månad. Boken kan man köpa här.

Första boken läste jag 2018 och har skrivit om den här.

Kim Jiyoung, born 1982 av Cho Nam-Joo

Kim Jiyoung är en vanlig, medelklasskvinna i Seoul. Hon har haft en bra jobb som marknadsförare men har just slutat arbeta för att ta hand om sin dotter på heltid – som många koreanska kvinnor förväntas göra.

Efter en tid börjar hon uppvisa märkliga symtom – hon börjar imitera andra kvinnor, levande och döda och somliga som hon aldrig ens känt. När hon faller djupare in i denna psykos skickar hennes man iväg henne till en psykiater, och boken består således av Jiyoungs berättelse om sitt liv.

Män har alltid favoriserats. Ganska kort innan Jiyoung föddes var det fortfarande vanligt att man aborterade flickfoster, och gjorde man inte det firade man inte direkt en dotter i familjen. Nästa gång, ska du se, blir det säkert en son.

Hemma var lillebror viktigast, i skolan tvingades flickorna ha strikt uniform medan pojkarna var mycket friare. I vuxen ålder sätter manliga kollegor upp kameror på damtoaletterna och lägger upp bilderna på nätet. Och när det väl är dags att få barn är det som sagt förväntat att en kvinna ger upp sin karriär.

Under berättelsens gång moderniseras Sydkorea – åtminstone på pappret. ”Familjeplaneringen” där man siktar på söner överges och nya lagar om diskriminering kommer på plats. Men vilken skillnad gör det egentligen i praktiken?

Mycket snyggt om feminism och förtryck som ibland gömmer sig bakom tradition. Att Jiyoung börjar tala och agera som kvinnor som gått före henne är en tjusig metafor kring hur Cho Nam-Joo egentligen skriver om alla kvinnor. En viktig och väldigt bra roman. 

Boken kan man köpa här.

The weekend av Charlotte Wood

I The Weekend samlas tre kvinnor, Jude, Wendy och Adele i sin gemensamma vän Sylvies hus som nu efter hennes död ett knappt år tidigare ska tömmas och städas inför försäljning. Jude är före detta krögare, Wendy intellektuell debattör och lärare och Adele bedagad teaterskådis. De är diametralt olika och det blir tydligt redan på väg dit. Det är även tydligt att det var Sylvie som höll dem alla samman – nu har de väldigt lite gemensamt.

Det handlar mycket om åldrande, självkänsla, det förflutna och det potentiellt kommande. Mycket av berättelsen sker helt och hållet i kvinnornas huvuden – när de väl interagerar är det skavigt. Boken utspelar sig under julhelgen och det är alltid lite märkligt att tänka på att det är högsommar på julafton på södra halvklotet tycker jag.

Med i berättelsen finns också Wendys gamla hund Finn, som inte är välkommen inomhus om Jude får bestämma (och det gör hon oavsett). Han är döv och halvblind och vankar av och an, av och an. Alla vet att det humana vore att låta honom somna in men det känns helt omöjligt för Wendy. Finn blir en sorts metafor för vänskapen kvinnorna emellan, som kanske egentligen gjort sitt – men…

Det händer några större saker i boken men främst är det ganska långsamt, utan att för den sakens skull bli tråkigt. Jag tyckte mycket om den, även om den inte är så himla peppig kring det där att bli äldre…!

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

The Mother-in-Law av Sally Hepworth

Sally Hepworths Svärmodern säljs som en spänningsroman, men jag vet inte riktigt om jag skulle placera den rakt av i det facket. Detta är en relationsroman, förvisso med död och elände men framför allt handlar det om en familj, där det finns mycket kärlek och omtanke men också enormt mycket sår och skav.

Lucy Goodwin är hemma med sin familj – maken Ollie och barnen Archie, Harriet och Edie – när polisen kommer till dem en kväll. Ett tydligt tecken på dåliga nyheter, och det visar sig att hennes stenrika svärmor Diana har hittats död i sitt stora tjusiga hus. Bredvid henne ligger en tom flaska med ett gift som man bara kan få tag på på de mörkare delarna av internet. Ett självmordsbrev har hittats – men det låg i en skrivbordslåda istället för på en plats där det enkelt skulle hittas. Något är lurt.

Berättelsen kommer i flera tidsperspektiv – ”Past”, som dels berättas kronologiskt från när Lucy och Ollie träffades tio år tidigare, men dels från Dianas tid som ung vuxen.

”Follow the money”, brukar man säga, och detta handlar väldigt mycket om pengar. Både Ollie och Lucy och Ollies syster Nettie och hennes man Patrick, är i skriande behov av just pengar. Ollie för att kunna köpa ett litet hus åt sin växande familj och senare för att rädda sitt företag – Nettie för att få det hon önskar mer än något annat – ett barn. Deras pappa Tom, jovialisk och ganska mjuk, är mer än villig att skjuta till pengarna som han och Diana har i överflöd men Diana sätter sig på tvären. Hon tycker att man ska kämpa för att få det man vill ha, och att det sämsta hon kan göra för sina barn är att hjälpa dem ekonomiskt – för hur ska de lära sig något om de får allt serverat?

Spännande – nja, det vet jag inte om det är, riktigt. Däremot är det en väldigt medryckande berättelse om familj, girighet, diametralt olika sorters kärlek och desperation. Jag gillade den! Har tidigare läst Familjen i huset bredvid av samma författare och var ganska svalt inställd till den, så Svärmodern blev något av en positiv överraskning.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

The wife and the widow av Christian White

Kate Keddie och dottern Mia väntar ivrigt på John som ska komma hem till Melbourne efter två veckor på konferens i London. De pratade med honom på Skype innan han åkte, de kollar och dubbelkollar att de har rätt information om hans flight men han dyker inte upp. Hans föräldrar vet ingenting, och när Kate ringer till hospicet där John jobbar som läkare berättar de att han de facto inte jobbat där på tre månader. Polisen kopplas förstås in, men Kate och hennes svärfar åker till Belmont, en ö utanför Melbourne som man bara kan nå med färja, för att följa upp om John mot all förmodan skulle ha åkt till sommarhuset där. Det är just det han har, det är där han hittas död och i huset har han inrett ett rum så att det ser ut som det hotellrum han Skypat från. Room service-meny och hela baletten.

Belmont kokar av turister på sommaren men under vintern, är det stendött. En familj som bor året runt är Abby och Ray med barnen Lori och Eddie. Abby stoppar upp djur på fritiden och jobbar deltid i öns mataffär, medan Ray är en slags vaktmästare för hela ön. Livet tickar på. En dag gör Abby en chockerande upptäckt i garaget, och därifrån in i en konfrontation av bevis, skuld och lojalitet.

Jag kan omöjligt gå in på varför detta är en så otroligt smart roman. Det är tydligt att det har krävts mycket stötande och blötande för att landa precis rätt i vad som berättas när, och hur, och varför. Trots den komplexiteten är det en snabbläst bladvändare – som en spänningsroman gärna ska vara. Kul med en miljö som är varken stad eller outback. De karaktärer jag gillar bäst är inte de som är mest sympatiska vilket är effektivt i spänningsgenren.

Jag blir nyfiken på att läsa Christian Whites debut, The Nowhere Child, efter denna mycket goda läsupplevelse!

Boken kan man köpa här. Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.