The weekend av Charlotte Wood

I The Weekend samlas tre kvinnor, Jude, Wendy och Adele i sin gemensamma vän Sylvies hus som nu efter hennes död ett knappt år tidigare ska tömmas och städas inför försäljning. Jude är före detta krögare, Wendy intellektuell debattör och lärare och Adele bedagad teaterskådis. De är diametralt olika och det blir tydligt redan på väg dit. Det är även tydligt att det var Sylvie som höll dem alla samman – nu har de väldigt lite gemensamt.

Det handlar mycket om åldrande, självkänsla, det förflutna och det potentiellt kommande. Mycket av berättelsen sker helt och hållet i kvinnornas huvuden – när de väl interagerar är det skavigt. Boken utspelar sig under julhelgen och det är alltid lite märkligt att tänka på att det är högsommar på julafton på södra halvklotet tycker jag.

Med i berättelsen finns också Wendys gamla hund Finn, som inte är välkommen inomhus om Jude får bestämma (och det gör hon oavsett). Han är döv och halvblind och vankar av och an, av och an. Alla vet att det humana vore att låta honom somna in men det känns helt omöjligt för Wendy. Finn blir en sorts metafor för vänskapen kvinnorna emellan, som kanske egentligen gjort sitt – men…

Det händer några större saker i boken men främst är det ganska långsamt, utan att för den sakens skull bli tråkigt. Jag tyckte mycket om den, även om den inte är så himla peppig kring det där att bli äldre…!

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

The Mother-in-Law av Sally Hepworth

Sally Hepworths Svärmodern säljs som en spänningsroman, men jag vet inte riktigt om jag skulle placera den rakt av i det facket. Detta är en relationsroman, förvisso med död och elände men framför allt handlar det om en familj, där det finns mycket kärlek och omtanke men också enormt mycket sår och skav.

Lucy Goodwin är hemma med sin familj – maken Ollie och barnen Archie, Harriet och Edie – när polisen kommer till dem en kväll. Ett tydligt tecken på dåliga nyheter, och det visar sig att hennes stenrika svärmor Diana har hittats död i sitt stora tjusiga hus. Bredvid henne ligger en tom flaska med ett gift som man bara kan få tag på på de mörkare delarna av internet. Ett självmordsbrev har hittats – men det låg i en skrivbordslåda istället för på en plats där det enkelt skulle hittas. Något är lurt.

Berättelsen kommer i flera tidsperspektiv – ”Past”, som dels berättas kronologiskt från när Lucy och Ollie träffades tio år tidigare, men dels från Dianas tid som ung vuxen.

”Follow the money”, brukar man säga, och detta handlar väldigt mycket om pengar. Både Ollie och Lucy och Ollies syster Nettie och hennes man Patrick, är i skriande behov av just pengar. Ollie för att kunna köpa ett litet hus åt sin växande familj och senare för att rädda sitt företag – Nettie för att få det hon önskar mer än något annat – ett barn. Deras pappa Tom, jovialisk och ganska mjuk, är mer än villig att skjuta till pengarna som han och Diana har i överflöd men Diana sätter sig på tvären. Hon tycker att man ska kämpa för att få det man vill ha, och att det sämsta hon kan göra för sina barn är att hjälpa dem ekonomiskt – för hur ska de lära sig något om de får allt serverat?

Spännande – nja, det vet jag inte om det är, riktigt. Däremot är det en väldigt medryckande berättelse om familj, girighet, diametralt olika sorters kärlek och desperation. Jag gillade den! Har tidigare läst Familjen i huset bredvid av samma författare och var ganska svalt inställd till den, så Svärmodern blev något av en positiv överraskning.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

The wife and the widow av Christian White

Kate Keddie och dottern Mia väntar ivrigt på John som ska komma hem till Melbourne efter två veckor på konferens i London. De pratade med honom på Skype innan han åkte, de kollar och dubbelkollar att de har rätt information om hans flight men han dyker inte upp. Hans föräldrar vet ingenting, och när Kate ringer till hospicet där John jobbar som läkare berättar de att han de facto inte jobbat där på tre månader. Polisen kopplas förstås in, men Kate och hennes svärfar åker till Belmont, en ö utanför Melbourne som man bara kan nå med färja, för att följa upp om John mot all förmodan skulle ha åkt till sommarhuset där. Det är just det han har, det är där han hittas död och i huset har han inrett ett rum så att det ser ut som det hotellrum han Skypat från. Room service-meny och hela baletten.

Belmont kokar av turister på sommaren men under vintern, är det stendött. En familj som bor året runt är Abby och Ray med barnen Lori och Eddie. Abby stoppar upp djur på fritiden och jobbar deltid i öns mataffär, medan Ray är en slags vaktmästare för hela ön. Livet tickar på. En dag gör Abby en chockerande upptäckt i garaget, och därifrån in i en konfrontation av bevis, skuld och lojalitet.

Jag kan omöjligt gå in på varför detta är en så otroligt smart roman. Det är tydligt att det har krävts mycket stötande och blötande för att landa precis rätt i vad som berättas när, och hur, och varför. Trots den komplexiteten är det en snabbläst bladvändare – som en spänningsroman gärna ska vara. Kul med en miljö som är varken stad eller outback. De karaktärer jag gillar bäst är inte de som är mest sympatiska vilket är effektivt i spänningsgenren.

Jag blir nyfiken på att läsa Christian Whites debut, The Nowhere Child, efter denna mycket goda läsupplevelse!

Boken kan man köpa här. Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Denna text – nu med några tillägg – publicerades först på Kaffe & Kultur.

Jag borde ju ha kunnat räkna ut med knäna att en bok med titeln Jag utan dig skulle vara lite väl melodramatisk och sentimental. Och det hade jag nog förvisso, men jag bestämde mig ändå för att läsa Kelly Rimmers roman. Den säljs in till typ ”den som gillar David Nicholls”, och det gör jag ju. (Men man kan ju passa på att minnas att det finns mer än En dag som är läsvärt i hans författarskap. Jag vill gärna slå ett slag för Starter for ten, Sweet sorrow och Us, som ju blev en utmärkt tv-serie häromsistens.)

Jag sögs väl ändå in så smått av just detta och att det lät lite kul med Sydney.

Och det är ju lite trevligt. Reklamaren Callum får syn på miljörättsadvokaten Lilah på färjan från Manly in till stan, och undrar varför i hela friden hon inte har några skor på sig. Det leder till middag och en natt tillsammans och därefter en lite udda relation där Cal är rätt klängig och Lilah försöker hålla honom på avstånd. Redan från baksidestexten vet läsaren om att det handlar om sjukdomssymptom som hon fasat för och nu försöker ignorera, men som inte kan leda till något annat än förtvivlan i slutändan.

Ofta har jag inget emot att inte gilla huvudpersoner sådär värst, det kan pigga upp – men i en sådan här roman hade det hjälpt om någon av dem skapade lite värme. Callum är klängig och oföretagsam, Lilah och hennes smått militanta inställning till somliga saker är jättetjatig.

Med detta sagt så vet jag att den är älskad av många och att många fler kommer att falla pladask och tycka att den är oerhört romantisk och vacker. Det är inget fel på språk eller beskrivningar. Jag föll bara inte för den alls och hade det inte varit för Australien-temat hade jag nog inte läst klart.

Boken kan man köpa här.

Take three girls av Cath Crowley, Fiona Wood och Simonne Howell

Take three girls är ett samarbete mellan de tre australiensiska författarna Cath Crowley, Fiona Wood och Simmone Howell, som mot en fond av ett socialt media-konto med skvaller om skolelever blir oväntade vänner. Japp – det låter väldigt likt Fula tjejer-trilogin av Lindbäck, Bjärbo och Ohlsson. Men var lugna – de kom ut nästan exakt samtidigt och har inte mer än så med varandra att göra. Men det är ett lustigt sammanträffande ändå.

Kate, Clem och Ady går alla på samma privatskola, St Hildas i en förstad till Melbourne. Kate och Clem är internatelever, Ady bor med sin familj i ett tjusigt hus i närheten. De har alla sina ”platser” – Kate spelar cello, Clem är simmare och Ady är poppistjejen med ett stort intresse för att skapa kläder.

När St Hildas och systerskolan för pojkar drabbas av skvaller från ett riktigt elakt socialt media-konto agerar St Hildas genom att införa wellness-lektioner som ska verka stärkande för självkänslan och väcka reflektioner. Tack vare att de har lika långa tummar (!) hamnar de tre tjejerna i samma grupp och ska göra diverse uppgifter tillsammans under terminen.

Vänskapen utvecklas genom oväntade händelser och det finns en otroligt fin karaktärsutveckling hos alla tre. Det finns mycket humor och lite collegefilmkänsla, men det är också en väldigt fin berättelse om drömmar, ambitioner, förväntningar och besvikelser. Mysig läsning icke utan djup!

Detta inlägg publicerades först på Kaffe och Kultur. Boken kan man köpa här!

Happísland: The short but not too brief tale of a Swiss spy in Iceland av Cedric H Roserens

I Schweiz uppstår stor oro när island kommer högre i rankningen över världens lyckligaste folk. Hur ska detta lösas?

Den högt uppsatte spionen Hans-Ueli Stauffacher skickas dit för att ta reda på vad det är som gör islänningarna så nöjda med livet. En gång i månaden ska han rapportera, förklätt i brev till sin mamma Trudi.

Cédric H Roserens är en schweizisk globetrotter och reseskribent och har i sin lilla bok om Hans-Uelis upplevelser fått till en alldeles utmärkt trevlig och humoristisk introduktion till Island. Eftersom den sträcker sig över ett år får ”mamma” höra om allt från väder till högtider, traditioner, mat och historia och förstås jämförelser mellan länderna. Så mysig lyssning!

Det finns en bok till i serien som heter Fantasviss, där Sigmundur Sig Sigmundsson skickas till Schweiz. Jag måste nog faktiskt lyssna på den med.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

You be mother av Meg Mason

Abi, en ung kvinna med en lång tuff tid bakom sig, reser till Sydney med sin pyttebaby för att återförenas med lillens pappa Stu, som Abi träffade när han var utbytesstudent i Croydon och hon jobbade på universitets kansli. Det var förstås allt annat än planerat men nu är det som det är.

De flyttar in i en liten lägenhet i en förort till Sydney som ägs av Stus föräldrar (hans mamma är gräslig, pappan gullig) och eftersom Stu både pluggar och jobbar och går till puben blir Abi ensam mycket med Jude (efter Thomas Hardys Jude the Obscure).

Hon promenerar och promenerar för att komma ut och göra något, vad som helst. Vid den lokala offentliga poolen träffar hon den äldre kvinnan Phyllida, som bor granne men i ett stort vackert hus. Trots flera utflugna barn är hon väldigt ensam efter att maken dött hastigt och de två kvinnorna formar en ovanlig vänskap, nästan som mor och dotter.

I London finns Phyllidas dotter Brigitta, som försöker göra sig ett namn som skådespelerska. Hon shoppar loss på mammans kreditkort och ger sig in i en affär med sin regissör, men när Phyllida får räkningen blir det inget mer med lyxliv, och när Brigitta slut måste resa tillbaks till Sydney blir hon dessutom av med skådisgiget.

You be mother är väldigt annorlunda från Masons förra roman Sorrow and bliss (Sorgen, lyckan, livet på svenska) men de har flera saker gemensamt. Oförglömliga karaktärer, svärta och humor, till exempel. You be mother är en sorts skicklig väv mellan genrer, den är rolig på ett mer uppenbart sätt men saknar verkligen inte djup.

Jag hade helt andra förutsättningar än Abi när vår dotter var pytte, men kan absolut identifiera mig med en hel del känslor kring att ha en alldeles ny bebis som man vill skydda med sitt liv, men samtidigt känner sig maktlös och vilsen. Otaliga ensamma vakna nätter kan – just då – skapa helt andra känslor parallellt med den omåttliga kärleken.

You be mother (eller vanligare, Shall I be mother?) är ett gammalt uttryck för att vara den som häller upp teet. Fyndig titel alltså och fyndiga är också de korta kapitlens titlar. Alla är citat ur kapitlet och mycket välfunna.

Denna text publicerades tidigare på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.

Arvet (Freyja och Huldar, #1 av Yrsa Sigurðardóttir

Arvet av Yrsa Sigurðardóttir inleds på ett synnerligen brutalt sätt. En småbarnsmamma mördas på ett sätt jag aldrig ens kunnat föreställa mig, och det enda vittnet är hennes lilla dotter som ligger gömd under sängen. Hennes småbröder har låsts in i sitt rum, men lyckas ta sig ut genom fönstret framåt morgonkvisten och påkalla uppmärksamhet. Polis på plats tror inte sina ögon, varken när de upptäcker kroppen och vad som hänt, men att ett barn befunnit sig i rummet när det skedde.

Barnahuset är en verksamhet där barn som utsatts för diverse hemskheter får stöd och omhändertagande och dit tar man flickan för att förhöra henne så skonsamt som möjligt. Reykjavikpolisen blir frustrerade – det går för långsamt – men chefen och tillika psykologen Freyja är stenhård. Barnets bästa först.

Hon blir inte mindre stenhård när utredningsledaren Huldar dyker upp – sist hon såg honom, i sin säng, kallade han sig Jonas och påstod sig vara snickare.

I en källare sitter Karl och sysslar med kortvågsradio. Han har inte så mycket annat att glädjas åt, men en kväll händer något. Han hör sitt eget personnummer läsas upp från en isländsk kanal. Vad sjutton kan detta vara?

Fler mord begås och de måste vara relaterade men hur hänger de ihop?

Detta är en synnerligen grotesk deckare men den känns väl researchad och lyckas även vara nästan finstämd vad gäller bemötandet av barnen. Barn är opålitliga vittnen, men när ingen annan möjlighet finns att bygga någon form av utredning finns heller inga alternativ.

Arvet är första boken i en serie om Huldar och Freyja och jag kan absolut tänka mig att läsa vidare. Det är inget litterärt mästerverk men det är väldigt smart och vansinnigt spännande.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

The Book of Mother av Violaine Huisman

The Book of Mother av Violaine Huisman är en av de bästa böcker jag läst i år. En otroligt vacker och hemsk skildring av två döttrar och deras mamma med bipolär sjukdom, berättad dels i första person av yngsta dottern Violaine, dels i andra person om mamman Catherine, hennes uppväxt, ungdom och vuxenliv.

Violaines berättelse är mycket klarsynt från ett barns perspektiv. Hon berättar från början att hennes mamma är ”galen”, och att tv-sändningarna av Berlinmurens fall påminner om hennes mamma, som vid berättelsens start har blivit inlagd på sjukhus. Catherine är mamman som berättar för döttrarnas vänner om sex och som dansar Svansjön i vardagsrummet – men även mamman som dödar en hundvalp och kör bil i fel riktning och krockar med barnen i bilen på Champs-Elysées.

Berättelsen om Catherines liv är riktigt jobbig att läsa – hon blir gång på gång utsatt för hemskheter och får aldrig bearbeta sina trauman och upplevelser. Allt sker i ett glamouröst Paris, men i Paris finns också mörka och skitiga katakomber.

Så – tuff läsning, men spektakulärt vackert skrivet spetsat med kolsvart humor. Rekommenderas varmt!

Boken var med på långa listan för Man Booker Prize 2022.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe och Kultur.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.