Macmillan – Stories from the city, stories from the sea

Picture you dead (Roy Grace, #18) av Peter James

Jag förbeställde Picture you dead till Kindle så fort det gick – sådant kan man inte sitta och vänta i bibliotekskö på och jag kan verkligen inte köpa fler böcker. (Jag har även förbeställt sista boken om Ruth Galloway.) Rensade kring 20 papperskassar när jag flyttade förra hösten och det är ändå ganska fullt överallt här. Därmed – e-böcker och bibblan. Gärna e-böcker från bibblan, men deras leverantörer är inte alltid så välsorterade. Hur som helst hade jag nästan glömt vilket datum den skulle komma så det blev en glad överraskning när den ramlade in!

Picture you dead handlar om konstvärlden, vilket är lite ovanligt och spännande. Det finns förstås en hel rörelse med organiserad brottslighet kring dessa värdefulla ting som tavlor och andra konstverk är. Förfalskning finns i centrum.

Harry och Freya har som hobby att gå på bakluckeloppisar. De hyser förstås en dröm om att någon gång göra ett riktigt fynd, men hittills har det inte hänt. En söndag kommer de hem med en tavla som Harry vill ha för ramens skull. När han ska skära loss duken upptäcker han att det verkar finnas en annan målning under. Han hör av sig till en gammal kontakt som försörjer sig på att göra förfalskningar och får instruktioner för hur han, mycket försiktigt med tops och aceton, kan få fram tavlan som finns under. De får nys om att den kan tänkas vara värdefull och tar med sig den till en inspelning av Antikrundan – där de får bekräftat att den högst troligt är äkta, och blir eskorterade av säkerhetsvakter därifrån, för det kan hända att tavlan är värd många miljoner.

Samtidigt gräver Roy Grace och hans team i ett kallt fall från 2015. En konsthandlare hittades död i sin bil utanför sin herrgård i närheten av Brighton. Det finns en samlare som inte räds några metoder för att få lägga vantarna på det han vill ha. Just nu är det tavlan som Harry och Freya har – kanske var det 2015 något som Charlie Porteous hade.

Här är det mord och inbrott och förfalskningar och anlagda bränder om vartannat. Konstvärlden är inte bekant för Roy Grace, och denna delen av konstvärlden är absolut inte bekant för mig heller. Det blir väldigt intressant, vid sidan om att det som vanligt är spännande, välskrivet, klurigt och mycket brittiskt. Jag blir faktiskt aldrig besviken på en Roy Grace-bok. Detta är nummer 18 i serien och jag hoppas verkligen på många fler.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

Dead simple (Levande begravd)
Looking good dead (Ett snyggt lik)
Not dead enough (Långt ifrån död)
Dead man’s footsteps (Död mans fotspår)
Dead tomorrow (Den enes död)
Dead like you (Död som du)
Dead man’s grip (Död mans grepp)
Not dead yet (Till döds)
Dead man’s time (Döden kan vänta)
Want you dead (Tills döden för oss samman)
You are dead (Dödsmärkt)
Love you dead (Älska dig till döds)
Need you dead (Du måste dö)
Dead if you don’t
Dead at first sight
Find them dead
Left you dead

Left you dead (Roy Grace, #17) av Peter James

Jag får aldrig nog av böckerna om Roy Grace, verkar det som, och förbeställde denna till min Kindle så att den ramlade in på utgivningsdagens morgon, klockan 06:00. Kvällen därpå var jag klar, och då är detta ingen liten nätt historia (512 sidor som inbunden) – så det var ju tydligt att det var långhelg och dåligt väder = massor av lästid.

Kan den sjuttonde boken i en serie vara så himla bra, då? Ett rungande JA – detta var den bästa på ett tag tycker jag, och då har de andra inte varit dåliga på något vis. Så himla spännande och extremt intensivt, då det händer flera viktiga saker parallellt – även om jag hade önskat att utgången av somligt vore annorlunda. Men så är det ju.

Niall och Eden Paternoster är lite halvlyckligt gifta, men när vi träffar dem verkar de ha haft en trevlig söndag tillsammans. De har varit ute på en biltur och besökt en vacker gammal herrgård (nära den lilla staden Pulborough, där jag faktiskt varit några gånger) och Eden tjatar sig nu till att de ska stanna vid en stormarknad och köpa kattsand. Niall vill hem och se på rally, men går med på det. Men Eden kommer aldrig ut från affären igen och det finns inte ett spår efter henne.

Niall anmäler förstås hustrun försvunnen, men polisen måste förstås nästan utgå ifrån att han skyldig till hennes försvinnande och kanske till och med mord. Men det finns ingen kropp – och vi har ju varit med Niall från början. Hur har det gått till? Polisen hittar fler och fler ledtrådar som pekar på Niall som förövare och han har ingen möjlighet att försvara sig mot kalla fakta – även om han vet att de inte kan vara äkta.

Roy Grace och hans kollegor kallas förstås in för att ta hand om fallet, och Grace är med på kollegornas spår men kan ändå inte förstå hur det hänger ihop. Bevis och ledtrådar motsäger varandra och det blir bara mer och mer oförklarligt.

Som vanligt är Graces privatliv lika intressant som mordgåtan. Hustrun Cleo är gravid för andra gången, lille sonen växer så det knakar och store sonen är besvärligare än någonsin, tycker att allt vad skola och utbildning heter är nonsens och vill mest bara sitta hemma och gejma. Det är mycket att jonglera med vid sidan av ett krävande arbete – och mer ska det bli.

James skriver enkelt och rakt och det är lätt att hänga med. Det finns även en härlig torr brittisk humor som är närvarande större delen av tiden, vilket gör även de tyngre berättelserna lättare att hantera.

Jag gav denna 4,5 stjärnor på Goodreads – på vippen till en femma, alltså – och så bra är den verkligen. Boken finns att köpa här!

Absolute proof av Peter James

Vilken bok detta är. Jag vet verkligen inte var jag ska börja! Det visste jag knappt när jag började läsa heller – jag ville läsa den som inbunden men den var helt enkelt för tjock och tung för att jag riktigt skulle orka med det. Sagt och gjort – jag bytte språk och format och läste den istället på Storytel, på svenska.

Jag glömmer aldrig när jag läste Da Vinci-koden. Det var strax efter att den kommit ut i pocket i Storbritannien, jag hade besök från USA via Tyskland, en av mina äldsta vänner med kompis som fick sova i mitt rum och jag tog ett rum i kollektivet där den nye hyresgästen ännu inte flyttat in – så det måste ha varit hösten 2004. Sov är en överdrift, jag minns så väl att jag låg vaken praktiskt taget hela natten i en stenhård enkelsäng och kunde verkligen inte lägga ner boken.

Anledningen till att jag tar upp Da Vinci-koden här är att Absolute Proof handlar om ungefär samma sak, men i en annan tappning.

En frilansande reporter baserad i Brighton, Ross Hunter, får ett telefonsamtal en dag. Han tänker strunta i att svara, men beslutar sig av någon anledning för att göra det ändå. Det visar sig vara en man vid namn Harry Cook, som berättar att han har fått absoluta bevis på att Gud existerar. Hunter bestämmer sig för att träffa Cook och får information som han inte kan låta bli att titta närmare på, och det blir en fullständigt galen – men intressant – berättelse på närmare 600 sidor.

Här finns allt från Hunters erfarenheter som krigsreporter i Helmandprovinsen i Afghanistan, till en pengagalen TV-evangelist, till ett par munkar i olika kloster i Grekland och Sussex, en ateistisk vetenskapsmans livsverk, en bedagad komiker i USA och mycket, mycket mer. Vi rör oss från Afghanistan till Glastonbury till Brighton till Kalifornien via diverse andra platser och det är rafflande.

Det är också alldeles för långt och lite för invecklat för min smak. Jag förstår av efterordet att en del av berättelsen relaterar till ett telefonsamtal som Peter James själv fått, och som han och hans fru utforskat genom åren – vilket förstås bara det är väldigt spännande. Jag kan inte jättemycket om legenden kring den Heliga Graal (utöver det jag lärt mig ur Dan Browns bok) men det är ju på något vis kittlande att den kanske finns någonstans, inte alltför långt ifrån oss. Samtidigt är det ingenting som jag direkt lägger någon tankekraft vid – hade jag varit mer aktivt troende och intresserad av potentiella reliker hade jag förmodligen fallit pladask för denna boken.

Dock är inte detta – för mig – ett av Peter James bästa verk. Jag föredrar romanerna om Roy Grace och hans enskilda mer ”vanliga” spänningsromaner. Men – jag tog mig igenom den, vilket inte alltid händer när jag ställs inför 600 sidor text – vilket talar för att det fortfarande är en riktigt spännande story.

I follow you av Peter James

Som ni säkert vet är jag väldigt förtjust i Peter James serie om Roy Grace. För ett par år sedan kom jag ikapp med serien, och nu får jag ju vara så god och vänta ett år mellan varje bok. Tur då att det finns fristående romaner att sticka emellan med! Jag läste The House on Cold Hill förra hösten och var inte helt såld, men kommer troligen att läsa uppföljaren The Secret of Cold Hill innan nästa vår när jag räknar med och hoppas på en ny Roy Grace.

I follow you utspelar sig på Jersey, vilket är trevligt. Jag hade nöjet att besöka Jersey för ett par år sedan, vilket jag alltid drömt om, och har fortfarande platser och miljöer färska i minnet. Det är förstås extra effektfullt att placera en spänningsroman på en plats som är lagom klaustrofobisk – Jersey är ju inte pyttelitet, men det är ändå så att ”alla känner alla”, eller åtminstone att man känner igen folk.

Berättelsen tar sin början när Marcus Valentine, hyllad överläkare på Jersey General Hospital, är nära att köra på en joggare. Han blir som förtrollad när han får syn på henne, för Georgie Maclean påminner honom starkt om hans ungdomskärlek, Lynette, som avvisade honom på ett smärtsamt sätt. Hemma har han allt – en vacker och kärleksfull fru och tre barn som han älskar – men finns det en chans att detta är Lynette, och att de skulle kunna återuppta sitt förhållande?

Marcus blir som besatt av Georgie. När det visar sig att de rör sig i samma sociala cirklar blir det etter värre. Jag vill inte riktigt gå in djupare på handlingen, den behöver liksom upplevas utan att veta mer än så, men jag hade aldrig kunnat förutse vart den här berättelsen tar vägen. Men det är snyggt och elegant, det håller ihop, det är uppenbarligen mycket väl researchat och väl ihopknutet.

Jag gillar Peter James språk, det är lättläst utan att vara banalt, men jag irriterar mig på hans väldigt frikostiga användning av utropstecken. Jag försökte läsa delar av dialogen högt för mig själv och de är kanske inte så malplacerade som det kan kännas när man ser dem i skrift. Men det är irriterande ändå 😉 Men berättelsen är bra nog för att vara en av de bättre psykologiska spänningsromanerna jag läst i år – jag gillar att bli överraskad och lagom förfärad och det blir jag verkligen här.

Som en fotnot läste jag i efterordet att James funderade på att göra denna berättelse till en Roy Grace-bok, men att han bestämde sig för att han ville placera den på Jersey just av anledningen att livet på en ö är annorlunda och jag tror att han valde rätt där. En stor del av det som gör denna bok så bra hade nog inte riktigt passat i en ”vanlig” deckare.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

Find them dead (Roy Grace, #16) av Peter James

För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.

Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.

Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.

Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.

Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.