Etikett: 2022

Malma station av Alex Schulman

Alex Schulmans senaste roman har varit efterlängtad av många, inklusive mig. Jag har verkligen tyckt om böckerna han hittills skrivit om sin familj och med inspiration från sin familj (utom the one that must not be named, Att vara med henne etc.) men det känns kul att han nu kommer med en bok som står mer på egna ben.

¨Malma station utspelar sig på ett tåg till – japp – Malma station. Fem personer reser – en pappa och dotter, ett krisande par och en ung kvinna. De reser dock inte samtidigt – en resa sker på 70-talet, en tidigt 2000-tal och en kring nutid. De har med varandra att göra, men läsaren vet inte riktigt hur än. Det blir dock tydligt ganska snabbt hur det hänger ihop, men jag måste erkänna att jag rörde ihop det. Kanske är jag lite för trött på kvällarna för tidsperspektiv som hoppar fram och tillbaka.

Hur som helst. Historierna som lett fram till att dessa fem personer reser till Malma station berättas, lite i taget. De berättar om barndom och ensamhet och är så hemskt vemodiga och jag blir gråtfärdig flera gånger och lovar mig själv om och om igen att min egen dotter aldrig ska känna sig oönskad, eller övergiven, eller ensam eller shame:ad. Bitar av dessa historier spårar ur något. Jag förstår att det är för att skapa någon form av chock hos läsaren, men det kanske hade kunnat göras lite mer subtilt.

Det är alltid intressant att fundera över varför människor är som de är, och det är just det denna roman handlar om. En liten händelse kan påverka något långt fram i livet, en hastig ogenomtänkt reaktion, eller något ett barn råkar höra som hen inte borde. Det dysfunktionella som Schulman gjort sig känd för finns i allra högsta grad med här, och det är ju engagerande men kommer kanske inte riktigt fram så bra som i tidigare romaner. Det är lite för stökigt och det vackra språket Schulman har blir här svulstigt på samma sätt som Gardells prosa kan vara.

När jag lade ner boken kändes den som en solklar fyra, men nu vet jag ärligt talat inte vad jag tycker. Det har gått ett antal veckor nu eftersom jag är så plågsamt långsam med att få ur mig blogginlägg och ju mer jag tänker tillbaka desto mer inser jag att efter de tidigare mästerliga romanerna såsom Glöm mig och Bränn alla mina brev var Malma station något av en besvikelse. Den är inte dålig – den är bara inte lika bra.

Boken kan man köpa här.

Dör för dig av Ann Edliden

Vilma har lämnat Briljantgatan i Västra Frölunda (typ en kvarts promenad hemifrån mig!) för att flytta till Stockholm tillsammans med sin kille (en avdankad flickidol) Niklas – allt för att inte fastna och bli som sin mamma. Innan hon vet ordet av har hon blivit anställd som assistent och bff till Tess Dunckel, en privilegierad influencer som driver eget sminkmärke och tycker sig själv ha kämpat hårt – men nog har hon haft en del till godo genom sina rika föräldrar som är kända kulturprofiler och bor på Östermalm.

Nu ska Tess bli folkkär, och Vilma ska med på tåget. Visst är det glitter och glamour av och till, men långt ifrån alltid. Under en resa till franska rivieran med Tess familj händer något som binder Tess och Vilma samman ännu tightare, för nu har de en hemlighet som till varje pris måste stanna mellan dem.

En otroligt rolig och välskriven satir över influencervärlden. Jag tyckte att jag kunde identifiera precis vilka som varit förlagor till många av karaktärerna, men författaren själv kommenterade förklarande på Bloggbevaknings inlägg och vi ska visst inte vara så snabba att läsa in sådant alls. Men det kan ju vara lite kul att på egen kammare låta sig tänka så om några karaktärer, t.ex en poddarduo som jag verkligen vill tänka mig som Edvin Törnblom och Johanna Nordström.

Numera är jag inte så särskilt insatt i influencers i det allmänna facket Löwengrip/Bianca/Kenza/Margaux – men lite grann här och där kan man ju inte låta bli att snappa upp och detta känns som en knivskarp satir som dessutom är mycket smart och underhållande. Influencers, privilegium, klassklyftor och samtiden i stort. Mycket bra av Edliden! (Jag var även mycket förtjust i hennes förra roman, Någon annans tidsfördriv.)

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

The Family Remains (The Family Upstairs, #2) av Lisa Jewell

Våren 2020 kom The Family Upstairs av Lisa Jewell. Det var en hemsk tid i mitt liv, och en fängslande spänningsroman var precis vad jag behövde för att få en stunds respit här och där. Nu har uppföljaren kommit – The Family Remains. Jag visste inte ens att den var på gång så det var en trevlig överraskning. Det är en riktig bladvändare, och jag hade turen att hinna ligga en hel del i soffan en helg med den i knät.

En tidig morgon hittar en grupp personer som letar skatter på Themsens stränder ett paket som visar sig innehålla mänskliga kvarlevor. DCI Owusu kallas till platsen, och när han skickat benen på analys visar det sig att de har en koppling till den ouppklarade händelsen för trettio år sedan, när tre personer hittades döda på köksgolvet i ett stort hus i Chelsea.

Rachel Rimmer får ett samtal en tidig morgon om att hennes man Michael har hittats död i källaren i sitt hus på franska rivieran. Polisen vill att hon kommer dit, men hon vill absolut inte behöva svara på deras frågor om Michaels förflutna.

Lucy Lamb har äntligen flyttat tillbaka till London tillsammans med sina barn. De bor hos hennes bror, men är på vippen att köpa sitt första egna hus när brodern försvinner. Han var då, för trettio år sedan, besatt av en ung man – och nu vill han till varje pris leta upp honom. Han reser långt bort och gör sig okontaktbar.

Många mysterier alltså, som är sammanvävda på Lisa Jewells smarta sätt. Krypande spännande, och här liksom i första boken är relationerna människor emellan det absolut intressantaste. Det är komplicerat och besvärligt, skavigt och fullt med minst sagt otrevliga händelser i det förflutna. Snyggt.

Boken kan man köpa här.

The It Girl av Ruth Ware

För tio år sedan började Hannah Jones på Oxford, och blev kompis och rumskamrat med April Coutts-Cliveden. De kom från helt olika bakgrunder, Hannah en ganska enkel sådan, April dotter till en stenrik finansman. De formade ett litet gäng tillsammans med fyra andra – Will, Emily, Hugh och Ryan, och de sex blev oskiljaktliga under första terminen. I slutet på andra terminen gick Hannah in i Aprils rum och hittade sin vän mördad.

En vaktmästare, John Neville, dömdes för mordet då han setts i närheten av deras trapp på kvällen, och då han betett sig allmänt udda inne på college-området under terminerna som gått. (Jag har aldrig varit inne på ett Oxford-college, men jag har tillbringat en del tid som besökare på Trinity College i Cambridge och gissar att det är uppbyggt på ungefär samma sätt – en stor gräsmatta i mitten, och smala gamla trappuppgångar runt om med ett antal rum/små lägenheter i varje. Delade kök, toaletter och badrum.) Och så var det väl avklarat, kan man tänka. Tio år senare dör John Neville i fängelset.

Nu bor Hannah i Edinburgh med sin man. De väntar sitt första barn, och Hannah jobbar i en bokhandel. Ett ganska lugnt liv, som då och då avbryts av någon true crime-fantast eller poddare eller journalist som vill skriva om Aprils öde. Hannah tackar alltid nej och har lärt sig att radera alla mejl som kommer i det ärendet, trots att hon hemsöks av tankarna på April varenda dag. Men en dag dyker en journalist upp på hennes jobb. Han är vän till en i det gamla gänget, och har fått tag på nya bevis som pekar på att John Neville faktiskt var oskyldig.

Det gamla kompisgänget har haft sporadisk kontakt, men nu blir det dags att ta upp kontakten igen, för att verkligen prata igenom det som hände.

Jag gillar verkligen bitarna som handlar om Oxfordtiden innan mordet. Dark academia at its finest! Mycket underhållande och lite obehagligt. Delarna i nutid är lite segare, för boken är längre än den egentligen skulle behöva vara. Eventuellt hade nutidsdelen inte behövts alls, även om tanken på att en oskyldig man suttit fängslad i ett decennium förstås bringar lite andra aspekter till historien.

Jag tyckte, trots att romanen är för lång, att det var riktigt bra läsning. Ware skriver flyhänt och snyggt och jag fastnade verkligen för berättelsen – akaporr slår sällan fel.

Boken kan man köpa här.

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea och Niklas Stjärne är ett präktigt och ordentligt medelklasspar med två tonårsdöttrar som bor på Östermalm. (Gäsp.) Han jobbar som läkare och försörjer familjen, hon jobbar deltid på en välgörenhetsorganisation. En kväll tjafsar de om en hyfsat bagatellartad sak, Niklas sticker hemifrån och håller sig borta i flera dagar.

Bea sticker till Niklas familjs sommarställe på Gotland, dit de ändå varit på väg, med döttrarna. Svärföräldrarna har varit som föräldrar för Bea, så det känns som det naturligaste att göra. När hösten väl kommer visar det sig att Niklas inte har någon lust alls att jobba på äktenskapet – han har träffat en annan och vill skiljas.

Moa Herngren skriver bra om relationer, inte tu tal om den saken, men jag tycker inte att detta är en särskilt bra roman. Man måste som bekant inte gilla huvudpersonerna, men jag blir så irriterad på båda två. De får båda berätta ur sitt perspektiv, vilket är tur, för hade hela boken berättats av Bea hade jag aldrig läst ut den. Det känns som om alla hyllar den, men jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Bea är en självupptagen gnällspik, Niklas mesig och klyschig i sitt krisande.

En berättelse om en skilsmässa mellan ett par som varit ihop jättelänge är i sig ganska intressant, men detta är inte intressant för mig. Den är varken lång eller komplicerad men det tog tio dagar att läsa 348 sidor – det är ett tecken på hur trött på den jag blev.

Boken kan man köpa här.

Lågorna av Lina Bengtsdotter

I Lågorna, Lina Bengtsdotters senaste fristående roman, kommer vi åter till Västergötland och samhället Silverbro (ett lite lagom fyndigt kamouflage av Gullspång) – men det är alltså inte en i serien om polisen Charlie Lager. Det finns dock flera gemensamma nämnare utöver just den lilla västgötska orten – hemligheter och missbruk, till exempel.

Vega kommer till Silverbro, där hon växte upp, från London efter att ha fått ett desperat telefonsamtal från sin barndomsvän, Katja. Väl framme är dock Katja spårlöst försvunnen. Ingen vet vad som kan ha hänt, men ingen kan undgå att tänka på Katjas moster Sofia Lo, som försvann lika spårlöst för över trettio år sedan.

Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid, och det blir tydligt att Vega har fler intressen än att bara hitta sin gamla vän. Det finns hemligheter som inte får komma fram, och Katja måste hittas för att de ska kunna förbli dolda.

Ibland – ganska ofta ändå va – säljs böcker som spänningsromaner bara för att någon dör eller försvinner eller både och. Jag skrev om en bok på Kaffe & Kultur idag som jag absolut inte skulle klassa som en spänningsroman utan snarare en medryckande relationsroman och jag känner lite samma här. Det kanske inte är så spännande, men det är definitivt engagerande. Det är liksom inte det potentiella brottet som gör att man vill läsa vidare och få veta mer.

Bengtsdotter skriver mycket flyhänt och vackert, även när det handlar om smuts och skav och sår. Det är effektivt att placera sådana här romaner på mindre orter – för mig väcker det (som jag skrivit om många gånger förut) en slags klaustrofobi. Jag står inte ut med tanken på att bo någonstans där alla känner alla och alla vet vad alla gör och har gjort och det gör läsupplevelsen alltmer intensiv. Bra!

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker av Lina Bengtsdotter:

  1. Annabelle
  2. Francesca
  3. Beatrice

Under samma tak av Christina Lindström och Jan Andersson

Under samma tak är en urtrevlig feelgood i Göteborgsmiljö. Jag läser inte jättemycket feelgood eller den sortens relationsromaner nu för tiden (no shade – jag har bara tröttnat lite grann på de där klyschiga böckerna med skrivstil på omslaget, en bild på en kvinna bakifrån och/eller en massa plotter med titlar som, till exempel om detta var en sådan bok, Den lilla lägenheten på Landsvägsgatan.) men det är väldigt trevligt när man ramlar över en som verkligen är bra.

Lisa har lämnat Luleå och sin bakgrund bakom sig. Nu dyker hon upp i Göteborg för att plugga inredning, med handväskan först, strama kläder och en stor ängslan för vad andra tycker. I hissen upp till lägenheten hon ska hyra träffar hon en stor lufsig kille och båda blir minst sagt förvånade när det visar sig att de hyrt samma lägenhet.

Frans är Lisas raka motsats – han jobbar med IT-support, spelar i rockband och är förtjust i hockey och bacon. Även han är på flykt från det som varit, på sätt och vis. Lägenheten han bodde i i Majorna har plötsligt blivit alldeles för tom, och han är i skriande behov av miljöombyte.

Det är allt annat än lätt att hitta bostad i Göteborg, så Lisa och Frans tvingas mer eller mindre att fortsätta bo ihop tillsvidare. Frans erbjuder sig generöst att sova i vardagsrummet bakom ett draperi och de utvecklar trots sina tydliga olikheter, efter en lite besvärlig framkörningsperiod, ett slags trivsam symbios.

Den fortsatta handlingen går jag inte in på, för jag tycker att du ska läsa själv. Men du kan förvänta dig ljuvliga bilder av Göteborg (jag är mycket svag för fina skildringar av min hemstad) och massor av härliga musikreferenser. Jättemysig och väldigt rolig läsning. På Instagram rekommenderade jag att man läser den liggande på soffan och det kvarstår. Skulle kunna bli tv-serie! Hoppas kan man alltid.

Boken kan man köpa här.

A likely lad av Peter Doherty med Simon Spence

Berättelsen om Pete Dohertys liv är deppig. Uppvuxen som ”army brat”, familjen flyttade runt mycket och han hamnade tidigt i dåligt sällskap och började med droger. Musiken tog stor plats förstås, han var bara 23 år när Libertines slog igenom och därifrån var det ju upp och ner och högt och lågt åt alla håll. Man blir lite utmattad av att läsa om det får jag säga.

Det är dock tydligt att Pete är intelligent. Han skriver fantastiskt bra, och kan få somliga av de deppigaste knarkhistorierna att bli ganska underhållande. Jag hade väl lite koll på honom så länge jag bodde i England, tabloiderna var väldigt förtjusta i att skriva om honom (särskilt när han var ihop med Kate Moss förstås) men det riktiga kaoset kom senare – som när han rymde från en rehabklinik i Thailand och diverse andra galna historier.

Boken är alltså mycket välskriven, ganska underhållande och delvis gräslig. Man blir helt snurrig ibland av att försöka hänga med i vad som händer, var och hur och när – men det går faktiskt rätt bra att hoppa över bitar också. Så roligt är det inte att läsa om knark och slagsmål för många sidor i rad. Absolut läsvärd, dock! Och absolut en insikt i vad beroendesjukdomen betyder.

Boken kan man köpa här. Simon Spence, som skrivit flera musikbiografier, har deltagit i skrivandet av boken men som jag förstår det mest som redaktör. Han kan inte ha haft ett lätt jobb 😉

Fotnot: I början av karriären, innan det spårade ur alldeles, fanns Doherty i periferin av min bekantskapskrets då min dåvarande sambo fotade Libertines mycket när han försökte slå sig fram som musikfotograf. Jag träffade honom aldrig förutom hastigt på någon spelning men även utan det var Doherty på något vis en del av livet ett kort tag. Så här 20 år senare tror jag inte att det färgar min uppfattning om boken.

You be mother av Meg Mason

Abi, en ung kvinna med en lång tuff tid bakom sig, reser till Sydney med sin pyttebaby för att återförenas med lillens pappa Stu, som Abi träffade när han var utbytesstudent i Croydon och hon jobbade på universitets kansli. Det var förstås allt annat än planerat men nu är det som det är.

De flyttar in i en liten lägenhet i en förort till Sydney som ägs av Stus föräldrar (hans mamma är gräslig, pappan gullig) och eftersom Stu både pluggar och jobbar och går till puben blir Abi ensam mycket med Jude (efter Thomas Hardys Jude the Obscure).

Hon promenerar och promenerar för att komma ut och göra något, vad som helst. Vid den lokala offentliga poolen träffar hon den äldre kvinnan Phyllida, som bor granne men i ett stort vackert hus. Trots flera utflugna barn är hon väldigt ensam efter att maken dött hastigt och de två kvinnorna formar en ovanlig vänskap, nästan som mor och dotter.

I London finns Phyllidas dotter Brigitta, som försöker göra sig ett namn som skådespelerska. Hon shoppar loss på mammans kreditkort och ger sig in i en affär med sin regissör, men när Phyllida får räkningen blir det inget mer med lyxliv, och när Brigitta slut måste resa tillbaks till Sydney blir hon dessutom av med skådisgiget.

You be mother är väldigt annorlunda från Masons förra roman Sorrow and bliss (Sorgen, lyckan, livet på svenska) men de har flera saker gemensamt. Oförglömliga karaktärer, svärta och humor, till exempel. You be mother är en sorts skicklig väv mellan genrer, den är rolig på ett mer uppenbart sätt men saknar verkligen inte djup.

Jag hade helt andra förutsättningar än Abi när vår dotter var pytte, men kan absolut identifiera mig med en hel del känslor kring att ha en alldeles ny bebis som man vill skydda med sitt liv, men samtidigt känner sig maktlös och vilsen. Otaliga ensamma vakna nätter kan – just då – skapa helt andra känslor parallellt med den omåttliga kärleken.

You be mother (eller vanligare, Shall I be mother?) är ett gammalt uttryck för att vara den som häller upp teet. Fyndig titel alltså och fyndiga är också de korta kapitlens titlar. Alla är citat ur kapitlet och mycket välfunna.

Denna text publicerades tidigare på Kaffe & Kultur. Boken kan man köpa här.