Oh my god what a complete Aisling av Emer McLysaght och Sarah Breen

Det kändes kul att läsa något lite skojigt under vår irländska månad på Kaffe & Kultur och jag hittade Oh my god what a complete Aisling på min Goodreadslista som jag gjorde en rejäl rensning på i samma veva. Kul att prova något nytt och detta är frukten av en Facebookgrupp som, som jag förstår det, handlar om stereotyper kring irländska unga kvinnor från landet, som pendlar till Dublin men bor kvar hemma, alternativt åker hem till familjen varje helg. Som är försiktiga med pengar, aldrig provat sushi och är ganska lätta att imponera på.

Vår Aisling heter just Aisling och uppfyller de flesta av dessa kriterier. Eller alla, egentligen. Hon sover över hos sin pojkvän varje tisdag och torsdag, jobbar på ett pensionsföretag, går ut varje lördag med sin betydligt vildare väninna Majella och vill väldigt gärna gifta sig. Det hör väl till efter såpass många år?

När en semesterresa till Teneriffa inte slutar som hon tänkt sig – med ett romantiskt frieri på stranden – dumpar hon sin kille och bestämmer sig för att flytta in i sin kollega Sadhbhs tjusiga lägenhet med henne och den mystiska Elaine. Nu minsann, nu ska det hända grejer.

Det är en charmig bok, det måste jag säga. Berättelsen om när Aisling går på Berghain är så vansinnigt rolig att jag skrattade så tårarna rann på bussen. Inte för att jag har varit på Berghain eller ens skulle tänka tanken så jag ska väl inte säga något, men ja, det är otroligt bra. Jag läste en hel del sådana här böcker, alltså skojig feelgood, under ett par år efter att jag pluggat färdigt för det var det jag liksom orkade ta mig igenom och inte genast kände ett behov av att analysera eller ett tvång att skriva uppsats om, men det var ett tag sedan nu (jag räknar inte in typ Marian Keyes i denna genre utan mer Jill Mansell och Sophie Kinsella). Och det var riktigt trevligt. Jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta med serien, men det är inte omöjligt att andan faller på.

Boken kan man köpa t.ex här.

Glass Houses av Louise Penny

Jag blev förvånad när jag upptäckte att det inte fanns fler översatta titlar i serien om Gamache – Glass Houses är ändå fem år gammal. Men det spelar ingen större roll, för biblioteket har e-böckerna och jag har undrat lite hur originaltexten sett ut när jag läst de svenska. Så det var ju bara trevligt.

Under den traditionella Halloweenmaskeraden i Three Pines dyker en okänd figur upp. Hen har på sig en stor svart kåpa som täcker ansiktet och det är väl egentligen ingen som noterar vederbörande just på festen – men efteråt händer något konstigt. Figuren står still ute på allmänningen, natt som dag och oavsett väder men säger inte ett ord och rör sig inte heller. Invånarna vänder sig till Gamache – nog måste han kunna göra något? Men nej – figuren begår inget brott, så han ser tiden an – och hoppas att hans värsta farhågor inte besannas.

Men figuren försvinner – och en död kropp hittas samma dag – klädd i den svarta kåpan.

Nio månader senare, under svettiga julidagar, hålls rättegången. Vi får faktiskt vara med på rättegången parallellt med berättelsen i november, vilket är mycket effektfullt – och skickligt skrivet av Penny, eftersom vi under hela rättegången faktiskt inte vet vem det är som är ställd inför rätta för mordet.

Och ja. Det är så himla bra. Så lagom spännande, så klurigt och som alltid, lärorikt. Det är inte utan att det blir lite nervöst när en serie kommit upp i 13 böcker (och jag vet att det finns ett gäng till) – håller de? Och ja, det gör de sannerligen. Jag kan inte få nog.

I september ges denna ut av Modernista som Hus av glas – men vill man inte vänta går det fint att köpa den engelskspråkiga boken här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem
  11. Det ondas väsen
  12. Summan av alla synder

The Missing Ones (DI Lottie Parker, #1) av Patricia Gibney

En vän tipsade mig om denna serie i samband med den irländska månaden, och jag är då inte sen att nappa på en rekommenderad deckare. Jag är glad att jag inte gjorde det denna gången heller.

En kvinna hittas död i en katedral i en stad mitt på (i?) Irland. Strax därefter hittas en ung man hängande i ett träd i sin egen trädgård. Båda offer har samma slarviga tatuering på benet. Detective Inspector Lottie Parker kallas in för att leda utredningen. Det finns bevisligen en koppling mellan offren, och spåren leder till St. Angela’s – ett gammalt barnhem i staden som Parker har en privat koppling till.

Hemmavid har hon det kämpigt. Hon är ganska nybliven änka och har tre barn att ta hand om, samt ett mer eller mindre vilande missbruk i bagaget. Relationen till mamman är snårig, och hon är ovillig att be om hjälp fast hon verkligen skulle behöva den.

Irlands historia av barnhem (och mor-och-barn-hem) är fruktansvärt mörk. Magdalene Laundries och liknande inrättningar har ju exponerats under senare år, och som ni säkert förstår eftersom spåren leder till ett katolskt barnhem så är det fruktansvärda saker som pågår. Jag är inte så känslig och kan läsa det mesta utan att bli alltför illa berörd, men bitvis är detta riktigt hemskt. Och säkert realistiskt – det är väl därför det är svårt att inte bli väldigt berörd.

Karaktärerna är väldigt välskrivna, och allt kring polisarbetet känns väldigt väl researchat (jag vet ju inte mycket själv, men det verkar trovärdigt). Kanske är jag lite trött på alla poliser med missbruk och bekymmer, men samtidigt börjar det kännas som om det hör till. En karaktär utan fel och brister hade ju inte heller känts så intressant. Jag fortsätter gärna med serien när tillfälle och tid ges.

Boken kan man köpa här eller hitta i en app nära sig, ty boken finns bara som e-bok och ljudbok på svenska. På engelska finns den dock som pocket.

If we were villains av M L Rio

Dark academia och akaporr är alltid attraktivt, och tittar du på en lista över ”böcker som liknar Den hemliga historien, som förstås är typexemplet, dyker numera If we were villains nästan garanterat upp. Och det är välförtjänt.

Oliver Marks har suttit i fängelse i tio år för ett mord som skedde på hans college. Det är mannen som såg till att han hamnade i fängelse som möter honom den dagen han släpps fri – poliskommissarie Colborne ska gå i pension, men först vill han få reda på vad som verkligen hände den där dagen.

För tio år sedan är Oliver en av sju studenter som studerar Shakespeare på ett litet elitcollege i Illinois. Eftersom de är så få är de mycket sammansvetsade och gör nästan allt tillsammans, och deras roller rent socialt följer de roller de ofta spelar i pjäserna som sattes upp. Hjälte, skurk, tyrann, förförerska, oskuldsfull flicka, statist. När rollsättarna skakar om fördelningen ställs allt på huvudet. Fester spårar ur, relationer förändras och till slut hittas en av dem död.

Jag är ett stort fan av Shakespeare och ett stort fan av en bra deckargåta, så detta funkar mestadels väldigt bra för mig. Det är dock lite för långt och ibland lite för pretentiöst. Det pretentiösa hör förstås hemma här, och jag har egentligen inte så mycket emot lite pretentioner, men ja, det kanske blev lite tjatigt då och då. Men det är en riktigt bra roman ändå.

Boken kan man köpa t.ex här.

Livsregler för en medelstor get av Ina Ekegård

I februari hade vi tema Grekland på Kaffe och Kultur, och när det var min tur att lämna förslag på böcker till Bokbubblarna sökte jag på ”Grekland” på Storytel och fick bland annat upp denna, som blev vald i omröstningen. Det var väl inte riktigt så mycket Grekland som jag hade hoppats eller som baksidestexten utlovade, men jag läste klart i alla fall. Det är lättläst och stundtals riktigt humoristiskt.

Det hela var lite stökigt för mig, men nu ska vi se: Julia och Adam jobbar på ett äldreboende, där den vresige Bernt bor. Han berättar som sitt barnbarn Elvira, som han skulle vilja få kontakt med, och när hon äntrar berättelsen kommer även hennes kompis Patrik, som har en cp-skada och sitter i rullstol, och hans kompis Anton, med vilken Patrik planerar en road trip till Grekland (den vi lovades i baksidestexten). Om det stannade här och berättelsen höll ihop hade det varit en sak, men jag håller med enligt O om att det kunnat bli flera böcker där karaktärerna fått ta plats med sina egna berättelser, nu blir det väldigt flaxigt men inte utan flera goda idéer. Jag hade gärna velat veta mer om Patrik och hans liv, och förstås om hans och Antons upplevelser i Grekland. Jag har inte kommit över speciellt mycket i litteraturen om funktionshindrade som i stort sett lever ”vanliga” liv men behöver assistans på heltid och jag tycker väldigt mycket om Patrik.

Boken kan man köpa t.ex här. Det är en fristående uppföljare till Schimpansen från Munkfors som handlar om Elviras mamma och utspelar sig många år tidigare.

Livet och barnet – om att överleva som någons mamma av Peppe Öhman

Jag tänker saxa precis vad jag skrev om denna bok på Instagram, för exakt en månad sedan. För att jag kan, och för att den lilla texten säger så mycket och blev väldigt betydelsefull för mig.

Idag har jag varit någons mamma i precis tre månader och igår morse läste jag ut Livet och barnet av Peppe Öhman med mitt eget lilla barn sovande på bröstet, hennes varma lugna andetag mot min kind och små små händer på mina nyckelben. Trygghet och lycka.

Så idylliskt är nu inte alltid livet som spädisförälder, och denna fina bok är en samling av ärliga, okonstlade texter kring livet innan man ens tänkt tanken att någon gång bli förälder, via när man träffar någon som man kan tänka sig att vara förälder tillsammans med, till chocken när man inser att man ska bli förälder och sedan faktumet att man nu ÄR förälder. Med allt vad det innebär.

Det var väldigt häftigt att läsa om tankar som jag själv haft – såväl sådant som är tufft som när man känner sig som en supermamma för att man lyckas lösa ett problem eller – som ikväll här hemma – få sitt lilla barn att glömma vad det nu var som orsakade så mycket skrik och istället börja skratta åt en föreställning av H-O-C-K-E-Y-låten med tillhörande dans vid skötbordet. Och att sedan få lyssna på henne när hon ligger på sin pappas axel och snackar lyckligt med en färgglad ljusslinga.

Rappt, varmt och rakt med mycket självdistans och humor. Strålande bra!

Härifrån, av mig

Praktika för blivande föräldrar: gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska

Jag kunde absolut ingenting om bebisar och föräldraskap när jag blev gravid. Hade knappt hållit i en bebis och absolut inte bytt en blöja eller hållit i en nappflaska. Man lär sig väldigt mycket genom att bara göra – just de tre sakerna ovan är jag numera expert på. Men det finns en faslig massa annat att lära sig, och jag tror att man gör rätt i att endast läsa på 1177.se och gärna att luta sig mot realistiska, icke dömande experter – såsom min husgudinna Agnes Wold. (Ja, jag vet att hon anses kontroversiell i många bebiskretsar men jag väljer att tro på henne.)

Här får man en sansad, enkel och stundvis rolig handbok i barnkunskap. Det finns ganska basic instruktioner om ett och annat, och det finns superintressanta faktaspäckade bitar om infektioner och bakterier och vaccin som läggs fram på ett sätt som man förstår. Så skönt! Man får även veta saker och ting om allergier, om vilka miljöer som bäst främjar barns immunförsvar och framför allt får man bekräftelse kring att det inte gör något att man inte hinner dammsuga speciellt ofta eller koka varenda nappflaska. Jag blev även glad av kapitlet om amning vs. flaskmatning.

Amning fungerade inte för mig och vår lilla, hon var inte särskilt intresserad av bröstet och det skapade bara frustration och stress hos oss båda och ångest hos mig. Så fort vi började med ersättning var lilla mätt och jag lugn – och så skapar det ju faktiskt mer jämlikhet i föräldraskapet. Och det finns inga belägg för att amning är speciellt mycket bättre för barnet än ersättning heller. Närhet och hudkontakt kan man ge ändå, och de där allra första dyrbara dropparna ”guldmjölk” fick hon i alla fall i sig. Hittills är hon både stark och pigg och klarade uppenbarligen av Covid-19 som en dans. Tack Agnes och Cecilia för att ni dämpar mitt dåliga samvete!

(Man ska för övrigt komma ihåg att denna är skriven innan pandemin. Just det där med att ta ut små bebisar i stora folksamlingar är kanske ingenting vi har rekommenderats att göra de senaste två åren…)

Boken kan man köpa här, om man som jag tror på vetenskapen 😉

En ljusets lek (Kommissarie Gamache, #7) av Louise Penny

Dagen är äntligen inne för Clara Morrows första separatutställning i Montreal. Alla är där och alla är med på efterfesten i Three Pines – men morgonen därpå hittas Lillian Dyson död i Clara och Peters trädgård. Ingen såg henne på festen, men hon är en gammal bekantskap till Clara och har varit ett välkänt namn som kritiker i konstkretsar.

Konsten spelar en stor roll i hela handlingen. Kommissarie Gamache är ju en estetiskt lagd man, men konstvärlden är komplex och full av illusioner. Riktigt spännande.

Karaktärerna fortsätter att utvecklas och jag tycker så himla mycket om allihop – små vändningar sker, saker börjar och slutar och det är ju sådant själva livet är. Det blir väldigt bra. Bättre och bättre för varje bok, faktiskt, och nu är jag väldigt sugen på att se vad som kommer att hända med ett visst par…!

Boken finns att köpa här.

The Seagull (Vera Stanhope, #8) av Ann Cleeves

Vera Stanhope är vanligtvis en av mina favoritfigurer att hänga med i deckare, men The Seagull var inte helt lättläst. Det var några veckor sedan jag läste den, och nu känns det som om jag knappt kommer ihåg någonting av handlingen. Jag får ta lite hjälp av Goodreads, helt emkelt…!

Det börjar bra – Vera besöker en gammal chef och ärkefiende, John Brace, i fängelset. Vera var en av dem som såg till att han åkte dit för korruption och inblandning i en persons död, men nu vill han träffa henne. Han erbjuder henne information om Robbie Marshall, en småkriminell typ som försvann på nittiotalet – i utbyte mot att Vera tar hand om hans dotter och barnbarn. Hon lovar att göra det, och Brace berättar att Robbie Marshall är död och begraven i närheten av halvön St Mary’s Island i närheten av Whitley Bay. När sökteamet kommer dit hittar de inte bara ett skelett på platsen, utan två.

Sedan blir det lite rörigt för mig – antagligen på grund av massor av flashbacks i historien. Brace var god vän med Veras pappa Hector, den ökände fågeläggtjuven, och de två tillsammans med Marshall och en mystisk person som bara kallades The Prof, var ett järngäng som hängde på nattklubben The Seagull. Det förflutna möter nutiden och Vera får gräva djupt bland sina minnen, och bland erfarenheter hon helst hade velat glömma.

Det intressantaste i The Seagull är familjerelationerna. De är bräckliga och destruktiva och det är givetvis hemskt men även fascinerande. Kriminalberättelsen har praktiskt taget lämnat mitt medvetande, vilket i och för sig händer ofta med deckare men berättelserna om Vera brukar faktiskt stanna hos mig. Oklart om det beror på mig eller boken 😉

The Seagull är ännu inte översatt till svenska, men finns att köpa som engelsk pocket t.ex här.

Kill all happies av Rachel Cohn

Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans med David Levithan som jag bara älskar – Nick och Norah, Dash och Lily, Naomi och Ely samt Sam och Ilsa, som jag inte hunnit ge mig på än. De är underbara. Jag har även läst någon av hennes egna och tyckt att den var helt okej, om än lite stressig, så när jag nu behövde en gul bok till sommarbingot föll valet på denna. Lagom lång som ljudbok och tja, det lät som om den kunde vara ganska kul.

Och det börjar ganska bra, om än lite hetsigt redan från start (och värre ska det bli). Vic Navarro har bestämt sig för att ha den bästa festen någonsin för sistaårseleverna på hennes high school, och den ska gå av stapeln på Happies, den lilla ökenstaden Rancho Soldados kitschiga restaurang som är på väg att gå i konkurs. Dessutom ska hon få chansen att få ihop det med Jake Zavala-Kim.

Ägaren är med på noterna, men det blir betydligt svårare att övertyga kommunalrådet och ekonomilärarinnan Miss Ann Thrope (ja, det är roligt) om att festen är en bra idé.

Sedan blir det bara kaos, förstås. Och det fortsätter liksom att vara kaos hela boken igenom. Jag vet inte om det är för att jag är för gammal för att ens tänka på vilda studentfester, men jag blev helt matt av att lyssna. Och varm, för om jag gnäller lite smått över 28 grader i Göteborg när jag inte är nära havet, så kan jag bara tänka mig hur det måste vara på sommaren i en ökenstad. Men det är ju inte författarens fel.

Ett plus för snyggt omslag – och jag ger inte upp om Rachel Cohn. Men kanske väljer jag hennes samarbeten före ”soloböckerna” framöver – det ter sig som om hon kan behöva en liten bromskloss.