Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk

Jag har inte läst speciellt många nobelpristagare, och har oftast ingen vild lust att göra det heller – även om jag verkligen gillar ett par stycken, såsom Ishiguro och Pinter. Nu valdes Tokarczuk, 2018 års pristagare till månadens bok i Bokcirkeln Varmprat – kul val, som jag tänkt läsa ett bra tag.

Det är en väldigt speciell roman, absurd och excentrisk och bitvis väldigt rolig. Huvudpersonen Janina är såväl broingenjör som lärarvikarie och översättare av William Blake till polska – och så ställer hon horoskop, också. En väldigt speciell person och berättare, med andra ord. Just nu är hon en av de få bofasta i en liten by nära tjeckiska gränsen där hon passar husen i närheten som står tomma under vintern. En av grannarna hittas död – mördad – och Janina är övertygad om att det är djuren mannen jagat som dödat honom. Fler mäktiga män hittas döda och fler indicier och bevis pekar på att det är just djuren som tar sin revansch på jägarna.

En väldigt annorlunda bok, som delvis känns som en deckare och delvis som något av Kafka. Jag har själv diverse funderingar kring jakt och etik, och detta var riktigt intressanta resonemang. Det gjorde ingenting alls att jag förstod ganska tidigt hur det hela hängde ihop – det var fängslande att läsa ändå. Vackert språk, spännande miljöer och en lagom dos humor.

Boken finns att köpa här!

Årets bok 2021 – och de nominerade är…

Årets bok är ett roligt pris tycker jag, eftersom det är böckerna som gemene man faktiskt läser och lyssnar på som hamnar på nomineringslistan till skillnad från vissa andra priser där det känns som om det ska vara så obskyrt och svårt som möjligt. Men inte här inte.

I år är nog första gången som jag har läst fler än hälften av de nominerade titlarna, vilket är kul!

Amerikansk jord av Jeanine Cummins

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

De kapabla av Klas Ekman

Flickan som fick en röst av Abi Daré

Hoppets tåg av Viola Ardone

Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg

Rotvälta av Tove Alsterdal

Samtal med en ängel av Guillaume Musso

Shuggie Bain av Douglas Stuart

Stöld av Ann-Helén Laestadius

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

Älskade barn av Audrey Audrain

Av de sju som jag faktiskt har läst har jag älskat fyra (Carlsson, Daré, Hamberg och Stuart) , gillat två (Laestadius och Ajvide Lindqvist) och mest skakat på huvudet åt en (Ekman).

Av de fem som är kvar har jag aldrig hört talas om tre (Ardone, Musso och Audrain) men tänkt läsa två (Cummins och Alsterdal).

Kanske blir detta året då jag faktiskt läser mig igenom hela nomineringslistan?

Shuggie Bain av Douglas Stuart

När Shuggie Bain fick massor av uppmärksamhet tack vare att Douglas Stuart fick Booker Prize 2020 jämfördes den överallt med författare såsom Edouard Louis och Hanya Yanagihara. Med andra ord – det var ganska tydligt att det inte skulle vara särskilt upplyftande läsning.

Det är det inte heller, men det är alltid upplyftande att läsa något så oerhört välskrivet som Shuggie Bain – för den är verkligen helt fantastiskt bra.

Året är 1985, platsen är Glasgow och premiärministern är Mrs Thatcher. Fattigdomen och missbruket är stort i staden, männen har blivit arbetslösa på grund av den politiska styrningen som stängt ner gruvor och annat, kommunala bostäder är slitna och nedgångna.

In i detta föds Shuggie, som son till den vackra Agnes och kvinnokarlen Hugh – big Shug. Hugh är taxichaufför med en kvinna i varje gathörn, Agnes försöker hitta lyckan i postorderkatalogerna som gör henne skuldsatt, i att ta hand om sitt utseende och i burkarna med extra stark öl som hon gömmer i handväskan och häller upp i tekoppar.

Under den vackra ytan råder alltså kaos, hon är svårt alkoholiserad. Hennes äldre barn tar avstånd från henne, Hugh flyttar henne och Shuggie till ett litet hus i stadens utkanter där skvallret är hänsynslöst – men Agnes har alltid drömt om att ha en egen ytterdörr. Det får hon här, men Hugh lämnar dem där och flyttar ihop med sin flickvän istället.

Shuggie tvingas ta hand om sin mamma, som är en gräslig tyngd på honom samtidigt som hon är hans ledstjärna i livet. En väldigt dålig ledstjärna, förstås, men han är så djupt nere i medberoendet att han inte ser det. Och förresten finns det ingenting han kan göra åt sin situation ändå. Han försöker växa in i sin egen personlighet, men är för mjuk och god för att passa in någonstans. Han kämpar med att förstå sig själv och sin sexualitet, men det är lättare sagt än gjort för de flesta och för någon i Shuggies situation ter det sig nästan omöjligt.

Detta är en otroligt innerlig, sorglig och naken berättelse. Upplyftande är den inte, men egentligen inte så deprimerande att läsa heller för Shuggie är en överlevare, han kämpar så gott han kan och försöker navigera sig fram trots misären. Många recensenter skriver om hur arga de är på Agnes – jag kan inte riktigt vara det, för det är tydligt att hon är så fruktansvärt djupt nere i sitt missbruk. Hon menar inte att vara som hon är, men hon är så sjuk.

Otvivelaktigt en av årets bästa böcker. Helt magnifik. Finns att köpa här.

Redhead by the side of the road av Anne Tyler

Jag blir så glad av detta omslag! Så klara vackra färger, och man riktigt ser hur hög och härlig luften är mot den blå himmeln. Underbart fint. Jag vet inte om det är en representativ bild av en gata i Baltimore, men det ser onekligen trevligt ut.

Micah Mortimer kombinerar sitt arbete som ambulerande teknikexpert med att vara fastighetsskötare i huset där han bor – gratis, som kompensation. Han lever ett stillsamt, inrutat liv, var sak på sin plats och ett schema för allt.

Därför blir det extra upprörande när alla rutiner slås i bitar på en och samma dag. Först och främst berättar hans flickvän (som han inte riktigt vill kalla flickvän trots att de varit tillsammans i ett par år) att hon är på väg att bli vräkt. Sedan dyker en ung man upp och hävdar att han är Micahs son. Vilket är en fysisk omöjlighet – men trots det rubbar det förstås Micahs noggrant uppritade cirklar.

Förändringar måste ske – men vilka är de rätta? Titeln är lurig, och det tar ett litet tag innan jag förstår mig på den – en metafor kring att man ibland inte kan se det som är rakt framför ögonen på en.

Jag gillar Micah och jag gillar verkligen hans bullriga familj, full av matriarker. Stilen är väldigt enkel utan att vara banal, jag skulle vilja kalla det opretentiöst. Ibland är det roligt på ett ganska lågmält sätt, och det är tänkvärt praktiskt taget hela vägen igenom. Fin läsning.

Boken finns att köpa här. Den fanns med på den långa listan för Bookerpriset 2020, som sedermera gick till Shuggie Bain av Douglas Stuart – som jag ska läsa så snart jag hinner.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

Nobelprisfavoriter

Bild av Gerhard G. från Pixabay

Jag är inte den som har läst massor av nobelpristagare, eller ens har någon särskild lust att göra det om inte andan faller på, men tyckte att det kunde vara trevligt med ett litet tipsinlägg just idag, även om ingenting är som det brukar vara just detta år. Jag har bara samlat länkar till mina texter, Goodreads eller dikter, i de fallen det handlar om en poet, som är mina favoriter – det är ingen fullständig förteckning.

1907 – Rudyard Kipling – If (dikt)

1909 – Selma Lagerlöf – Löwensköldska ringen och Kejsaren av Portugallien

1923 – William Butler Yeats – I have spread my dreams under your feet (dikt)

1925 – George Bernard Shaw – Pygmalion och den fantastiska dikten English Pronunciation

1929 – Thomas Mann – Döden i Venedig

1931 – Erik Axel Karlfeldt – Om våren (dikt)

1936 – Eugene O’Neill – Mourning becomes Electra, Long Day’s Journey into Night och The Emperor Jones

1951 – Pär Lagerkvist – Det är vackrast när det skymmer (dikt)

1954 – Ernest Hemingway – Män utan kvinnor och Den gamle och havet

1957 – Albert Camus – Främlingen

1962 – John Steinbeck – Möss och människor

1969 – Samuel Beckett – I väntan på Godot

1971 – Pablo Neruda – If you forget me (dikt)

1983 – William Golding – The Spire

1995 – Seamus Heaney – Mid-term break (dikt)

2005 – Harold Pinter – The birthday party

2007 – Doris Lessing – Det femte barnet

2011 – Tomas Tranströmer – Romanska bågar (dikt)

2015 – Svetlana Aleksijevitj – Kriget har inget kvinnligt ansikte

2017 – Kazuo Ishiguro – Never let me go

Vilka är dina favoriter bland litteraturpristagarna?

Årets bok 2020 – Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Prisceremonin för Årets Bok brukar äga rum på Bokmässan, med mingel och allt. I år var det annorlunda, men Titti Schultz presenterade pristagarna som vanligt och det känns ju tryggt ändå!

Trea i år blev Stina Jacksons Ödesmark, som jag nog hade tippat som vinnare. Mitt inlägg om Ödesmark finns att läsa här.

Tvåa blev Brevvännerna av Eli Åhman Owetz. Jag har inte läst den, men man ska aldrig säga aldrig.

Och på första plats kom en av mina favoritböcker i år, nämligen Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag ÄLSKADE den, och blev SÅ förvånad när jag upptäckte att alla inte gjorde det. Smaken är som… ja, ni vet. Här är mitt inlägg om Owens bok, i alla fall 🙂

Amsterdam av Ian McEwan

Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.

Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.

Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.