Stories from the city, stories from the sea

Björnen sover (Jana Berzelius, #7) av Emelie Schepp

Efter förra boken om Jana Berzelius var jag lite trött på henne. Hennes bakgrund började bli tjatig och jag ser att jag skrev att hon måste få gå vidare nu – det kändes som om jag läste ungefär samma sak om henne och Danilo och hennes pappa om och om igen. Och den finns absolut närvarande här också, men som en bihistoria (som jag tror att boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan).

Brottet som boken cirkulerar kring är väldigt spännande – det blir en riktig bladvändare och det var det jag hoppades på. En äldre man hittas mördad i sitt hem utanför Norrköping. Inuti kroppen finns en nallebjörn, en sådan man kan spela in meddelanden på. Det inspelade meddelandet är kort – Filippa Falk. Falk visar sig vara en före detta polis som lever under skyddad identitet, men hon är motvillig vad gäller att hjälpa poliserna Henrik och Mia vidare.

Jana tillsätts som förundersökningsledare samtidigt som hon försöker att vårda sin relation med Per, som hon äntligen landat hos. Han är hennes bakgrund på spåren och hon försöker skydda honom från att veta för mycket, men det börjar komma väldigt nära.

Som sagt – spännande och en riktig bladvändare. Schepp skriver bra och jag är fortfarande imponerad över hennes resa från egenutgivning av första boken som snappades upp av Wahlström och Widstrand och ledde henne till att bli en av Sveriges populäraste deckarförfattare – numera på Norstedts.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Dansat med lyckan av Édith Piaf

Jag högg denna från ett ställ med biografier på biblioteket för ett tag sedan när övriga familjen babysimmade. Jag har haft en fascination för Édith Piaf i många år, och vetat lite grann om hennes uppväxt och start på karriären men det var kul att fördjupa sig lite grann.

Enligt legenden föddes Piaf på gatan i Belleville, enligt födelseattesten på ett sjukhus. Hennes barndom tillbringades delvis på farmoderns bordell, där flickorna som arbetade där tog hand om henne. En stor del av hennes liv som ung vuxen tillbringades på Paris gator och Piaf försörjde sig också som gatusångerska, tills hon blev upptäckt av en nattklubbsägare. Det finns en ganska dråplig historia om när hon blir inkallad för att göra ett framträdande men inte riktigt har hunnit sticka färdigt tröjan hon ska ha på sig. En tidig pojkvän var hallick, men tog en del av Piafs gage i utbyte mot att inte tvinga henne in i prostitution. Han försökte skjuta henne senare, men misslyckades.

Piafs liv kantades av sorg – bortlämnad av föräldrarna, förlorade sin enda dotter till hjärnhinneinflammation vid två års ålder, hennes livs kärlek (som redan var gift), boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygolycka.

Hon blev mycket populär under kriget i Frankrike och mot slutet av 50-talet slog hon även igenom i USA. 1963 dog hon av levercancer, egentligen på Rivieran men kroppen fraktades till Paris för att hennes beundrare skulle tro att hon dog i hemstaden. Hon ligger begraven på Père Lachaise bredvid sin dotter. (Jag var på Père Lachaise första gången jag var i Paris men lyckades inte hitta en enda intressant grav. Det var innan free roaming – nästa gång gissar jag att jag kan använda gps…)

Underhållande och lättsamt skriven. Inget litterärt mästerverk, men det hade jag inte väntat mig heller. En nätt biografi över en intressant person räcker gott ibland.

Boken kan man köpa här.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.

Bob av Helle Helle

Huvudpersonen och berättaren i Bob är flickan från magnifika de, som nu har vuxit upp och flyttat hemifrån, vilket vi får veta i bokens inledning: ”Ut flyttar Bob och jag med honom till Vanløse.”

Boken handlar om Bob, men berättas av henne. Mycket av det som berättas är sådant som hon inte är del av. Bob är inte så säker på vad han ska göra med livet, av en slump börjar han jobba på Sjömanshotellet i Nyhavn och utöver det inreder och pysslar han hemma, lagar mat och förälskar sig i gatunamnen i Köpenhamn. Jobbet fick han när han egentligen skulle jobbat ett provpass på flygbåtarna till Malmö, men han blev försenad eftersom han hjälpte en tant. För så snäll är Bob.

Jag skrev såhär på Kaffe & Kultur på Instagram:

”Vardagligt, visst är det det – men det finns dramatik under ytan. Helle Helle skriver så oerhört bra – det kan inte vara lätt att skriva så komprimerat men ändå så levande och kraftfullt som hon gör. Njutbart och lite ångestfyllt, jag tyckte väldigt mycket om den.”

Och det kvarstår. Jag tänker då och då på Bob och hans namnlösa berätterska – det är en väldigt fin bok. En nätt sådan, på föredömliga 156 sidor. Hur man kan säga mer på så få sidor än somliga författare gör på fyra gånger så långa böcker är ett mysterium men det är uppenbarligen genialiskt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

En gång om året av Peppe Öhman

Jag följer ivrigt Peppe Öhman i bl.a två av hennes poddar, Mellan raderna tillsammans med Karin Jihde och Skåpet tillsammans med Johanna Swanberg och Cecilia Blankens, och har längtat efter denna roman som omtalats ett tag. Jag läste den så fort e-boken kom, men det var ju nästan två månader sedan eftersom jag aldrig hinner skriva något. Förhoppningsvis blir det snart ändring, jag gillar inte att ha nästan 25 utkast i bloggverktyget.

Karolina är gift med Christian, och de lever tillsammans med hans döttrar i Stockholm. Allt är väl ganska bra, de har ett hyfsat jämställt förhållande, Karolinas karriär går som på räls, och hon älskar verkligen sina bonusbarn. Men – det finns några men. Christian vill inte ha fler barn, men Karolina vill ha en egen bebis. Christians ex-fru finns med en hel del i deras liv – vilket förstås är naturligt och de kommer överens, men hon ändrar ofta planer med kort varsel vilket resulterar i att framför allt Karolina får vara flexibel och tolerant. Och så städar han alltid bara köket till 90%. (Detta har avhandlats i en av poddarna och är väldigt roligt.)

Så. Det är väl bra. Men så kommer Adam tillbaka in i hennes liv, Adam som är passionerad och spännande, och som erbjuder en natt som är allt annat än gympapåsar och disk en gång om året. Visst kan det väl funka så? Nej, naturligtvis kommer situationen ikapp, och snart måste Karolina välja. Eller… måste hon det?

Underhållande och delvis väldigt roligt – men det finns också djup och tankeväckande resonemang. Idéer om relationer och familjer utvecklas ju med tiden, och fler och fler lever inte i en traditionell kärnfamilj. Här sitter Karolina till exempel i kläm – hon skulle kanske kunna tänka sig att skilja sig från Christian, men det skulle kunna betyda att hon aldrig får träffa sina älskade bonusdöttrar mer. Hur kan man göra ett sådant val?

Boken kan man köpa t.ex här.

One true loves av Taylor Jenkins Reid

Jag har blivit tjusad av Taylor Jenkins Reid de senaste åren – först var det Evelyn Hugos sju äkta män som jag inte hade några större förväntningar på men blev otroligt förtjust i. Därefter kom Daisy Jones and the Six som också är mycket bra, och så nyss den fantastiska Malibu Rising. One true loves dök upp som förslag på Storytel och jag trodde först att det var något nytt och undrade varför jag inte hört något om den förut, men den kom ut 2016, innan den stora succén. Jag upptäckte nu att den ska komma ut i filmversion i år, så kanske får den mer uppmärksamhet inom kort – den kom ut som pocket med ovan omslag i januari.

Premissen för berättelsen är spännande på en gång. Emma Blair befinner sig på en middag tillsammans med sin familj och sin fästman Sam när hon får ett telefonsamtal. Från Hawaii, av alla ställen. Rösten i luren är en som hon aldrig trodde att hon skulle höra igen. I tjugoårsåldern gifte hon sig med Jesse som hon varit tillsammans med sedan skolan, och de startade ett äventyrligt liv i Kalifornien, långt ifrån den lilla staden där de växte upp och från bokhandeln som Emmas föräldrar hoppades att hon skulle vilja ta över. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse när han är ute på ett jobb i helikopter.

Emma flyttar till slut hem till New England igen och tar mycket riktigt över bokhandeln. Hon träffar Sam, som hon känt flyktigt i ungdomen, de blir förälskade och sambos och sedermera förlovade. Emma har fått en ny chans till lycka, efter den enorma sorgen hon tagit sig igenom. Men efter alla dessa år visar det sig alltså att Jesse lever. Han är på väg hem och Emma sätts i en ytterst besvärlig sits.

Det är ganska underhållande läsning (eller lyssning i mitt fall), och jag blev väldigt engagerad till en början men blev så himla trött på ljudboksinläsningen. Inläsaren ger alla män en väldigt märklig röst – när det är Jesse eller Sam som pratar ska den nog låta sexig, när det är Emmas pappa (eller någon annans pappa eller svågern) som någon sorts bullrande jovialisk herre. Det är otroligt irriterande och för mig tog det fokus från berättelsen. Det är lite besvärligt att vara så känslig för inläsare som jag är, men så är det och det är svårt att vänja sig av med.

Jag gissar som sagt att detta kommer att bli en sådan bok som plötsligt får ny fart tack vare filmatisering, och jag gissar att det kommer att bli som t.ex Jojo Moyes, vars gamla böcker gavs ut igen och folk klagade på att böckerna blev sämre, när det faktiskt troligtvis är så att de blev bättre men boken omlanserades som om den var ny. (Den nya utgåvan hänvisar till nyare titlar och det blir ju lite märkligt.)

Läsvärd? Ja, som en romance är den inte alls dum. Det är nu inte min genre och jag är svalt positiv till att rekommendera den.

Boken kan man köpa t.ex här.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

1979 (Allie Burns, #1) av Val McDermid

De böcker jag hittills läst av Val McDermid har varit råa och grafiska – i den nya serien om Allie Burns har hon tagit en annan approach. Detta är förvisso första boken så jag kan inte svära på att det fortsätter i samma anda med 1989 och förhoppningsvis fler, men detta var inte den sortens råbarkad thriller som böckerna om Tony Hill och Carol Jordan är.

Allie Burns är ung journalist, som efter sin praktik hamnat på en tabloidtidning i Glasgow. 1979 ska unga kvinnor fortfarande bara skriva fluff, men Allie vill vidare. Under en tågresa på nyårsdagen träffar hon oförhappandes på en kollega. En kvinna tvingas föda barn på tåget som kört fast i snön, och Allie och kollegan Danny skriver en artikel tillsammans om saken.

Allie är på jakt efter det stora scoopet som kan ge henne kredd nog att konkurrera med männen på redaktionen. Danny får nys om en korruptionsskandal som kan bli ett riktigt stort gräv, men han kan inte skriva texterna själv då han har personliga kopplingar till fallet, och Allie samarbetar därför med honom. Hon har ett eget scoop på gång också, bland skotska nationalister inför folkomröstningen om potentiellt självstyre. Det gäller att balansera väldigt försiktigt för att det inte ska gå väldigt, väldigt illa.

Det är en riktigt spännande berättelse, och det är extra intressant att få veta mer om Skottland under denna period. Jag visste nästan ingenting om hur läget såg ut innan det skotska parlamentet instiftades, och då var det ändå 90-tal. Det blir kul att se var Allie befinner sig 1989! Jag njuter verkligen av Val McDermids språk och berättande.

Boken kan man köpa t.ex här.

Kirke av Madeline Miller

Jag hade en tung grekisk mytologi-period i mellanstadiet efter att ha sett tv-serien och sedermera läst boken Amforans gåta. Jag minns knappt vad den handlade om, förutom att de åkte båt och jagade efter någon amfora (!), men längst bak i boken fanns en förteckning över ett urval av de grekiska gudarna med lite information och så om var och en. Oj, vad spännande det blev! Jag raidade Backa bibliotek och sammanställde någon sorts kompendium på utrivna kollegieblocksidor i en mapp från Volvo, och sedan var det väl inte så mycket mer med det.

Odysséen var väl lite överkurs i den åldern, så just Kirke träffade jag inte på förrän lite längre fram i livet. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon förvandlade Odysseus besättning till grisar, men här har Madeline Miller skrivit om hennes liv – i sin egen tolkning, förstås. Det finns olika berättelser om henne att ta avstamp i, men i Millers berättelse är hon dotter till solguden Helios och nymfen Perse. Föräldrarna är besvikna över att hon varken är så vacker som andra nymfer eller har en vacker röst – då kan hon inte få ett gott giftasparti. När hon förälskar sig i Glaukos, som väljer Skylla framför henne, förvandlar hon Skylla till det sjöodjur vi känner henne som. För detta förvisas hon till en egen ö, där hon ska leva alldeles allena.

När jag kommit såhär långt undrade jag om det skulle bli någon fart alls på berättelsen. Jag visste att Odysseus skulle komma på besök, men hur lång tid skulle det ta? Men det blev aldrig tråkigt. I Millers bok är Kirke inblandad i många av de viktiga skeenden som vi känner från den grekiska mytologin – här är det hon som agerar barnmorska till Minotauren, hon förvandlar människor till gudar, Hermes kommer ofta på besök, hon får besök av sin brorsdotter Medea, och förutspår att Jasons kärlek falnar – och så vidare. Det gör att tempot i boken håller god takt – även om det ibland blir lite absurt att hon har fingret med i så väldigt många spel. Men det gör ingenting, jag är underhållen och det är det oftast önskar mig av skönlitteratur. Och parallellt med allt detta sker det vardagliga.

Vackert språk och en mycket trevlig feministisk vinkel tycker jag. Intresset för grekisk mytologi fick en nytändning, och kanske vågar jag mig till och med på att läsa Homeros. Jag rekommenderar Kirke varmt.

Boken kan man köpa t.ex här.