Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!

K2 – på liv och död av Fredrik Sträng

Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.

Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.

Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.

Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)

Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)

Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.

Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.

Boken kan man köpa t.ex här.

Goodnight nobody av Jennifer Weiner

Härligt nog finns massor av Jennifer Weiners böcker på Storytel numera – både e-böcker och ljudböcker – så jag tänkte beta av dem i lite lagom tempo framöver. Jag gillar allt jag läst av henne och nu var det dags för något i en lite annorlunda genre -nämligen mord i förortsidyllen! Tankarna dras förstås till Wisteria Lane och Desperate Housewives och det är inte alls fel.

Kate Klein är hemmafru och trebarnsmor och börjar verkligen tröttna på att sitta fast i Connecticut, när mannen jobbar inne i New York och nästan aldrig är hemma. Hon passar inte in bland de perfekta mammorna på lekplatsen, hon tillbringar löjligt mycket tid med att köra till och från olika aktiviteter och spela barnspel – och hon har en närmare relation med sitt duschmunstycke än med sin make. Så att säga.

En dag ska dock något ovanligt ske – Kate har blivit hembjuden på lunch till en av de andra mammorna. Bara det är extraordinärt – men inte lika extraordinärt som att hon hittar värdinnan mördad i köket. Detta är det mest spännande som har hänt sedan en granne grävde hål i septiktanken och Kate kan inte låta bli att inleda en privat liten utredning vid sidan av polisens. Hennes bästa kompis Janie – som är den största behållningen med hela boken, en fantastiskt bra karaktär – och den gamla flamman Evan som plötsligt dyker upp – hjälper till, mellan 8:45 och 11:30 på vardagar förstås, när barnen är i förskolan.

Det är inte sådär jättespännande, det är det inte. Men det är puttrigt och trevligt och av och till hysteriskt kul. Weiners formuleringar gör mig aldrig besviken och jag gillar hur hennes kvinnliga karaktärer verkligen får lov att vara människor också – inte bara kvinnor, älskarinnor, fruar och mödrar.

Boken finns att köpa här.

Trion av Johanna Hedman

Jag har öppnat detta utkast massor av gånger men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Såhär – jag skrev ett inlägg om den på Kaffe & Kultur i mitten av augusti, när jag alldeles precis läst ut den – föga visste jag att det var just den dagen som alla tidningar recenserade den, och att jag hade skrivit ungefär samma sak om hajpen kring boken som kultursidorna gjorde. Vilket blev lite pinsamt. ”Antagligen har man tänkt sig en Samlade verk fast i Stockholm – och dit når inte Trion.” skrev jag. Vilket inte var riktigt lika skarpt som flera recensenters omdömen, men ändå.

Nåväl! Jag läste Trion på något dygn, de sista skälvande dagarna av semestern, och visst är det underhållande. Och snyggt och stilsäkert är det också. Berättelsen börjar i New York, det verkar ha gått tjugo år sedan Covid-19 och universitetsläraren Hugo får besök av Frances, som är dotter till ett par vänner till Hugo från förr. Handlingen kastas sedan tillbaka till nutid, där Hugo, Axel och Thora lever sina liv i tidiga tjugoårsåldern.

Det studeras, det närs konstnärsdrömmar, det cyklas genom Stockholm och det festas ganska friskt. Jag saknar en röd tråd, en intrig att följa – någon sådan hittar jag inte. Jag gillar miljöerna mycket, dialogen är välskriven och trovärdigg och det finns intressanta drag i hur relationer formas de tre emellan, men det ordentliga djupet saknas. Berättarperspektivet skiftar mellan Hugo och Thora men Axel får inte säga sitt, vilket är synd för han är mest intressant. Kanske är han mest intressant just för att han blir kvar i det mer diffusa.

Jag kommer garanterat att läsa mer av Johanna Hedman. Hon är en spännande ny ung stjärna och definitivt av rätt kaliber för att fortsätta imponera. Jag såg en notis om en intervju i morse där det tydligen diskuterats hur arg hon är på förlagets PR-avdelning (för hajpen? Eller försäljningen utomlands innan utgivning? Vet inte, men är nyfiken) så den får jag ju passa på att läsa under dagen.

Boken kan man köpa t.ex här.

Allt jag vet om kärlek (Everything I know about love) av Dolly Alderton

Ibland dyker det upp författare och skribenter som jag bara vet att jag kommer att gilla. Dolly Alderton är en sådan. Jag läste lite grann om henne och upptäckte att hon varit krönikor för min bästa engelska dagstidning, att hon bott i samma hoods som jag i London under mer eller mindre samma tidsepok, och att hon har pluggat samma program som jag – och att hon har ett passionerat intresse för vinäger, lustigt nog. (Det har jag också. Kan med nöje dricka maltvinäger om jag får chansen.)

Det tog dock lite tid innan jag tog mig an hennes debutbok, Allt jag vet om kärlek. Men det var nog helt rätt tid när jag väl plockade upp den, för det blev en ljuvlig läsupplevelse. Jag skrev på Goodreads att det är så himla härligt när en bok man har höga förväntningar på faktiskt överträffar dem, och det gjorde denna.

Det är en samling kortare texter – anekdoter, recept, satirer, listor och reflektioner. Ibland är det lite klyschigt, men det är alltid väldigt välskrivet, nästan alltid hysteriskt roligt – och ibland fruktansvärt hemskt och sorgligt – men genomgående ärligt, varmt och genomtänkt. Jag kan bli vansinnig på vissa val och påhitt som görs – men inser ganska snabbt att det nog är för att jag antingen gjort precis likadant i ett tidigare liv, eller skulle ha kunnat göra det.

Massor av igenkänning alltså, och en definitiv ny favorit hos mig. Alderton är en underbar skribent och jag kastade mig ganska omgående över hennes debutroman, Ghosts eller Kvinnor som vi som den heter på svenska. Mer om den snart!

Boken finns att köpa t.ex här på svenska eller här på engelska.

Fyrvaktarna av Emma Stonex

År 1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från en klippfyr i Yttre Hebriderna. Man har aldrig funnit lösningen på mysteriet – men Emma Stonex har tagit inspiration från fallet när hon skrivit Fyrvaktarna. Handlingen är placerad utanför Cornwalls kust på nyårsafton 1972, dit en båt med en avlösare kommer – endast för att upptäcka att ingen av de tre personerna som borde befinna sig på fyren är där. Man kan bara ta sig till och från klippfyren med båt, och det är inte vilken båt som helst som har möjlighet att lägga till. Alla klockor i fyren står stilla på 08:45. Kläderna är upphängda och bordet är dukat – dock bara för två personer – men det finns inte ett spår av männen på Maiden Rock.

Tjugo år senare kommer en författare till Cornwall. Han vill lösa mysteriet och söker upp kvinnorna som lämnades kvar – Helen, Michelle och Jenny. Berättelsen kommer fram genom flashbacks, minnesbilder och berättelser från fyren och relationerna där, och det är krypande spännande hela tiden. Miljöerna är helt otroliga – jag har bara upplevt Cornwall sommartid, men även då är det riktigt mäktigt när man ser hur tidvattnet påverkar omgivningarna. Jag kan bara tänka mig hur det är under en storm mitt i vintern.

Allt får inte sin förklaring – och den förklaringen vi får är kanske inte heller helt tydlig. Eller pålitlig? Stonex blandar perspektiv och olika stilar vilket jag tycker är skickligt utfört. En riktigt intressant berättelse som ger mersmak.

Boken kan man köpa t.ex här.

The woman in white av Wilkie Collins

Det blev readalong av klassiker i tegelstensformat på Kaffe & Kultur även denna sommar och jag kom på The woman in white som förslag. Det var nämligen meningen att jag skulle ha läst den på universitetet, men jag prioriterade uppenbarligen bort den då det var så väldigt mycket annat att läsa. Var helt säker på att jag åtminstone läst en fjärdedel, men det hade jag ingalunda gjort insåg jag – även om jag minns ett citat:

The instant my eyes rested on her, I was struck of the rare beauty of her form, and by the unaffected grace of her attitude… her waist… occupied its natural place, it filled in out its natural circle, it was visibly and delightfully unformed by stays… She approached nearer—and I said to myself (with a sense of surprise which words fail to express), the lady was ugly!

Ur The woman in white av Wilkie Collins. Penguin Classics: 2003

Detta har fastnat för att en kompis var så otroligt road av det och visst har det någon sorts komisk kvalité när man tänker på personen som säger det.

Personen i fråga heter Walter Hartright. Han anställs som teckningslärare åt ett par fröknar på landet i Cumberland och dras in i en alldeles väldigt speciell intrig med väldigt speciella personer. Det går liksom knappt att gå in på det, för när jag försöker sammanfatta det hela blir det bara än mer speciellt. Men det är faktiskt väldigt spännande här och där – inte så att det kryper i kroppen, men ändå såpass att man väldigt gärna vill läsa bara lite till och få reda på hur det hela egentligen hänger ihop…

Jag är mycket glad att jag äntligen läst The woman in white, både för att det är en bra bok och för att det är trevligt att ha uppfyllt något jag borde ha gjort för femton år sedan – och för att det är väldigt trevligt att läsa tillsammans med någon och turas om att skriva inlägg. Pocketboken är knappa 700 sidor, och om jag minns rätt är ljudboken 28 timmar. Tegelsten för att vara jag, men den kändes inte för lång och det är onekligen ett gott betyg.

Det verkar, konstigt nog, inte som om denna roman översatts till svenska sedan någon gång sent 1800-tal (Den hvitklädda qvinnan) – men den snygga Penguin-pocketen kan man köpa t.ex här.

Helgfrågan, v. 36

Veckans fråga hos Mias bokhörna lyder:

Vilket sidantal är bäst, tycker du?

Jag brukar säga att 300 sidor är alldeles lagom, och det står jag fast vid. Ibland läser jag en roman på 100 sidor och tycker att det är perfekt, ibland ger jag mig på riktiga tegelstenar och kan njuta även av dem. Men jag tror faktiskt att 300 sidor är alldeles perfekt 🙂

Veckans kulturfråga v. 36 – Höstens kulturella händelser

Veckans fråga hos enligt O lyder: Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

Denna höst är en ovanlig höst för mig, eftersom vi, om allt går väl, får en ny liten familjemedlem i form av en bebis i slutet av oktober ❤ Jag hoppas att jag kommer att ägna mig åt en hel del kulturella händelser även som mamma, men de allra första månaderna räknar jag med att vara ganska låst till kulturella upplevelser som jag kan ta del av hemifrån, så att säga.

Med det sagt så är det bokmässa i Göteborg om två veckor – jag har inte köpt någon biljett till själva mässan eftersom jag inte riktigt skulle orka med det, av många skäl (inte bara graviditetsrelaterade: jag tror att jag skulle få folkskräck efter dessa 18 pandemimånader) – men jag hoppas verkligen att jag kan träffa en massa fina vänner och äta middag tillsammans på lördagen, och med lite tur blir det en och annan social sammankomst utöver det. Annars har jag digital biljett och hoppas kunna titta på en hel del hemifrån.

Kultur man kan ta del av hemifrån tenderar ju annars att vara tv-serier och film (jag är dock väldigt dålig på film) – och böcker, förstås.

Jag är just nu glad att Alla mot alla med Filip och Fredrik är tillbaka för säsongen, för det är så himla bra. Annars har Sveriges Mästerkock VIP dragit igång, det är första gången med kändisar i Sverige och jag har bara sett första avsnittet, men jag var imponerad av första avsnittet. Nya avsnitt av Bonusfamiljen ska komma i ungefär samma veva som lilla bebisen, vilket blir härligt. Peter Jacksons film om Beatles, Get back, ska komma i november och det kan ju inte gärna bli annat än bra. Impeachment av och om Monica Lewinsky-affären intresserar mig också väldigt. Och ja, ni vet ju vad som kommer framåt första advent – På spåret! Men då är det ju nästan formell vinter.

Jag lyssnar gärna på poddar, vilket känns ganska kompatibelt med barnvagnspromenader och annat, så länge bebisen vill sova när jag vill att hon ska 😉 Här är några tips:

Daddy Issues med Julia Frändfors och Julia Lyskova (finns exklusivt på PodMe)
Fördomspodden med Emil Persson (också PodMe)
Recensörerna med Bobbe Nordfeldt och PO Strömberg
Nours poddelipodd och Henrik med Nour El Refai och Henrik Schyffert
Skåpet med Johanna Swanberg, Cecilia Blankens och Peppe Öhman
Mellan raderna med Karin Jihde och Peppe Öhman
Litteräris podcast med Jessica Johansson och Anna Wehlin
P3 Eftermiddag med Christopher Garplind och Emma Molin eller Hanna Hellquist (jag klarar inte riktigt av att lyssna på P3 live då jag är en äldre person som inte tål musiken speciellt väl men poddarna är riktiga höjdpunkter under mina vardagar. Dessutom är jag galen i Hanna Hellquist.)
P3 med Hanna och Oscar med Hanna Hellquist och Oscar Zia – veckans bästa quiz som sänds på fredagseftermiddagar
Tankesmedjan i P3 är politisk satir som kräver rätt humör men kan vara otroligt roligt
Kafferepet med Albin Olsson, Johanna Hurtig Wagrell och Nisse Hallberg
Ursäkta med Johanna Nordström och Edvin Törnblom
Trettio plus trevar med Tove Norström, Sofi Fahrman och Klara Doktorow
Kvällspasset i P4 – är trevligt att lyssna på live också, men för- och efterpoddarna är så mysiga
Recept tack!? med Jerka Johansson och Nichlas Niemi
Kulturens ABC med Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forsström

Och självklart det bästa på marknaden – Flashback Forever med Scroll-Mia, Ina Lundström och Emma Knyckare, vars show jag har biljett till – men det är i januari 🙂

Och så var det böcker. Det känns som om det bara sprutat ut titlar de senaste veckorna, och just nu längtar jag efter Sally Rooneys nya, Lisa Jewells nya och säkert fyrtio till. Tur att jag går hem tre veckor innan beräknad nedkomst då jag lär varva vila med att packa upp flyttlådor (om nu inte unga fröken får för sig att titta ut tidigt, men det har jag sagt tydligt nej till). Utmärkt syssla för ljudbokslyssning!

Tisdagstrion: Pojkar, grabbar och män

Veckans tema hos Ugglan och Boken är Pojkar, grabbar och män – och här kommer mina!

  1. Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren av Josefin Sonck – denna läste jag ut för bara ett par dagar sedan, härligt urflippad och extra rolig eftersom jag inte kan låta bli att tänka på Patrik Lundberg. En gammal vän beskrev den som ”Egenmäktigt förfarandes ADHD-lillasyster” – ta det med en nypa salt, men jag tyckte att det var roligt.
  2. The man I think I know av Mike Gayle – Mike Gayle är otroligt duktig på att beskriva relationer, och han skriver fantastiska personporträtt. Detta är en bok om manlig vänskap och om att släppa det som en gång varit och gå vidare. Om frustration över att allt inte blev som det var tänkt, men också om acceptans och framsteg. Mycket fin roman som jag hoppas blir översatt till svenska, när nu Norstedts har den goda smaken att ge ut hans böcker.
  3. Hamnet av Maggie O’Farrell tog mig och många med mig med storm förra året. Nog för att jag visste att O’Farrell är fantastisk och nog för att jag har ett kanske onaturligt stort intresse för Shakespeares liv utöver scenen så att säga men inte hade jag förväntat mig att bli så totalt golvad som jag blev. Oerhörd roman som inte får missas!