Falska vänner (Aaron Falk, #2) av Jane Harper

Teambuilding, alltså. Det finns roliga sorters teambuilding (quiz och problemlösning) och tråkiga sorter (fysiska aktiviteter där ingen tänkt igenom om det passar alla deltagare). Och så finns det gräsliga sorter – att vandra i bushen och tälta. Detta är högst subjektiva åsikter från mitt håll, men efter att ha läst Falska vänner är jag än mer övertygad om att jag har rätt.

Fem kvinnor från samma företag ger sig ut på vandring i bushen. Lagandan behöver stärkas och någon anser att detta är bästa sättet. Dessa fem kvinnor är inte speciellt trevliga varken i allmänhet eller mot varandra, och det tar inte lång tid innan känslorna börjar blossa upp. Redan på dag två går de vilse, och när de ska återsamlas ett par dagar senare är det bara fyra stycken som kommer tillbaka. Alice, den ambitiösa men manipulativa chefen, är borta.

Alice är även källan som poliskommissarie Aaron Falk haft hjälp av när han utrett företaget som kvinnorna arbetar på, och det blir han som kallas till platsen för att försöka ta reda på vad som har hänt. Har hans utredning av företaget något med försvinnandet att göra, eller ligger det något annat och kokar?

Berättartekniken är intressant – sökningen och efterforskningarna berättas i nutid, men vandringen berättas i tillbakablickar i kronologisk ordning. Det intressantaste med denna kriminalroman är inte deckargåtan, utan den psykologiska och gruppdynamiska aspekten. När stressen är hög och den fysiska ansträngningen tär på krafterna krävs det kanske inte så mycket för att vågskålen ska tippa över.

I första boken om Aaron Falk blev jag väldigt förtjust i miljöerna. De är inte riktigt lika tydliga för mig här – jag fick bildgoogla ”Australian bushland” och kunde ändå inte riktigt greppa hur det ser ut. Jag tyckte även att deckargåtan var betydligt intressantare i Hetta – men denna vinner den psykologiska biten. Ofta är ju psykologiska spänningsromaner riktiga thrillers, som säljs in som nästa Gone girl eller Kvinnan på tåget med en TWIST – så är inte Falska vänner upplagd och det piggar ju upp.

Boken finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 17 januari 2021 – Bikupan av Sarah Crossan

Det har varit en kylig vecka i Göteborg, med såväl snö som hagel som regn som solsken. Och nu är det söndag igen! Som tiden går, ändå. Jag gick upp tidigt idag och satte igång att rosta tomater, för jag fyndade en hel påse för en tia igår. Det är bra när affärerna tar sitt ansvar och säljer ut varor som är på väg att bli dåliga istället för att vänta tills de faktiskt blir dåliga och slänger dem. Nu doftar det rostad tomat och vitlök i hela lägenheten, gemytligt och trevligt.

Annars lyckades jag smörja in mig med nattkräm efter duschen, så funderar på om det betyder att man måste gå och lägga sig igen 😉

Igår kväll började jag på Bikupan av Sarah Crossan. Crossan är en av mina favoritförfattare, och hon är allra bäst när hon skriver på prosalyrik, i mitt tycke. Jag har stått i kö på biblioteket i vad känns som en evighet, men i fredags fick jag äntligen hem den. Därifrån kommer således även veckans Smakebit.

Huvudpersonen Ana Kelly har haft en relation med en gift man i flera år – hon är gift själv också, för den delen. Plötsligt ringer hans fru till advokatbyrån där Ana jobbar och berättar att hennes man är död och att byrån är testamentsexekutorer. Hur hanterar man en sådan sak? I utdraget minns hon tillbaka till tiden när hon just träffat Connor.

Du dröjde dig kvar efteråt,
ritade cirklar
på bordet
med tummen
och sa med ett snett leende
”Jag kommer väl tillbaka för skilsmässan.”

Jag satte hatten på pennan,
gav dig utrymme att tala.
Det var ju faktiskt januari,
uppbrottens förlovade tid
då alla famlar efter fast mark
efter julens helvetiska gemenskap.

”Vi finns här för alla dina behov”, SA JAG.
Jag var inte tvetydig.
Jag var professionell
vilket framgick av mina väggdiplom.
Examen från Bristol.
”Min kollega Tanya Kushner är en erfaren familjejurist.
Jag kan be vår receptionist boka in en tid.”

”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig.
Vem skulle då tanka hennes bil?”
Du reste dig.

Ur Bikupan av Sarah Crossan, Etta Förlag: 2020

Fler Smakebitar finns denna söndag hos Astrid Terese – ha en god lässöndag, eller vad du nu ska hitta på!

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Brittiska seriemördare – en studie i ondska av Lone Theils

True Crime är en svår genre tycker jag. Det är ju egentligen inte det minsta underhållande att läsa om mord och mördare, men samtidigt är det fascinerande. Det kan ju presenteras på olika sätt, förstås, och här har Lone Theils, den danska deckarförfattaren, skrivit en sorts faktabok om några av de värsta seriemördarna som Storbritannien haft genom det senaste århundradet, eller så.

Ian Brady och Myra Hindley (ovan) – också kända som the Moors Murderers – är kanske de allra mest kända. Jag glömmer aldrig löpsedlarna i England när Hindley dog 2002 – morden skedde på sextiotalet, men de är så djupt rotade i folksjälen, eller vad man ska kalla det. Vi får även stifta bekantskap med Fred och Rose West, som gömde offren i sin trädgård och under altanen, Peter Sutcliffe, känd som The Yorkshire Ripper, nekrofilen Dennis Nilsen som mördade unga homosexuella män runt hörnet från där jag bodde i Muswell Hill (här finns den hyllade miniserien Des med David Tennant att streama) och förstås läkaren Harold Shipman som mördade patienter på löpande band.

Saken med denna boken är att den inte säger så mycket mer än vad man enkelt kan läsa sig till på Wikipedia, eller någon annan sajt dedikerad till seriemördare. Det finns inget nytt, och jag upplever inte att Theils direkt försöker gräva djupt i psykologin hos seriemördare.

Den är dessutom riktigt dåligt korrekturläst. Jag vet inte om något hänt i översättningen från danska, eller om det var så här dåligt från början, men det är katastrof. 31 februari var det första jag kom över, sedan fortsatte det. Northumberland har döpts om till Northumbershire. Piccadilly Circus får heta Piccadilly Square. En kvinna byter namn från Jane till Janet och sedan tillbaka igen. Jag förstår att det är en Storytel Original och därmed kanske inte åtnjuter samma omsorg som en bok utgiven på ett riktigt förlag, men såhär dåligt får det inte vara.

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

Smakebit på søndag, 10 januari 2021 – Stardust av Neil Gaiman

Det är söndag igen och jag ser blå himmel och en tillstymmelse till sol! Det är man inte bortskämd med just nu, så det gäller att passa på att komma ut. Men än så länge dricker jag mitt kaffe och kommer ikapp med lite poddar från veckan som gått.

Veckans Smakebit kommer ur Stardust av Neil Gaiman. Jag behöver läsa en fantasy till årets bästa utmaning, och det är ju absolut min svåraste genre så det är lika bra att ta itu med den så tidigt som möjligt. Och jag tycker jättemycket om den, så jag blir som vanligt påmind om att jag måste komma över mina fördomar och begränsningar.

People were coming to the British Isles this spring. They came in ones, and they came in twos, and they landed at Dover or in London or in Liverpool: men and women with skins as pale as paper, skins as dark as volcanic rocks, skins the colour of cinnamon, speaking in a multitude of tongues. They arrived all through April, and they travelled by steam train, by horsem by caravan or cart, and many of them walked.

At that time Dunstan Thorn was eighteen, and he was not a romantic.

He had nut-brown hair, and nut-brown eyes, and nut-brown freckles. He was middling tall, and slow of speech. He had an easy smile, which illuminated his face from within, and he dreamed, when he daydreamed in his father’s meadow, of leaving the village of Wall and all its unpredictable charm, and going to London, or Edinburgh, or Dublin, or some great town where nothing was dependent on which way the wind was blowing. He worked on his father’s farm and owned nothing save a small cottage in a far field given to him by his parents.

Ur Stardust av Neil Gaiman, D C Comics: 1997

Det är något väldigt härligt med att läsa något som är som en vuxensaga, med Gaimans fantastiska humor och sätt att formulera sig. Jag lyssnar och läser lite om vartannat och Gaimans egen inläsning som finns t.ex på Storytel är underbar.

Annars har jag ägnat kvällarna denna helg åt stickning och Harry Potter-filmerna på CMore, från början till slut. Är på fjärde nu (som jag bara sett någon enstaka gång, till skillnad från de tre första) och de håller absolut fortfarande. Väldigt mysigt till en kopp te under dessa mörka kvällar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Fortsatt fin söndag ❤

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.

Vi såg en grävling: ett år med Linda Skugge av Linda Skugge

Linda Skugge har varit en stor favorit för mig sedan jag läste en samling av hennes krönikor från 1991-1993 ett antal år senare. Det är en få böcker i min hylla som är full med understrykningar och anteckningar. Sedan dess har det blivit fler krönikesamlingar, samlade dagböcker, en vuxenroman, följetonger, ungdomsböcker, artiklar, bloggar… och så vidare. En av de mest produktiva skribenterna Sverige har och en av de roligaste och mest välformulerade också.

Om man gillar henne – och det gör inte alla. Hon provocerar, vässar och lägger till. Läser man allt hon skriver bokstavligt kan jag förstå att man tycker att hon inte är riktigt klok. Läser man med humor och distans är hon magnifik.

Och 500 sidor om ett år med Linda Skugge var verkligen något för mig. Jag bar med mig pocketboken och läste så fort jag fick chansen, och det första jag gjorde när julledigheten började var att lägga mig i mammas soffa och läsa.

Jag tycker att det är helt lysande – men det är helt klart krävande på ett sätt. Tätt och ibland upprepande, men fantastiskt bra. Och utbildande, om kortisolsvikt och Addisons sjukdom och giftstruma och annat. Naket och kroppsligt, vilket jag ibland inte gillar men här hör det hemma.

Bokem finns att köpa här.

Julafton på den lilla ön i havet (Mure, #3) av Jenny Colgan

Jag älskar inte allt av Jenny Colgan, men just böckerna om Flora på Mure har jag tyckt väldigt mycket om och här är del tre. Miljöerna på den lilla ön i Hebriderna (tror jag) är helt fantastiska och jag gillar beskrivningarna av personerna – somliga har aldrig lämnat ön, och en isolerad miljö tenderar ju att skapa en viss typ av person. Naturen är karg och så även många av människorna i den.

En annan sak jag tycker om är att Colgan tar upp viktiga och mörka ämnen, bland ”vanliga” chick-lit-tropes och god mat och kapitel där en hund är huvudperson. Här finns graviditet med en person som kanske inte alls vill bli pappa, här finns en flykting som inte vet om hans fru lever, här finns homofobi (och ett starkt avståndstagande, även från mer konservativa personer) och framför allt finns det sjukdom. Det är åtminstone det som talar mest till mig – beskrivningarna av obotlig cancer och dess förlopp skär i hjärtat.

Jag gillar Flora som huvudperson, hon är mänsklig och skör utöver att vara rolig och en duktig affärskvinna i sitt Seaside Kitchen. Huvudkaraktärerna är allesammans bra, (nästan) alla beskrivs med värme och humor vare sig det handlar om den kärlekskranka lärarinnan Lorna eller den tystlåtne men snälle pappan Eck. Men det är ingen som har det lätt i denna boken. Pust.

Helt okej läsning, alltså! Jag trodde att denna var ny till denna julen, men den kom tydligen redan 2019 vilket jag missade totalt. Andra som skrivit om boken är bl.a enligt O, Hyllan, Bokprataren och Västmanländskan. Boken finns att köpa t.ex här!

Funny Girl av Nick Hornby

Nick Hornby är en av mina favoritförfattare, men just Funny Girl har blivit liggande i evigheter. Kanske helt enkelt för att den inte fått så fantastiska recensioner, och jag ville väl inte bli besviken. Dock betydde ju detta att jag inte gick in i läsningen med jättehöga förväntningar, och det var nog nyttigt. Inte för att det är en dålig bok, men jag blev inte alls så engagerad som jag brukar bli av Hornbys böcker och den kändes väldigt utdragen.

Barbara Parker bor i Blackpool med sin pappa, efter att mamman stack med en annan man när hon var liten. Det är tidigt sextiotal när Barbara vinner titeln Miss Blackpool, men hon inser snabbt att det betyder att hon måste vara kvar i Blackpool i ett helt år till för att uppfylla sina plikter som Miss för staden.

Och det vill hon ju absolut inte. Barbara ska bli den nya Lucille Ball, och ska hon bli det måste hon flytta till London. Sagt och gjort – en vacker dag tar hon tåget ner, ordnar med boende och arbete och har turen att träffa precis rätt personer för att hon ska hamna rätt. Innan hon vet ordet av har hon bytt namn till Sophie Straw – ett mer kommersiellt gångbart namn – och spelar huvudrollen i en tv-komedi vid namn Barbara (and Jim). Ironiskt nog vill producenterna ha ett helyllenamn på kvinnan i paret och det blir då just Barbara.

Sedan är det en väldig massa sidor om tv-produktion och fester, konflikter och kärlek. Det absolut bästa med boken för mig är berättelsen om Swinging London på sextiotalet, berättelserna om de homosexuella som under inga omständigheter kan vara öppna med sin läggning då det fortfarande var kriminellt på den tiden – och den värme och humor som Hornby alltid förmedlar. Dessa bitar gör att boken absolut är läsvärd, men man får hålla sina förväntningar på rimlig nivå.

Boken finns att köpa t.ex här.