Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna anna@annzah.com. Varmt välkommen!
Två gamla vänner möts utanför ett krematorium i London en kylig februaridag för att ta sina sista farväl av Molly Lane. De har båda varit hennes älskare, men det var längesedan nu. Clive Linley är en hyllad kompositör, och Vernon Halliday är chefredaktör på en stor tidning. Ännu en älskare finns med i berättelsen, utrikesminister Julian Garmony, tippad som nästa premiärminister och en typ som nog varit god vän med Nigel Farage i verkligheten.
Ett av McEwans signum är ju det här med moral och detta är då sannerligen en moralberättelse. Clive och Vernon sluter en pakt strax efter begravningen, och ingen av dem kunde ha väntat sig de följder som kommer. Djupt omoraliska beslut fattas av dem båda, och Garmony har det inte heller så lätt på sin kant.
Det är en ganska rolig bok på sina ställen, men trots sina dryga 200 sidor tog det mig lång tid att läsa. Det blev lite segt och lite tjatigt och jag hade gärna sett att den gick i en annan riktning efter 75%, sisådär. McEwan vann Booker-priset för Amsterdam 1998 och den har stått på min lista sedan 2016, så visst är det kul att äntligen ha läst den – men jag kan inte säga att den lämnar några bestående minnen hos mig.
Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉
Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.
Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.
The day we disappeared har stått på min att-läsa-lista i över fyra år, och den var lägligt nog en av de äldsta på listan när jag var på jakt efter en gul bok till bingot. Nu blev det inte den rutan den hamnade i, och jag vill egentligen inte berätta vad jag kryssade heller för detta är en sådan där bok där jag inte vill säga för mycket alls om handlingen för jag vill verkligen, verkligen inte spoila något. Detta är en riktigt skickligt utförd roman.
Men jag kan berätta att det handlar om två unga kvinnor, som har känt varandra länge och som båda har anledning att starta ett nytt liv, där de inte känner någon. En hamnar på en fälttävlansgård, den andra i London, och vi får följa bådas historier. Det finns ett härligt urval av karaktärer och det är otroligt underhållande och på sina ställen jätteroligt, men ni vet, skrapa lite på ytan…
Jag vill varmt rekommendera denna – en kompis lyssnade på den svenska ljudboken, Dagen då vi försvann och gillade den, så där är ett sommartips till solstolen – jag kommer definitivt att leta rätt på mer av Lucy Robinson och vet inte hur jag har missat henne tidigare. Eller varför det tog mig så lång tid att äntligen plocka upp denna!
Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans med David Levithan som jag bara älskar – Nick och Norah, Dash och Lily, Naomi och Ely samt Sam och Ilsa, som jag inte hunnit ge mig på än. De är underbara. Jag har även läst någon av hennes egna och tyckt att den var helt okej, om än lite stressig, så när jag nu behövde en gul bok till sommarbingot föll valet på denna. Lagom lång som ljudbok och tja, det lät som om den kunde vara ganska kul.
Och det börjar ganska bra, om än lite hetsigt redan från start (och värre ska det bli). Vic Navarro har bestämt sig för att ha den bästa festen någonsin för sistaårseleverna på hennes high school, och den ska gå av stapeln på Happies, den lilla ökenstaden Rancho Soldados kitschiga restaurang som är på väg att gå i konkurs. Dessutom ska hon få chansen att få ihop det med Jake Zavala-Kim.
Ägaren är med på noterna, men det blir betydligt svårare att övertyga kommunalrådet och ekonomilärarinnan Miss Ann Thrope (ja, det är roligt) om att festen är en bra idé.
Sedan blir det bara kaos, förstås. Och det fortsätter liksom att vara kaos hela boken igenom. Jag vet inte om det är för att jag är för gammal för att ens tänka på vilda studentfester, men jag blev helt matt av att lyssna. Och varm, för om jag gnäller lite smått över 28 grader i Göteborg när jag inte är nära havet, så kan jag bara tänka mig hur det måste vara på sommaren i en ökenstad. Men det är ju inte författarens fel.
Ett plus för snyggt omslag – och jag ger inte upp om Rachel Cohn. Men kanske väljer jag hennes samarbeten före ”soloböckerna” framöver – det ter sig som om hon kan behöva en liten bromskloss.
Det var tack vare enligt O och hennes hyllning av denna bok som jag fick upp ögonen för de och för Helle Helle överhuvudtaget, faktiskt. Jag känner igen några av hennes titlar när jag tittar på bibliografin, men det är väl inget som riktigt har väckt min hunger förut.
Det är Danmark och åttiotal när vi träffar flickan som är huvudperson i boken och hennes mamma. De har alltid varit tillsammans, alltid bara de två och trots att de ofta haft det knapert får man intrycket av en trygghet dem emellan som är viktigare än att ha mycket pengar.
Några månader innan flickan börjar gymnasiet börjar mamman må dåligt och när ett kort tag av gymnasietiden gått kommer svaren och det är allvarligt. I skolan finns nya kompisar och killar, hemma finns sjukdom och ovisshet om framtiden.
Detta är en kort bok – bara 159 sidor – men Helle Helle får mer sagt på dessa än många andra författare lyckas med på det tredubbla. Det känns intimt och äkta utan att någonsin bli sentimentalt eller flottigt och det är otroligt bra. Sorgligt och vemodigt men med värme och någon sorts hopp. Jag gillade skarpt.
Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?
Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.
Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.
Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.
För fyra somrar sedan, 2016, började jag läsa Peter James böcker om Roy Grace, som börjar med Levande begravd. Jag blev totalt fast, plöjde en hel drös under sommaren och hösten och har sedan dess fått vara så god och vänta ivrigt varje vår på nästa bok. Det är det värsta med att vara förtjust i serier som fortfarande är pågående – Lex Ruth Galloway – man måste träna tålamodet. Inte min bästa gren. Men så för en knapp månad sedan, levererades äntligen Find them dead till min Kindle och jag läste så fort jag fick en ledig stund och var klar på ett par dagar.
Och jag blir aldrig besviken på böckerna om Roy Grace. Under en period var Graces privatliv oerhört spännande och utgjorde en intressant fond till det faktiskt brottet som utgjorde historien. Denna, nummer sexton i ordningen, är lite annorlunda än de tidigare då en stor del av berättelsen utspelar sig i rätten och rör sig kring Meg Magellan, som äntligen börjar få livet på rätt köl igen efter att ha förlorat sin man och son i en trafikolycka. Hennes dotter Laura ska just ge sig av till Sydamerika för att resa under sitt sabbatsår innan hon börjar på universitetet och när hon får en kallelse att sitta i juryn i Lewes Crown Court tycker hon att det låter ganska spännande.
Roy Grace är tillbaka i Brighton efter att ha varit utlånad till Metropolitan Police och jobbat med att försöka hantera knivvåldet i London. Han blir nästan genast kallad till en mordplats där en man med Downs syndrom mördats kallblodigt i sitt hem. Det finns en koppling mellan mordet och rättegången som Meg ska sitta jury för, mot en knarkkung som tagits för tung smuggling från kontinenten, och det blir en rafflande historia.
Meg upptäcker märkliga saker i sitt hem efter att ha varit i rätten en dag – ett foto på hennes dotter på köksbordet, och ett anonymt telefonsamtal som meddelar att om hon vill se Laura i livet igen måste hon se till att juryn levererar ett ”icke skyldig”-besked till domaren i slutet av rättegången.
Jag är dödstrött på deckare som ofelbart slutar med att polisen, eller någon annan viktig person, blir inlåst i en källare utan fungerande mobiltelefon – detta är något helt annorlunda vilket känns fräscht och intressant. Juridik är spännande, ibland kan rättegångsromaner bli väldigt torra och sega men här, i korta kapitel och med snabba ryck, är det näst intill förtrollande. Det finns ingen som får mig i ”bara-ett-kapitel-till-mode” såsom Peter James – jag bar med mig Kindlen överallt och somnade med den i handen varenda kväll. Ett mycket bra betyg.
Tipset om The girl with the louding voice kom från Instagram. Ofta när ett boktips kommer därifrån lägger jag till boken i min Goodreads-lista, och i bokhyllan på Storytel om den finns där, och så blir den mer eller mindre bortglömd tills jag blir påmind igen. Ibland kastar jag mig över titeln i fråga för att tipset låter så intressant att jag bara inte kan låta bli (och kanske just då letar efter något nytt att läsa) och så var fallet med The girl with the louding voice, som nog kommer att kvalificera sig som en av de absolut bästa böckerna jag läst i år. Ett riktigt mästerverk – som ju så ofta böcker om unga kvinnor i Nigeria faktiskt är.
Adunni är fjorton år när hennes pappa berättar att det är dags för henne att gifta sig. Det är det sista hon vill, och hon har dessutom lovat sin mamma som nu gått bort att hon ska skaffa sig en utbildning. Mamman har förklarat att en utbildning är enda sättet att få en ”louding voice”, en stark röst som gör att man kan föra sin egen talan och välja sin egen framtid. Men pappan är obeveklig – hon ska nu bli hustru nummer tre åt en man som ännu inte lyckats få en son och arvinge, och hoppas stort på att Adunni ska ordna detta åt honom.
Det blir förstås katastrof när Adunni flyttar in hos mannen och de två första fruarna och hon rymmer till Lagos som en sista utväg. Där lyckas hon få arbete som någon sorts hushållerska hos en rik familj – från lydig dotter till lydig fru till lydig betjänt. Det blir ingen dans på rosor där heller, men det finns ett bibliotek i huset och en vän i köket och en annan i grannskapet som är villig att hjälpa – och det har funnits en annan flicka där innan Adunni men hon försvann. När Adunni förstår vad som hänt blir hon än mer övertygad om att hon måste tala för sig själv, stå upp för sig själv och alla andra flickor, både de som gått före henne och de som komma skall.
Boken börjar på bruten engelska, men ju mer Adunni lär sig, desto bättre blir språket. Först trodde jag att det skulle vara svårt att ta mig igenom början men det är charmigt och gör att jag gillar Adunni ännu mer. Hennes kloka tankegångar gör sig fint på ett lite barnsligare språk redan från början, men utvecklas medan hennes språk gör det. Det är en helt fantastisk berättelse, så inspirerande och stark men även hjärtskärande och förargande. Detta är nutidens Nigeria – korrupt, patriarkalt och hierarkiskt – och det behövs många starka unga röster för att rucka på det.
Sommaren är tillbaka på västkusten, och i hela landet tror jag. Vi kom hem från Hunnebo ganska sent igår kväll och jag har nu två veckors semester kvar som lär tillbringas mestadels i Göteborg. Vilket är ganska härligt, för särskilt under sista veckan har antagligen skolorna börjat igen och det blir möjligt att bevista badplatser utan att behöva knô med halva stan.
Jag har inte läst så många böcker som jag hade trott under denna semester, vilket främst är för att jag har ett par riktiga tegelstenar på gång. Men jag måste sticka emellan med lite lättsammare saker, speciellt efter en timme med Ulysses, och hittade Summer Darlings av Brooke Lea Foster på biblotekets e-bokstjänst. Mycket trevlig och underhållande, och därifrån kommer veckans Smakebit.
Heddy är 21 år och har fått jobb som nanny i en mycket välbeställd och lagom dysfunktionell familj på Martha’s Vineyard. Hon vet inte om hon kommer att kunna åka tillbaka till Wellesley och bli färdig med sin collegeutbildning då hennes stipendium dragits in, och hon hoppas på att hitta sig en make under sommaren på ön. Mamman i värdfamiljen, Jean-Rose, är barndomsvän med grannen, Gigi McCabe, hyllad Hollywood-aktris, flickvän till Cary Grant och även om Jean-Rose och Gigi inte verkar vara de bästa vänner har Gigi erbjudit sig att hjälpa Heddy på traven.
”Heddy hadn’t even knocked on the door when it opened. Five days before the party and she’d been waiting for this: a chance to hear how a true-to-life movie star got the guy. ”You’re late.” Gigi was wearing her big Italian sunglasses and a slouchy, striped sweatshirt that hung off one shoulder, revealing the ties of a black bikini about her neck. Several silver bangles on her wrist jingled as she pushed by her. Heddy checked her watch: ”Barely a minute.” She’d dropped the kids at camp, and stopped at the grocer and post office for Jean-Rose. Heddy followed Gigi under an arbor with bunches of wisteria twisting through it, the purple flowers dangling like grapes, coming to a stone path to the beach. The actress moved like a gazelle, swiftly stepping one bare foot in front of the other, her toenails painted the color of beach roses.
Ur Summer Darlings av Brooke Lea Foster, Gallery Books: 2020
Trevlig söndag på er! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese.
Vi tillbringade tisdag – lördag hos mamma i Hunnebo, och här kommer en bildkavalkad ❤
Semesterns – kanske årets? – första mjukglass intogs på parkeringen utanför butiken i Göksäter på Orust. Jag köpte två klänningar och en kjol, mycket oväntat, och några garnnystan. Och ett paket servetter och några presenter. Bra avstickare på väg norrut!
Knatade ganska omgående iväg till Hästedalen via Uddens skulpturpark för årets första Hunnebo-dopp! När jag var där häromveckan var det kallt och inte speciellt inbjudande, men under denna sejour blev det bad varje dag utom onsdag då det spöregnade och vi åkte på utflykt istället, till Svenneby gamla kyrka som ligger en dryg mil norr om Hunnebo.
Kyrkan började byggas på 1100-talet och har på senare tid renoverats ordentligt under flera års tid. Häftigt! Klockstapeln står på klippan bredvid kyrkobyggnaden.
Jag fick okaraktäristiska lockar i pannan tack vare vrôlregn. Kaprifolen är vacker i alla väder.
Torsdagens badutflykt gick till S:t Görans ö. Här badade vi nästan varenda kväll när jag var yngre – oftast känns ju allt mindre nu när man är vuxen men klipporna vi brukade hoppa från såg plötsligt v ä l d i g t höga ut…! Tyvärr var badtemperaturen perfekt för brännmaneter dessa dagar, så man fick vara så god att kryssa, vakta och tajma så gott det gick.
Fick feeling och gjorde knäckig smulpaj på brynt smör, med äpplen och rabarber från grannens trädgård samt ett par nektariner. Vaniljglass till detta – avnjöts på trädgårdsmöblerna. Ljuvlig kväll.
Jag var vaken först i fredags och fick en stickstund med Flashback Forever och kaffe. Joanie Boatneck tickar på finfint! Det är väldigt rolig stickning.
Mera Hästedalen, mera skulpturer i fredags.
Musikquiz på fredagskvällen var jättesvårt men trevligt ändå. Hittar jag egengjord lemonad på en meny kan jag omöjligt säga nej och detta var en mycket bra lemonadtolkning.
Lördagsdoppet var väldigt manettätt men jag lyckades hinna i innan det blev alltför besvärligt. Pålandsvind och vattenskotrar som rufsar upp även maneter som hänger på botten = en utmaning. Men blöta blev vi och det är ju ändå poängen.
Bella Gästis är en smått famös restaurang i Hunnebo – västkustens första pizzeria, tror jag, den öppnade 1980 – och vi åt sen lunch där igår innan hemfärd. Jag tog samma som jag brukade ta som barn, Paradiso, och visst var det gott. Utsikten gick inte heller av för hackor. Dagens lemonad var bubblig på något vis, antagligen citronsaft + sockerlag + sodavatten – god, men den slog inte fredagens.
Stannade till på utsiktsplatsen vid Smögenbron på väg till busstationen. Så otroligt vackert! Ostkustens skärgård är förvisso vacker, men kan något slå västkusten? Inte för mig ❤
