Stories from the city, stories from the sea

Oplanerad semesterpaus

Jag hade inte alls några planer på att ta någon bloggpaus under semestern, men nu har jag varit ledig i två veckor och det har visst råkat bli så ändå. Kanske blir det tid om ett tag, men just nu har det varit mycket annat att stå i. Blommor och god mat och vänner och familj och stickning och böcker och bad och sånt. Just nu har vi fullt upp på hemmaplan med att få ordning på vår lägenhet. Nog för att vi bott här i snart ett år, men jag var höggravid när vi flyttade in och sedan kom en liten bebis och… ja.

Ett axplock av bilder får räcka för denna gången – men jag kommer tillbaks! Förhoppningsvis med lite mer disciplinerat bloggande…!

En familj av lögnare av E. Lockhart

Jag började skriva denna text som någon sorts sam-inlägg om Vi var lögnare (som tidigare hette Kanske är det allt du behöver veta), eftersom En familj av lögnare är en prequel till den, och jag läste om den efter denna. Men det blev förbaskat rörigt – så jag börjar om. Men det kanske ändå kan vara bra att veta att de hänger ihop. Och båda är alldeles utmärkta. (Och, kom jag på nu – En familj av lögnare spoilar en viktig grej med Vi var lögnare, så läs dem i den ordningen de kom ut.)

Det hela cirkulerar kring familjen Sinclair, de rika, vackra, tjusiga och allmänt extraordinära. Platsen är deras egen ö utanför Martha’s Vineyard. Den vuxna Carrie berättar för sin son, eller hans potentiella spöke, om sommaren när killarna kom till ön. När hennes kusin tog med sig sin pojkvän och han i sin tur tog med sig ett par kompisar – sommaren när allting förändrades.

I familjen Sinclair ljuger alla. Det vet vi, och det är bra att bära med sig – men som läsare betyder inte det att man alltid förstår vad som är sant och inte. Långt ifrån. Carries berättelse blandas upp med sagor i en lite annorlunda tappning som ger fler och fler ledtrådar till relationen mellan henne och hennes systrar, om det förflutna och om vad som sker på ön den där sommaren. När Carrie blev kär, och när något hände som ställde allt på ända – men som alla ljuger om.

Rikedom, inflytande, plats i societeten – det bär inte bara dyra saker och tjusiga fester med sig. Fasader överallt och mörker och förfall där bakom. Mycket skickligt och väldigt fängslande.

Boken kan man köpa här!

Oh my god what a complete Aisling av Emer McLysaght och Sarah Breen

Det kändes kul att läsa något lite skojigt under vår irländska månad på Kaffe & Kultur och jag hittade Oh my god what a complete Aisling på min Goodreadslista som jag gjorde en rejäl rensning på i samma veva. Kul att prova något nytt och detta är frukten av en Facebookgrupp som, som jag förstår det, handlar om stereotyper kring irländska unga kvinnor från landet, som pendlar till Dublin men bor kvar hemma, alternativt åker hem till familjen varje helg. Som är försiktiga med pengar, aldrig provat sushi och är ganska lätta att imponera på.

Vår Aisling heter just Aisling och uppfyller de flesta av dessa kriterier. Eller alla, egentligen. Hon sover över hos sin pojkvän varje tisdag och torsdag, jobbar på ett pensionsföretag, går ut varje lördag med sin betydligt vildare väninna Majella och vill väldigt gärna gifta sig. Det hör väl till efter såpass många år?

När en semesterresa till Teneriffa inte slutar som hon tänkt sig – med ett romantiskt frieri på stranden – dumpar hon sin kille och bestämmer sig för att flytta in i sin kollega Sadhbhs tjusiga lägenhet med henne och den mystiska Elaine. Nu minsann, nu ska det hända grejer.

Det är en charmig bok, det måste jag säga. Berättelsen om när Aisling går på Berghain är så vansinnigt rolig att jag skrattade så tårarna rann på bussen. Inte för att jag har varit på Berghain eller ens skulle tänka tanken så jag ska väl inte säga något, men ja, det är otroligt bra. Jag läste en hel del sådana här böcker, alltså skojig feelgood, under ett par år efter att jag pluggat färdigt för det var det jag liksom orkade ta mig igenom och inte genast kände ett behov av att analysera eller ett tvång att skriva uppsats om, men det var ett tag sedan nu (jag räknar inte in typ Marian Keyes i denna genre utan mer Jill Mansell och Sophie Kinsella). Och det var riktigt trevligt. Jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta med serien, men det är inte omöjligt att andan faller på.

Boken kan man köpa t.ex här.

Smakebit på söndag, 17 juli 2022 – Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson

Semestertiderna är här och nästan varenda kotte på mitt jobb har satt på Out of office. Själv jobbar jag tre dagar till – det kändes ändå rimligt att gå sent i år eftersom jag varit ledig såpass länge. Dessutom vill jag väldigt gärna vara ledig ett bra tag kring min födelsedag eftersom jag faktiskt fyller jämnt – och OM vi skulle få för oss att åka någonstans eller så så är det ju skönt att ha lite dagar runtom också.

Jag har börjat lyckas läsa lite fysiska böcker för en gångs skull och häromdagen fick jag hem Hej! Mitt namn är Elton Persson av Martin Svensson – ni vet (Du är så) Yeah Yeah Wow Wow. Jag vet inte riktigt hur vi kom att prata om honom häromdagen men det var nog i samband med att han är med författare till Johannes Brosts självbiografi Dö inte nyfiken. Detta är hur som helst en ”roman” – fast de flesta tror att det är väldigt självbiografiskt och exfrun Dilba blev tydligen väldigt arg när den kom ut. Ett tydligt tecken på att det kanske var som han skriver? 😉 Jag lärde mig just att han är bror till Sara Beischer vars böcker Jag ska egentligen inte jobba här och Mamma är bara lite trött jag har uppskattat. Men det är ett sidospår.

Stycket som utgör min Smakebit handlar om en kväll då huvudpersonen Elton Persson ska på Rockbjörnen på Cirkus i Stockholm.

Det var söndagskväll och tomt runt Stureplan och vi fick tag i en Topcab, som körde oss ut till Djurgården, och chauffören var glad och pratsam och hade minsann kört både Titiyo och Lena Philipsson tidigare under kvällen, och hon Titiyo var ju riktigt trevlig i verkligheten och inte alls sådär kaxig och divig som man skulle kunna tro.

Lena däremot var lite tyst och butter, sa han.

Det var i stort sett ingen trafik på Strandvägen och hela resan tog inte mer än några minuter.

Jag slängde fram kortet till chauffören, efter att ha tutat i honom att det var Stefans födelsedag, och trots Stefans ihärdiga protester lät chauffören mig betala resan med mitt kort.

Det brukade funka, det där med födelsedag, och jag körde den storyn ibland när jag var ute med Stefan, för att i alla fall få betala någonting.
Utanför Cirkus var det stor uppståndelse. Några fyllskallar hade lyckats få igång brandlarmet i år igen, så att alla måste lämna Cirkus i något slags antiklimax.

Jag kände mig tänligen säker på vilka dessa fyllskallar var och log inombords när jag betraktade detta lilla drama som började bli något av en tradition.
Ur Hej! Mitt namn var Elton Persson av Martin Svensson, Lind & Co: 2008

Fler Smakebitar kan man hitta hos Astrid Terese. Fortsatt trevlig söndag! ❤

Glass Houses av Louise Penny

Jag blev förvånad när jag upptäckte att det inte fanns fler översatta titlar i serien om Gamache – Glass Houses är ändå fem år gammal. Men det spelar ingen större roll, för biblioteket har e-böckerna och jag har undrat lite hur originaltexten sett ut när jag läst de svenska. Så det var ju bara trevligt.

Under den traditionella Halloweenmaskeraden i Three Pines dyker en okänd figur upp. Hen har på sig en stor svart kåpa som täcker ansiktet och det är väl egentligen ingen som noterar vederbörande just på festen – men efteråt händer något konstigt. Figuren står still ute på allmänningen, natt som dag och oavsett väder men säger inte ett ord och rör sig inte heller. Invånarna vänder sig till Gamache – nog måste han kunna göra något? Men nej – figuren begår inget brott, så han ser tiden an – och hoppas att hans värsta farhågor inte besannas.

Men figuren försvinner – och en död kropp hittas samma dag – klädd i den svarta kåpan.

Nio månader senare, under svettiga julidagar, hålls rättegången. Vi får faktiskt vara med på rättegången parallellt med berättelsen i november, vilket är mycket effektfullt – och skickligt skrivet av Penny, eftersom vi under hela rättegången faktiskt inte vet vem det är som är ställd inför rätta för mordet.

Och ja. Det är så himla bra. Så lagom spännande, så klurigt och som alltid, lärorikt. Det är inte utan att det blir lite nervöst när en serie kommit upp i 13 böcker (och jag vet att det finns ett gäng till) – håller de? Och ja, det gör de sannerligen. Jag kan inte få nog.

I september ges denna ut av Modernista som Hus av glas – men vill man inte vänta går det fint att köpa den engelskspråkiga boken här.

Tidigare böcker i serien:

Nord av Katarina Ekstedt och Anna Winberg Sääf

Jag tackar sällan ja till recensionsexemplar för tillfället och ber aldrig om dem, eftersom jag vet hur sällan jag hinner läsa fysiska böcker just nu. (Undantag e-böcker som jag kan läsa på nätterna, men de finns sällan tillgängliga.)

Nord hade jag dock svårt att motstå – en thriller i matmiljö var ju oemotståndligt på flera plan.

Alex känner sig ganska ensam i världen, och är det på många plan också. Han tog på sig skulden för en ödesdiger olycka i tonåren och blev därefter paria på hemorten, som han lämnade så fort han bara kunde för att utbilda sig till kock. Efter lite ströjobb får han ett erbjudande av storebrodern till en gammal kompis – att ta över hans gamla jobb som Chef de Commis på en stjärnkrog i Åre. An offer you can’t refuse, förstås.

Snart befinner han sig på nattåget dit för att börja jobba – men restaurangvärlden är hård och full av konkurrens och det är inte lätt att ta sig framåt. Han lär sig mycket men får flera gånger bakslag – det verkar som om någon saboterar för honom. Dessutom lyckas han kära ner sig i ägaren Alice Duwal, som inte bara är rik och glamourös utan dessutom gift.

Det blir en rejäl soppa av fara, lögner, sex och hot och Alex får svårt att parera jobb med privatliv. Han vet dessutom att någon är ute efter honom, men vem kan det vara`? Det måste ha med hans förflutna att göra, men hur?

Det är ganska spännande läsning av och till, även om det ibland känns lite platt. Språket var stolpigt i början (en mening i berättelsen om tågresan fick mig att pipa högt) men det blev bättre. Jag som matlagningsintresserad fick nog faktiskt allra mest ut av texterna om köket, maträtter och råvaror som verkligen var mycket välskrivet. Momenten där det nog är meningen att jag som läsare ska få hjärtat i halsgropen gick ganska obemärkt förbi – greppen har använts så enormt många gånger.

Men visst är det helt okej underhållning. Tydligen är det första boken i en serie och det blir intressant att se om karaktärerna återkommer eller om det kommer att handla om samma miljö – eller om det helt enkelt fortsätter i restaurangmiljön men på andra platser.

Boken kan man köpa här.

Tack Bookmark Förlag för recensionsexemplar!

Hundra dikter av Seamus Heaney

Jag ska naturligtvis inte ens försöka mig på att ”recensera” hundra dikter av en Nobelpristagare – men jag vill skriva några rader ändå, för jag tycker verkligen att detta är en helt underbar samling. Om någon vill börja läsa modernare lyrik är detta helt rätt väg att gå – för det är begripligt. Tidigt i karriären handlar poesin mycket om livet på landet och uppväxten på en bondgård, och det blir som att läsa prosalyrik. Senare blir det mer politiskt (hur mycket Heaney än hävdade att han inte var politisk).

Heaney började själv sammanställa denna samling innan sin död – därefter tog hans familj över och satte ihop denna underbara bok. Inget att stressa sig igenom – en dikt om dagen är lagom. Så lång tid hade jag inte själv på mig, men jag ska köpa volymen när jag känner att det finns plats för den och läsa igen. Och igen och igen, troligtvis.

Här är ett smakprov:

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun

For a full week, the blackberries would ripen.

At first, just one, a glossy purple clot

Among others, red, green, hard as a knot.

You ate that first one and its flesh was sweet

Like thickened wine: summer’s blood was in it

Leaving stains upon the tongue and lust for

Picking. Then red ones inked up and that hunger

Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots

Where briars scratched and wet grass bleached our boots.

Round hayfields, cornfields and potato-drills

We trekked and picked until the cans were full,

Until the tinkling bottom had been covered

With green ones, and on top big dark blobs burned

Like a plate of eyes. Our hands were peppered

With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.

But when the bath was filled we found a fur,

A rat-grey fungus, glutting on our cache.

The juice was stinking too. Once off the bush

The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.

I always felt like crying. It wasn’t fair

That all the lovely canfuls smelt of rot.

Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Ur Hundra dikter av Seamus Heaney, Natur & Kultur: 2022

The Missing Ones (DI Lottie Parker, #1) av Patricia Gibney

En vän tipsade mig om denna serie i samband med den irländska månaden, och jag är då inte sen att nappa på en rekommenderad deckare. Jag är glad att jag inte gjorde det denna gången heller.

En kvinna hittas död i en katedral i en stad mitt på (i?) Irland. Strax därefter hittas en ung man hängande i ett träd i sin egen trädgård. Båda offer har samma slarviga tatuering på benet. Detective Inspector Lottie Parker kallas in för att leda utredningen. Det finns bevisligen en koppling mellan offren, och spåren leder till St. Angela’s – ett gammalt barnhem i staden som Parker har en privat koppling till.

Hemmavid har hon det kämpigt. Hon är ganska nybliven änka och har tre barn att ta hand om, samt ett mer eller mindre vilande missbruk i bagaget. Relationen till mamman är snårig, och hon är ovillig att be om hjälp fast hon verkligen skulle behöva den.

Irlands historia av barnhem (och mor-och-barn-hem) är fruktansvärt mörk. Magdalene Laundries och liknande inrättningar har ju exponerats under senare år, och som ni säkert förstår eftersom spåren leder till ett katolskt barnhem så är det fruktansvärda saker som pågår. Jag är inte så känslig och kan läsa det mesta utan att bli alltför illa berörd, men bitvis är detta riktigt hemskt. Och säkert realistiskt – det är väl därför det är svårt att inte bli väldigt berörd.

Karaktärerna är väldigt välskrivna, och allt kring polisarbetet känns väldigt väl researchat (jag vet ju inte mycket själv, men det verkar trovärdigt). Kanske är jag lite trött på alla poliser med missbruk och bekymmer, men samtidigt börjar det kännas som om det hör till. En karaktär utan fel och brister hade ju inte heller känts så intressant. Jag fortsätter gärna med serien när tillfälle och tid ges.

Boken kan man köpa här eller hitta i en app nära sig, ty boken finns bara som e-bok och ljudbok på svenska. På engelska finns den dock som pocket.

Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

I perioder har jag läst Maeve Binchy mer än något annat. Flera böcker har jag läst om flera gånger om. Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva fram karaktärer, och miljöer och… en känsla, liksom. Allt känns trovärdigt, oavsett tidpunkt och plats, och det är skickligt.

På sistone tappade jag henne lite, dock. Det var någon bok som jag inte var helt såld på, och sedan glömde jag nog bort henne lite i den strida strömmen av böcker som passerar mitt medvetande och som jag bara måste läsa så fort det går.

Men – nu hade vi Irland som månadens land på Kaffe & Kultur i juni, och då passade det ju bra att plocka upp denna, som blev Binchys sista innan hon gick bort 2012.

Chicky Starr lämnade den lilla staden Stoneybridge på västra Irland för att flytta till New York med sin stora kärlek. Ingenting blir som hon tänkt sig, ”för alltid” som hon blev lovad blev bara ett par månader och hon börjar jobba på ett litet hotell för arbetare och lär sig det mesta om hur man sköter ett sådant.

Efter ett antal år återvänder hon till Stoneybridge. Där finns Miss Queenie Sheedy – en gammal dam som bott i sitt stora hus tillsammans med sina systrar tills de andra gick bort och hon blev ensam kvar. Chicky köper huset av henne med löfte att hon får bo kvar så länge hon lever – Chicky ska starta en egen hotellverksamhet. Något olikt alla andra hotell, där gästerna äter tillsammans i köket på kvällen och har möjlighet att verkligen uppleva Irlands fantastiska västkust. Med hjälp av sin systerdotter Orla och en ung kille som skickats till Stoneybridge för att sluta upp med sitt brottsliga leverne får hon ordning på huset och snart kan hon öppna.

Vi får följa ett antal personer som av olika anledningar hamnar på Stone House under en vintervecka. Här finns ett pensionerat par som lägger all sin tid på att försöka vinna tävlingar i tidningar, en amerikansk filmstjärna som missar ett plan till ett viktigt möte och hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa inkognito till hotellet, en sur gammal rektor, en svärdotter och svärmor som inte alls vill åka på semester tillsammans, ett läkarpar som sett för mycket död. Och kul nog en ung svensk kille, Anders, som inte vill ta över sin pappas revisionsbyrå.

Man får följa allas liv innan resan till västra Irland och det är brokiga berättelser vill jag lova. Det är faktiskt extra kul att läsa skildringarna av Sverige, för där hade jag annars kunnat misstänka att det skulle bli lite tokigt, att folk skulle heta konstiga saker och att man skulle undra vart man hamnat – men Binchy kan man lita på. Och så berättelser om veckan under vintern, förstås.

Jättefin roman, som jag förväntade mig, med många levnadsöden, mycket charm och värme och mycket humor. Tyvärr känns den svenska titeln Vinter i drömhuset som ett billigt knep för att sälja in boken som rakt av feelgood à la Sommar på det lilla utedasset bakom trädgården under poppeln med sju hundar och en chokladask. Men det blev bra läsning ändå.

Boken kan man köpa här.

Berätta tre saker av Callum Bloodworth

Det var, som så ofta, tack vare enligt O som jag plockade upp Berätta tre saker. Om det inte vore för den texten hade jag antagligen inte ens läst vad den handlade om utan bestämt mig för att det var någon brittisk feelgood. Men så är då inte fallet. Callum Bloodworth är förvisso britt men flyttade till Sverige när han var tolv och detta är absolut inte feelgood heller. Eller, jo. Till stor del så är det just mysigt och fint att läsa – men redan från start gör berättarrösten det klart för läsaren att det kommer inte att bli något lyckligt slut.

Livs mamma är död, och i år kommer de inte att kunna gå och titta på körsbärsblommorna i Kungsträdgården tillsammans. Hennes pappa har kraschat totalt i sorg och depression, och själv har hon flyttat in i sin storasysters klädkammare. Covid är precis på väg att lamslå världen, och strax efter att Liv av misstag blivit kysst av en kille på en fest får hon ett samtal från smittskyddet – killen har testat positivt och Liv måste nu isolera sig i två veckor. Systern flyttar hem till sin pojkvän och Liv blir ensam i den lilla ettan. Relationen med systern är ansträngd och pappan omöjlig att nå – det är bara mormor som går att prata med. Och hon bor på äldreboende 85 mil bort.

En dag knackar det på dörren till lägenheten – vem sjutton det nu kan vara. Det visar sig vara Dag, en ung kille som söker kontakt. (Det är helt osannolikt, givetvis, men man får koppla på sin suspension of disbelief.) De börjar prata genom dörren, sedan på sms, och Skype med video, och en kväll kommer Dag med picnic och ställer upp en campingstol under Livs balkong. Sedan bjuds hon in till en Skype/chattgrupp tillsammans med två av hans kompisar och plötsligt har Liv både en gemenskap, ett sammanhang och en… pojkvän? Eller?

Som sagt får berättelsen inget lyckligt slut – men vägen dit är helt ljuvlig. En så fantastiskt fin bok. Full av mörk humor (bästa sorten enligt mig, som ni vet), tonårskärlek, trovärdiga och älskvärda karaktärer och massor av charm. Jag hoppas på fler ungdomsböcker från Bloodworth – för det här kan han, bättre än de allra flesta dessutom.

Boken kan man köpa här.