The all-night sun av Diane Zinna

Jag har försökt komma på var jag fick tips om denna titel men går bet. Jag var helt säker på att det var en lista över nominerade för något pris, men hittar inte vad det kan ha varit. Kanske var det helt enkelt en lista över amerikanska kvinnliga debutanter. Det spelar egentligen ingen roll, men det irriterar mig ändå. Jag blev i alla fall förtjust i titeln och den korta beskrivningen, men hade inte alls förstått att boken till stor del utspelar sig i Sverige! Så det var en trevlig överraskning.

Lauren Cress undervisar i kreativt skrivande på ett litet universitet i närheten av Washington D C. Hon har främst hand om utländska studenter, och är omtyckt av såväl studenterna som sina kollegor. Hon ger sken av att vara stark och sympatisk, men inom sig slåss hon med demoner och isolering efter att ha tragiskt förlorat sina föräldrar tio år tidigare. Hon känner sig som om världen bara pågår runt omkring henne, utan att hon själv är del av den.

Men så träffar hon den karismatiska och charmiga Siri. De formar snart en djup och stark vänskap och Lauren börjar känna sig levande igen – ung igen. Så när Siri undrar om inte Lauren vill följa med henne hem till Sverige under sommaren tackar hon ja, mot bättre vetande. Lauren förtrollas av Siris beskrivningar av hemlandet, och visst lever Sverige upp till hennes förväntningar väl framme, trots att Siris tjejkompisar är väldigt speciella mot henne. En annan som förtrollar henne är Siris bror Magnus. Lauren varnas för honom, han är gåtfull och mystisk, men de dras till varandra som magneter och Lauren börjar upptäcka nya sidor av sig själv – och hon gillar inte allt hon upptäcker.

Resan avslutas med en resa till Öland för att fira midsommar – natten då solen knappt går ner, gränser suddas ut och något gräsligt sker. Något så gräsligt att Lauren inte riktigt kan ta in och acceptera det förrän ett bra tag efter hemkomsten till USA igen, och då måste hon ta itu med både detta och sina egna demoner.

Fascinerande om sorg och ensamhet, men också om de relationer som uppstår i livet när man mest behöver dem. Narrativet är drömskt och lyriskt men mörkt och kommer inte i kronologisk ordning, vilket passar berättelsen väldigt bra. Jag blev förvånad när det visade sig att Siris hem ligger i Olofstorp utanför Göteborg, och njöt förstås av beskrivningen av en dag i Göteborg där en viktig scen utspelar sig vid Poseidon – en staty jag förknippar med härliga saker såsom Stadsbiblioteket, Stadsteatern, Konstmuseet och Konserthuset. Trevligt!

En riktigt fin debut som är en riktig njutning att läsa.

Tio grisar nere (Marianne Jidhoff, #10) av Denise Rudberg

Marianne Jidhoff är tillbaka – denna gång i Corona-Sverige. Det är nog den första skönlitterära bok jag läst som faktiskt tar upp pandemin, och det görs på ett lagom sätt, tycker jag. Hennes gamla pappa har isolerat sig på en skärgårdsö med sin nya flickvän och teamet håller avstånd och sitter inte för många i ett rum. Det är ganska sympatiskt faktiskt, eftersom det hålls på en god nivå.

Något som inte är sympatiskt är brottet som är katalysator till bokens händelser – en dödsskjutning på en lugn krog på Östermalm, där ett gäng poliser just äter middag tillsammans. Utredningen hamnar på Mariannes, Torstens och deras övriga kollegors bord, men den sätter även fart på Mariannes minne. Minnet om en annan dödsskjutning på en krog på Stureplan 1993, där hennes nu avlidne man Hans var utredare och där en ung kvinna, Sacha, försvann från platsen och nu lever gömd i London – vi får följa henne också, men den historien är ganska ointressant.

Det är inga språkliga mästerverk man hittar i denna serien, men jag tycker att de är otroligt underhållande och lagom lättsmälta. Det kan vara väldigt skönt att plocka upp en deckare som inte kräver så mycket av mig som läsare – jag får reda på praktiskt taget allt, behöver inte tänka speciellt mycket själv, det är inte mycket mellan raderna och så blandas allt det jobbiga upp med vit tryffelnougat och andra godsaker. Och det är inte så dumt, det är det inte.

Smakebit på søndag, 22 november 2020 – The Thursday Murder Club av Richard Osman

Hösten kom i veckan, med ösregn och hård vind. Igår kom kylan för första gången under nollan på dagtid (tror jag) och efter en blåsig och regnig natt är det en riktigt vacker höstdag i Göteborg. Får se vad det blir av den!

Det höstiga vädret inspirerar ju åtminstone till läsning och jag har tagit mig igenom flera böcker, av varierande kvalitet, under veckan som gått. Igår började jag äntligen på en titel jag längtat efter – det tog flera månader för biblioteket att få in den – The Thursday Murder Club av Richard Osman. Den har hyllats i England och sköt i höjden på topplistorna så fort den kom ut, tack vare – får man gissa – att Richard Osman är en populär programledare för diverse nöjesprogram. De flesta nöjesprogramledare och komiker i UK skriver kanske mest skojsiga skämtböcker och möjligtvis memoarer, men detta är något annat. En klurig, trevlig och väldigt välskriven kriminalroman, som utspelar sig i en slags pensionärsby i Kent. Sådana finns mig veterligen inte i Sverige, åtminstone inte ännu, men man kan väl se det som ett slags utökat seniorboende.

Dagens Smakebit kommer således därifrån och ni får faktiskt en hel sida, för jag tycker att den sätter tonen i boken på ett så väldigt bra vis. Den är ur ett mycket tidigt skede, så spoilar ingenting.

Elizabeth had formed the Thursday Murder Club with Penny. Penny had been an inspector in the Kent Police for many years, and she would bring along the files of unsolved murder cases. She wasn’t really supposed to have the files, but who was to know? After a certain age, you can pretty much do whatever takes your fancy. No one tells you off, except for your doctors and your children.

I’m not even supposed to say what Elizabeth used to do for a living, even though she does go on about it herself at times. Suffice to say, though, that murders and investigations and what have you wouldn’t be unfamiliar work for her.

Elizabeth and Penny would go through every file, line by line, study every photograph, read every witness statement, just looking for anything that had been missed. They didn’t like to think there were guilty people still happily going about their business. Sitting in their gardens, doing a sudoku, knowing they had got away with murder.

Also, I think that Penny and Elizabeth just thoroughly enjoyed it. A few glasses of wine and a mystery. Very social, but also gory. It is good fun.

They would meet every Thursday (that’s how they came up with the name). It was Thursday because there was a two-hour slot free in the Jigsaw Room, between Art History and Conversational French. It was booked, and still is booked, under the name Japanese Opera – A Discussion, which ensured they were always left in peace.

There were certain favours both of them would call upon, for different reasons, and all sorts of people had been called in for a friendly chat over the years. Forensics officers, accountants and judges, tree surgeons, horse-breeders, glassblowers – they’d all been to the Jigsaw Room. Whomever Elizabeth and Penny thought might help them with some query or other.

Ur The Thursday Murder Club av Richard Osman, Viking: 2020

Jag är inte överförtjust i termen ”mysdeckare” – det är inte mysigt när folk blir mördade – men stämningen i boken är ändå mysig, det går inte att sticka under stol med. Byn där damerna och deras vänner och fiender bor ligger idylliskt på landsbygden, här finns restaurang och pool och en flock på tjugo lamor. Det är så väldigt trevligt att befinna sig där!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag och vecka framöver.

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for av Johan Erlandsson

Jag insåg när jag lyssnade på denna bok att jag ju faktiskt inte slutfört mitt Beck-projekt – jag har fortfarande inte läst Polismördaren eller Terroristerna. Men det kommer. I julas hade vi CMore hemma i några veckor och såg de utmärkta filmerna med Gösta Ekman och Kjell Bergqvist, och Beck-peppen höjdes – men jag tror att jag går och suger på de sista eftersom jag inte riktigt vill att det ska ta slut. Lite som att jag fortfarande inte läst sista Miss Marple-romanen.

Jag har dock inte sett en enda av Beck-filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt, vilket kanske gör mig unik i detta land. Men det är inte direkt något som stör mig.

Hur som helst. Johan Erlandsson har gjort ett alldeles fantastiskt researcharbete med denna bok. Roman om ett brott, denna svit om tio böcker, är inte bara en rasande kritik mot kapitalistsamhället, och det är inte heller ”bara” en deckarserie – det är en stormig, intensiv och stundtals mycket mörk kärlekshistoria mellan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I Erlandssons bok får vi lära känna dem, genom intervjuer, brev och dagböcker, och man förstår vilken dynamisk duo de var – även om det sannerligen inte var en idealisk relation.

Det är otroligt intressant att få ta del av detta – jag lyssnade på boken, och hade svårt att sluta. Den är naturligtvis full av spoilers, så om man inte kommit så långt i serien får man göra ett avvägande gällande om det är värt att få somligt i handlingen avslöjat. Mig gjorde det ingenting, även om jag nu bara har två böcker kvar. Det var så himla härligt att få befinna sig i Sjöwall-Wahlöö-universumet under dessa timmar.

Den grymmaste månaden (Kommissarie Gamache, #3) av Louise Penny

För att inte hamna i samma fälla som jag gjort med serierna om Roy Grace och Ruth Galloway, där jag kastar mig över varje nysläppt titel praktiskt taget samma dag som den kommer ut och sedan får vänta, under stort lidande, i ett helt ÅR innan nästa bok kommer, så försöker jag sansa mig med min senaste favoritserie, nämligen Louise Pennys serie om Kommissarie Gamache i Montreal. Det kräver karaktär, det måste jag säga! Men det finns femton släppta böcker, så då och då får jag tillåta mig att sticka in med en.

Påsken är på ingång i Three Pines – det är äggjakt och middagar och alla möjliga härligheter som händer. Några av invånarna bestämmer sig för att fira långfredagen genom att hålla en seans tillsammans med ett medium som lägligt råkar ha checkat in på pensionatet i byn. Men under seansen dör en av deltagarna – till synes ihjälskrämd – och Gamache och hans team kallas ännu en gång till den idylliska lilla byn. Han tror inte ett ögonblick på att något övernaturligt har orsakat kvinnans död, och utredningsteamet får verkligen något att bita i.

Parallellt med detta fortlöper dramat kring Arnot-affären, som i mitt tycke spelat lite för stor roll i de senaste böckerna eftersom det är först nu som vi som läsare får reda på vad det är som har hänt, och varför Gamache är persona non grata i vissa delar av polisväsendet. Intressant historia, men den hade kanske kunnat ha vecklats upp på ett annat sätt. Nu håller jag med Monika, som skrivit att hon hoppas att det lugnar ner sig kring detta efter det vi faktiskt får reda på i denna boken.

Jag håller även med Monika om att det är härligt att läsa om de originella karaktärerna i Three Pines – och om att Ruth Zardo, den lite aviga och vrånga poeten, är bäst av dem alla.

Mordgåtan är klurig men inte helt svår att lista ut – men det gör ingenting, när boken är så väldisponerad och historien berättad på ett så lågmält och trevligt vis. Det är så njutbar läsning, och även om det bär mig emot att prata om ”mysdeckare” – att någon dör är aldrig mysigt – så är det trevligt och gemytligt att befinna sig i detta universum för några timmar. Ljudboken är inläst av Tomas Bolme – just denna läste jag i textform, men jag lyssnade till stor del på den första boken och han gjorde ett toppenjobb.

Apple and Rain av Sarah Crossan

Sarah Crossan har blivit något av en favorit hos mig efter att jag blev totalt golvad av hennes prosalyriska Vi är en för några år sedan. Jag har inte lyckats läsa så mycket som jag skulle ha velat, men lite grann har det blivit – mer prosalyrik i form av We come apart som hon skrev tillsammans med Brian Conaghan, och dystopin Breathe som jag läste i somras. Apple and Rain stod på engelska YA-hyllan när jag gick omkring smått planlöst på biblioteket innan restriktioner kring planlöst vandrande på bibliotek trädde i kraft och jag plockade med den hem.

Apple har växt upp med sin ganska strikta och religiösa mormor, efter att Apples mamma lämnade dem på julafton för elva år sedan, för att söka lyckan på Broadway. Livet med mormor är väl helt okej, även om Apple känner sig väldigt begränsad jämfört med sina skolkamrater. Och när hennes mamma plötsligt dyker upp, och vill bli Apples mamma igen, ställs allt på huvudet. Det börjar med små utflykter, men inom kort flyttar Apple in hos sin mamma – där det visar sig finnas en lillasyster, Rain.

Och om Apple känner sig vilsen i livet är det inget emot hur Rain har haft det hittills, och hur det är för henne att plötsligt ha flyttat till ett annat land, med en mamma som är allt annat än tillräknelig. Rain är tio år gammal, men bär omkring på en docka, Jenny, som hon är helt övertygad om är en riktig bebis. Det är så hjärtskärande att läsa om, ett sådant bevis på att hon är utsvulten på närhet och kärlek.

Apple är så otroligt stark för att bara vara i tidiga tonåren, och ingenting berättas med någon sorts skönmålning här. Det är gräsligt. Men hon finner tröst i skolan, på engelsklektionerna när de jobbar med och skriver egen poesi. Till en början försöker hon dölja sin talang och sina sanna tankar – vi får läsa dem, men inte läraren eller klassen – men hon kommer till slut ur sitt skal, även om det inte riktigt är med flit, och det blir en sådan triumf. Hon är en fantastiskt fin tonårskaraktär. Och detta är en riktigt fin YA-bok.

Exciting times av Naoise Dolan

Jag njuter fullt ut av att lyssna på irländsk engelska, och Aoife McMahon gjorde ett fantastiskt bra jobb med denna fina roman som jag tyckte riktigt mycket om. Jag är kräsen med inläsningar och därför faller inte ljudböcker mig i smaken lika ofta som att läsa i textform, men detta är en ypperlig titel att, så att säga, läsa med öronen.

Ava har flyttat till Hongkong från Dublin för att undervisa rika familjers barn i engelska. Tanken med att resa dit var att hon skulle bli lycklig, men det har blivit lite sisådär med den saken. Hon delar lägenhet med ett gäng gnällspikar och tillbringar mest kvällarna med att undvika att behöva prata med dem.

Men så kommer Julian in i bilden. Julian är en välbärgad engelsk bankir, som introducerar Ava för ett lyxigt liv som hon aldrig hade haft råd med själv. Inom kort bor de ihop, men Julian kan inte förbinda sig till en relation med Ava, utöver det sexuella. När hans jobb tvingar honom att åka tillbaka till London på obestämd tid väntar Ava kvar i lägenheten, utan att egentligen veta vad hon väntar på.

Då kommer Edith in i bilden. Hon är advokat, från Hongkong, smart, ambitiös och slående vacker. Ava vill både vara Edith och vara med henne. Nu får hon romantik och kultur, de går på teater och Edith ger henne tulpaner, allt under förevändningen att Julian bara är en rumskamrat. Men när han plötsligt meddelar att han är på väg tillbaka till Hongkong blir kärlekstriangeln ett faktum. Hur ska Ava ta sig ur detta?

Det är smart och stramt skrivet, utan onödiga utbroderingar och beskrivningar, och det uppskattar jag. Dessutom är det vansinnigt roligt på sina ställen, men aldrig utan mörker. Jag blev förtjust i beskrivningen av Julians pappa, som är med på ett hörn här och där, och det är alltid kul när en bifigur tar sig in och blir en favoritkaraktär.

Just nu – november

November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.

The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna,  Fanny, Helena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.

Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.

Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!

Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉

Veckans kulturfråga, v. 45 2020

November är en bra månad att ta sig an hyllvärmare, och veckans fråga hos enligt O är väldigt läglig, för jag har faktiskt precis börjat på en sådan där riktig tegelsten som legat och väntat länge…

Vilken bok i din hylla har stått där väldigt längre trots att du egentligen vill läsa den?

Jag har äntligen tagit mig an Blonde av Joyce Carol Oates! Började i förrgår, tror jag, så jag har inte kommit så långt än – den är ju ganska omfångsrik, minst sagt – men jag älskar verkligen det jag har läst hittills.

Jag har inte läst jättemycket av JCO, men det jag har läst har jag gillat – det är mest tegelstensstatusen som fått mig att tveka, tror jag. Men om jag klarade Ulysses så ska jag väl klara Blonde, tänker jag – och jag kommer inte att stressa mig igenom den heller. Detta får bli njutläsning!

Ya Leila av Donia Saleh

Leila och Amila har alltid varit vänner. En sådan där vänskap där man vet hur många lyktstolpar man passerar på promenaden mellan varandras hem (108), känner varandras familjer som sin egen och är lite grann som en del av varandra.

Nu går de tredje året på gymnasiet och livet ska snart börja på riktigt. Det är bara några steg bort. I klassen finns medelklassfeministgänget Glitterfittorna, som ägnar sig åt understödda aktioner som mest verkar handla om att måla färgglada kvinnokön över stan, Ett slags förljuget systerskap, som Salehs roman punkterar. Men Leila är lockad av dem, delvis för att snygge veganen Leo hänger med dem, och hennes hälsosamma skepsis emot dem veknar.

Men vad händer när en vänskap som varit så solid utmanas av vita medelklassidéer? Hemma längtar föräldrarna hem till Kurdistan, i staden där romanen utspelar sig längtar Leila ut i skärgården, efter nautisk inredning och trygghet, som rektorn säger verkligen är den svenska sommaren. Leila jobbar och sliter istället på Anders kafé och får ibland små ljusglimtar av smak på det där livet. Dock blir det sällan som hon tänkt sig. Särskilt inte vad gäller Leo.

Min favoritdel av boken är beskrivningen av Leilas bror Amir, som har lätt autism. Det är ett otroligt ömsint porträtt, roligt men respektfullt.

En tonsäker, lågmäld roman som jag tyckte om att läsa. Jag inbillar mig hela tiden att den utspelar sig i Göteborg, även om den exakta orten aldrig nämns, och det känns trivsamt och äkta.