Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna anna@annzah.com. Varmt välkommen!
Paola Persson Peroni susade förbi i mitt instagramflöde häromveckan, jag önskade mig något lättläst och mysigt och hittade e-böckerna på biblioteket, så plöjde dessa första två inom ett par dagar. (Bok tre har också kommit ut, och heter Älskar kanske.)
Jag hade kanske inte räknat med att målgruppen var såpass låg i ålder som 6-9 år, men äsch, vad är väl trettio år hit eller dit? Dessutom tycker jag att det är så härligt med alla fina och bra barnböcker som finns numera. Det känns inte som om det kom ut så mycket nytt i den genren när jag var i den åldern, det blev mycket Astrid Lindgren och sjuttiotalsböcker. Nu finns det en uppsjö, och jag hoppas att vår lilla tjej visar sig vara lika förtjust i att läsa som hennes föräldrar och storasyster är för oj, vad roligt vi ska ha!
Böckerna om Paola Persson Peroni handlar mycket om kompisrelationer och mycket om familj. Texterna är finurliga och roliga och Maja Säfströms illustrationer perfekta komplement. Mycket trevlig läsning.
Allas vän finns att köpa här, och Skrattar sist finns här.
I höstas kom första boken om Vera Svanson – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster och det var ju en ljuvlig överraskning att bok nummer två följde så snart! Jag har följt Moa de Bruin, a.k.a Spiderchick i bloggvärlden i närmare femton år, och det var ju inte direkt någon chock att böckerna om Vera är vansinnigt roliga – och Clara Henrys inläsning är verkligen pricken över i.
I Veras universum är mycket sig likt. Storebrorsan Svante kämpar fortfarande för att få fler prenumeranter till sin Youtube-kanal med diverse challenges. Lillasyrran Olivia är allmänt jobbig och på väg att bli Sveriges yngsta mormor då katten Lovis ska få ungar. Mamma har plötsligt blivit extremt intresserad av yoga, och pappa försöker renovera köket, med väldigt dåligt resultat. Moster Bibban bor kvar i huset bredvid men har lagt sin nästan-polis-karriär på hyllan och ska nu bli kalsonggrossist istället.
Som om det inte vore nog med allmänt kaos hemma så är det problem i skolan också. Någon har klottrat något om rektorn på väggen i aulan, och nu hotar rektorn med att riva hela aulan och lägga ner dramagruppen. Men det får ju inte hända! Det är i dramagruppen som Vera får leva ut och glänsa – och där går ju även Hugo, med de leende guldbruna ögonen…
Det är väldigt roligt från start till slut. Alla karaktärer har något som gör dem till något alldeles extra – såsom att bästisen heter Lise Berg, och att en yogaguru har något alldeles särskilt i sin väska. Fartfyllt och stilsäkert som ger massvis av mersmak. Om ändå så här roliga böcker fanns när jag var 9-12 år! Tur att det går alldeles utmärkt att läsa även i 38½-årsåldern.
Att avsluta en bok om Emma Sköld ger alltid mersmak, men man får vara så god och vänta ett år eller så på nästa. Skyddsängeln började jag läsa samma dag som den kom ut och det tog inte lång tid att bli färdig trots att jag läser så långsamt för närvarande. Detta är bok nummer nio, och böckerna håller väl. Denna är faktiskt bättre än de senaste två eller vad det kan vara, eftersom en karaktär som fått lite onödigt (och orimligt) mycket plats tidigare nu är lite nertonad.
Skyddsängeln är mörk, och tar som övriga böcker i serien upp samhällsproblem. Det är flera olika som tas upp här, men jag tänker allra mest på psykiatrireformen på nittiotalet, då personer med psykisk ohälsa skulle ut och integreras istället för att slutenvårdas. Många blev isolerade i de lägenheter där de placerades och många var såpass institutionaliserade att de fortfarande idag finns i slutenvård trots att de kanske inte behöver just vården. Dessutom läste jag mig till att en mycket låg procentsats av de som idag ska vårdas i öppenvården faktiskt erbjuds samtalsterapi och stöd – det verkar handla mycket om psykofarmaka som ju i många fall är tungt beroendeframkallande. En riktigt ond cirkel, alltså.
Det finns förstås ett par deckargåtor också. En poliskollega till Emma försvann spårlöst precis innan sin rättegång i slutet på förra boken, och även om polisen gripit den som senast såg polisen i livet är han fortfarande borta. När en äldre man hittas död i en säng på ett övergivet mentalsjukhus och han visar sig ha haft en koppling till den försvunne polisen blir Emma som besatt av fallet.
Och visst är det underhållande och visst är det en bladvändare. Att ett övergivet mentalsjukhus spelar en central roll ger på något vis en extra spännande touche till berättelsen – det är ju något med övergivna hus i allmänhet och sjukhus i synnerhet som är creepy. Sedan kan jag, som så ofta, bli lite förbannad på hur karaktärer fattar beslut i deckare – de borde ha lärt sig vid det här laget, alla dessa poliser som är inne på bok #9 och #17 och #23. Nu gäller dessa kommentarer inte specifikt Skyddsängeln, men poliser, SLUTA gå från stationen/bilen/hemmet utan en laddad mobil, SLUTA gå in i hus och ner i källare ensamma, SLUTA vara så slarviga. (Jodå, jag förstår att det lägger upp för spänning i slutskeden men det börjar bli lite tjatigt.)
Jag hade tänkt att jag skulle se invigningen av fotbolls-EM i fredags, men hade glömt att jag faktiskt har en möjlighet att se TV4 live genom min tv-leverantörs app så tji fick jag, trodde jag. Men jag var i fotbolls-mode och började scrolla lite på SVT Play – där jag upptäckte att Fever Pitch råkade finnas i en månad framåt ungefär. Sagt och gjort.
Jag var rätt säker på att jag hade sett filmen förut, men jag tror faktiskt inte jag har det – i alla fall inte hela. Boken har jag däremot läst ett par gånger och älskar den. Både för att jag älskar Nick Hornby och för att jag älskar att gå på fotboll. Och även om jag aldrig varit så besatt som Paul och hans kompisar så har jag ändå följt Southampton runt Storbritannien i något år eller två. Doften av stekt lök utanför Highbury som syns i något klipp från 70-talet i filmen, och känslan av att promenera till och från en arena kom över mig som en tryckvåg. Ljuvligt! (Även om jag knappt skulle våga gå på en match nu efter sisådär femton månaders halv-isolering, jag hade fått torgskräck och hörselskador.)
Berättelsen är självbiografisk, så mycket vet vi. Nick Hornby är besatt av Arsenal och har så varit sedan barndomen, och detsamma gäller givetvis Paul Ashworth, filmens huvudperson som spelas av en otroligt ung Colin Firth i stort rufsigt hår. Han är engelsklärare i södra Hertfordshire någonstans, men vill helst prata fotboll med alla som vill lyssna. En ny lärare i skolan väcker hans intresse och de börjar träffas, men det dröjer inte länge innan Sarah tröttnar på att vara Pauls andrahandsval. Han vet vad han ska göra ett halvår framåt om spelschemat släppts, men han vet inte vad hon och han ska göra tillsammans om tio dagar.
Både roligt och väldigt innerligt och fint. Jag bodde ett tag väldigt nära gamla Highbury Stadium och tyckte att det var väldigt kul att spana på folkströmmen från Finsbury Park upp till arenan. Jag glömmer heller aldrig när jag var på besök hos en kompis uppe i Wood Green på våren 2004 och skulle åka buss därifrån hem till Whitechapel – samma dag som Arsenal vann trippeln (Premier League, FA-cupen och ligacupen). Stämningen var oerhörd och det gjorde ingenting att det var fyrtio grader varmt på bussen och trafiken knappt rörde sig då det var rödvita fans över hela gatorna – den lyckan och euforin går knappt att jämföra med något annat. Jodå – lyckan och euforin kan säkert uppnås i andra fall, men denna lycka och eufori tillsammans med flera tusentals andra är något alldeles särskilt.
Jag förstår inte vart tiden tar vägen, och det är just när det plötsligt är söndag igen som det blir påtagligt. Snart har halva juni gått, jag har gått in i vecka 22 och lilla hon i magen har visst fått sommarkänslor och är jätteaktiv och om en månad och en dag går jag på semester. Otroligt. Men skönt, förstås. Jag är trött efter denna våren, denna veckan har varit seg som sirap trots fyra dagars jobb och… ja, det ska bli ofantligt skönt att få vila lite – även om just denna semestern kommer att gå åt till en del annat också. Mer om det inom kort.
Läsning är förstås också något jag vill ägna tid åt. Just nu går det långsamt, eftersom jag somnar ifrån precis allt så fort jag lägger mig ner – men jag har massor på vänt. Nästa som ska påbörjas är Fråga mig igen av Mary Beth Keane, som jag förhoppningsvis kan börja på ikväll, och därifrån kommer veckans Smakebit. Den har hyllats på diverse håll och jag träffade en vän i fredags som också sjöng dess lov, så nu känns det dags.
”Francis Gleason, lång och smal i duvblå polisuniform, klev undan från solen och in i skuggan från det bastanta stenhus som inhyste polisstationen i fyrtioförsta distriktet. Fyra våningar upp vid 167th Street hade någon hängt ett par nylonstrumpor på tork från en brandtrappa, och medan han stod där och väntade på en annan aspirant, en polis vid namn Stanhope, lade Francis märke till hur oerhört stilla de spindelvävstunna benen hängde, den fina kurvan där hälen skulle vara. Kvällen innan hade ännu ett hus brunnit och Francis föreställde sig att det nu såg ut som så många andra i fyrtioförsta: ingenting kvar förutom ett ihåligt skal med en svartnad trappa inuti.
Ur Fråga mig igen av Mary Beth Keane, Albert Bonniers förlag: 2021
Jag har funderat ett tag på vilken bok det är som detta omslag drar mina tankar åt, men nu vet jag – det är förstås Små eldar överallt av Celeste Ng.
I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Barnen på Hidden Valley Road, som ju var smakebit för två veckor sedan. Vi hade funderat på att ses ”i verkligheten”, men det blir för stökigt med söndagstrafik. Nästa gång går det förhoppningsvis att ordna tack vare semester och/eller bättre planering… 🙂
Jag tänker alltid att jag minsann ska lyssna på alla Sommar-program. Det händer ju ungefär aldrig, för hur mycket jag än försöker och prenumerar på podden och allt så kommer jag ofelbart efter vid något tillfälle och så blir jag irriterad för att jag är ur fas och tar bort alla som jag inte verkligen längtat efter. Vi får väl se hur året blir – det är nog klokt att sänka ribban lite.
I stort tycker jag att årets lista är en riktigt trevlig samling. Det är nog ingen som jag absolut inte kan tänka mig att lyssna på eller som jag räknar med att stänga av efter fem minuter… 🙂
Kanske ingen jag jublar högt över heller förstås. Men jag ser fram emot:
Benjamin Ingrosso, som verkligen växt i mina ögon det senaste året, både musikaliskt och personlighetsmässigt
Niklas Strömstedt, som var förvånansvärt rolig i Alla mot alla under våren
Tareq Taylor, vars serie jag fortfarande inte sett klart men som är så charmig att det är inte klokt
Anna Kinberg Batra, som också uppvisat en dold humoristisk talang i vårens Muren
Sven-Göran Eriksson, för att… ja. Vad ska man säga om Svennis?
Jens Stoltenberg, som tycks mig vara en otroligt sympatisk och duglig karl
Jonas Karlsson, duktig författare och skådis som jag skrattat högt åt i sin roll som samfällighetsordförande när vi sträcktittat på Sommaren med släkten i perioder under vårvintern
Sten Ljunggren, som lär ha ett och annat att berätta
Gizem Erdogan, en otroligt karismatisk och talangfull skådespelare
Hans Rosenfeldt, som är så himla härlig och bra på allt han tar sig för
För #färggladahyllvärmare2021 var maj månads färg FLERFÄRGAT, och jag rotade min vana trogen i mitt Storytel-bibliotek och hittade Vackra människor, som jag tänkt läsa i många år. Åtminstone så länge som jag lyssnat på den utmärkta podden Mellan raderna, som Peppe Öhman har tillsammans med Karin Jihde – och det känns ju som en evighet.
Denna passade även bra in i min filosofi om att tillåta mig att mest läsa okomplicerade deckare och feelgood ett tag (förutom bokcirkelböcker) eftersom jag kör fast så fort jag försöker läsa något särskilt djupt. Gravidhjärna + extrem kvällströtthet = jättedåliga förutsättningar för långa lässtunder innan sovdags.
Det är kul att Vackra människor utspelar sig i Helsingfors tycker jag, det känns fräscht och jag gillar verkligen Helsingfors. Inte för att jag varit där så himla mycket, men ett par gånger åtminstone och det är en väldigt trevlig stad. Vi följer två par som bor i ett hipstrigt område, båda har barn i lägre förskoleåldern.
Ida jobbar på utrikesministeriet, Max på reklambyrå. Sanna är influencerdrottning by day och nättroll by night, och Johannes är kreativ dokumentärfilmare med ideal. Efter ett föräldramöte upptäcker Ida och Johannes varandra – de har ju faktiskt träffats tidigare, under en blöt kväll på en bar innan någon av dem träffade sin nuvarande partner. Och så är karusellen igång…
För att vara en ganska lång bok i sin genre känns det lite som skrap på ytan på somliga ställen. Jag gillar att åtminstone förstå varför karaktärer fattar dåliga beslut ibland, men här kommer somligt som totala överraskningar, så där så att man bara kan skaka på huvudet åt dem. Jag gillar beskrivningarna av personerna (även om jag inte gillar någon av dem så där värst mycket) och av miljöerna, och Öhman skriver både humoristiskt och väldigt observant. Därmed är detta en underhållande och vass relationsroman som levererar ganska exakt det jag räknade med. Mer än så kräver jag heller inte.
Kvartetten om Cilla Storm kommer nu till sin ände medelst vårboken, och jag har verkligen gillat böckerna. Men kanske är det helt rätt att nöja sig med fyra böcker, en för varje årstid, och det hela knöts ihop fint.
Cilla är rätt nöjd med tillvaron och sitt jobb som manusförfattare för en true crime-podd, men börjar känna sig redo att ta nästa steg i relationen med polisen Adam. Hennes bästa kompis Zacke har separerat från sin partner och lånar Cillas kolonistuga på Bullholmen tills han och Jonathan kan lösa sina problem.
På ön befinner sig även Julia, som jobbar med mat och vin och just håller på att färdigställa en bok. Även hon har fått låna ett hus, och njuter fullt ut av den fina miljön och allt gott hon har med sig att äta och dricka (och skriva om) – tills hon bevittnar något märkligt en kväll. Det visar sig vara ännu värre än det först verkar, och det hela visar sig ha tagit sin början i ett mord som begicks på 60-talet…
Det är lite stökigt till en början, men inom kort befinner sig förstås Adam, Cilla och Rosie på ön för att reda ordning i det hela. Det är underhållande, charmigt och kul men även allvarligare än de tidigare böckerna. Trevlig läsning, så långt mord nu kan vara trevliga. Jag ser fram emot att se vad Christoffer Holst kommer med härnäst!
Denna bok har legat i mina utkast i över tre månader, då jag inte riktigt velat skriva om den ännu. Men nu är det officiellt i de flesta kanaler – jag är gravid och vi väntar en liten flicka i oktober – och därmed kan jag ju skriva om det och om boken 🙂 Detta är även anledningen till att min läsning går som den går för tillfället. Jag somnar så fort jag lägger huvudet på kudden istället för att läsa i en eller ett par timmar, och jag har för mycket gröt i hjärnan för att fixa ljudböcker för jag tappar koncentrationen på nolltid. Men det är det naturligtvis värt!
Emma Knyckare är en av mina favoriter i det offentliga rummet i allmänhet, så insikten om att hon skrivit en bok om graviditet och bebisliv var ju ytterst välkommen. Att få läsa något humoristiskt och lättsamt (och utan en massa babbel om magi och mirakel, visst är det på sätt och vis magiskt och mirakulöst men kom igen, det känns varken magiskt eller mirakulöst när man kissar för fjortonde gången på en och samma natt och börjar gråta för att toarullen är tom) och ofriserat och osminkat var precis vad jag ville när jag var nygravid och fortfarande lite i chock.
Knyckares bok vaggade in mig i en vetskap om att alla är olika, det finns väldigt få regler som måste följas och nästan ingenting som är sant för precis alla (förutom att man ska hålla sig ifrån sprit och tobak och sånt). Det som en person uppfattar som underbart är pissjobbigt för en annan – och vice versa. Alla föräldrar är olika och alla barn likaså, och hur mycket man än kan få prestationsångest och bli stressad av Facebookgrupper och mammamaffior så är det skönt att bli påmind – även om man vet saker intellektuellt så kan man som sagt lätt bli uppsnurrad i andras stress och panik.
Emma Knyckare tar ner en på jorden. Här finns både humor och allvar, somligt är gapskrattsroligt och annat otroligt naket och rörande. Som berättelserna om alla Margareta och Maggan i Emmas familj – de som klarar allt, och de som gett namn åt Emmas egen Maggan. Underbart och feministiskt och modernt. (Jag tänkte skriva fräscht, men allt är verkligen inte fräscht i klassisk bemärkelse.)
Boken finns att köpa t.ex här. En perfekt present till en blivande förälder, vill jag påstå!
Sommaren är här, det är Sveriges nationaldag och vi firar vår första bröllopsdag idag! Hur firandet ska gå till vet jag inte riktigt än, men jag fick pioner på sängen imorse ❤
Imorgon ska Bokbubblarna träffas på picnic i Trädgårdsföreningen och prata om Kärlek i Europa. Jag började alldeles för sent, men jag är ledig imorgon som kompensation för att nationaldagen råkar falla på en söndag, så med lite tur hinner jag läsa en hel del då.
Och ur Kärlek i Europa kommer dagens Smakebit!
Här skulle alltså min journalistkarriär börja. Jag stod framför Sartres dörr och kontrollerade att sömmarna gick rakt upp i knävecken. Flyttade över kollegieboxen och väskan till vänster hand för att kunna ta i hand så fort han öppnade dörren. Högerhandsken hade jag redan dragit av mej för att få vidröra honom. Av trapphusets läge gissade jag att han hade utsikt över Place St Germain och att han kanske hade sett mig komma. Det kändes märkvärdigt, som om nåt hade hänt inuti mig, detta att kanske ha haft den store Sartres blickar på mej. Men så kom jag ihåg de där tjocka glasögonen.
Ur Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts: 1981
Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese denna veckan.
