Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Smakebit på søndag, 27 september 2020 – The Ruins av Mat Osman

Ibland hittar man nya titlar på de krångligaste vis. Jag slöscrollade lite på Twitter i förmiddags och såg ett roligt inlägg av Richard Osman (som ju skrivit den otroligt hyllade Thursday Murder Club, jag står först i kön på bibblan) där han taggade sin bror Mat Osman, som ju är basist i ett av mina favoritband of all times, nämligen Suede, och genom att jag klickade på hans profil upptäckte jag att även han skrivit en bok som verkligen låter som något för mig. Jag köpte den således omgående till min Kindle, och dagens Smakebit blir förordet – eller vad man ska kalla det.

I stand stock still, as if I’m full to the brim with petrol, full to the very edge with flames twisting around my feet. The snow falls at night here but this evening is so bible-black that the only sign of the surrounding snowfall is that sound itself has died.

felt on the piano strings, padding in the bass drum

I can see the faint outline of the deck, then all is abyss. I stand, frost crackling under my boots, and spread my arms wide to lean into the wind. The pressure holds me there, precisely balanced, leaning, forward, downhill, into the night.

woodwinds: lacuna, solo

I feel I could dive, swooping between the starburst of fat, soft flakes and the silent pines, over the sleeping lakes and dead roads, all the way to the end of America.

strings: andante, acceso, glissando

I let go…

Ur The Ruins av Mat Osman, Repeater: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Mycket nöje och glad söndag önskar jag er.

Överlevarna av Alex Schulman

Säga vad man vill om vad Alex Schulman skrivit i yngre år – jag har alltid tyckt att han har varit rolig, om än bitsk. Många rasade över hans ”Äntligen!” när Notre Dame i Paris brann, till exempel – jag tyckte att det var jätteroligt. Inte för att jag tyckte att det var roligt att Notre Dame brann – tvärtom – men jag förstod ju att det tyckte inte han heller. Kalla det satir, kalla det ironi, kalla det uppmärksamhetstörst – jag vet inte vilket, men jag vill slå fast att han är en otrolig författare. Hans böcker hittills, förutom möjligen den med den enormt långa titeln som egentligen var en tryckt version av hans Sommar i P1, har varit magnifikt bra. Och det är, glädjande nog, Överlevarna också.

Om man följt Schulman ett längre tag, i krönikor, bloggar, böcker och podd, känner man igen många av händelserna i boken som tagna ur verkligheten. Det förstår man redan i setupen också, för detta handlar om tre bröder med föräldrar med alkoholproblem av olika dignitet, som firar somrarna på torpet i Värmland. Detta vet vi stämmer in på bröderna Schulman i verkligheten. I övrigt är boken fiktion.

Berättelsen börjar i slutet. Vi förstår att bröderna rest till torpet i Värmland för att sprida askan efter sin mor, och att något hänt som gjort att de nu står och ser hur polisbilens blåljus rör sig framåt, mot dem, på grusvägen. Sedan kommer berättelsen i brottstycken. Om hur det gått till att de står där de står, hur veckorna innan varit, och framför allt, hur barndomen var. Kapitlen är ganska korta men väldigt kärnfulla – det finns så mycket att berätta och Schulman lyckas med det på under 300 sidor.

Det finns en sak jag avskyr i baksidestexter och korta kommentarer och det är när böcker lovar att leverera en TWIST. Jag tänker därför inte säga något om det, utan säger istället att du kommer tveklöst att få ett sug efter att läsa om boken igen när du stängt den. Mycket snyggt utfört arbete.

Ett nytt England av Valerie Kyeyune Backström

En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.

Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?

Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.

Gentlemen av Klas Östergren

Min första bekantskap med Klas Östergren var I en skog av sumak, som jag tyckte mycket om. Sedan dess har jag tänkt att jag borde läsa Gentlemen och Gangsters, och när nu den pinfärska Renegater blev en snackis i och med löftet om ett sorts insidereportage om Svenska Akademien kände jag under semestern att nu får det bli dags. Jag drar mig vanligtvis för tegelstenar men när nu denna sommar inte blev som vanligt och tänkt så får man ju utmana sig lite grann inom de aktiviteter som faktiskt är möjliga – såsom läsning. Jag började på denna samma dag som jag började jobba, ser jag. Lite extra spännande när en trilogi tar 40 år på sig att komma ut i sin helhet också.

Den unge författaren ”Klas Östergren” tas under pianist-pugilisten Henry Morgans vingar i en märklig lägenhet på Hornsgatan under sommaren 1978 efter att ha blivit bestulen på allt han äger, förutom två skrivmaskiner. I våningen finns även Henrys bror Leo, före detta barnstjärna, filosof och poet, och runt om dem ett ganska udda umgänge med ett gemensamt uppdrag – de har hört att det ska finnas värdefulla ting i katakomberna på Söder och turas om att gräva. ”Klas” har fått i uppdrag att skriva en pastisch på Strindbergs Röda rummet till dess 100-årsjubileum.

Bland massor av äventyr och förvecklingar får vi lära känna bröderna Morgan under sin barn- och ungdom, i tillbakablickar, och det blir en bra balans av ett Stockhom i förändring. Fullt av berättarglädje och fantasifullhet och det är ett nöje att läsa, även om det ibland är lite för segdraget och högtravande för mig.

Om jag kommer att läsa Gangsters? Det hoppas jag, men det blir inte de närmaste månaderna. Renegater är jättetjock och jag tror att jag får ta ställning till den när jag tagit mig igenom Gangsters. Bara jag klipper alla på fyrtio år känns det väl rimligt?

You know me well av David Levithan och Nina LaCour

Mark och Kate har suttit bredvid varandra på mattelektionerna i ett år, men de har aldrig riktigt pratat. Under en kväll på Prideveckan i San Francisco står de plötsligt bredvid varandra på en bar, efter att Kate har fått panik inför att träffa en tjej som kanske äntligen är den rätta för henne, och Mark har försökt imponera på sin bästa kompis (och då och då älskare) Ryan, som nog inte är kär i honom. Det blir en oväntad och galen natt, som berättas ur bådas perspektiv omlott.

Berättelsen fortsätter en period framåt, och handlar om vänskap vid första ögonkastet och om att hitta energi och gemenskap i personer som verkligen står på ens sida och har ens rygg. Om hur det är när skolan slutar och man kanske inte alls vill gå den vägen som alla tror, och som man själv trott. Om att våga släppa taget och göra något nytt.

Varmt, ärligt och mysigt att läsa. Som en bra ungdomsbok ska vara.

Sam & Ilsa’s last hurrah av David Levithan och Rachel Cohn

Rachel Cohn och David Levithan har skrivit några helt fantastiska unga vuxna-titlar tillsammans. Böckerna om Dash & Lily är helt underbara, och jag har även gillat boken om Naomi och Ely och den om Nick och Norah, som även blev en fin film. Sam and Ilsa’s last hurrah har gått mig obemärkt förbi, på något vis, men jag blev förstås tvungen att få tag på den så fort jag hörde talas om den.

Tidigare succéer är ju inte alltid ett framgångsrecept, tyvärr, och denna gången blev det inte riktigt lika bra som förut. Men det är fortfarande en underhållande bok, visst är det det.

Sam och Ilsa är tvillingar, uppvuxna i New York där de haft mer eller mindre fri tillgång till sin farmors paradvåning som hon kunnat hyra tack vare det otroliga rent control-system, som förstås är det som gjort att flera TV-karaktärer kunnat bo så tjusigt som de gjort (Lex Monica & Rachel i Vänner). Här har Sam och Ilsa hållit middagsbjudningar för sina kompisar genom hela high school, men nu är det strax dags för examen, farmodern är i Paris på en av sina mystiska resor och därmed är tiden inne att hålla en sista middag – a last hurrah.

Reglerna är enkla – varje tvilling får bjuda tre gäster – men den ena får inte veta vem den andra bjuder förrän gästerna anländer. Naturligtvis finns det diverse veton, men de tas ingen hänsyn till i praktiken. Således blir det en brokig skara av middagsgäster och kaoset är ett faktum. Särskilt då båda tvillingarna har varsin stor hemlighet som den andra inte vet om – eller?

Tyvärr är även boken lite kaotisk. Det passar ju, förvisso, men jag tycker att det blir lite svårläst. Många karaktärer på relativt få sidor gör att ingen riktigt kommer till sin rätt, och den person som jag allra helst skulle ha velat veta mer om, farmodern Czarina, får inte alls den plats hon hade förtjänat.

Filmtips: How to build a girl

Jag kan inte förstå att det är nästan fem år sedan jag läste Konsten att skapa en tjej – det känns inte som om det var så längesen. Alls! Och då kom den ändå ut 2011, men jag hade inte fastnat så totalt för Moran då. Dock kom ju uppföljaren How to be famous förra året, så det är inte så längesen vi fick hänga med Dolly Wilde.

Premiären av filmen har, som så mycket annat, blivit uppskjuten gång på gång på grund av Corona-pandemin men i måndags kom den äntligen till SF Anytime och vi såg den i tisdags. Och den är verkligen magnifik. Beanie Feldstein spelar Johanna/Dolly på ett underbart sätt – det är stundtals dråpligt men mestadels varmt, charmigt och så älskvärt. Paddy Considine gör en fantastisk pappa Morrigan och Alfie Allen är en ljuvlig fiktig singer/songwriter. Och så tittar Emma Thompson fram mot slutet!

Är det något jag hade velat ha mer av så är det London, och särskilt Camden, för jag tycker att romanerna doftar så otroligt mycket av platser jag känner till så väl – men kanske var det mer i bok två, och jag hoppas sannerligen att även den blir film för detta är så otroligt bra.