Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna anna@annzah.com. Varmt välkommen!
Detta är den tredje boken jag läser av B A Paris, och jag vet inte varför jag bestämde mig för den eftersom jag verkligen inte varit imponerad av de tidigare. Men ibland är en enkel spänningsroman som ljudbok just vad som behövs för lite avkoppling och det blev då denna.
Och nej, den är inte bra. Det är en otroligt konstig bok och enda anledningen till att jag gav den två stjärnor på Goodreads är för att jag verkligen gillar en karaktär – hunden.
Finn och Layla blir tillsammans efter att han hittar henne vilsen på gatan i London på nyårsafton. Han tar hand om henne och efterhand blir de tillsammans och reser till Frankrike. På väg hem försvinner Layla när de stannat på en rastplats och, visar det sig, Finn misshandlat henne svårt. Tolv år senare är Finn tillsammans med Laylas storasyster Ellen och de ska gifta sig, men de börjar hitta en massa ryska dockor överallt, och Finn får telefonsamtal från någon som säger sig ha sett Layla, och en massa mail – ”e-brev”, kallas de i boken vilket är jätteroligt – från Layla. Otroligt rörigt, alltsammans.
Märkligt nog listade jag ut hur det skulle sluta ganska tidigt, och tillbringade resten av lästiden med att hoppas på att jag skulle ha fel, för så knäppt kunde det inte vara. Men det var det! Helt obegripligt. Rekommenderas INTE.
Jag tror att denna hamnade på min läslista genom någon samling av mysterier som utspelar sig på internatskolor eller universitet à la Den hemliga historien, och den har stått på listan sedan 2016. Jag gör ju ett ryck då och då med att försöka tackla den där gigantiska listan, även om jag aldrig kommer att bli klar eftersom den fylls på konstant, men ändå. Nu råkade denna finnas som ljudbok hos min leverantör, så jag passade på när jag ändå gjorde en stor rensning av bokhyllan där. Sagt och gjort. Amerikanska ljudböcker är dock inte alltid min melodi, det kan bli lite teatraliskt – i detta fallet var det tvärtom, för inläsaren lät som en blandning av nioåringar som läser högt och uttalar varenda bokstav, och iPhone-assistenten Siri. Inte idealiskt, men det var inte genomgående utan mer bitvis.
På 1930-talet grundade filantropen Albert Ellingham en skola full av gåtor, labyrinter och trädgårdar – en plats där lärande skulle vara en lek. Ellingham Academy öppnade, men strax därpå kidnappades Alberts fru och dotter. Det enda spåret gärningsmannen lämnade efter sig var en gåta på rim, signerad Truly, Devious. Gåtan och mysteriet förblev olöst.
I nutid är Stevie Bell en sann true crime-fantast, och hon söker sig till Ellingham Academy med den ambitiösa planen att lösa mordet. Men ännu en gång kommer döden till skolan, och en av hennes klasskamrater hittas död under mystiska omständigheter. Det finns alltså ännu ett mysterium att ta sig an för Stevie.
Detta är första delen av en trilogi, och det är inte den sortens trilogi som går lika bra att läsa fristående, tror jag. Man får inga direkta svar i denna första bok, utan det är mer som en upptakt till vad som komma skall. Jag kommer att fortsätta, för jag gillar verkligen miljön och premissen. Dock är det lite för många karaktärer inblandade. Man kan ju förstå det, eftersom den utspelar sig på en skola, men jag tappar bort mig lite ibland vad gäller ”birollerna”. Det kanske blir tydligare längre fram. Men den är skriven med bra flyt och driv, man vill veta mer och Stevie är en fin huvudperson.
Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknarsom jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)
Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.
Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?
Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!
För några veckor sedan tillbringade vi en regnig helg med att se på brittiska förlagan till Bäst i test, Task Master. En av deltagarna var Richard Osman, som jag kände igen lite vagt som deltagare i andra brittiska lekprogram, jag följde honom på Twitter, insåg att det var han som skrivit The Thursday Murder Club som är så enormt hyllad och flög upp på topplistorna i England när den kom ut och tyckte att det var himla skoj. Några dagar senare upptäckte jag att han a) är lillebror till Mat Osman, basist i Suede som är ett av mina favoritband genom tiderna, och att b) Mat Osman också släppt sin debutroman i år. Så jag fick ju kasta mig över Kindle Store och plocka hem The Ruins, och åh, vilken bok det är!
Jag vet knappt var jag ska börja när jag försöker skriva något om den, och jag tror inte att jag ens kan försöka göra en sammanfattning. Däremot kan jag berätta om startskottet, och det som får boken att få en riktig kickstart.
Adam Kussgarten är något av en eremit. Han bor ensam i en lägenhet i västra London där han byggt upp ett eget litet universum i form av en otroligt avancerad modellstad, Umbrage. Umbrage är fullt utrustat med el, vatten och allt man kan tänka sig, och har en helt egen historia. Otroligt spännande att läsa om, faktiskt. En dag får han ett telefonsamtal, där han får reda på att hans identiska tvillingbror Brandon, en bedagad musiker, har skjutits till döds en kort sträcka från Adams lägenhet. Bröderna har inte pratat på många år, men när Brandons flickvän och modern till Adams brorson i USA ber honom nysta i vad som hänt kan han inte säga nej.
Spåren leder först till ett exklusivt barockhotell i östra London, där Adam inser att han kan passera för Brandon helt utan problem. Detta leder till en av de mest unika och intressanta berättelser jag någonsin läst. På sätt och vis är det förstås en deckare, eller snarare spänningsroman, men det är så mycket mer. Det handlar om identitet, och flytande identitet, och om att fatta beslut om förfluten tid och framtid. Brandons värld är så diametralt olik Adams, och det är en otrolig beskrivning av en undre värld och att äntra den, från att ha varit nästan isolerad.
Osman har en otrolig talang för att skriva och berätta. Det är verkligen förtrollande att läsa The Ruins, som är så mycket mer än bara en roman. Här finns allt. Spänning, dekadens, kärlek – och musik. Massor av musik och texter. Man förstår att Osman känner till hur den brittiska musikindustrin funkar, för det är väldigt trovärdigt beskrivet och säkert sant. En vän berättade att han sagt i en intervju att Bernard Butler, Suedes första gitarrist som hoppade av strax innan den stora succén, är den bäste skribenten bland dem. Eftersom båda Brett Andersons böcker varit magnifikt välskrivna får man ju hoppas att även Butler tar sig an skrivandet!
Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.
Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)
Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.
För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?
Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!
Jag har sällan stenkoll på kommande utgivning, vilket är lite på gott och ont. Men i år har jag onekligen haft mer tid till saker såsom att bläddra i tidningar och kataloger, och gjorde ett gediget arbete med att anteckna intressanta titlar i Svensk Bokhandels höstkatalog. Därmed är jag i höst betydligt mer uppdaterad än vanligt, och har därmed läst fler nya böcker än vanligt. Väldigt trevligt! Särskilt som mycket nytt har varit väldigt bra.
Anna Agrells debut är en av de bästa böcker jag har läst i år, det kan jag säga på en gång. Jag var lite osäker, historiska romaner är inte nödvändigtvis min grej, men jag fastnade för beskrivningen och växlade lyssning med e-bok. Den passar bra som ljudbok, inläst av duktiga Lo Kauppi som blivit en av mina favoritinläsare.
Året är 1948, när vi träffar Sonja som bor i ett stort hus på landsbygden i Småland tillsammans med sin fästman. De skulle ha gift sig, men så gick fästmannens pappa bort och allt sköts på framtiden. Sonja känner sig trängd och tyngd av plikter – gentemot sin fästman, och sin psykiskt sjuka mamma som varit inlagd på sjukhus länge, och omvärlden som tjatar om att de borde skaffa barn. Hon har sitt arbete på glasbruket, och dit flyr hon för att fokusera om.
Bredvid det stora huset finns en gammal förfallen stuga, och där flyttar en dag en finsk kvinna in. Mirkka ter sig först lite konstig för Sonja – hon springer och springer, fort som vinden genom skogarna och drömmer om att en dag få springa ärevarv på Stockholms Stadion. Läkarna på denna tid trodde att det var livsfarligt för kvinnor att springa, men det bryr hon sig inte om. Trots sina olikheter blir Sonja och Mirkka nära vänner och Sonja känner ett systerskap med henne, och får sällskap när fästmannen allt oftare reser till Stockholm.
Mirkka öppnar ögonen på Sonja och får henne att tänka över de val hon gjort i livet och sina resonemang kring plikt och tillvaron blir förändrad på djupet.
Det är så finstämt skrivet, utan att alls bli pretentiöst och blommigt, och en njutning att läsa. Efterkrigstiden är en speciell tid i historien som jag inte vet så mycket om – det känns som en verklig mellanperiod mellan det lite mer gammalmodiga och moderniteten, och det är intressant att läsa om. Jag förstår till exempel av läsningen att det i detta skedet började bli okej att skaffa barn utan att vara gifta, men förstår även att man inte kommit så långt inom medicinsk forskning kring kvinnors hälsa – såväl fysisk som psykisk. Plikten som tema är också väldigt intressant – nog har vi alla plikter som är faktiska, men även sådana som är mer upplevda än nödvändiga?
Jag är så glad att jag plockade upp denna, och hoppas verkligen på mer från Anna Agrell.
Söndag igen! Tiden går så fort just nu att jag inte hinner med. Det är en strålande vacker höstdag i Göteborg och jag ska snart sätta igång en gryta med högrev och butternutpumpa som ska inmundigas innan bokcirkel senare i eftermiddag, då vi ska prata om Annihilation av Jeff Vandermeer. Jag behöver även ha med mig en boktitel med tema USA, så får fundera lite på det också. Men det ska väl inte vara så svårt.
Veckans Smakebit kommer ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul. Den handlar om klass, ursprung, förutsättningar och brännmärken på underarmarna från fritösen på jobbet. Och så mycket mer. Jag är hittills djupt imponerad av denna debutroman.
Han är alldeles andfådd när han kommer till slutet av meningen och kan bara nicka till svar när jag beställer en grekisk sallad. Jag sätter mig ner hos de andra just som Stojan är inne i ett mycket invecklat resonemang om hur nyttigt det är med Diet Coke.
”Sockret som finns i Diet Coke är ju liksom inte riktigt socker, eller hur, utan liksom pressad superenergi och tester på råttor visar att de bygger tre gånger så mycket muskler när man injicerar dem med Diet Coke än om man inte gör det. Det är därför det är så himla bra att dricka läsk direkt efter att man pressat på gymmet. För att snabbare bygga muskler alltså. Men man måste svepa hela burken redan i omklädningsrummet, annars har det ingen effekt.”
Ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul, Weyler: 2020
Nog för att jag är rätt förtjust i just Diet Coke, men detta tror inte ens jag på 😉
Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten. Önskar er en fin söndag, med eller utan aspartam.
Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.
Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.
Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.
Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.
Vilken underbar explosion av girl power detta är, och den kommer från tre fantastiska författare med stor erfarenhet i barn- och ungdomsgenren – Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson och Lisa Bjärbo. Jag har väntat och väntat och till slut kom den äntligen som e-bok i min app – kön på biblioteket blev mig övermäktig. Jag kastade mig såklart över den och läste i ett par längre sittningar – man måste bara få veta vad som ska hända.
Tilde har nyss flyttat till Gnesta från Umeå och känner inte direkt någon i klassen – men när hon upptäcker att någon startat ett instagramkonto som heter Fula tjejer där vederbörande lagt upp en mindre smickrande bild av henne från skolkatalogen blir hon förbannad. Både populära och mindre populära tjejer blir uthängda på kontot och alla lever i skräck för att hamna där – särskilt som ingen vet vem som har hand om kontot. Så fort någon höjer mobilen gäller det att passa sig så man inte riskerar att bli ful på en eventuell bild. Man vet aldrig var den bilden kan hamna.
Trots att Tilde, Jasmine och Eleni aldrig pratat med varandra förut blir det de tre som går samman för att avslöja personen bakom kontot. Den jäveln ska sänkas, det är ett som är säkert.
Temat är förstås allvarligt, men det finns mycket humor och värme i berättelsen. Det är så härligt när tjejer och kvinnor går samman på detta vis och jag älskar tanken av att det finns såhär mycket jävlar anamma i unga kvinnor. Och det blir faktiskt riktigt spännande på sina ställen – detta är alltså en bok som har det mesta. Målgruppen är 13-15 år, men jag och många med mig som är minst tjugo år ”för gamla” har stor behållning av denna bok, som är den första av tre och jag längtar redan efter bok två och tre. Härlig läsning.
Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.
De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?
Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.
Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.
