Veckans kulturfråga v. 26 – Sommarprat

Denna veckan frågar enligt O:

Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Kanske om att världen är liten, om litteratur, om hur livet kan ändras (både till det positiva och negativa) över en natt, om tillfälligheter och impulsiva beslut som förändrar precis allting.

Musik är enklare eftersom det verkar som om jag bara lyssnar på samma artister hela tiden. Det skulle bli Magnetic Fields, Belle and Sebastian, Amy Winehouse, Beatles, Black Box Recorder (som vi har att tacka åtminstone delvis för att min man skrev till mig på Tinder), The Streets och Beach Boys. Och Dire Straits för pappa, Sultans of swing eller Money for nothing. Och Moonlight Shadow med Mike Oldfield för båda föräldrar. Julia med Marit Bergman och Bara om min älskade väntar från vårt bröllop. Där har jag antagligen fyllt musikkvoten med råge!

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg

Finns det någon som beskriver vänskap och tonår bättre än Ellen Strömberg (icke att förväxla med Ellen Bergström!)? Jag tvivlar på det. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla och det är en smärtsam njutning att läsa Vi ska ju bara cykla förbi. Smärtsam eftersom somliga minnen från tonåren såklart bara är pinsamma och jobbiga – njutning eftersom somliga minnen är ljusa och kul och för att boken är så himla bra.

Manda och Malin går vårterminen i nian och det börjar bli dags att skaffa sig varsin romans. De cyklar ständigt runt det lilla samhället där de bor för att hitta något spännande – nästan vad som helst, faktiskt.

Och plötsligt händer något. Den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian. Nu händer det! Väl? Eller?

Som jag så ofta skriver så får jag lite cellskräck av att läsa om små samhällen där alla känner alla, men här har det en god effekt för handlingen och relationerna människor emellan.

Just människorna är så levande i Strömbergs bok. Även birollsinnehavarna känns konkreta även om man inte vet allt om dem, och ibland kan man lista ut saker om dem som inte är uppenbara för Manda och Malin själva. Det blir lite dråpligt ibland. Och lite skämskudde ibland, å deras vägnar. Jag älskar att en karaktär får vara funktionshindrad utan att det är en stor grej alls, och logiken i ungdomarnas tanke om t.ex fester de inte är bjudna på: ”Vi ska ju bara cykla förbi”.

Så himla fint. Missa inte! Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker jag läst av Strömberg:

Jaga vatten
Klåda

För några år sedan hade jag även äran att lyssna på henne i samtal med Kulturens ABC-kvinnorna Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg på Bokmässan. En mycket kort text om det finns här.

Never greener av Ruth Jones

En av mina absoluta favorit tv-serier är BBC:s Gavin and Stacey, som är skriven av James Corden och just Ruth Jones, och sändes mellan 2007-2010. Jag var som så ofta sen på bollen med den, men ibland innebär det ju att man får nöjet att plöja. Och det gjorde jag. Både Corden och Jones medverkar i serien och är fantastiska. (Man kan nu se Gavin and Stacey på BritBox hos CMore och jag misstänker att jag kommer att bli tvungen att se om den för nittiofjärde gången.) Ruth Jones spelar också bartendern Myfanwy i Little Britain.

Hon gör fortfarande en del tv, men har nu också skrivit två romaner och Never greener är den första, som kom ut 2018. Befriande när författare debuterar framåt femtioårsåldern tycker jag.

1987, Edinburgh – Callum hjälper sin storebror på puben som brodern driver när ett 22årigt yrväder vid namn Kate kommer in för att jobba sitt första pass. Elektriciteten dem emellan är ett faktum – men Callum är gift och har två barn med ett tredje på väg. Det blir häftigt och passionerat men slutar förstås i ett krossat hjärta.

Sjutton år senare är Kate gift med Matthew och mamma till femåriga Tallulah. Hon är bejublad skådespelerska, bor i ett vackert hus i västra London och är kanske lite väl glad i att dricka vin. Hennes agent bokar in henne på alla möjliga uppdrag och en dag finner hon sig på tåget på väg till Edinburgh. Hennes mamma bor kvar där, men hon reser sällan dit med familjen förutom pliktskyldigast till jul ibland. Nu ska hon hålla föredrag på en skola – men har ingen aning om att det är skolan där Callum jobbar som biträdande rektor.

Callum lever fortfarande med Belinda, då de lyckades jobba sig igenom krisen efter otroheten. Barnen är stora och karriären stadig. Men när Kate kliver in i hans liv igen är ingenting särskilt stadigt. De får en andra chans – på sätt och vis – men vad ska de göra med den? Och hur skulle konsekvenserna se ut?

Belinda och Matthew får också en chans att framföra sina sidor av vad som händer, och det är klokt. En sådan här historia handlar väldigt sällan om bara två personer och i detta fallet är det minst sex till som påverkas direkt. Karaktärerna är realistiska eftersom de är allt annat än perfekta och det är ett bra driv i berättelsen även om den är lite väl lång med sina drygt 400 sidor.

Kanske hade den gjort sig ännu bättre som tv-serie, faktiskt, nu när jag tänker på saken. Det vore kul om det kunde bli så! Men det är en underhållande roman som gör det den ska. Jag ser fram emot att läsa hennes följande roman (som inte har något med denna att göra) – den heter Us three och kom ut förra året.

Boken kan man köpa t.ex här.

Du kommer alltid ha Paris (Alma, #3) av Hanna Jedvik

Åh, vad jag har älskat att läsa denna trilogi om Alma. Den inleddes med Sommarplåga 2019, som följdes av På andra sidan bron 2020 och nu Du kommer alltid ha Paris.

Alma och Hedvig har tagit studenten och nu ska de ut och resa. Hedvig ser det som en bildningsresa, lite som den grand tour ungdomar företog sig förr som avslutning på sin utbildning – kultur och bokhandlar och performancepoesi. Alma vill mest till havet och är inte så pepp på Hedvigs detaljerade listor och planer. De ska ju leva livet nu!

Hedvig föreslår plötsligt att de ska testa att vara med andra under resan, innan de kommer hem till Göteborg igen, börjar plugga och flyttar ihop. Alma blir helt ställd, även om det är hon som mest dras till de andra de träffar på vandrarhem och annat under resan. Hedvigs förslag skapar spänningar och tvivel tjejerna emellan (vilket jag, som inte förstår öppna förhållanden alls, förstår helt och fullt). Missförstånd och paranoia uppstår och jag tycker så synd om dem båda två som ska vara på livets resa och så blir det så stökigt.

Men jag älskar skildringen av resandet ändå, av städer jag besökt och inte ännu besökt, och hav jag badat i och Frankrike som jag längtar till. Jag är nog för bekväm för tågluff, men skulle älska att göra en riktig långresa med tåg (helst utan byten :D) – det är något lugnande och lockande med det. Jag tycker också om hur handlingen utvecklar sig, för efter ett tag måste något hända – de kan inte bara gå och skava på varann och relationen.

En så fin avslutning på trilogin, som på sätt och vi gärna fått fortsätta, men som nu får ett slut som känns rätt och ärligt. Jag gillar verkligen det jag hittills läst av Hanna Jedvik och ser fram emot att se vad som kommer härnäst.

Andra böcker av Hanna Jedvik:

Kurt Cobain finns inte mer
Snart är jag borta

Veckans kulturfråga v. 25 – Midsommar

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilket kulturellt verk om midsommar vill du lyfta fram?

För några år sedan läste jag The all-night sun av Diane Zinna, som handlar om en amerikansk universitetslektor som följer med en student till hemlandet – Sverige, förstås. Och trevligt nog i Olofstorp, i närheten av Göteborg. Resan avslutas med en tripp till Öland för att fira midsommar, och det hela slutar i katastrof. Det är en riktigt bra roman och jag är väldigt förvånad över att den inte snappats upp av ett svenskt förlag.

Röda vita rosen av Mariette Glodeck är en fantastisk roman som jag tydligen läste 2013 – det känns verkligen inte som om det var så länge sedan. Även detta firande spårar ur – det kanske inte är så konstigt att jag föredrar att fira midsommar under väldigt stillsamma omständigheter… 😉

Det känns omöjligt att inte nämna En midsommarnattsdröm av Shakespeare, som jag tycker mycket om. På tal om den kan jag ju slänga in den underbara filmen Döda poeters sällskap där just denna pjäs uppförs.

I Flickorna i parken av Lisa Jewell hålls en stor fest på midsommarafton där en flicka hittas svårt skadad och medvetslös i ett hörn av den stora kommunala trädgården. Ännu en gång – det är säkrast att fira midsommar i stillhet!

För några år sedan tog Spotify fram en lista över de låtar som spelas mest på midsommar. Såhär ser den ut:

  1. ”Sol, vind och vatten” – Ted Gärdestad
  2. ”Sommaren är kort” – Tomas Ledin
  3. ”Sommartider” – Gyllene Tider
  4. ”Ta mig till havet” – Peter Lundblad
  5. ”Vågorna” – Uno Svenningsson
  6. ”Sommarnatt” – Snowstorm
  7. ”En kväll i juni” – Lasse Berghagen
  8. ”Änglamark” – Sven-Bertil Taube
  9. ”Magaluf” – Orup
  10. ”Dina färger var blå” – Tommy Nilsson

Personligen är jag förtjust i Sommarnatt, En kväll i juni och Änglamark men övriga klarar jag mig gärna utan…!

Själsfränden (Emma Sköld, #10) av Sofie Sarenbrant

När jag hade läst ett par sidor i Själsfränden visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta. Tydligen stämmer det åtminstone på mig att man blir känsligare för allt som har med barn att göra när man blir förälder – och här står en kvinna på Västerbron, redo att hoppa, med en tremånadersbebis i sele på magen. Ahhhh, jag höll på att krypa ur skinnet. Men spännande från första stund blev det onekligen.

Emma Sköld får som vanligt mycket att stå i. Vem är kvinnan och varför känner hon att det enda hon kan göra nu är att ta livet av sig och sitt lilla barn?

Något jag alltid har gillat med Sarenbrants böcker är tempot. Korta kapitel passar mig bra då jag ofta har relativt korta stunde att läsa ett kapitel eller två på telefonen, lyssna på några kapitel på promenad eller buss, läsa lite fler kapitel i sängen på kvällen. Som jämförelse läser jag just nu en bok där kapitlen är uppåt hundra sidor och då blir läsningen väldigt uppbruten och det blir svårt att få riktigt flyt. Så blir det aldrig i Sarenbrants böcker.

Något som dock alltid händer är att Emma drabbas av elände och att systern Josefin med familj alltid får spela en väldigt stor roll. Nog kan en polis hamna i bekymmer, men nu börjar det gå lite överstyr. Och Josefin kan gärna få pausas i ett par böcker nu. Det blir orimligt att hon alltid är på ”rätt” ställe eller har ”rätt” information – någon annan karaktär kan gärna få ta den platsen framöver.

Men underhållande är det och bitvis nagelbitande spännande. Böckerna slutar alltid på ett sätt som gör att jag vet att jag kommer att fortsätta med serien – och det är ju onekligen lyckat i en deckare.

Tack Bookmark Förlag för recensionsexemplaret! Boken kan man köpa här.

Om du lämnar mig här av David Levithan och Jennifer Niven

Levithan och Niven tillsammans låter som en match made in heaven och jag räknade ner dagarna tills eboken skulle finnas på Storytel. Så gjorde den det i fem minuter och försvann igen. Lång kö på bibblan. Vad gör man? Jo, glömmer bort lite och blir sedan jätteglad när den dyker upp på Storytel igen. Och då ser man till att läsa så fort det bara går… 😉

Om du lämnar mig här är till stor del en mejlroman, och jag tycker att sådana (tillsammans med brevromaner, givetvis) kan funka väldigt bra och det gör denna. Mejlen går till en början bara fram och åter mellan en bror och syster, Ezra och Bea. De har vuxit upp under kassa hemförhållanden, deras pappa stack när de var små och deras mammas nya man är en riktig jävel, rent ut sagt. En dag försvinner Bea och ingen vet var hon är. Bea mailar Ezra för att berätta att hon mår bra, men han blir inte klokare vad gäller var hon befinner sig.

Genom mejlen och även berättelserna emellan får vi reda på vad som hänt genom deras liv och vad som hänt under tiden som lett upp till Beas försvinnande. Och till slut, vad det är som fått henne att besluta sig för att sticka. Det hela handlar om att ta sig framåt, om att slå sig loss från sådant som är fel, om att konfrontera. Och om att göra lite dumma val då och då, som att försöka elda upp ett hus med hjälp av hushållspapper och en gasspis.

Mörk humor är min favorit och även om det är kolsvart ibland är det välfunnet, rappt och spirituellt. Bästa sorten alltså. Det är inspirerande att läsa om kloka ungdomar även om sådana här romaner ibland får skit för att unga vuxna inte pratar sådär intellektuellt som de gör i t.ex Levithans och John Greens böcker men det gör mig inte ett pip. Det är väl bara härligt om kidsen faktiskt är så smarta och kul?

Boken kan man köpa t.ex här.

Veckans kulturfråga v. 24 – HBTQ+

Hos enligt O ställs varje vecka en kulturfråga – denna vecka då West Pride är i full gång handlar det om HBTQ+.

Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Jag lyssnade nyss på Bögen är lös av Edvin Törnblom, som jag tyckte väldigt mycket om. Informativ, hjärtskärande och hysteriskt rolig.

Alice Oseman har skrivit böckerna som ligger till grund för Netflix-serien Heartstopper som är så populär nu (jag har lyckats se halva första avsnittet…). Jag har bara läst en bok av henne och det är Radio Silence som jag läste för två somrar sedan. Det var en märklig sommar, dels var jag nygift och mycket lycklig, dels var jag i djupaste sorg efter att min pappa gått bort efter ett års mycket intensiv och svår sjukdom. Jag läste mycket vilket alltid är läkande för mig och Radio Silence hade en god effekt.

Hanna Jedviks fina trilogi har nu kommit till sin ände med Du kommer alltid ha Paris, som jag läst men inte hunnit skriva om. De två tidigare böckerna i serien är Sommarplåga och På andra sidan bron. De är fantastiskt bra och fulla med Göteborg ❤

Ännu en fin trilogi (eller om det blir fler?) är Becky Albertallis serie som börjar med Simon and the Homo Sapien Agenda, följs av The upside of unrequited och därefter Leah on the off-beat.

Och så två till, dessa på transtemat – Om jag var din tjej av Meredith Russo, Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld är två superfina läsupplevelser.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!