The murders in the Rue Morgue av Edgar Allan Poe

Eftersom det var jag som föreslog att vi skulle ha en hallowe’en-ruta i höstbingot fick jag ju se till att läsa lite skräck över just den helgen – och varför inte det som kallas världens första deckare? Edgar Allan Poe är en författare som jag inte läst så mycket av som jag skulle vilja, så då passar det ju fint att börja här.

Jag ska inte gå in på handlingen, mer än att vi befinner oss i Paris och att C. Auguste Dupin är detektiven som löser det brutala mordet på två kvinnor på Rue Morgue, genom att utöva en logik som Arthur Conan Doyle måste ha inspirerats av vid kreationen av Sherlock Holmes. Det är spännande och lite lagom läskigt.

Ovan syns en faksimil av Poes originalmanus. Ett kul inslag, tycker jag!

Us av David Nicholls

Jag läste någonstans att Us har blivit tv-serie, och även om den inte lär komma till någon streamingtjänst nära mig under den närmaste tiden så blev jag sugen på att läsa boken, som legat i min Storytelhylla i flera år. Sagt och gjort! Jag lyssnade på den engelska ljudboken och den funkade fint i det formatet. Lagom långa kapitel och en bra berättarröst.

Douglas Petersen, hans fru Connie och deras son Albie ska resa runt i Europa i en hel månad. Det är Connies idé, att de ska se huvudstäder och väcka Albies konstintresse och Douglas, mild och snäll, tänker att detta ska bli resan då deras relation får en ny gnista och när han ska få chansen att bonda med sonen, som är en typisk lite humörsvängig tonårsgrabb.

Det är bara det att strax innan resan ska bli av meddelar Connie att hon funderar på skilsmässa. Douglas har längtat efter att de ska bli gamla tillsammans – men varför skulle någon längta efter det, frågar sig Connie. De bestämmer sig för att åtminstone göra denna resa tillsammans – Douglas med en viss naiv optimism.

I dessa tider, när vi inte får resa fritt, tyckte jag att det var väldigt trevligt att åka tåg genom Europa tillsammans med familjen Petersen. Somliga platser de besöker har jag egna bilder av, somliga är nya (och där känns det lite som om jag läser en guidebok). Det är förstås inte bara en uppradning av konstgallerier och katedraler – det händer en hel del annat också, blandat med tillbakablickar från när Douglas och Connie var unga och förälskade. Och det är rätt mysigt. Ibland väldigt roligt, ibland extremt vemodigt och sorgligt.

Lite ojämnt och lite för långdraget – men jag tyckte ändå ganska mycket om den, om än inte lika mycket som de andra böcker jag läst av Nicholls. Jag kommer absolut att se serien om jag får chansen!

Annat – bättre – av David Nicholls: En dag, Starter for ten och Bitterljuva dagar.

Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.

Lögnernas träd av Frances Hardinge

Fjortonåriga Faith och hennes familj har flyttat till en liten ö utanför Storbritannien där utgrävningar ska ske och hennes pappa, som är framstående vetenskapsman, ska delta. Det finns anledningar till att familjen tvingats flytta dit, och Faith upptäcker att det handlar om något djupare – hennes far anklagas för att ha förfalskat ett fossil. När de bott på ön ett tag omkommer fadern tragiskt. Polisen beslutar sig för att det måste handla om självmord, men Faith är säker på att det inte kan stämma och beslutar sig för att ta reda på sanningen. När hon letar bland faderns saker hittar hon ett träd, som berättar en sanning för varje lögn det får. Faith börjar mata trädet med lögner, men det får ett högt pris.

Min behållning med denna bok är inte så mycket den övernaturliga aspekten, som ni vet är det inte min bästa gren (!), utan att få läsa om viktorianska England och Faiths kamp som ung kvinna i denna miljö. Hon vill helst bli vetenskapsman själv, men förväntningarna på henne är främst att vara tyst och söt och gärna lite korkad, särskilt i mäns sällskap. Det har hon absolut ingen lust med, hon är en tuff tjej och en tidig feminist och det är förstås härligt. Beskrivningen av hennes relation till sin lillebror är också jättefint beskriven.

Det blir dock lite långdraget för mig. Kapitlen känns evighetslånga, vilket kanske är delvis för att jag inte riktigt orkar med det övernaturliga, för det är inte en dålig bok på något vis – den var bara lite seg.

Anita and me av Meera Syal

Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.

Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…

Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.

Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.

Flickebarn nr. 291 av Ninni Schulman

Jag tyckte väldigt mycket om Ninni Schulmans blogg när den fortfarande fanns, och känner till en del av det som tas upp i boken sedan innan. Detta är inget hinder – tvärtom. Ibland, när man har följt någon i sociala medier eller bloggvärlden lite känns det nästan som om man känner dem, och det gör bara att denna boken talar ännu mer till mig än den kanske hade gjort annars.

Och åh, vad den talar och vad den får mig att känna! Det är inte speciellt ofta som jag varken skrattar eller gråter åt böcker, men tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna i Schulmans bok. Fantastiskt bra och så känslosamt. Hela boken är otroligt känslosam, hudlös och naken, det är riktigt imponerande.

Det hela tar sin början i en inte alltför distant dåtid, då Ninni Schulman befinner sig på botten efter en skilsmässa. Tack och lov får hon professionell hjälp, bland annat psykologstöd, och det är i samband med dessa samtal som hon beslutar sig för att det är dags att ta tag i barndomstrauman och beställer fram sina journaler från barndomens långdragna vård med sjukhusvistelser på grund av hennes medfödda ryggskada. Flickebarn nr 291 står det i journalerna, och ju mer hon läser desto mer kastas hon tillbaka till utanförskapet och ensamheten hon upplevde genom barndomen, trots en fin familj omkring sig.

Om detta berättar boken, men också om nutiden och om Schulmans problem med att acceptera kärlek och att hon kan bli älskad för den hon är, liksom kontrollbehovet – ingen får lämna hennes hem utan att säga hejdå, och hon måste veta att hon är älskad. Det finns även underbara beskrivningar av hennes fina föräldrar, som är det som gör att jag fullständigt kollapsar i gråt i slutet. Så varmt och fullt av kärlek. Hudlöst, ärligt, vackert och modigt skrivet skrev jag på Goodreads när jag lagt ner boken, och det är en beskrivning jag står fast vid.

Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul

Stoppa pressarna! Den moderna svenska arbetarromanen är här. Otrolig debut av Wanda Bendjelloul, jag blev helt såld.

Den unga kvinnan som är vår berättare jobbar på hamburgerrestaurang i City för att spara ihop till sitt körkort, men bor i Enskededalen med sin polska mamma, som gillar att gå på visningar av tjusiga lägenheter hon aldrig skulle ha råd med. På restaurangen får hon brännmärken av fritösen som gör att folk tror att hon skadar sig själv, hon lär sig hur man känner exakt rätt mängd isbergssallad i handen och när hon väl får börja jobba i kassan lär hon sig hur man smyger undan en sedel eller två.

I Dalen är det till synes bara järnvägsspåret som skiljer förorten från de fina villaområdena i Gamla Enskede, men de faktiska skillnaderna mellan de rika tjejerna med sina Gucciväskor och Dalentjejerna med sina polyesterklänningar från H&M-rean är avgrundsdjupa. Men Dalenglittret är streetsmarta, de ger sig ut i natten med höga förväntningar men det blir aldrig riktigt så glammigt som de hoppas.

Så kommer döden till familjen. Den unga kvinnans kusin dör i en arbetsplatsolycka i Polen, och det blir vår berättares uppgift att resa dit för att gå på begravningen och representera familjen. Det är underbart att få möta den polska mormodern, men här är klasskillnaderna och skillnaderna mellan könen något helt annat än hemma i Stockholm, vilket vi får erfara på ett smärtsamt vis.

Det är väldigt rappt och ofta roligt skrivet, men som Anna skriver så sätter man ofta skrattet i halsen. Rakt, nyanserat och skarpt som bara den.

Ju mer jag ser dig av Louise Boije af Gennäs

Det var dags att läsa en gammal favorit för vårt höstbokbingo. Vanligtvis väljer jag något lite nätt och lätt, men jag har varit sugen på att läsa om Louise Boije af Gennäs äldre böcker ett tag och det fick bli denna, som var en stor favorit för mig i tjugoårsåldern.

Det handlar om fyra kvinnor som börjar närma sig trettio. Lizzie, som är gift med Frank och väntar sitt första barn. Catta, som har en komplicerad relation till sin far och till sin gifte älskare Charlie. Gunvor, som flyttat från familjens gods till en egen lägenhet på Södermalm med ett alldeles eget himmelsblått rum men utan en hjärtevän. Och Stella, som driver egen second hand-butik och bor ihop med den mycket yngre och destruktive Benjamin.

De lärde känna varandra på Lundsberg, där de alla hamnade av olika anledningar och blev oväntade bästa vänner, bildade skolans första tjejband och rökte gömda Prince och skrattade och grät tillsammans. Nu har de delvis glidit isär, men träffas då och då och ett av dessa tillfällen är på Cattas födelsedag där de efter några glas champagne och en rejäl bastu beslutar sig för att det är dags att starta upp bandet igen. Men kommer det att fungera, när deras livssituationer är så olika jämfört med då?

Vid sidan av storyn om bandet finns allas separata liv. Lizzie vet inte längre vem hon är, när hon nu förväntas vara mamma och fru. Catta kämpar med det konstanta bekymret att ha en gift älskare, men hittar plötsligt Stefan som verkar vara den perfekta mannen för henne. Eller? Gunvor sliter på jobbet som ekonom, känner sig malplacerad överallt förutom när hon är hemma på landet med brorsan Claes. Och Stella, med sina ätstörningar och allmänt destruktiva livsstil, har även en alkoholiserad åldrande mamma att ta hand om, vare sig hon vill eller inte.

En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Jag är inte så väldigt bekant med huvudstaden även om jag förstås varit där ett tiotal gånger, kanske, och jag älskar beskrivningarna av miljöerna – det är så härligt. Musiken spelar också en stor roll, och citaten som valts ut för att inleda varje kapitel är mycket välfunna.

Överhuvudtaget är boken välfunnen och välformulerad. Den är lång, men jag upplever inte att den är babblig – även om inte allt känns lika fantastiskt som det var när jag läste den för första gången, för sisådär femton år sedan. Men mysigt är det, och varmt och fint om vänskap och om hur livet förändras men somligt består. Och om att göra svåra val och fatta beslut som man inte vill, för att det är det som måste ske.

Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.