Smakebit på søndag, 22 november 2020 – The Thursday Murder Club av Richard Osman

Hösten kom i veckan, med ösregn och hård vind. Igår kom kylan för första gången under nollan på dagtid (tror jag) och efter en blåsig och regnig natt är det en riktigt vacker höstdag i Göteborg. Får se vad det blir av den!

Det höstiga vädret inspirerar ju åtminstone till läsning och jag har tagit mig igenom flera böcker, av varierande kvalitet, under veckan som gått. Igår började jag äntligen på en titel jag längtat efter – det tog flera månader för biblioteket att få in den – The Thursday Murder Club av Richard Osman. Den har hyllats i England och sköt i höjden på topplistorna så fort den kom ut, tack vare – får man gissa – att Richard Osman är en populär programledare för diverse nöjesprogram. De flesta nöjesprogramledare och komiker i UK skriver kanske mest skojsiga skämtböcker och möjligtvis memoarer, men detta är något annat. En klurig, trevlig och väldigt välskriven kriminalroman, som utspelar sig i en slags pensionärsby i Kent. Sådana finns mig veterligen inte i Sverige, åtminstone inte ännu, men man kan väl se det som ett slags utökat seniorboende.

Dagens Smakebit kommer således därifrån och ni får faktiskt en hel sida, för jag tycker att den sätter tonen i boken på ett så väldigt bra vis. Den är ur ett mycket tidigt skede, så spoilar ingenting.

Elizabeth had formed the Thursday Murder Club with Penny. Penny had been an inspector in the Kent Police for many years, and she would bring along the files of unsolved murder cases. She wasn’t really supposed to have the files, but who was to know? After a certain age, you can pretty much do whatever takes your fancy. No one tells you off, except for your doctors and your children.

I’m not even supposed to say what Elizabeth used to do for a living, even though she does go on about it herself at times. Suffice to say, though, that murders and investigations and what have you wouldn’t be unfamiliar work for her.

Elizabeth and Penny would go through every file, line by line, study every photograph, read every witness statement, just looking for anything that had been missed. They didn’t like to think there were guilty people still happily going about their business. Sitting in their gardens, doing a sudoku, knowing they had got away with murder.

Also, I think that Penny and Elizabeth just thoroughly enjoyed it. A few glasses of wine and a mystery. Very social, but also gory. It is good fun.

They would meet every Thursday (that’s how they came up with the name). It was Thursday because there was a two-hour slot free in the Jigsaw Room, between Art History and Conversational French. It was booked, and still is booked, under the name Japanese Opera – A Discussion, which ensured they were always left in peace.

There were certain favours both of them would call upon, for different reasons, and all sorts of people had been called in for a friendly chat over the years. Forensics officers, accountants and judges, tree surgeons, horse-breeders, glassblowers – they’d all been to the Jigsaw Room. Whomever Elizabeth and Penny thought might help them with some query or other.

Ur The Thursday Murder Club av Richard Osman, Viking: 2020

Jag är inte överförtjust i termen ”mysdeckare” – det är inte mysigt när folk blir mördade – men stämningen i boken är ändå mysig, det går inte att sticka under stol med. Byn där damerna och deras vänner och fiender bor ligger idylliskt på landsbygden, här finns restaurang och pool och en flock på tjugo lamor. Det är så väldigt trevligt att befinna sig där!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag och vecka framöver.

Just nu – november

November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.

The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna,  FannyHelena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.

Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.

Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.

Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!

Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉

Veckans kulturfråga, v. 45 2020

November är en bra månad att ta sig an hyllvärmare, och veckans fråga hos enligt O är väldigt läglig, för jag har faktiskt precis börjat på en sådan där riktig tegelsten som legat och väntat länge…

Vilken bok i din hylla har stått där väldigt längre trots att du egentligen vill läsa den?

Jag har äntligen tagit mig an Blonde av Joyce Carol Oates! Började i förrgår, tror jag, så jag har inte kommit så långt än – den är ju ganska omfångsrik, minst sagt – men jag älskar verkligen det jag har läst hittills.

Jag har inte läst jättemycket av JCO, men det jag har läst har jag gillat – det är mest tegelstensstatusen som fått mig att tveka, tror jag. Men om jag klarade Ulysses så ska jag väl klara Blonde, tänker jag – och jag kommer inte att stressa mig igenom den heller. Detta får bli njutläsning!

Smakebit på söndag, 25 oktober 2020 – Lögnernas träd av Frances Hardinge

Söndag, normaltiden är åter och det blåser småspik ute. Typisk höstdag, alltså. Men björkarna utanför mitt fönster är otroligt vackra just nu, och egentligen gillar jag hösten. Jag är bara inte riktigt redo att sluta vara barfota i skorna! Nu har det inte behövts några vinterkängor denna veckan, då temperaturerna varit ganska höga, men i förra veckan var det frost ett par morgnar så jag antar att jag får bita i det sura äpplet och plocka fram lite höstgarderob i veckan som kommer.

Veckans Smakebit kommer ur Lögnernas träd av Frances Hardinge. Den har stått på min läslista och legat i min bokhylla på Storytel i många år nu, och jag försöker plocka lite grann från längst bak i kön då och då. Den har blivit hyllad av många vars omdömen brukar stämma överens med mina och jag gillar den, även om den känns lite utdragen.

Faith, dockspelaren som höll i trådarna till det lokala spöket, lade lugnt den enda handen ovanpå den andra.
”Är det många saker som har försvunnit?” frågade hon och undrade hur många av hennes omflyttningar som uppmärksammats.
”Jag är rädd för det.” Morbror Miles räknade upp en lång rad föremål som saknades. En del av dem var verkligen sådant som Faith hade lånat, som väskan med fältutrustning och fickuret. Men det saknades tydligen även några växter, ett par sidenkravatter, en tobakskruka och lite andra saker. Det var uppenbarligen inte bara Faith som drog nytta av omständigheterna för att skaffa sig saker hon ville ha. ”Sanningen att säga så behöver vi göra en ordentlig inventering av din fars ägodelar.”
Faith sa ingenting men reste ragg inom sig. En ”ordentlig inventering” skulle förmodligen innebära en grundlig genomsökning av huset.

Ur Lögnernas träd av Frances Hardinge, B. Wahlströms: 2015

Jag har bara jobbat i två månader sedan semestern men önskar verkligen att jag också hade läslov i veckan som kommit! Får göra det mesta av dagen idag, som jag hoppas innehåller mycket läsning, stickning, korsordslösning och helst lite förberedelser inför en skoluppgift också. Och ja – en nypa frisk luft får det också bli

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag ❤

Smakebit på söndag, 18 oktober 2020 – Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Söndag igen! Tiden går så fort just nu att jag inte hinner med. Det är en strålande vacker höstdag i Göteborg och jag ska snart sätta igång en gryta med högrev och butternutpumpa som ska inmundigas innan bokcirkel senare i eftermiddag, då vi ska prata om Annihilation av Jeff Vandermeer. Jag behöver även ha med mig en boktitel med tema USA, så får fundera lite på det också. Men det ska väl inte vara så svårt.

Veckans Smakebit kommer ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul. Den handlar om klass, ursprung, förutsättningar och brännmärken på underarmarna från fritösen på jobbet. Och så mycket mer. Jag är hittills djupt imponerad av denna debutroman.

Han är alldeles andfådd när han kommer till slutet av meningen och kan bara nicka till svar när jag beställer en grekisk sallad. Jag sätter mig ner hos de andra just som Stojan är inne i ett mycket invecklat resonemang om hur nyttigt det är med Diet Coke.

”Sockret som finns i Diet Coke är ju liksom inte riktigt socker, eller hur, utan liksom pressad superenergi och tester på råttor visar att de bygger tre gånger så mycket muskler när man injicerar dem med Diet Coke än om man inte gör det. Det är därför det är så himla bra att dricka läsk direkt efter att man pressat på gymmet. För att snabbare bygga muskler alltså. Men man måste svepa hela burken redan i omklädningsrummet, annars har det ingen effekt.”

Ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul, Weyler: 2020

Nog för att jag är rätt förtjust i just Diet Coke, men detta tror inte ens jag på 😉

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten. Önskar er en fin söndag, med eller utan aspartam.

Smakebit på søndag, 11 oktober 2020 – The all-night sun av Diane Zinna

Jag kan inte dra mig till minnes var jag hörde talas om The All-Night Sun men jag lämnade inköpsförslag på biblioteket och nu har jag den äntligen hemma och veckans Smakebit kommer från första början, för jag har inte börjat läsa mer än så än.

When I accepted Siri’s invitation to travel home with her for the summer, it was like taking her up on a beautiful dare. I can still see her with her backpack, eighteen years old, lightly crossing transoms of age and language to make me feel comfortable among her teenage friends. In dreams Siri leads the way through Gamla Stan’s caramel streets, turning to smile at me as I follow behind. Back in the United States, before I impulsively accepted her invitation, I had been Siri’s teacher. Like the midnight sun that does not set, my decision to go to Sweden with her spread its undying light over everything. My grief was like that, too. I fell asleep to it. I awakened to it.

In essays, Siri had written about this place imbued with magic: trolls; water spirits; the holiday called Midsommar, when everyone flees the cities for the countrysidee, when everyone turns young again. Midsommar, when the sun didn’t set and night’s torments didn’t come. Really? She’d agreed, yes, it was that green, that fresh, that new – everything would be just thawing out.

Ur The all-night sun av Diane Zinna, Random House: 2020

Det ska bli spännande att se vart berättelsen tar vägen, och intressant att se Sverige ur en amerikansk kvinnas ögon.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese. Ha en fin söndag!

Just nu – oktober

Några av the artists formerly known as Kulturkollo kör en Just nu-enkät i början på varje månad och jag hakar på! Gör det du också. Jag plockade listan hos Fiktiviteter och där finns även länkar till fler.

Just nu…
… läser jag: Ya Leila av Donia Saleh. Jag började på den igår kväll så har inte kommit så långt ännu. Slog någon sorts rekord igår och avslutade inte mindre än tre påbörjade böcker, det var Sömnernas sömn av Elin Säfström, Truly Devious av Maureen Johnson och The Ruins av Mat Osman.


… ser jag på: Seinfeld. Vi började från början för några veckor sedan och det är väldigt underhållande – och svårt att tänka sig att det är nästan trettio år sedan det sändes. Somliga saker är universella, andra inte. Ser även på Älska mig, som jag gillar skarpt men blir vansinnig på, och lite annat blandat. I underhållningsväg gillar jag Alla mot alla, Filip och Fredriks frågesport, och Muren. Och – ja, jag skäms inte – Paradise Hotel för det är så bisarrt att jag inte kan låta bli.


… lyssnar jag på: poddar och ljudböcker. Mina bästa poddar är Flashback Forever och Daddy Issues. Försöker lyssna på musik av och till men jag har blivit otroligt dålig på det.

… längtar jag efter: kulturevenemang och långledighet.

Smakebit på søndag, 4 oktober 2020 – Sömnernas sömn av Elin Säfström

Veckans Smakebit kommer ur Sömnernas sömn av Elin Säfström. Det är bok tre i en urban fantasy-serie, som jag började läsa tack vare att jag behövde en bok med en alternativ verklighet till ett bokbingo. Det är ju inte riktigt min genre, men jag läste En väktares bekännelser och blev stormförtjust. Det tog lite tid innan jag läste andra boken, Visheten vaknar, men jag gillade den minst lika mycket och nu är det äntligen dags för den avslutande delen.

Huvudpersonen i böckerna är Tilda, som är väktare i Stockholm. Inte den vanliga sortens – utan en sådan som ser till att människor och rådare (tomtar, troll, älvor och andra varelser) kan leva tillsammans i hyfsad harmoni, och att människorna inte under några omständigheter får reda på att rådarna finns ibland dem. Det blir väldigt besvärligt ibland, som när troll löper amok på Skansen och tomtar försöker campa i svampar på Odenplan. Som tur är har hon sin gamla hund Dumpe till hjälp – han kan inte mycket, men han känner på sig när rådarna har något fuffens på gång. Det är rappt och roligt och väldigt välskrivet.

”Mor?” säger Stubbe olyckligt och tittar på sin mamma med bedjande blick. Som om hon kunde hjälpa honom. Det är rart och fint, men dessvärre tänker jag tvinga honom med mig vad hans mamma än kan ha att säga om saken. ”Gå du med unga fröken väktare här. Hon har nog sina skäl ska du se.”

Om alla rådare vore som hon så skulle mitt liv vara en härlig sol- och badsemester.

Med sin mors välsignelse lunkar Stubbe lydigt efter mig när jag bitvis åker, bitvis stapplar genom gränderna, beroende på terrängen. Han säger inte ett ljud och det gör inte jag heller. Faktiskt så vet jag inte riktigt hur man småpratar med ett troll när man inte försöker luska ut någonting. Har du ätit några schyssta sopor på sistone? Inte värt att försöka.

Jag tittar ned i marken för att, utan att låta mig dras omkull av Dumpe, navigera genom en ovanligt knepig passage (för den som händelsevis har fotbeklädnader i form av inlines) beströdd med allsköns bråte, och lyckas på detta sätt gå rakt in i en vägg bestående till hundra procent av troll. Ett troll, närmare bestämt.

”Ursäkta mig”, säger jag. Det är väl ändå på plats, även om det förmodligen bara var för mig krocken kändes.

Trollet tittar ned på mig. Jag känner genast igen henne. Och hon känner igen mig. Det är Måne, det troll jag egentligen ville ha tag på.

Hon håller upp sin halva av talträet. Det lyser blått och vibrerar som en slagborr i labben på henne. När jag tar emot det slocknar det och blir stilla.

”Förlåt. Jag glömde att jag hade det i höftskynket. Trodde att det var gaser.”

Ur Sömnernas sömn av Elin Säfström, Gilla Böcker: 2018

Här blir det en stillsam söndag. Jag har varit förkyld med hosta och krångliga luftrör i över en vecka, men fick just tillbaka mitt coronatest och det var negativt så nu vågar jag röra mig ute igen – men idag är det höstligt och regnet hänger i luften, så det får bli en lugn dag. Ni glömmer väl inte att det är Kanelbullens dag, förresten?

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.

Smakebit på søndag, 27 september 2020 – The Ruins av Mat Osman

Ibland hittar man nya titlar på de krångligaste vis. Jag slöscrollade lite på Twitter i förmiddags och såg ett roligt inlägg av Richard Osman (som ju skrivit den otroligt hyllade Thursday Murder Club, jag står först i kön på bibblan) där han taggade sin bror Mat Osman, som ju är basist i ett av mina favoritband of all times, nämligen Suede, och genom att jag klickade på hans profil upptäckte jag att även han skrivit en bok som verkligen låter som något för mig. Jag köpte den således omgående till min Kindle, och dagens Smakebit blir förordet – eller vad man ska kalla det.

I stand stock still, as if I’m full to the brim with petrol, full to the very edge with flames twisting around my feet. The snow falls at night here but this evening is so bible-black that the only sign of the surrounding snowfall is that sound itself has died.

felt on the piano strings, padding in the bass drum

I can see the faint outline of the deck, then all is abyss. I stand, frost crackling under my boots, and spread my arms wide to lean into the wind. The pressure holds me there, precisely balanced, leaning, forward, downhill, into the night.

woodwinds: lacuna, solo

I feel I could dive, swooping between the starburst of fat, soft flakes and the silent pines, over the sleeping lakes and dead roads, all the way to the end of America.

strings: andante, acceso, glissando

I let go…

Ur The Ruins av Mat Osman, Repeater: 2020

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Mycket nöje och glad söndag önskar jag er.

Smakebit på søndag, 20 september 2020 – På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Äntligen har jag fått tid att läsa På andra sidan bron, uppföljaren till Hanna Jedviks fina Sommarplåga. Och åh, vad den levde upp till mina förväntningar! Det är ju inte självklart att bok två blir lika bra som den första, men denna är ännu bättre. Ja – jag har faktiskt läst ut den, men jag valde veckans Smakebit redan igår, och den kommer från en passage ganska tidigt i boken.

”Lätt att jag skulle vara en säl om jag var tvungen att välja ett djur”, säger jag rakt ut i luften, släpper inte den lilla grå knubbsälen med blicken.

”Sälar är fina djur. Finns det någon särskild anledning till att du vill vara just en säl?”

”Sälar lever det perfekta livet, simmar omkring i havet eller ligger på klipporna och solar.”

”Det förstås.”

Att förklara hur fri jag känner mig i havet låter sig inte göras så lätt. Hur det är att bli ett med vågorna, känna vattnets starka krafter omsluta kroppen. Med livets krav ovanför ytan på betryggande avstånd.

”Och du då? Vilket djur skulle du vara?” frågar jag Jim.

Han funderar en stund och följer en sälunge med blicken.

Ur På andra sidan bron av Hanna Jedvik, Rabén & Sjögren: 2020

Det är så mycket jag älskar med denna boken – havet, Göteborg, text, sälar och bekanta gator och platser. Och kärlek, vänskap, musik, familj – och humor, mitt i svärtan. Jättefin ungdomsroman som passar alla åldrar, så att säga.

Det är grått i Göteborg idag och bokcirkel om Terapeuten av Helene Flood står på schemat i eftermiddag. Önskar er en fin fortsatt söndag! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!