Us av David Nicholls

Jag läste någonstans att Us har blivit tv-serie, och även om den inte lär komma till någon streamingtjänst nära mig under den närmaste tiden så blev jag sugen på att läsa boken, som legat i min Storytelhylla i flera år. Sagt och gjort! Jag lyssnade på den engelska ljudboken och den funkade fint i det formatet. Lagom långa kapitel och en bra berättarröst.

Douglas Petersen, hans fru Connie och deras son Albie ska resa runt i Europa i en hel månad. Det är Connies idé, att de ska se huvudstäder och väcka Albies konstintresse och Douglas, mild och snäll, tänker att detta ska bli resan då deras relation får en ny gnista och när han ska få chansen att bonda med sonen, som är en typisk lite humörsvängig tonårsgrabb.

Det är bara det att strax innan resan ska bli av meddelar Connie att hon funderar på skilsmässa. Douglas har längtat efter att de ska bli gamla tillsammans – men varför skulle någon längta efter det, frågar sig Connie. De bestämmer sig för att åtminstone göra denna resa tillsammans – Douglas med en viss naiv optimism.

I dessa tider, när vi inte får resa fritt, tyckte jag att det var väldigt trevligt att åka tåg genom Europa tillsammans med familjen Petersen. Somliga platser de besöker har jag egna bilder av, somliga är nya (och där känns det lite som om jag läser en guidebok). Det är förstås inte bara en uppradning av konstgallerier och katedraler – det händer en hel del annat också, blandat med tillbakablickar från när Douglas och Connie var unga och förälskade. Och det är rätt mysigt. Ibland väldigt roligt, ibland extremt vemodigt och sorgligt.

Lite ojämnt och lite för långdraget – men jag tyckte ändå ganska mycket om den, om än inte lika mycket som de andra böcker jag läst av Nicholls. Jag kommer absolut att se serien om jag får chansen!

Annat – bättre – av David Nicholls: En dag, Starter for ten och Bitterljuva dagar.

Anita and me av Meera Syal

Meera Syal är en stor favorit bland brittiska komiker – bland annat i Goodness Gracious Me och The Kumars at no. 42 – men jag tror inte att hon kanske blivit så stor här. Det var hur som helst hon som läste in den helt otroliga Erotic Stories for Punjabi Widows häromåret, och då tänkte jag att jag måste läsa eller lyssna på något mer av henne. Och tre och ett halvt år senare kom jag mig alltså äntligen för att göra det.

Anita and me är semi-självbiografisk och utspelar sig i den fiktiva fabriksstaden Tollington i närheten av Birmingham. Familjen är ensamma punjabis i staden, och i slutet på sextiotalet innebar det fortfarande stora kulturkrockar. Det blir både dråpligt och sorgligt när den nioåriga Meena försöker passa in genom att bli kompis med den vilda Anita, som lär henne svärord och hur man snattar godis. Meena fastnar helt enkelt mellan chapatis och fish ‘n’ chips – och hon vet vilket hon föredrar…

Berättelserna om alla ”fastrar” – alltså alla äldre damer i närheten – för tankarna till komediserierna som Meera Syal medverkat i tidigare, där hon spelat äldre kvinnor och varit fruktansvärt rolig. Det kan bli väldigt lyckat när rätt personer skojar om stereotyper. Framför allt, dock, handlar det om England, om fördomar och om hur det fortfarande var okej att döpa en hund till N-ordet. Det är sorgligt att läsa om hur familjen utsätts för förutfattade meningar och kass attityd, och det vävs in i en annars rolig berättelse på ett sätt som gör att det blir väldigt tydligt utan att skriva på näsan.

Anita and me blev film 2002 och jag ska verkligen försöka få tag på den.

Annihilation (Southern Reach, #1) av Jeff VanderMeer

Jag drabbades av lite skräckblandad förtjusning när denna valdes till bokcirkelbok i en av mina grupper häromsistens. Detta är inte min genre, sci-fi-skräck-dystopi eller vad man vill kalla den, och det har det inte blivit efter läsningen heller, men jag tyckte mycket mer om den än jag hade förväntat mig.

Area X har varit avskuren från världen i flera decennier och naturen har fått härja fritt där. Mänskligheten har skickat dit flera expeditioner – den första återkom med berättelser om en ren och vacker plats, den andra slutade med att alla tog livet av sig och den tredje med en masskjutning. Den elfte och senaste kom tillbaka sjuka och utmärglade och inom några veckor hade alla dött av cancer.

Nu är det dags för den tolfte expeditionen, och den första som består endast av kvinnor. En antropolog, en psykolog, en lantmätare och en biolog, tillika berättarrösten i boken. De ska kartlägga terrängen, dokumentera allt de ser och allt de uppfattar av varandra. Och så ska de försöka undvika att bli smittade av vad det nu är som finns i Area X.

Det blir en väldigt intressant berättelse, särskilt utifrån ett psykologiskt perspektiv. Vi får veta mer om de olika kvinnorna, men alla benämns endast utifrån sina yrkestitlar – inga namn. Det finns förstås en tanke bakom det, men jag tyckte att det blev lite jobbigt att lyssna på. Men det är spännande för det mesta och jag blir oväntat indragen och engagerad i berättelsen.

Jag vet inte om jag blev så indragen och engagerad att jag kommer att fortsätta med trilogin, helt ärligt, men det är faktiskt inte omöjligt.

Exciting times av Naoise Dolan

Jag njuter fullt ut av att lyssna på irländsk engelska, och Aoife McMahon gjorde ett fantastiskt bra jobb med denna fina roman som jag tyckte riktigt mycket om. Jag är kräsen med inläsningar och därför faller inte ljudböcker mig i smaken lika ofta som att läsa i textform, men detta är en ypperlig titel att, så att säga, läsa med öronen.

Ava har flyttat till Hongkong från Dublin för att undervisa rika familjers barn i engelska. Tanken med att resa dit var att hon skulle bli lycklig, men det har blivit lite sisådär med den saken. Hon delar lägenhet med ett gäng gnällspikar och tillbringar mest kvällarna med att undvika att behöva prata med dem.

Men så kommer Julian in i bilden. Julian är en välbärgad engelsk bankir, som introducerar Ava för ett lyxigt liv som hon aldrig hade haft råd med själv. Inom kort bor de ihop, men Julian kan inte förbinda sig till en relation med Ava, utöver det sexuella. När hans jobb tvingar honom att åka tillbaka till London på obestämd tid väntar Ava kvar i lägenheten, utan att egentligen veta vad hon väntar på.

Då kommer Edith in i bilden. Hon är advokat, från Hongkong, smart, ambitiös och slående vacker. Ava vill både vara Edith och vara med henne. Nu får hon romantik och kultur, de går på teater och Edith ger henne tulpaner, allt under förevändningen att Julian bara är en rumskamrat. Men när han plötsligt meddelar att han är på väg tillbaka till Hongkong blir kärlekstriangeln ett faktum. Hur ska Ava ta sig ur detta?

Det är smart och stramt skrivet, utan onödiga utbroderingar och beskrivningar, och det uppskattar jag. Dessutom är det vansinnigt roligt på sina ställen, men aldrig utan mörker. Jag blev förtjust i beskrivningen av Julians pappa, som är med på ett hörn här och där, och det är alltid kul när en bifigur tar sig in och blir en favoritkaraktär.

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

We are family av Nicola Gill

Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.

Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.

Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.

Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enk har nyss släppt Apan i mitten, en bok som jag blev nyfiken på – men så upptäckte jag att den har en föregångare, alltså Tre apor, och jag tycker inte om att starta en serie mitt i – alltså var det bara att lyssna på Tre apor först. Vilket jag gjorde, i inläsning av författaren. Lustigt nog tyckte jag att författaren lät otroligt mycket som Marcus Birro på sina ställen vilket ibland rörde till det i huvudet för mig – men det var mest lite roligt.

Tre apor är berättelsen om en judisk pojke i Göteborg, Jacob, som blir bar mitzva ungefär samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel – lite research får mig att förstå att det handlar om 1987. Jag har varit fascinerad av judisk kultur sedan jag läste Olov Svedelid och Leif Silberskys deckare om Rosenbaum i tidiga tonåren, och här får jag en rejäl portion (jag har förstås lärt mig mer sedan Rosenbaum). Det finns slitningar i den judiska församlingen, Jacobs föräldrar meddelar ganska plötsligt att de ska skiljas, mammans nye man flyttar raskt in i huset, storebror visar intresse för radikala grupper och far- och morföräldrarna blir osams. Och mitt i allt – Jacob, som står mellan barndom och ungdom och inte vet var han hör hemma.

Det finns ingen direkt röd tråd i berättelsen, det är mest en lång rad anekdoter – men det gör inte mig så mycket i en bok som är såhär kort. Vissa delar är vansinnigt roliga, andra hemskt sorgliga, och jag tycker att det är underhållande och mestadels mysig läsning. Jag är yngre än Jacob, sisådär åtta år skiljer oss åt, men somligt som han berättar från barndomens Göteborg och åttiotalets skola känner jag igen med värme.

Apan i mitten släpps i min e-boks-app om en dryg månad och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Mian Lodalen är en av mina favoritpersoner inom mediesfären. Hon är rak och tydlig och rolig som bara den. Har haft nöjet att lyssna på henne live ett par gånger på West Pride och hon har en otrolig karisma och värme. Hennes självbiografiska böcker, Tiger och Dårens dotter är fantastiskt fina och böckerna om My, Smulklubbens smaklösa systrar och Trekant är hysteriskt roliga – men inte utan mörker.

Nu skriver Lodalen en trilogi som belyser homosexuella i Sverige i en tid före vår, som inleds med Lisa och Lilly – en kärlekshistoria. Det handlar om två unga arbetarkvinnor som samma sommarkväll smiter hemifrån och hamnar på samma hemliga dans vid Årstaviken, där de träffas för första gången. Nästföljande höst, 1911, hittas deras kroppar sammanbundna i Hammarby sjö. Detta är ingen spoiler – det vet vi redan från början. Lodalens bok berättar historien om Lisa och Lilly, deras år tillsammans och ifrån varandra, och vad som gjorde att de till slut tog beslutet att avsluta sina korta liv.

Det är en hjärtskärande berättelse. Förstås. Men det är romantiskt och vackert också, allt mot en fond av ett sekelskiftes-Stockholm i rörelse och förändring. Det är en sann historia, och man förstår att Lodalen gjort en otrolig research i förarbetet – även riktiga personer skrivs in i handlingen och det gillar jag verkligen.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren, trots att jag hört väldigt blandade omdömen om just ljudboken, men jag tyckte att den var utmärkt.

Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster av Moa de Bruin

Moa de Bruin har varit en av mina favoriter på internet i… ja, det är långt över tio år i alla fall. Hennes blogg Spiderchick var, och är, en stjärna på humorblogghimlen – delvis, såklart, för att det inte bara är humor och flams, för det handlar om livet som ju faktiskt inte bara är roligt precis hela tiden. Jag blev glad när jag hörde att hon hade en bok på gång, och faktiskt ännu gladare när det visade sig att det inte handlade om en sorts ”memoarer”, utan en 9-12 i dagboksformat. Så roligt!

Och ja, det är roligt. Jag lyssnade på ljudboken, som är mästerligt inläst av Clara Henry, och skrattade så tårarna rann flera gånger om.

Vera Svanson har just börjat femman och är överlycklig – för det betyder att hon i år har en chans att få vara med i skolans pjäs Det lilla monsterbarnet, som framförs varje år på Halloween. Äntligen kan hennes livslånga dröm att få spela monsterbarnets mamma Monster-Maria slå in.

Hemmavid är det mest kaotiskt, på ett ganska härligt sätt. Storebror Svante vill bli Youtube-stjärna, och utsätter familjen för diverse smoothie-experiment, sminkningar och pranks för att skapa content. Lillasyster Olivia är jättejobbig. Pappa försöker bli av med sitt svåra tacoberoende, vilket leder till diverse dråpliga händelser, och mamma upptäcker att den nya grannen är hennes gamla klasskamrat Jennifer Tror Hon Är Coolson, och blir besatt av att tävla i Halloweendekorationer med henne. Och moster Bibban, som bor i grannhuset och vill bli polis och övar genom att lösa alla mysterier hon kommer över.

Men det är inte bara väl utförd fars – det finns allvar också. Det har börjat en ny kille i skolan, Hugo, som väcker Veras intresse, men det visar sig att hennes bästa kompis Lise (Berg i efternamn) är superkär i honom. Hur ska detta nu gå?

Snabbt, rappt, varmt och väldigt, väldigt underhållande. En perfekt bok för slukaråldern och uppåt – och glöm nu inte att det är läslov på gång!

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.