Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
När böcker beskrivs som genialiska byggs en viss förväntan upp. Jag bestämde mig för att lyssna på denna när jag bakade lussekatter, den är kort och det lockar mig när det gäller ljudbok.
Efter en stunds bakning var jag så irriterad att det var inte riktigt klokt. Kladdig deg? PMS? Kanske, men allra mest gällde det boken. Trots att den är så kort tog det flera veckor för mig att lyssna klart, för jag ville inte.
Såhär – alla gillar olika och jag har egentligen ingen lust att skriva en lång diss, så jag gör inte det. Men jag tyckte verkligen inte att detta var en bra bok. Alls. Eller jo, slutet var toppen!
I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.
När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.
Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.
Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.
Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!
Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.
Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.
På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.
Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.
Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.
Fredrik Strängs bok (nå – spökskrivna bok) har varit uppe på förslag och för omröstning i ena bokcirkeln ett antal gånger genom åren, men inte blivit vald. Nu blev den det förra månaden! Det är verkligen inte en bok jag någonsin hade plockat upp på eget bevåg, och det är ju sådant som är så väldigt kul med bokcirklar. Man blir utmanad och utmanar sig själv.
Utmaningar är väl just vad K2 – på liv och död handlar om. Den sortens utmaningar som jag verkligen inte kan förstå mig på, nämligen där man pressar sig fysiskt, rakt emot vad elementen säger, för att komma högst upp på ett berg. Eller sju berg i sju världsdelar, eller… ja. Ni förstår.
Jag kan på något sätt beundra de som vill göra sådant, men samtidigt är det verkligen totalt obegripligt och jättekonstigt. Särskilt som i detta fallet, där Sträng bett om förskott på sitt arv för att kunna bekosta vansinnesklättringen. Hemma i Sverige går hans föräldrar och oroar ihjäl sig, för att han prompt ska klättra upp på världens farligaste berg, där 25% av de som försöker ta sig upp inte kommer ner levande igen.
Detta var en av de mest ödesdigra expeditionerna, där 11 personer miste livet. Det är ingen spoiler, det är känt från start (och kanske även av den som lyssnat på P3 Dokumentär om Dödsolyckan på K2. (Jag rekommenderar varmt programmet, det tar upp ett och annat som jag funderat över, såsom sherpornas situation och arbetsmiljö.)
Boken då? Tja. Jag är lite förvånad över att någon som uppenbarligen får sitt levebröd genom att vara spökskrivare inte gör bättre ifrån sig, för det är ingen välskriven bok. Det finns ett gäng strålande miljöbeskrivningar, och visst satte jag igång att bildgoogla många gånger under bokens gång – men det är även väldigt mycket onödiga bitar. Långa stycken om hur någon mekanisk pryl inte funkar, eller om hur det är att bajsa på en glaciär eller gå i nerbajsade kläder eller att hålla tag i en kompis för att HAN ska bajsa på en glaciär. (Nog för att man undrar lite hur sådant går till, men det kanske räcker med en gång.)
Jag blir alltid lite illa till mods när jag tänker på de höga bergen, främst i Asien, som numera är stora sopberg och fulla av döda kroppar. Det görs klart flera gånger att på K2 är det inte ens döda kroppar – det är separata kroppsdelar. Ännu mindre mysigt, va.
Läsvärt, undrar du då. Ja, det är det väl, på något plan. Jag lyssnade på en del och läste en del och båda formaten funkar. De av oss som helst lyssnar var väldigt nöjda med inläsningen, jag tappar lätt fokus så det är enklare att varva. Och missa inte P3-dokumentären som sagt, den är koncis och kompakt och ett par personer som verkligen var intressanta under läsningen får själva komma till tals, såsom norskan Cecilie Skog.
Ibland när jag får för mig att jag ska lyssna på en bok väljer jag lite hejvilt på Storytel. Det händer att det blir en fullträff – det händer att jag lägger ner ganska snabbt. Jag är usel på att lyssna för tillfället eftersom nästan två timmars restid om dagen känns som ett minne blott sedan mars 2020 och hemma blir det inte att jag lyssnar alls. Men men. Just denna lirade inte som ljudbok för mig då inläsaren irriterade mig genom att uttala namn på ett överdrivet sätt (ja ni HÖR ju, jag förtjänar inte ljudböcker) – men det visade sig att jag hade den i min Kindle-app så jag bytte hastigt och lustigt och det var nog bra det.
Vi befinner oss i Melbourne, på en idyllisk villagata där vi får följa flera kvinnor – det är Essie, Fran och Ange, småbarnsmammor som bott där länge och känner varandra mer eller mindre väl, och Isabelle som är nyinflyttad från Sydney. Ange har ett otroligt kontrollbehov, Fran springer långa sträckor flera gånger om dagen och Essie lämnade en gång sin lilla dotter i parken och gick hem ensam. Vad är det som kokar under ytan? Isabelle har en agenda med sin flytt – en gång försvann ett spädbarn från ett sjukhus och hon är säker på att hon hittat rätt för att reda ut fallet. Men det får de andra kvinnorna såklart inte veta om.
Jag blev lite lurad kring hur upplösningen skulle bli – och det är ju positivt! Berättarna skiftar och det håller storyn levande. Jag gillar porträtten av kvinnorna, de är nyanserade och icke-perfekta (hur det än ser ut på sociala medier), och vardagliga problem varvas med mer allvarliga sådana. Underhållande och alldeles lagom enkel sommarläsning.
Boken kan man köpa på svenska här eller på engelska här. Jag ser fram emot att läsa mer av Hepworth, till exempel Svärmodern som står näst på kö i min app.
I höstas kom första boken om Vera Svanson – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster och det var ju en ljuvlig överraskning att bok nummer två följde så snart! Jag har följt Moa de Bruin, a.k.a Spiderchick i bloggvärlden i närmare femton år, och det var ju inte direkt någon chock att böckerna om Vera är vansinnigt roliga – och Clara Henrys inläsning är verkligen pricken över i.
I Veras universum är mycket sig likt. Storebrorsan Svante kämpar fortfarande för att få fler prenumeranter till sin Youtube-kanal med diverse challenges. Lillasyrran Olivia är allmänt jobbig och på väg att bli Sveriges yngsta mormor då katten Lovis ska få ungar. Mamma har plötsligt blivit extremt intresserad av yoga, och pappa försöker renovera köket, med väldigt dåligt resultat. Moster Bibban bor kvar i huset bredvid men har lagt sin nästan-polis-karriär på hyllan och ska nu bli kalsonggrossist istället.
Som om det inte vore nog med allmänt kaos hemma så är det problem i skolan också. Någon har klottrat något om rektorn på väggen i aulan, och nu hotar rektorn med att riva hela aulan och lägga ner dramagruppen. Men det får ju inte hända! Det är i dramagruppen som Vera får leva ut och glänsa – och där går ju även Hugo, med de leende guldbruna ögonen…
Det är väldigt roligt från start till slut. Alla karaktärer har något som gör dem till något alldeles extra – såsom att bästisen heter Lise Berg, och att en yogaguru har något alldeles särskilt i sin väska. Fartfyllt och stilsäkert som ger massvis av mersmak. Om ändå så här roliga böcker fanns när jag var 9-12 år! Tur att det går alldeles utmärkt att läsa även i 38½-årsåldern.
Första boken om Sigge och den brokiga familjen som bor på The Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka var en självklar femma för mig – och Min storslagna död, uppföljaren, är faktiskt ännu bättre. Jägerfeld är en mästare på att formulera sig, med kilovis med humor mitt i vemod och osäkerhet. Så himla fint.
Sigge är inte van vid att ha kompisar, efter att ha blivit mobbad i sin gamla skola – så när de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan plötsligt vill bli kompisar med honom och ha honom med i sitt hip hop crew 6 1 Mushroom vet Sigge inte vilket ben han ska stå på. Mest vill han ju vara med Juno, som han blev vän med i första boken, men det är svårt att säga nej till tvillingarna och svårt att veta var man ska göra av sin lojalitet. Crewet ska vara med på skolans julshow och Sigge är livrädd för vad som ska hända – för tvillingarna har ingen lust att repa eller jobba på texter. Hur ska detta gå?
Det roligaste är ändå livet hemma på hotellet, med mormor Charlotte, mamma och de två småsystrarna som är diametralt olika underbara personligheter – och Krille Maräng, förstås. Under vissa stycken, när jag lyssnade i kollektivtrafiken, var jag ganska glad åt att ha munskydd på för det är så roligt att det är inte klokt – när ena småsystern tar med en uppstoppad pingvin till förskolan till exempel, eller när den andra systern som alltid pratar med STORA BOKSTÄVER beslutar sig för att det är dags att Jesus faktiskt får vara huvudperson i julspelet. Det är ju han som fyller år!
I Skärblackavärlden får alla vara precis som de vill – så länge de är snälla. Det är som en utopi, faktiskt. Inga moralpredikningar och inget som känns för tillrättalagt. Det är ljuvlig läsning med ett underbart slut och jag längtar redan efter tredje boken.
Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren själv, vilket blev fantastiskt bra. Somliga repliker uttalas på rejäl Norrköpingsdialekt och då författaren faktiskt är från Skärblacka känns det genuint och som ett extra lager humor.
Sedan förra bokens slut har Tony Hill och Carol Jordan hållit sig på avstånd från varandra. Hon har jobbat vidare på mordroteln i East Yorkshire, han har blivit sambo och undervisar på St Andrews University. Nu har Carol beslutat sig för att göra något nytt hos Metropolitan Police – ett undercoverjobb i Tyskland kring knarksmuggling.
Dock händer förstås andra saker som gör att deras vägar korsas igen. Tack vare att två poliser, en i Holland och en i Tyskland, har blivit förälskade över nätet upptäcks en koppling mellan mord i de båda länderna – någon mördar psykologer. Det verkar handla om seriemord och Tony Hill kopplas in.
För min del hade det räckt alldeles utmärkt med en av berättelserna, till exempel seriemördaren. Detta är en otroligt lång och omständlig historia, jag tappade kontroll över de olika berättarperspektiven flera gånger om och det närmade sig slutet innan jag insåg hur somliga saker hängde ihop. Och då inte på det där bra ”ahaaaa!”-sättet, som deckare ju gärna får ge, utan mer ”men allvarligt talat”. Lite för långsökt och definitivt för långrandigt för mig.
Jag lär fortsätta med serien men nu får det bli paus ett tag för jag blev halvt utmattad av The last temptation.
Förra sommaren läste jag om första boken om Adrian Mole, ganska nyss var det dags för The queen and I och man kan lugnt säga att jag fått mersmak för att återbesöka Sue Townsends utgivning. Just böckerna om Adrian Mole gör sig alldeles utmärkt som ljudböcker, vilket passar bra. Tyvärr krockar den här längtan efter att läsa om gamla favoriter ganska stenhårt med en otroligt spännande och extensiv nyutgivning här i vår så jag får försöka balansera…
The growing pains of Adrian Mole är ganska nära första boken i tid – Adrian har nu fyllt 16, men bor fortfarande hemma i kaoset. Han försöker fortfarande att bli accepterad som en stor intellektuell kraft av BBC, relationen till hans älskade Pandora är stormig, föräldrarna ägnar sig åt allsköns olämpligheter enligt Adrian själv och hormonerna går förstås bärsärkagång. Detta, mot en bakgrund av Thatchers England, skapar något av det roligaste man kan läsa i genren. Otroligt.
Northanger Abbey är den enda Jane Austen jag har läst i sin helhet och verkligen gillat. Det är bara inte min grej, det där med långa gamla romaner där alla heter Elizabeth. Men Northanger Abbey är ganska nätt i formatet och jag minns att jag tyckte att den var rolig när vi läste den på universitetet. Nu har ju Val McDermid snabbt blivit en favorit hos mig, så det var dags att plocka upp denna, som legat i min TBR-hög (nå, Storytel-bokhylla) i massor av år.
Handlingen är förflyttad till Edinburgh under festivalen i augusti. Cat Morland är prästdotter som blivit hemundervisad under hela sitt liv i prästgården i Piddle Valley i Dorset, men grannen Susie Allen och hennes man bjuder med henne till Edinburgh och det är precis vad Cat längtat efter – en chans att äntligen bli vuxen. I Edinburgh finns förstås alla personerna från originalboken men i annan tappning – och även Northanger Abbey finns, i form av en sliten gammal herrgård i Scottish Borders.
I originalboken letar Catherine hemskheter efter att ha läst för många gotiska romaner – i den nya tappningen letar hon vampyrer efter att ha läst för mycket Twilight och annan skräckfantasy. Det blir faktiskt väldigt lyckat! Även inslaget av sociala medier och problemen med mobiltäckning är välfunnet.
Lite för lång, men för att vara en klassiker i nytappning är den inte alls så dum. Jag kanske är lite skadad efter att ha läst den ganska usla Vinegar Girl, Anne Tylers försök att fräscha upp Shakespeares Att tämja en argbigga, men detta var underhållande och ganska mysig läsning. (Vill man ägna sig åt en modern version av Argbiggan tycker jag att man kan se den utmärkta filmen Tio orsaker att hata dig istället.)
Som jag förstått det var tanken att The Austen Project skulle ta sig an alla sex Jane Austen-romanerna, men det verkar ha tagit stopp efter Curtis Sittenfelds Eligible som tolkar Stolthet och fördom. Men vi får väl se om Mansfield Park och Övertalning dyker upp. I dagsläget finns utöver de ovan nämnda alltså Joanna Trollopes variant på Förnuft och känsla, och Alexander McCall Smiths version av Emma.
Boken finns att köpa här. Jag lyssnade på den i en app nära dig.
Stories from the city, stories from the sea 