Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!