Monopolet av Måns Wadensjö

Måns Wadensjös Monopolet handlar om Alice, som börjar jobba som timvikarie på Systembolaget, i en butik i ett köpcentrum någonstans i Stockholms utkanter. Det låter inte så intressant, kanske? Det är det – för det visar sig att Systembolaget är som ett eget samhälle inom Stockholm och Sverige. Här finns ett eget språk, egna regler, egna mål och egna fasor (julhandeln).

Jag har jobbat i ett par olika sorters butiker, och det är mycket man kan känna igen även om jag aldrig behövt avvisa folk från att handla cornflakes eller skor för att de är för berusade. Personalrummen, uniformerna, de outtalade ”tävlingarna” om vem som är snabbast. Stamkunder och storhelger. Wadensjös berättelse är både humoristisk och ömsint, på något vis. Karaktären Alice utvecklas både fysiskt och psykiskt, och även om jag först tyckte att hon var lite mesig växte hon hos mig – alltid välkommet i en roman. En intressant och välskriven skildring av samtiden och detaljhandeln.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré

Jag tror aldrig att jag har läst en spionroman förut, och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk. Men bokcirkelböcker försöker jag att alltid läsa, så det var bara att köra. Detta visade sig vara bok tre i någon form av serie. Författaren har själv jobbat inom brittiska underrättelsetjänsten (om jag förstått det rätt) och visst märks det att det finns sakkunskap bakom berättelsen.

I korta drag handlar det om en brittisk spion, som vill avsluta sin karriär men tar sig an ett sista uppdrag – det går dock inte så bra. Han återkallas till London, men skickas sedan iväg på nytt uppdrag av sin boss, som är fast besluten att sänka chefen för Östtysklands underrättelsetjänst.

Jag upplevde detta som en väldigt manlig roman – åtminstone så som det skulle vara på 60-talet när den publicerades. Det känns som om le Carré verkligen gått in för att göra det hela så oslipat som möjligt, det är whiskey och cigaretter och ryggdunk. Det gör väl ingenting egentligen men jag har lite svårt för det, på samma sätt som med Spelaren av Harlan Coben. Jag blir lite trött och ska villigt erkänna att jag skummade delar av texten vilket uppenbarligen inte gjorde något för det verkar inte som om jag missat något väsentligt.

Mot slutet tände jag till, när det var dags för en ganska märklig men väldigt spännande rättegångsscen. Court drama har intresserat mig sedan min moster stack några av Rosenbaum-deckarna i händerna på mig en sommar för minst 25 år sedan och jag läste med en frenesi och hjärtat i halsgropen för det var så otroligt spännande. Så spännande var inte här, men ändå, det fick mig att känna att det ändå var kul läsning när jag var klar.

Boken kan man köpa t.ex här.

Efter skandalen av Sarah Vaughan

James Whitehouse lever trevligt familjeliv med sin fru Sophie och barnen. Han är parlamentsledamot, står premiärministern nära och är en allmänt framgångsrik och omtyckt politiker. Tills den dagen då en ung kvinna anklagar honom för en våldtäkt. Det privilegierade livet rasar, men James fru tror inte på anklagelserna utan står vid hans sida.

Åklagarsidan representeras av Kate Woodcroft, erfaren i brottmål och särskilt sexualbrott. Hon är helt övertygad om att James är skyldig, och att det denna gång inte kommer att räcka att bara vara bäst på att argumentera.

Parallellt med den nutida historien får vi en berättelse om livet vid Oxford ett antal år tidigare. Om de där rika killarna som har egna klubbar som mest går ut på att vara så grisiga som möjligt på så många sätt som möjligt, och eftersom de är rika på både pengar och inflytande kommer de undan med det mesta.

Jag tänkte mycket på Jodi Picoult när jag läste denna. För sisådär femton år sedan plöjde jag hennes böcker, och flera av dem är delvis rättegångsdramer där man även får följa advokaterna eller domaren i sitt arbete. Här får vi nämligen även följa Kate Woodhouse en del, och det är alltid spännande att se historien från en annan vinkel. Jag gillar rättegångsdramer skarpt när de är väl utförda. Tankarna drogs även till den utmärkta Apple Tree Yard av Louise Doughty.

Spännande och väldigt väl sammansatt. Sarah Vaughan har blivit en favorit hos mig och jag hoppas att det kommer mycket mer från hennes penna framöver.

Den engelska titeln är för övrigt Anatomy of a scandal vilket jag gillar bättre! Den drar onekligen tankarna till Notes on a scandal av Zoë Heller, som är en stor favorit.

Boken kan man köpa här.

Små katastrofer av Sarah Vaughan

Jag läste denna veckan innan vår dotter föddes, således höggravid och alldeles fullproppad med hormoner. Antagligen hade jag blivit lika påverkad även utan dessa variabler, men det går inte att komma ifrån att det var väldigt speciell läsning att ta till mig alldeles precis innan jag blev mamma.

Boken handlar om moderskap, föräldraskap, familj, relationer, vänskap – och rätt och fel. Vaughan har dykt upp på min radar ganska nyss, och jag har tänkt läsa både denna och den andra titeln som finns på svenska (Efter skandalen) ett tag. Jag är glad att jag gjorde det, för detta är en riktigt bra roman. Den för tankarna till Jodi Picoult, som jag läste nästan slaviskt för ett antal år sedan, i det att det handlar mycket om skuld och lojalitet och att göra rätt – ofta i en yrkesroll. (Picoults karaktärer är ganska ofta jurister, här handlar det mer om läkarskrået.)

Liz och Jess har känt varandra länge, ända sedan de var med i samma mammagrupp med sina förstfödda. Liz arbetar som läkare på akutmottagningen där Jess dyker upp en sen kväll med sin lilla tiomånaders dotter. Flickan har skadat sig i huvudet, men Jess berättelse om hur skadan uppkommit går inte ihop. Det är förstås Liz plikt att rapportera det som hänt till sina chefer och att samarbeta kring att få fram sanningen – men man vill ju förstås tro på sina vänner, hur svårt det än är. Och Liz vet också att det inte är det lättaste i världen att vara mamma alla gånger.

Tydligen säljs denna bok in som en thriller, och det skulle jag verkligen inte hålla med om. Visst är det spännande på sina ställen, men någon psykologisk spänningsroman vill jag verkligen inte kalla det. Det är en alldeles utmärkt roman, en sådan som håller kvar min uppmärksamhet då man inte vet precis allt från start, men det brittiska förlaget gör då inte boken några tjänster genom att placera den bland alla miljoner psykologiska spänningsromaner.

Boken kan man köpa här!

Beautiful world, where are you (Vackra värld, var är du) av Sally Rooney

Jag läste denna ganska snart efter att den kom ut – och blev klar dagen innan turbulensen kring Rooney satte fart. (TL;DR – Sally Rooney vill inte skriva avtal med israeliskt bokförlag och därmed få boken översatt till hebreiska pga konflikten mellan Israel och Palestina.) Jag beslutade mig för att som vanligt försöka skilja på verk och person, och för att inte se detta som en antisemitisk handling – men jag orkar heller inte gräva ner mig i det. Rooney är marxist och pratar ofta och öppet om det, vilket verkar ha en koppling till det hela, men nej, andra får engagera sig i detta. (Dock kul att ett litet svenskt förlag har erbjudit sig att köpa rättigheterna till hebreisk översättning.)

Jag har gillat båda Rooneys tidigare böcker, Samtal med vänner och Normala människor. Lyckades aldrig se klart den senare som tv-serie kom jag just på, men det är väl inte för sent än. (Vi har en tendens här henma att glömma bort att se färdigt serier vilket är lite märkligt.) Denna blev jag inte lika förtjust i, men jag kan inte riktigt säga varför. Rooney skildrar relationer, samtiden, kärlek och sex och hon gör det väldigt bra. Kanske var denna lite för utdragen och lite för kommenterande istället för betraktande.

En stor del av boken består av mejlväxling mellan två väninnor, Alice och Eileen. Alice är en framgångsrik författarinna som efter ett par riktiga succéer har dragit sig undan på landsbygden ett tag. Där träffar hon Felix via en dejtingapp – en lagerarbetare som har väldigt lite gemensamt med henne men som hon ändå får för sig att bjuda med sig till Rom på en jobbresa. Eileen bor i Dublin, jobbar som redaktör och startar upp en relation med den gemensamme barndomsvännen Simon. Insprängt i dessa delar – som delvis är väldigt roliga – kommer längre samhällskommentarer och jag hade ärligt talat klarat mig utan dem. Relationerna är intressantare, liksom karaktärernas sökande efter skönhet och lycka, som ju genomsyrar mångas ambitionsnivåer och därmed skapar mycket igenkänning.

Boken kan man köpa t.ex här!

Ett gott nytt år av Malin Stehn

Malin Stehn var ett nytt namn för mig – hon har skrivit en hel drös med barnböcker tidigare, men de har inte kommit i min väg. Jag är ganska selektiv vad gäller spänningsromaner, då det finns så otroligt många och det är verkligen inte alla som lever upp till namnet. Många är förutsägbara och i det närmaste banala – men nu talade både omslag och baksidestext till mig, så jag plockade upp den.

Familjedramer är ofta en lyckad fond för spänningsromaner, så även här. Det är nyårsafton och en kompisgrupp vuxna firar tillsammans – för så har de alltid gjort. Numera kanske inte kvinnorna Lollo, Nina och Jessica har så väldigt mycket gemensamt, men vanan vinner. Samtidigt har några av barnen fest tillsammans. Lollos 17-åriga dotter försvinner från festen – men det vet ingen förrän dagen därpå, när mardrömmen slår till mitt i bakfylla och ångest.

Tre personer får varsitt narrativ och det blir väldigt lyckat. Tidsperspektivet förflyttas, vilket också fungerar bra. Läsaren får reda på lite i taget om vad som hänt i det förflutna och vad som händer på nyårsnatten, vilket för att intresset bibehålls. Dialogen är trovärdig liksom interaktionen människorna emellan. Det är lättläst utan att vara simpelt och med gott driv och flyt.

Boken kan man köpa t.ex här.

The man who died twice (The Thursday murder club, #2) av Richard Osman

Richard Osmans romandebut, The Thursday Murder Club, var bara alldeles ljuvlig och det var så välkommet att se att bok nummer två redan var på väg. Ännu en författare som kommer att få mig att kasta mig på inköpsförslag-knappen på Göteborgs bibliotek, alternativt hastigt ställa mig i kö. Nu slutade detta med att den svenska versionen släpptes samma dag som den brittiska och jag kunde läsa den som e-bok på en gång. Kanske var det dumt att inte läsa på originalspråk, men det var inget varken jag eller boken led av.

En vecka har gått sedan slutet på första boken när Elizabeth får ett brev från sitt förflutna. Han har ställt till det för sig rejält, med pengar och diamanter, och vet att Elizabeth borde kunna hjälpa honom. Hon engagerar förstås sina vänner från bok ett i fallet.

Men det händer annat också. Ibrahim blir nedslagen och rånad när han besöker närmaste stad, och blir rejält skrämd. Är det möjligt att detta hänger ihop med Elizabeths brev?

Den underbara, något naiva men skarpa Joyce, bestämmer sig för att det är dags att antingen skaffa en hund eller ett Instagramkonto. Det börjar med det senare och det är så roligt att det är inte klokt – särskilt hennes användarnamn. Osman har haft den goda smaken att faktiskt skapa ett konto åt henne, hon har redan över 6000 följare och lägger upp mycket tjusiga bilder. Titta här bara!

Klurigt, lagom rafflande och väldigt brittiskt på det allra bästa sättet. Det är fantastiskt att Osmans debut flög rakt upp på nummer ett på alla listor och att bok två gör likadant. På publikationsdagen tror jag att böckerna låg på just plats ett och två på alla bestsellerlistorna i UK och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så ett bra tag. Jag hoppas att detta blir en riktigt lång och härlig serie.

Boken kan man köpa t.ex här på engelska eller här på svenska. Missa nu inte dessa!

Den sista vintern (Kommissarie Winter, #10) av Åke Edwardson

Åke Edwardson är en av de främsta Göteborgsskildrarna för mig. Det är han och Viveca Lärn och numera även Johan Nilsson och Lydia Sandgren. Fram till nyss har böckerna om Kommissarie Winter bara funnits som ljudbok på Storytel och det är de alldeles för långa och besvärliga för (för mig) – men nu, för ett litet tag sedan, började de publiceras som e-böcker också. Score! För jag vill ju gärna ta mig igenom serien – och detta är då del tio.

Winter hör hemma i Vasastan – han bor på Vasaplatsen, och det är alltid lika trevligt om man lyckas tajma läsning eller lyssning med att åka där förbi. Handlingen i Den sista vintern är också förlagd till Vasastan.

En patrull kallas till en lägenhet där en man i svår chock möter dem – han har upptäckt att hans sambo ligger livlös i sängen bredvid honom. Han grips för mord, men nekar. En kort tid därefter händer exakt samma sak en liten bit bort – även där nekar mannen till brott. Polisen räknar med att de kommer att erkänna i sinom tid, men det verkar inte riktigt bli så. En ung kriminalassistent upptäcker något som inte riktigt stämmer i båda lägenheterna och blir indragen i händelserna.

Edwardsons böcker är inte riktigt som ”alla andra” deckare. De är mer psykologiska, skrivna utan krusiduller, meningarna är ofta korta och det finns ett slags introspektion som ger en annan dimension till särskilt polisernas karaktärer. Något som kan driva mig uppåt väggarna ibland är användandet av namn. Alltför ofta används både för- och efternamn på poliserna och det ÄR inte nödvändigt, jag förstår att Aneta är Aneta Djanali och att det inte plötsligt kommit ännu en Aneta till Skånegatans polisstation. Det känns lite som när man skrev uppsats och skulle komma upp i femtusen ord och därmed passade på att utöka med lite extra namn och kanske en nationalitet för att fylla ut. Nu förstår jag att det inte är Edwardsons avsikt, men ändå. Lite babbligt. (Udda nog finns faktiskt ännu en Erik i just denna bok.)

Spännande och smart är det, hur som helst, och jag kommer såklart att läsa färdigt serien. I augusti kom del 13 ut, åtta år efter del 12, så vem vet hur länge vi får hänga med Erik Winter? Denna slutar på en riktig cliffhanger ska sägas, men eftersom det blev fler böcker är det inte så spännande som det säkert var att läsa den som nyutkommen…!

Boken finns att köpa t.ex här.

Den inre kretsen (Anders Knutas, #3) av Mari Jungstedt

Jag upptäckte en massa luckor i min Mari Jungstedt-läsning när jag skrev om Där den sista lampan lyser häromsistens och plockade därför upp en gammal titel för lite lättsam deckarläsning i början av semestern. Det kan vara lite mysigt att göra så, eftersom jag redan känner karaktärerna (och vet hur det går för dem…) och inte behöver sätta mig in i något nytt sammanhang.

Det är högsommar på Gotland, och en grupp studenter som vanligtvis pluggar arkeologi i Uppsala ägnar sig åt en utgrävning på en hamnplats från vikingatiden på öns västra sida. Efter en festkväll försvinner en ung nederländsk kvinna, som senare hittas ritualmördad på en liten fågelö i närheten. Och morden stannar förstås inte där. Anders Knutas, Karin Jacobsson och de andra får verkligen något att bita i, vid sidan om sina som alltid lagom trassliga privatliv.

Ett trassligt privatliv har även SVT-journalisten Johan. Han är placerad på Gotland för att bevaka sommaren, och mordgåtorna är onekligen mer spännande än små triviala inslag. Emma, som han är galen i och vill flytta ihop med är höggravid med hans barn, men hon verkar inte speciellt intresserad av att bo tillsammans och ta relationen till nästa nivå (för mig är det lite besvärligt att förstå hur man då behåller ett barn, men…).

Alltsammans är lagom förutsägbart och kräver inte speciellt mycket av läsaren. Och det kan ju vara otroligt skönt ibland!

Boken kan man köpa här.

Flicka, kvinna, annan (Girl, woman, other) av Bernardine Evaristo

Jag började läsa denna på engelska någon gång förra året, men körde fast flera gånger om. Ingen aning om varför, för egentligen har jag inte svårare att läsa på engelska än svenska – snarare tvärtom, för ofta börjar jag ”översätta bakåt” i huvudet och så blir det bara rörigt. Men nu blev det som så att jag inväntade den svenska versionen av Girl, woman, other som kom ut för några veckor sedan. Så blir det ibland – och översättningen var för övrigt alldeles utmärkt 🙂

Skulle jag sammanfatta romanen skulle jag säga att den handlar om att vara svart kvinna i Storbritannien, men egentligen är det inte riktigt sant och absolut inte så ”binärt”, eller vad man ska säga. Det handlar om så otroligt mycket mer, om att vilja passa in kontra att vilja revoltera. Om att vilja bevisa sig i ett vitt patriarkalt samhälle, om att vägra ha en vit person i släkten eller att tillåta transpersoner på sin kvinnofestival. Ingen är perfekt.

Tolv olika röster får komma till tals, och ramberättelsen är en teateruppsättning som pjäsförfattaren Amma sätter upp på National Theatre. Det är inte många svarta dramatiker som fått chans att göra detta – och vissa tycker att hon säljer ut sig. I publiken finns många med koppling till henne – alla har sin egen historia och alla får berätta den. Mycket bra upplägg.

Romanens syntax är något helt nytt för mig och det är väldigt trevligt att läsa. Boken är förvisso upprörande, men den är även väldigt underhållande. Jag uppskattar hur nyanserad den är, och vilket brett spann den har. Riktigt bra.

Boken kan man köpa t.ex här. Den vann Bookerpriset 2019.