Shuggie Bain av Douglas Stuart

När Shuggie Bain fick massor av uppmärksamhet tack vare att Douglas Stuart fick Booker Prize 2020 jämfördes den överallt med författare såsom Edouard Louis och Hanya Yanagihara. Med andra ord – det var ganska tydligt att det inte skulle vara särskilt upplyftande läsning.

Det är det inte heller, men det är alltid upplyftande att läsa något så oerhört välskrivet som Shuggie Bain – för den är verkligen helt fantastiskt bra.

Året är 1985, platsen är Glasgow och premiärministern är Mrs Thatcher. Fattigdomen och missbruket är stort i staden, männen har blivit arbetslösa på grund av den politiska styrningen som stängt ner gruvor och annat, kommunala bostäder är slitna och nedgångna.

In i detta föds Shuggie, som son till den vackra Agnes och kvinnokarlen Hugh – big Shug. Hugh är taxichaufför med en kvinna i varje gathörn, Agnes försöker hitta lyckan i postorderkatalogerna som gör henne skuldsatt, i att ta hand om sitt utseende och i burkarna med extra stark öl som hon gömmer i handväskan och häller upp i tekoppar.

Under den vackra ytan råder alltså kaos, hon är svårt alkoholiserad. Hennes äldre barn tar avstånd från henne, Hugh flyttar henne och Shuggie till ett litet hus i stadens utkanter där skvallret är hänsynslöst – men Agnes har alltid drömt om att ha en egen ytterdörr. Det får hon här, men Hugh lämnar dem där och flyttar ihop med sin flickvän istället.

Shuggie tvingas ta hand om sin mamma, som är en gräslig tyngd på honom samtidigt som hon är hans ledstjärna i livet. En väldigt dålig ledstjärna, förstås, men han är så djupt nere i medberoendet att han inte ser det. Och förresten finns det ingenting han kan göra åt sin situation ändå. Han försöker växa in i sin egen personlighet, men är för mjuk och god för att passa in någonstans. Han kämpar med att förstå sig själv och sin sexualitet, men det är lättare sagt än gjort för de flesta och för någon i Shuggies situation ter det sig nästan omöjligt.

Detta är en otroligt innerlig, sorglig och naken berättelse. Upplyftande är den inte, men egentligen inte så deprimerande att läsa heller för Shuggie är en överlevare, han kämpar så gott han kan och försöker navigera sig fram trots misären. Många recensenter skriver om hur arga de är på Agnes – jag kan inte riktigt vara det, för det är tydligt att hon är så fruktansvärt djupt nere i sitt missbruk. Hon menar inte att vara som hon är, men hon är så sjuk.

Otvivelaktigt en av årets bästa böcker. Helt magnifik. Finns att köpa här.

Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson

Jag inbillar mig att jag har läst jättemycket av Christoffer Carlsson – för det känns så. I själva verket har jag bara läst Den osynlige mannen från Salem, Järtecken och så nu Brinn mig en sol. Varför jag inte kommit längre än så i hans utgivning är faktiskt något av ett mysterium för jag tycker att han skriver fantastiskt bra.

Spänningsromaner är som bäst när de handlar mer om relationer människor emellan och miljöerna i vilka de rör sig än om mord och blod och rättsmedicin. Carlsson är kriminolog som de flesta säkert vet, och skulle säkerligen kunna skriva extremt korrekta sådana böcker också – men här är det intressantaste definitivt det som händer runt brotten.

Samma natt som statsminister Olof Palme blir skjuten i Stockholm mördas en kvinna i den lilla byn Tiarp utanför Halmstad. Polisen Sven blir ansvarig för att reda upp fallet och få fatt i Tiarpsmannen, samtidigt som Sverige är i chock efter Palmemordet och han har en son hemma, Vidar, som ska guidas i livet.

I nutid har vår namnlöse berättare just flyttat hem till barndomens Marbäck. Det är meningen att han ska skriva klart en bok, men det går sådär. En kväll sätter han sig på den lokala puben ett tag och träffar där en gammal skolkamrat – nämligen Svens son Vidar, som vi träffade i Järtecken (det tog mig pinsamt lång tid att komma på detta). Genom detta samtal förflyttas vi 35 år tillbaka i tiden. Vad var det egentligen som hände?

Och vem är berättaren, egentligen? Vi får bara reda på att han kallades för Malen när han gick i skolan, då han gillade att läsa böcker. Vilken är hans drivkraft?

Det är en fröjd att läsa en så här välskriven roman. Jag försökte hålla nere takten lite grann – man vill ju inte att sådana här böcker ska ta slut – men det är lättare sagt än gjort. Fantastiskt bra.

Boken finns att köpa här.

Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger

Denna valdes till cirkelbok för februari i Bokcirkeln Varmprat, lite baserat på att den verkade vara full av härliga göteborgsskildringar. Vilket den är, men ännu mer ger den Pariskänsla. Att möta våren i Paris, ska man få göra det någon gång, tro?

Det hemliga sällskapet är den första boken av tre om Knut, som av en slump blir anlitad till ett uppdrag i Paris där han kommer i kontakt med ett hemligt sällskap. Ja- på den vägen är det. Ärligt talat kommer jag inte ihåg så hemskt mycket mer av handlingen, det var fullt av gubbar och kaféer och missförstånd och lite kärlek men ingenting som riktigt fastnade hos mig förutom spåmannen på Lilla Kyrkogatan.

Helt okej, smårolig och trevlig läsning, men det var inget som fastnade hos mig, tyvärr.

Boken finns att köpa här.

NW av Zadie Smith

Februaris färg i #färggladahyllvärmare2021 var röd, och eftersom jag var så otroligt sent ute i januari kastade jag mig djupt ner i Storytelhyllan redan tidigt i februari och där låg ju NW av Zadie Smith (med rött omslag) och väntade. Vita tänder är en av de bästa böckerna jag läst de senaste åren så jag har dragit mig lite för att läsa NW – jag blir alltid lite rädd för att böcker inte ska leva upp till mina förväntningar eller förhoppningar, som ni vet.

Och det gör den inte. Den är absolut inte lika bra som Vita tänder – men den har samma puls och samma driv, samma känsla av nordvästra London. Vi följer fyra personer, Leah, Natalie, Felix och Nathan som alla försöker skapa sina vuxenliv utanför det council estate (statligt subventionerade bostadsområden) där de alla växte upp.

Känslan som jag mest bär med mig är hur olika livet kan te sig även om man haft praktiskt taget samma förutsättningar från start. Det verkar som om det är enklare för unga kvinnor att ta sig vidare än vad det är för unga män, och det är intressant att fundera på varför det är så.

Det saknas en röd tråd i berättelsen, och så fort jag tror att en är på gång visar det sig att det inte alls blir så. Dock knyts det mesta ihop i slutet, och det är snyggt gjort. Allt händer inte i kronologisk ordning och ibland vet läsaren hur en persons öde kommer att te sig långt innan det händer i boken – det adderar ett intressant element. Smith är stilsäker och har ett bra driv i språket. Bra.

Boken finns att köpa t.ex här.

Samtycket av Vanessa Springora

När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.

Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.

G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.

Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.

Andra som skrivit om boken är enligt O och Feministbiblioteket. Boken finns att köpa t.ex här.

Ya Leila av Donia Saleh

Leila och Amila har alltid varit vänner. En sådan där vänskap där man vet hur många lyktstolpar man passerar på promenaden mellan varandras hem (108), känner varandras familjer som sin egen och är lite grann som en del av varandra.

Nu går de tredje året på gymnasiet och livet ska snart börja på riktigt. Det är bara några steg bort. I klassen finns medelklassfeministgänget Glitterfittorna, som ägnar sig åt understödda aktioner som mest verkar handla om att måla färgglada kvinnokön över stan, Ett slags förljuget systerskap, som Salehs roman punkterar. Men Leila är lockad av dem, delvis för att snygge veganen Leo hänger med dem, och hennes hälsosamma skepsis emot dem veknar.

Men vad händer när en vänskap som varit så solid utmanas av vita medelklassidéer? Hemma längtar föräldrarna hem till Kurdistan, i staden där romanen utspelar sig längtar Leila ut i skärgården, efter nautisk inredning och trygghet, som rektorn säger verkligen är den svenska sommaren. Leila jobbar och sliter istället på Anders kafé och får ibland små ljusglimtar av smak på det där livet. Dock blir det sällan som hon tänkt sig. Särskilt inte vad gäller Leo.

Min favoritdel av boken är beskrivningen av Leilas bror Amir, som har lätt autism. Det är ett otroligt ömsint porträtt, roligt men respektfullt.

En tonsäker, lågmäld roman som jag tyckte om att läsa. Jag inbillar mig hela tiden att den utspelar sig i Göteborg, även om den exakta orten aldrig nämns, och det känns trivsamt och äkta.

Överlevarna av Alex Schulman

Säga vad man vill om vad Alex Schulman skrivit i yngre år – jag har alltid tyckt att han har varit rolig, om än bitsk. Många rasade över hans ”Äntligen!” när Notre Dame i Paris brann, till exempel – jag tyckte att det var jätteroligt. Inte för att jag tyckte att det var roligt att Notre Dame brann – tvärtom – men jag förstod ju att det tyckte inte han heller. Kalla det satir, kalla det ironi, kalla det uppmärksamhetstörst – jag vet inte vilket, men jag vill slå fast att han är en otrolig författare. Hans böcker hittills, förutom möjligen den med den enormt långa titeln som egentligen var en tryckt version av hans Sommar i P1, har varit magnifikt bra. Och det är, glädjande nog, Överlevarna också.

Om man följt Schulman ett längre tag, i krönikor, bloggar, böcker och podd, känner man igen många av händelserna i boken som tagna ur verkligheten. Det förstår man redan i setupen också, för detta handlar om tre bröder med föräldrar med alkoholproblem av olika dignitet, som firar somrarna på torpet i Värmland. Detta vet vi stämmer in på bröderna Schulman i verkligheten. I övrigt är boken fiktion.

Berättelsen börjar i slutet. Vi förstår att bröderna rest till torpet i Värmland för att sprida askan efter sin mor, och att något hänt som gjort att de nu står och ser hur polisbilens blåljus rör sig framåt, mot dem, på grusvägen. Sedan kommer berättelsen i brottstycken. Om hur det gått till att de står där de står, hur veckorna innan varit, och framför allt, hur barndomen var. Kapitlen är ganska korta men väldigt kärnfulla – det finns så mycket att berätta och Schulman lyckas med det på under 300 sidor.

Det finns en sak jag avskyr i baksidestexter och korta kommentarer och det är när böcker lovar att leverera en TWIST. Jag tänker därför inte säga något om det, utan säger istället att du kommer tveklöst att få ett sug efter att läsa om boken igen när du stängt den. Mycket snyggt utfört arbete.

Gentlemen av Klas Östergren

Min första bekantskap med Klas Östergren var I en skog av sumak, som jag tyckte mycket om. Sedan dess har jag tänkt att jag borde läsa Gentlemen och Gangsters, och när nu den pinfärska Renegater blev en snackis i och med löftet om ett sorts insidereportage om Svenska Akademien kände jag under semestern att nu får det bli dags. Jag drar mig vanligtvis för tegelstenar men när nu denna sommar inte blev som vanligt och tänkt så får man ju utmana sig lite grann inom de aktiviteter som faktiskt är möjliga – såsom läsning. Jag började på denna samma dag som jag började jobba, ser jag. Lite extra spännande när en trilogi tar 40 år på sig att komma ut i sin helhet också.

Den unge författaren ”Klas Östergren” tas under pianist-pugilisten Henry Morgans vingar i en märklig lägenhet på Hornsgatan under sommaren 1978 efter att ha blivit bestulen på allt han äger, förutom två skrivmaskiner. I våningen finns även Henrys bror Leo, före detta barnstjärna, filosof och poet, och runt om dem ett ganska udda umgänge med ett gemensamt uppdrag – de har hört att det ska finnas värdefulla ting i katakomberna på Söder och turas om att gräva. ”Klas” har fått i uppdrag att skriva en pastisch på Strindbergs Röda rummet till dess 100-årsjubileum.

Bland massor av äventyr och förvecklingar får vi lära känna bröderna Morgan under sin barn- och ungdom, i tillbakablickar, och det blir en bra balans av ett Stockhom i förändring. Fullt av berättarglädje och fantasifullhet och det är ett nöje att läsa, även om det ibland är lite för segdraget och högtravande för mig.

Om jag kommer att läsa Gangsters? Det hoppas jag, men det blir inte de närmaste månaderna. Renegater är jättetjock och jag tror att jag får ta ställning till den när jag tagit mig igenom Gangsters. Bara jag klipper alla på fyrtio år känns det väl rimligt?

Ulysses av James Joyce

Vad kan jag skriva om Ulysses? Älskad och mindre älskad, hur det än är är det ett av de mest kända verken inom europeisk litteratur på 1900-talet och jag trodde nog aldrig att jag faktiskt skulle ta mig igenom den – men tack vare ett gemensamt projekt med en vän, där vi postade inlägg på instagram varannan dag om biten vi läst, så gick det. Och jag är väldigt glad för det, även om det stundtals var jättejobbigt. Stundtals var det nämligen jätteroligt också.

Man kan läsa våra inlägg här, om man vill! Tyvärr upptäckte vi efter att vi uppfann den smarta hashtagen att det även fanns någon sorts blomprojekt som pågick, men ni ser nog vilka som är våra. 25 dagar, 25 inlägg, en bautaroman.

Vi firade avslutat projekt med middag på Pinchos. Liten mat, stor litteratur 😉

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.