En familj av lögnare av E. Lockhart

Jag började skriva denna text som någon sorts sam-inlägg om Vi var lögnare (som tidigare hette Kanske är det allt du behöver veta), eftersom En familj av lögnare är en prequel till den, och jag läste om den efter denna. Men det blev förbaskat rörigt – så jag börjar om. Men det kanske ändå kan vara bra att veta att de hänger ihop. Och båda är alldeles utmärkta. (Och, kom jag på nu – En familj av lögnare spoilar en viktig grej med Vi var lögnare, så läs dem i den ordningen de kom ut.)

Det hela cirkulerar kring familjen Sinclair, de rika, vackra, tjusiga och allmänt extraordinära. Platsen är deras egen ö utanför Martha’s Vineyard. Den vuxna Carrie berättar för sin son, eller hans potentiella spöke, om sommaren när killarna kom till ön. När hennes kusin tog med sig sin pojkvän och han i sin tur tog med sig ett par kompisar – sommaren när allting förändrades.

I familjen Sinclair ljuger alla. Det vet vi, och det är bra att bära med sig – men som läsare betyder inte det att man alltid förstår vad som är sant och inte. Långt ifrån. Carries berättelse blandas upp med sagor i en lite annorlunda tappning som ger fler och fler ledtrådar till relationen mellan henne och hennes systrar, om det förflutna och om vad som sker på ön den där sommaren. När Carrie blev kär, och när något hände som ställde allt på ända – men som alla ljuger om.

Rikedom, inflytande, plats i societeten – det bär inte bara dyra saker och tjusiga fester med sig. Fasader överallt och mörker och förfall där bakom. Mycket skickligt och väldigt fängslande.

Boken kan man köpa här!

Glass Houses av Louise Penny

Jag blev förvånad när jag upptäckte att det inte fanns fler översatta titlar i serien om Gamache – Glass Houses är ändå fem år gammal. Men det spelar ingen större roll, för biblioteket har e-böckerna och jag har undrat lite hur originaltexten sett ut när jag läst de svenska. Så det var ju bara trevligt.

Under den traditionella Halloweenmaskeraden i Three Pines dyker en okänd figur upp. Hen har på sig en stor svart kåpa som täcker ansiktet och det är väl egentligen ingen som noterar vederbörande just på festen – men efteråt händer något konstigt. Figuren står still ute på allmänningen, natt som dag och oavsett väder men säger inte ett ord och rör sig inte heller. Invånarna vänder sig till Gamache – nog måste han kunna göra något? Men nej – figuren begår inget brott, så han ser tiden an – och hoppas att hans värsta farhågor inte besannas.

Men figuren försvinner – och en död kropp hittas samma dag – klädd i den svarta kåpan.

Nio månader senare, under svettiga julidagar, hålls rättegången. Vi får faktiskt vara med på rättegången parallellt med berättelsen i november, vilket är mycket effektfullt – och skickligt skrivet av Penny, eftersom vi under hela rättegången faktiskt inte vet vem det är som är ställd inför rätta för mordet.

Och ja. Det är så himla bra. Så lagom spännande, så klurigt och som alltid, lärorikt. Det är inte utan att det blir lite nervöst när en serie kommit upp i 13 böcker (och jag vet att det finns ett gäng till) – håller de? Och ja, det gör de sannerligen. Jag kan inte få nog.

I september ges denna ut av Modernista som Hus av glas – men vill man inte vänta går det fint att köpa den engelskspråkiga boken här.

Tidigare böcker i serien:

  1. Mörkt motiv
  2. Nådastöt
  3. Den grymmaste månaden
  4. Ett förbud mot mord
  5. Ett ohyggligt avslöjande
  6. Begrav dina döda
  7. En ljusets lek
  8. Det vackra mysteriet
  9. Hur ljuset tar sig in
  10. Den långa vägen hem
  11. Det ondas väsen
  12. Summan av alla synder

The Missing Ones (DI Lottie Parker, #1) av Patricia Gibney

En vän tipsade mig om denna serie i samband med den irländska månaden, och jag är då inte sen att nappa på en rekommenderad deckare. Jag är glad att jag inte gjorde det denna gången heller.

En kvinna hittas död i en katedral i en stad mitt på (i?) Irland. Strax därefter hittas en ung man hängande i ett träd i sin egen trädgård. Båda offer har samma slarviga tatuering på benet. Detective Inspector Lottie Parker kallas in för att leda utredningen. Det finns bevisligen en koppling mellan offren, och spåren leder till St. Angela’s – ett gammalt barnhem i staden som Parker har en privat koppling till.

Hemmavid har hon det kämpigt. Hon är ganska nybliven änka och har tre barn att ta hand om, samt ett mer eller mindre vilande missbruk i bagaget. Relationen till mamman är snårig, och hon är ovillig att be om hjälp fast hon verkligen skulle behöva den.

Irlands historia av barnhem (och mor-och-barn-hem) är fruktansvärt mörk. Magdalene Laundries och liknande inrättningar har ju exponerats under senare år, och som ni säkert förstår eftersom spåren leder till ett katolskt barnhem så är det fruktansvärda saker som pågår. Jag är inte så känslig och kan läsa det mesta utan att bli alltför illa berörd, men bitvis är detta riktigt hemskt. Och säkert realistiskt – det är väl därför det är svårt att inte bli väldigt berörd.

Karaktärerna är väldigt välskrivna, och allt kring polisarbetet känns väldigt väl researchat (jag vet ju inte mycket själv, men det verkar trovärdigt). Kanske är jag lite trött på alla poliser med missbruk och bekymmer, men samtidigt börjar det kännas som om det hör till. En karaktär utan fel och brister hade ju inte heller känts så intressant. Jag fortsätter gärna med serien när tillfälle och tid ges.

Boken kan man köpa här eller hitta i en app nära sig, ty boken finns bara som e-bok och ljudbok på svenska. På engelska finns den dock som pocket.

Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

I perioder har jag läst Maeve Binchy mer än något annat. Flera böcker har jag läst om flera gånger om. Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva fram karaktärer, och miljöer och… en känsla, liksom. Allt känns trovärdigt, oavsett tidpunkt och plats, och det är skickligt.

På sistone tappade jag henne lite, dock. Det var någon bok som jag inte var helt såld på, och sedan glömde jag nog bort henne lite i den strida strömmen av böcker som passerar mitt medvetande och som jag bara måste läsa så fort det går.

Men – nu hade vi Irland som månadens land på Kaffe & Kultur i juni, och då passade det ju bra att plocka upp denna, som blev Binchys sista innan hon gick bort 2012.

Chicky Starr lämnade den lilla staden Stoneybridge på västra Irland för att flytta till New York med sin stora kärlek. Ingenting blir som hon tänkt sig, ”för alltid” som hon blev lovad blev bara ett par månader och hon börjar jobba på ett litet hotell för arbetare och lär sig det mesta om hur man sköter ett sådant.

Efter ett antal år återvänder hon till Stoneybridge. Där finns Miss Queenie Sheedy – en gammal dam som bott i sitt stora hus tillsammans med sina systrar tills de andra gick bort och hon blev ensam kvar. Chicky köper huset av henne med löfte att hon får bo kvar så länge hon lever – Chicky ska starta en egen hotellverksamhet. Något olikt alla andra hotell, där gästerna äter tillsammans i köket på kvällen och har möjlighet att verkligen uppleva Irlands fantastiska västkust. Med hjälp av sin systerdotter Orla och en ung kille som skickats till Stoneybridge för att sluta upp med sitt brottsliga leverne får hon ordning på huset och snart kan hon öppna.

Vi får följa ett antal personer som av olika anledningar hamnar på Stone House under en vintervecka. Här finns ett pensionerat par som lägger all sin tid på att försöka vinna tävlingar i tidningar, en amerikansk filmstjärna som missar ett plan till ett viktigt möte och hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa inkognito till hotellet, en sur gammal rektor, en svärdotter och svärmor som inte alls vill åka på semester tillsammans, ett läkarpar som sett för mycket död. Och kul nog en ung svensk kille, Anders, som inte vill ta över sin pappas revisionsbyrå.

Man får följa allas liv innan resan till västra Irland och det är brokiga berättelser vill jag lova. Det är faktiskt extra kul att läsa skildringarna av Sverige, för där hade jag annars kunnat misstänka att det skulle bli lite tokigt, att folk skulle heta konstiga saker och att man skulle undra vart man hamnat – men Binchy kan man lita på. Och så berättelser om veckan under vintern, förstås.

Jättefin roman, som jag förväntade mig, med många levnadsöden, mycket charm och värme och mycket humor. Tyvärr känns den svenska titeln Vinter i drömhuset som ett billigt knep för att sälja in boken som rakt av feelgood à la Sommar på det lilla utedasset bakom trädgården under poppeln med sju hundar och en chokladask. Men det blev bra läsning ändå.

Boken kan man köpa här.

Vera Svansons dagbok för hjärtekrossare och bästistjuvar (Vera Svanson, #3) av Moa De Bruin

Jag har följt Moa sedan väldigt många år tillbaka, när hon bloggade som Spiderchick och nu som författare. Böckerna om Vera Svanson är helt underbara.

Vera är elva år och skriver dagbok om sitt liv, som är kantat av bästisen Lise Berg, storebror Sebastian som är Youtuber och vill hoppa av skolan, lillasyster Olivia som är mycket pratsam och ställer till med både det ena och det andra. Pappa som är galen i tacos i alla former och mamma som är impulsiv och blir smått besatt av olika saker i varje bok. Just nu – romantik. Och så är det moster Bibban, som är hobbypolis och startar utredningar om… ja, det mesta.

Och pojkvännen Hugo, förstås. Vera och Hugo är mycket kära, men i denna boken har Hugo för det mesta sin kusin Otis på besök – och han är då inte särskilt trevlig att umgås med.

Just denna bok läste som jag som e-bok, men det är Clara Henry som läser in böckerna. Jag har lyssnat tidigare och hon gör det så otroligt bra, så jag kan varmt rekommendera en lyssning.

Tidigare böcker:

  1. Vera Svansons dagbok för tacoälskare och Halloweenfantaster
  2. Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende

Boken kan man köpa t.ex här!

The Country Girls (Country girls, #1) av Edna O’Brien

Hur har jag missat Edna O’Brien? Det är då ett mysterium – men det var ju lyckat att jag sökte på Irland eller något åt det hållet på Storytel för att få lite inspiration för juni månads land på Kaffe & Kultur, för då dök denna upp som heter Två flickor på Irland på svenska.

Caithleen och Baba växer upp på den irländska landsbygden och jag tror att det är femtiotal när vi träffar dem som fjortonåringar. Av någon anledning placerade jag handlingen många år längre bak i tiden – kanske för att det lantliga livet dels är lite tidlöst och dels lite konservativt. Baba är veterinärdotter, eldig och ofta elak, Caithleen har det inte lätt därhemma. Hennes pappa är svårt skuldsatt och när hennes mamma reser bort för att bo hos sin syster drunknar hon tragiskt. Caithleen tvingas flytta in hos Baba och hennes familj.

I byn finns även den gifte, grånande Mr Gentleman – så kallad eftersom ingen kan uttala hans riktiga efternamn, du Maurier. Han är kultiverad och artig har ett mycket tvivelaktigt intresse av fjortonåriga Caithleen. Flickorna börjar på ett klosterinternat och så småningom flyttar de till Dublin tillsammans.

Tankarna går inte helt osökt till Maeve Binchy – berättelser om kvinnor där narrativen inte är det minsta besvärliga och där man inte behöver analysera och dra slutsatser och fundera på eventuella undertoner eller dubbla budskap. Det är en bra berättelse, berättad med ett fint och okomplicerat språk, och som får mig att genast vilja läsa mer. Som tur är finns det mer – detta är del ett i en trilogi. Nästa bok heter Girl with green eyes och fanns som tur var på biblioteket, och den avslutande delen heter Girls in their married bliss.

Av någon anledning verkar bara just del ett ha nyutgivits i Sverige, då Natur & Kultur släppte pocket och ebok 2020. Man får väl hoppas att det finns planer på de övriga också, för Edna O’Brien förtjänar verkligen att läsas.

Boken kan man köpa t.ex här.

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg

Finns det någon som beskriver vänskap och tonår bättre än Ellen Strömberg (icke att förväxla med Ellen Bergström!)? Jag tvivlar på det. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla och det är en smärtsam njutning att läsa Vi ska ju bara cykla förbi. Smärtsam eftersom somliga minnen från tonåren såklart bara är pinsamma och jobbiga – njutning eftersom somliga minnen är ljusa och kul och för att boken är så himla bra.

Manda och Malin går vårterminen i nian och det börjar bli dags att skaffa sig varsin romans. De cyklar ständigt runt det lilla samhället där de bor för att hitta något spännande – nästan vad som helst, faktiskt.

Och plötsligt händer något. Den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian. Nu händer det! Väl? Eller?

Som jag så ofta skriver så får jag lite cellskräck av att läsa om små samhällen där alla känner alla, men här har det en god effekt för handlingen och relationerna människor emellan.

Just människorna är så levande i Strömbergs bok. Även birollsinnehavarna känns konkreta även om man inte vet allt om dem, och ibland kan man lista ut saker om dem som inte är uppenbara för Manda och Malin själva. Det blir lite dråpligt ibland. Och lite skämskudde ibland, å deras vägnar. Jag älskar att en karaktär får vara funktionshindrad utan att det är en stor grej alls, och logiken i ungdomarnas tanke om t.ex fester de inte är bjudna på: ”Vi ska ju bara cykla förbi”.

Så himla fint. Missa inte! Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker jag läst av Strömberg:

Jaga vatten
Klåda

För några år sedan hade jag även äran att lyssna på henne i samtal med Kulturens ABC-kvinnorna Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg på Bokmässan. En mycket kort text om det finns här.

Never greener av Ruth Jones

En av mina absoluta favorit tv-serier är BBC:s Gavin and Stacey, som är skriven av James Corden och just Ruth Jones, och sändes mellan 2007-2010. Jag var som så ofta sen på bollen med den, men ibland innebär det ju att man får nöjet att plöja. Och det gjorde jag. Både Corden och Jones medverkar i serien och är fantastiska. (Man kan nu se Gavin and Stacey på BritBox hos CMore och jag misstänker att jag kommer att bli tvungen att se om den för nittiofjärde gången.) Ruth Jones spelar också bartendern Myfanwy i Little Britain.

Hon gör fortfarande en del tv, men har nu också skrivit två romaner och Never greener är den första, som kom ut 2018. Befriande när författare debuterar framåt femtioårsåldern tycker jag.

1987, Edinburgh – Callum hjälper sin storebror på puben som brodern driver när ett 22årigt yrväder vid namn Kate kommer in för att jobba sitt första pass. Elektriciteten dem emellan är ett faktum – men Callum är gift och har två barn med ett tredje på väg. Det blir häftigt och passionerat men slutar förstås i ett krossat hjärta.

Sjutton år senare är Kate gift med Matthew och mamma till femåriga Tallulah. Hon är bejublad skådespelerska, bor i ett vackert hus i västra London och är kanske lite väl glad i att dricka vin. Hennes agent bokar in henne på alla möjliga uppdrag och en dag finner hon sig på tåget på väg till Edinburgh. Hennes mamma bor kvar där, men hon reser sällan dit med familjen förutom pliktskyldigast till jul ibland. Nu ska hon hålla föredrag på en skola – men har ingen aning om att det är skolan där Callum jobbar som biträdande rektor.

Callum lever fortfarande med Belinda, då de lyckades jobba sig igenom krisen efter otroheten. Barnen är stora och karriären stadig. Men när Kate kliver in i hans liv igen är ingenting särskilt stadigt. De får en andra chans – på sätt och vis – men vad ska de göra med den? Och hur skulle konsekvenserna se ut?

Belinda och Matthew får också en chans att framföra sina sidor av vad som händer, och det är klokt. En sådan här historia handlar väldigt sällan om bara två personer och i detta fallet är det minst sex till som påverkas direkt. Karaktärerna är realistiska eftersom de är allt annat än perfekta och det är ett bra driv i berättelsen även om den är lite väl lång med sina drygt 400 sidor.

Kanske hade den gjort sig ännu bättre som tv-serie, faktiskt, nu när jag tänker på saken. Det vore kul om det kunde bli så! Men det är en underhållande roman som gör det den ska. Jag ser fram emot att läsa hennes följande roman (som inte har något med denna att göra) – den heter Us three och kom ut förra året.

Boken kan man köpa t.ex här.

Du kommer alltid ha Paris (Alma, #3) av Hanna Jedvik

Åh, vad jag har älskat att läsa denna trilogi om Alma. Den inleddes med Sommarplåga 2019, som följdes av På andra sidan bron 2020 och nu Du kommer alltid ha Paris.

Alma och Hedvig har tagit studenten och nu ska de ut och resa. Hedvig ser det som en bildningsresa, lite som den grand tour ungdomar företog sig förr som avslutning på sin utbildning – kultur och bokhandlar och performancepoesi. Alma vill mest till havet och är inte så pepp på Hedvigs detaljerade listor och planer. De ska ju leva livet nu!

Hedvig föreslår plötsligt att de ska testa att vara med andra under resan, innan de kommer hem till Göteborg igen, börjar plugga och flyttar ihop. Alma blir helt ställd, även om det är hon som mest dras till de andra de träffar på vandrarhem och annat under resan. Hedvigs förslag skapar spänningar och tvivel tjejerna emellan (vilket jag, som inte förstår öppna förhållanden alls, förstår helt och fullt). Missförstånd och paranoia uppstår och jag tycker så synd om dem båda två som ska vara på livets resa och så blir det så stökigt.

Men jag älskar skildringen av resandet ändå, av städer jag besökt och inte ännu besökt, och hav jag badat i och Frankrike som jag längtar till. Jag är nog för bekväm för tågluff, men skulle älska att göra en riktig långresa med tåg (helst utan byten :D) – det är något lugnande och lockande med det. Jag tycker också om hur handlingen utvecklar sig, för efter ett tag måste något hända – de kan inte bara gå och skava på varann och relationen.

En så fin avslutning på trilogin, som på sätt och vi gärna fått fortsätta, men som nu får ett slut som känns rätt och ärligt. Jag gillar verkligen det jag hittills läst av Hanna Jedvik och ser fram emot att se vad som kommer härnäst.

Andra böcker av Hanna Jedvik:

Kurt Cobain finns inte mer
Snart är jag borta