The day I met Suzie av Chris Higgins

Jag är ganska lättköpt med omslag. Visa mig en pocketbok, gärna av det lite större formatet, med ett bra omslag så är chansen att den följer med mig hem från biblioteket ganska stor. Är den dessutom brittisk är det nästan garanterat.

Så var fallet med The day I met Suzie – jag har aldrig hört talas om författaren förut men förstår att hon är populär, och boken lät som en intressant berättelse, som inleds med att huvudpersonen Indigo ringer till Samaritans (en sorts hjälplinje) för att prata om hur hennes livssituation har blivit ohållbar efter att ha träffat Suzie, en ny tjej i skolan, som är olik alla andra hon någonsin känt förut. Vi får veta på en gång att det finns en risk att både hon och hennes pojkvän kommer att hamna i fängelse om hon berättar sanningen för polisen, och sedan sprängs telefonsamtalet in bitvis i historien om vad som hänt.

Det är ett intressant berättarformat, för visst vill man gärna veta mer. Jag upplevde dock att boken blir lite väl predikande och utbildande, och tycker nog att en del saker som är menade att komma som en twist är ganska förutsägbara. Men så är väl målgruppen tjugo år yngre än jag också och förhoppningsvis lite mindre blasé 😉 Det känns inte helt trovärdigt att en duktig tjej från en bra familj med stöttande föräldrar plötsligt finner sig själv jagad av lånehajar – men vad vet jag.

Jag gillade nästan inte en enda av karaktärerna heller. Det måste man ju inte göra, men det hade antagligen hjälpt om jag hade kunnat uppbringa någon särskild sympati eller empati för någon av dem, utom möjligtvis Indigos föräldrar. Men epilogen blev lyckad – det gjorde Higgins bra.

One to watch av Kate Stayman-London

Bea Schumacher är modebloggare, plus size och stor på sociala medier. Hon har massor av följare (och många som försöker berätta för henne att hon lever ett livsfarligt liv, för alla vet väl att alla som är tjocka är hälsosamma? Nej, just det.) och är frispråkig och vass, och när hon efter några glas vin twittrar om hur kassa produktionen bakom Main Squeeze (som Bachelor eller Bachelorette kallas i boken) är på att ha deltagare av olika färg, storlek och ursprung blir hon plötsligt kontaktad av produktionen – som vill ha Bea som sin nästa huvudperson. Trots att Bea beslutat sig för att aldrig mer dejta tackar hon ja, efter moget övervägande och påhejande. Men hon kräver att männen som ska vara i serien också har ett mångfald. Säsongen kommer heller inte att spelas in i förväg och sändas i sin helhet, utan spelas in vecka för vecka inför sändning.

Bea är bekväm i sin kropp, men hon har ett behov av att ha kontrollen – och hon förstår ganska snabbt att i en TV-produktion ligger kontrollen hos produktionen. Redan i premiärprogrammet upptäcker hon att producenten ordnat med något som orsakar stor förödmjukelse men som verkligen drar upp tittarsiffrorna.

Och mångfaldet finns – här finns alla sorters män, från oskulder till Lotharios, och från framgångsrika charmtroll till stolpskott. Och kombinationer därav. Jag tänkte inte alls på boken som en romance när jag läste, men det är väl just det den är egentligen. Det är ett gott betyg att det gick obemärkt förbi hos mig 😉 Insprängt i narrativet finns en massa artiklar, tweets, avskrifter av poddavsnitt, mail och sms och sådant. Det piggar alltid upp!

Bea är en underbar karaktär. Hon är smart och rolig och skarp – men hon är inte perfekt, och det gör henne äkta. Ibland blir jag helt galen på henne, men det är realistiskt. Och beskrivningarna av alla fantastiska kläder i böckerna är helt ljuvliga, för att inte tala om miljöerna. I pandemitider blir jag extra knäsvag av tanken på att åka till Frankrike och New York.

Kate Stayman-London är verkligen one to watch – ursäkta, det var billigt. Hon har jobbat som digital skribent för Hillary Clinton, Barack Obama, Malala, Cher och Anna Wintour, som kuriosa. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av henne, för detta var verkligen mitt i prick.

Chinglish av Sue Cheung

Chinglish stod på engelska YA-hyllan på Högsbo bibliotek och väntade på mig en dag när jag egentligen inte alls skulle ha med mig något hem, men jag blev så sugen av omslaget och väntade mig en rolig dagboksroman med kul illustrationer. Och det fick jag också, men Cheungs bok (som är baserad på hennes egen barndom) tar en viss vändning när huvudpersonen bestämmer sig för att vara ärlig i sin dagbok. Hjärtskärande.

Men det är dråpligt och underhållande också. Jo är i yngre tonåren och det är åttiotal när boken börjar, och hennes familj har just flyttat från en ganska fin kinarestaurang till en betydligt fulare och mindre takeaway i Coventry. Hon vet inte riktigt varför de flyttade, men det är bara att hänga på. Hennes föräldrar sköter hämtmatsverksamheten trots att hennes mamma knappt kan ett ord engelska och det leder till en hel del incidenter. Vilket även systrarnas vänskaper med lokalbefolkningen gör, och pappans inköp av olika husdjur som ska bo i trädgården.

Teckningarna är fantastiskt bra (Sue Cheung är illustratör idag) och det är en väldigt charmig bok. På många sätt är den mycket brittisk – på andra är den långt ifrån västvärlden. Jättefin.

Mot San Francisco av Clara Clementine Eliasson

Alla har väl hört I don’t like Mondays av Boomtown Rats och många har väl hört var formuleringen kommer ifrån, men jag personligen visste inte speciellt mycket mer än att det var just ett citat från en tonårstjej som var skyldig till en skolskjutning när hon fick frågan om varför hon öppnade eld.

Mot San Francisco berättar en historia baserad på Brenda Ann Spencer, som vid sjutton års ålder plockade upp ett gevär hon fått i julklapp av sin pappa för att skjuta mot Cleveland Elementary School. Här heter hon bara B, och berättaren är grannflickan Julie. 40 år efter händelsen rymmer B från fängelset, och Julie minns sommaren innan dådet när B och hon åkte på roadtrip utan gränser. Ska hon kunna hitta B denna gången?

Jag hade lite för höga förväntningar på denna roman – jag hade hoppats på något i stil med Flickorna, eller Girls on fire, men jag fastnar inte riktigt, det flyter på ytan. Efter bara några sidor fick jag författarskole-vibbar, vilket alltid talar för ett poetiskt språk (bra) men ibland blir det för konstlat och manierat (mindre bra). Det som nog ska vara djupt känns lite flyktigt.

Men det är ambitiöst och som debutroman sett känns det lovande för framtiden.

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.

American Wife av Curtis Sittenfeld

Jag förde interna diskussioner med mig själv gällande om det var smart eller mindre smart att läsa Curtis Sittenfelds American Wife såpass rätt inpå Rodham – samma författare, liknande koncept – men bestämde mig, när jag hittade den svenska pocketboken i Hunnebo, att det nog gick bra ändå. Rodham använder ju sig av riktiga namn och kändes inte riktigt som en roman, medan American Wife, som är baserad på Laura Bush, har gjort tillräckligt många förändringar för att det ska kännas ganska annorlunda. Så jag körde på och det gick finfint, tegelstensformatet till trots.

Laura Bush är ingen person som jag har intresserat mig för särskilt genom åren. Hon har ju funnits där i bakgrunden förstås, men på ett ganska diskret sätt, åtminstone för mig. Givetvis var hon en av USAs kändaste kvinnor under sin period som First Lady.

Detta är berättelsen om Alice. I likhet med Laura Bush växte hon upp som enda barnet, i boken är det dock Wisconsin och inte Texas, var intresserad av böcker och utbildade sig senare till bibliotekarie. I tonåren var hon med om en tragisk olycka där en vän dog, vilket ändrade hennes attityd till livet och sin identitet. När hon träffar Charlie Blackwood, son till den förre guvernören, på en fest har hon inte en tanke på att bli förtjust i honom. För det första är hennes väninna Dena intresserad av honom, för det andra är han inte alls hennes typ. Dessutom är hon demokrat!

Men det ena leder till det andra och de blir tillsammans och kort därefter förlovade och så flyger Alice med den virvelvind som är Blackwood-familjen och Charlies politiska kampanjer, och på en av de viktigaste dagarna under makens presidentur, när hon är i 60-årsåldern, reflekterar hon över hur hon hamnat i Vita Huset, vad som lett henne dit och vad som hänt under livet från barndom till nutid.

Curtis Sittenfeld är mästerligt bra på att teckna trovärdiga, mänskliga kvinnoporträtt. Jag tog verkligen till mig Alice, och det var längesen jag blev så medryckt av en roman som jag blev av American Wife. Det är intressant praktiskt taget hela tiden, och det finns ett fantastiskt driv och flyt i texten. Jag kan inte påstå att jag är jätteintresserad av amerikansk politik på detaljnivå, men nu har jag ju faktiskt läst tre romaner på sistone som handlar mer eller mindre om valrörelsen, utöver denna är det Rött, vitt och kungligt blått (mindre) och Rodham (mer). Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur!

Summer Darlings av Brooke Lea Foster

Summer Darlings dök upp i en lista över sommarläsning i bibliotekets app i förra veckan när jag var sugen på just något lättsamt och underhållande att varva James Joyce och Curtis Sittenfeld med. Jag hade hört gott om den tidigare och bestämde mig snabbt för att testa. Brooke Lea Foster är debutant och har tidigare jobbat som journalist i tjugo år.

En sak som absolut sålde in boken hos mig är att den utspelar sig i New England, på Martha’s Vineyard, och jag är otroligt lockad av den delen av den amerikanska ostkusten. Miljön får verkligen spela en egen roll i romanen vilket alltid är härligt.

Heddy Winsome är uppvuxen under knappa omständigheter med en ensamstående mamma i Brooklyn. Hon har gått två år på Wellesley College, men har nu förlorat sitt stipendium och kommer att behöva mycket pengar för att kunna färdigställa sin utbildning. Året är 1962, Jackie Kennedy och Marilyn Monroe är på framsidan av alla tidningar och Heddy lyckas genom sin väninna få ett jobb som nanny hos en av öns mest välbärgade sommargästfamiljer, Ted och Jean-Rose Williams och barnen Teddy och Anna.

Familjen verkar perfekt, men som så ofta är ingenting som det verkar. Det blir viktigt för Heddy att accepteras i societeten på ön, och en gammal vän till Jean-Rose, Gigi McCabe som numera är berömd Hollywood-skådespelerska och tillsammans med Cary Grant, tar henne under sina vingar. Heddy hoppas att hon ska kunna få ett lån eller annan ekonomisk hjälp av någon genom sina kontakter på ön men det visar sig vara svårare än hon trott. Dessutom hamnar hon i en kärlekstriangel – men vem ska hon välja?

Det finns massor av mörker och korruption på den idylliska ön, men det är underhållande läsning, om än lite för långt. Det kändes som om hela boken bytte genre mot slutet vilket var lite udda, men den är välskriven hela vägen igenom tills dess. Det kändes lite framstressat och det är lite tråkigt.

Förutom de fantastiska miljöerna så finns här även beskrivningar av otroliga kläder, skor, smycken och badkläder. Det var något visst med sextiotalet, utöver Woodstock och Haight-Ashbury – det fanns glamour!

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Kaos och katastrofer (Junos vlogg, #1) av Linda Skugge

Linda Skugge är en av mina husgudinnor så jag tänkte att det skulle vara kul att läsa hennes senaste ungdomsboksserie som börjar med Kaos och katastrofer. Och det var det också.

Juno går i skolans stökigaste sjua – parallellklassen där bästa kompisen Fairy går är väluppfostrade och skötsamma allihop. Juno har en Youtubekanal, ivrigt påhejad av sina föräldrar, men det är bara hon och Fairy som vet att den finns. Fairy hjälper henne att filma och fixa, men en dag blir det fel. Juno lyckas lägga ut fel video – ett klipp där hon gör narr av klassens coolaste tjejer – och plötsligt får hon massor av följare och kommentarer men av helt fel anledning. Alla har sett den på nolltid, och Juno blir paria i klassen.

Men hon gör rätt val och ber en schysst lärare om hjälp. Tillsammans med Fairy startar hon skam-vloggen, där den som vill kan prata av sig, och det visar sig förstås att ingen är perfekt – alla har något att skämmas för.

Fint skriven, rolig och med ett riktigt bra budskap. Det kan inte vara enkelt att vara tweenie i dessa tider, med sociala medier och YouTube och TikTok och allt vad det är som ständig backdrop – som om det inte är jobbigt nog att varken vara barn eller vuxen och att försöka hitta sin plats. Jag läser gärna vidare om Juno.