Truly devious (Truly devious, #1) av Maureen Johnson

Jag tror att denna hamnade på min läslista genom någon samling av mysterier som utspelar sig på internatskolor eller universitet à la Den hemliga historien, och den har stått på listan sedan 2016. Jag gör ju ett ryck då och då med att försöka tackla den där gigantiska listan, även om jag aldrig kommer att bli klar eftersom den fylls på konstant, men ändå. Nu råkade denna finnas som ljudbok hos min leverantör, så jag passade på när jag ändå gjorde en stor rensning av bokhyllan där. Sagt och gjort. Amerikanska ljudböcker är dock inte alltid min melodi, det kan bli lite teatraliskt – i detta fallet var det tvärtom, för inläsaren lät som en blandning av nioåringar som läser högt och uttalar varenda bokstav, och iPhone-assistenten Siri. Inte idealiskt, men det var inte genomgående utan mer bitvis.

På 1930-talet grundade filantropen Albert Ellingham en skola full av gåtor, labyrinter och trädgårdar – en plats där lärande skulle vara en lek. Ellingham Academy öppnade, men strax därpå kidnappades Alberts fru och dotter. Det enda spåret gärningsmannen lämnade efter sig var en gåta på rim, signerad Truly, Devious. Gåtan och mysteriet förblev olöst.

I nutid är Stevie Bell en sann true crime-fantast, och hon söker sig till Ellingham Academy med den ambitiösa planen att lösa mordet. Men ännu en gång kommer döden till skolan, och en av hennes klasskamrater hittas död under mystiska omständigheter. Det finns alltså ännu ett mysterium att ta sig an för Stevie.

Detta är första delen av en trilogi, och det är inte den sortens trilogi som går lika bra att läsa fristående, tror jag. Man får inga direkta svar i denna första bok, utan det är mer som en upptakt till vad som komma skall. Jag kommer att fortsätta, för jag gillar verkligen miljön och premissen. Dock är det lite för många karaktärer inblandade. Man kan ju förstå det, eftersom den utspelar sig på en skola, men jag tappar bort mig lite ibland vad gäller ”birollerna”. Det kanske blir tydligare längre fram. Men den är skriven med bra flyt och driv, man vill veta mer och Stevie är en fin huvudperson.

Sömnernas sömn (En väktares bekännelser, #3) av Elin Säfström

Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknar som jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)

Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.

Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?

Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

Vilken underbar explosion av girl power detta är, och den kommer från tre fantastiska författare med stor erfarenhet i barn- och ungdomsgenren – Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson och Lisa Bjärbo. Jag har väntat och väntat och till slut kom den äntligen som e-bok i min app – kön på biblioteket blev mig övermäktig. Jag kastade mig såklart över den och läste i ett par längre sittningar – man måste bara få veta vad som ska hända.

Tilde har nyss flyttat till Gnesta från Umeå och känner inte direkt någon i klassen – men när hon upptäcker att någon startat ett instagramkonto som heter Fula tjejer där vederbörande lagt upp en mindre smickrande bild av henne från skolkatalogen blir hon förbannad. Både populära och mindre populära tjejer blir uthängda på kontot och alla lever i skräck för att hamna där – särskilt som ingen vet vem som har hand om kontot. Så fort någon höjer mobilen gäller det att passa sig så man inte riskerar att bli ful på en eventuell bild. Man vet aldrig var den bilden kan hamna.

Trots att Tilde, Jasmine och Eleni aldrig pratat med varandra förut blir det de tre som går samman för att avslöja personen bakom kontot. Den jäveln ska sänkas, det är ett som är säkert.

Temat är förstås allvarligt, men det finns mycket humor och värme i berättelsen. Det är så härligt när tjejer och kvinnor går samman på detta vis och jag älskar tanken av att det finns såhär mycket jävlar anamma i unga kvinnor. Och det blir faktiskt riktigt spännande på sina ställen – detta är alltså en bok som har det mesta. Målgruppen är 13-15 år, men jag och många med mig som är minst tjugo år ”för gamla” har stor behållning av denna bok, som är den första av tre och jag längtar redan efter bok två och tre. Härlig läsning.

The Moth Catcher (Vera Stanhope, #7) av Ann Cleeves

Valley Farm i Northumberland är ett litet och stillsamt samhälle. Här finns några äldre par, ditflyttade från storstan efter pension, som umgås under smått vilda former på helgerna, och ”the Big House” där områdets rikaste familj bor. De är bortresta och har anställt en ung man för att ta hand om huset och trädgården när de är borta, men den unge ekologen Patrick hittas död utomhus, en bit från huset. När Vera Stanhope, Joe och Holly anländer till brottsplatsen gör de ännu ett fynd, denna gång inne i huset, där en äldre man ligger finklädd – och död.

De två morden måste vara relaterade till varandra, men den enda kopplingen som kommer fram är att de båda offren var djupt intresserade av att fånga och studera nattfjärilar och malar. Men kan något sådant verkligen medföra en risk för att bli mördad?

Det gäller för Vera och hennes team att komma samhället in på skinnet för att försöka komma närmare sanningen. Och de dekadenta pensionärerna har hemligheter. Ett av paren har en dotter, Annie, som sitter i fängelse för misshandel och ska släppas vilken dag som helst. En av de äkta männen sitter i sitt fönster med en kikare för det mesta. En hustru döljer att hon är svårt sjuk. Och listan på mördade är ännu inte komplett.

Det känns som om Vera får lite karaktärsutveckling i denna bok, och jag tycker att det är trevligt. Hon anstränger sig medvetet för att vara en bättre chef och försöker verkligen ge sina underordnade en chans att göra något själva och berömma dem när de gör något bra. Det är en väldigt klurig berättelse med många ledtrådar som visar sig vara villospår för läsaren och det uppskattar jag. Jag är inte den som alltid listar ut vem mördaren är tidigt i en deckare, men ibland blir det för uppenbart och det är ganska tråkigt. Jag hade verkligen ingen aning om vart det skulle leda och det håller ju onekligen intresset uppe hela vägen. Trevlig och underhållande läsning.

Tre apor av Stephan Mendel-Enk

Stephan Mendel-Enk har nyss släppt Apan i mitten, en bok som jag blev nyfiken på – men så upptäckte jag att den har en föregångare, alltså Tre apor, och jag tycker inte om att starta en serie mitt i – alltså var det bara att lyssna på Tre apor först. Vilket jag gjorde, i inläsning av författaren. Lustigt nog tyckte jag att författaren lät otroligt mycket som Marcus Birro på sina ställen vilket ibland rörde till det i huvudet för mig – men det var mest lite roligt.

Tre apor är berättelsen om en judisk pojke i Göteborg, Jacob, som blir bar mitzva ungefär samtidigt som den första intifadan utbryter i Israel – lite research får mig att förstå att det handlar om 1987. Jag har varit fascinerad av judisk kultur sedan jag läste Olov Svedelid och Leif Silberskys deckare om Rosenbaum i tidiga tonåren, och här får jag en rejäl portion (jag har förstås lärt mig mer sedan Rosenbaum). Det finns slitningar i den judiska församlingen, Jacobs föräldrar meddelar ganska plötsligt att de ska skiljas, mammans nye man flyttar raskt in i huset, storebror visar intresse för radikala grupper och far- och morföräldrarna blir osams. Och mitt i allt – Jacob, som står mellan barndom och ungdom och inte vet var han hör hemma.

Det finns ingen direkt röd tråd i berättelsen, det är mest en lång rad anekdoter – men det gör inte mig så mycket i en bok som är såhär kort. Vissa delar är vansinnigt roliga, andra hemskt sorgliga, och jag tycker att det är underhållande och mestadels mysig läsning. Jag är yngre än Jacob, sisådär åtta år skiljer oss åt, men somligt som han berättar från barndomens Göteborg och åttiotalets skola känner jag igen med värme.

Apan i mitten släpps i min e-boks-app om en dryg månad och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

More than a woman av Caitlin Moran

För ett decennium sedan kom Caitlin Morans How to be a woman – en sorts kombination av memoarer och manifest, om feminism, patriarkatet och allt annat som är mer eller mindre välkommet i paketet ”att vara kvinna”. Den boken följde hennes liv från tidiga tonåren till trettioårsåldern, och här kommer uppföljaren. Moran är nu mellan fyrtio och femtio, och mycket har hänt sedan dess. Både i omvärlden och med henne själv.

Det visar sig att hon har fått tänka om gällande botox, till exempel – och jag tycker faktiskt att det är uppfriskande när folk kan ändra åsikt och motivera den. Särskilt när det är åsikter som man inte förväntas ha. Hon har dessutom upptäckt att hon inte längre tål alkohol, att alla kläder i hennes garderob hatar henne, att det är besvärligare än man kan tro att ha sin lillebror inneboende, att det är jättesvårt att uppfostra tonårsdöttrar till feminister och att somliga saker aldrig verkar förändras. Såsom samhällets sjuka normer som leder till att en tonårsdotter slutar äta.

Moran skriver så otroligt roligt, men aldrig utan mörker – och mörker levereras som bekant, enligt mig, alltid bäst i humor. Jag lyssnade på boken i inläsning av henne själv i några längre svep och den gör sig verkligen utmärkt som ljudbok. Jag snöade in totalt på Moran i någon vecka efter att jag blivit klar med boken, lämpligt nog kom filmatiseringen av How to build a girl ut på SF Anytime strax efter och jag hittade diverse intervjuer och samtal med henne på nätet att lyssna på. Och ja, hon är ett geni med sina ord, såväl i skrift som tal. Jag blir även väldigt nyfiken på Morans make, Pete Paphides som verkar vara en riktig pärla bland män, och har nu införskaffat hans färska bok, Broken Greek som jag ser fram emot!

På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Jag har redan skrivit lite kort om På andra sidan bron här, eftersom jag hade läst ut den redan innan den kvalade in som Smakebit, men jag vill ändå ge den ett ordentligt inlägg – så här kommer det, för det är en helt fantastisk bok.

Det är uppföljaren till Sommarplåga, och jag tycker nog att man ska läsa den först men det lär fungera fint att läsa På andra sidan bron fristående också. Men läs gärna Sommarplåga, för den var också himla fin.

Alma var den som ringde ambulansen när hennes vän Joppe stod på Älvsborgsbron, i färd att hoppa. Det samtalet räddade hans liv, men nu känns han varken död eller levande där han ligger på psyket på Sahlgrenska i mjukisbyxor. Alma lastar sig själv för att hon inte förstod hur dåligt han mådde innan, och oroar sig för att det ska kunna hända igen.

Men det verkar omöjligt att prata om detta. Flickvännen Hedvig är mer engagerad i bandet Happy Unicorn, där Alma spelar gitarr men börjar tappa sugen. Hon kan inte riktigt förstå Alma, och Alma kan inte förklara för henne. Som tur är finns sjuksköterskan Jim, som Alma träffar utanför Sahlgrenska efter att hon besökt Joppe för första gången och som kan lyssna och förstå. Tar henne med på promenader och kajakpaddling och bjuder på kaffe. Pappa förstår inte varför Alma umgås med en man i hans egen ålder, men ibland går det ju faktiskt bäst att prata med utomstående. Och så finns Siri, nya kompisen i klassen som är ärlig och tydlig och hjälper Alma att förstå vad som är viktigt. Och skrivandet, skrivandet, skrivandet.

Detta är en sådan där unga vuxna-roman som verkligen har allt. Och mycket av allt det den har är mina favoritsaker. Göteborg, familj, sälar, havet, musik, text. Som ni vet så älskar jag bra skildringar av miljöer jag känner väl och här befinner vi oss verkligen på platser jag känner igen och det är så mysigt. Nu vill jag gå till Kafé Marmelad och dricka kaffe och gå till Säldammen och njuta av Slottsskogen i höstfärger. (Istället ska jag gå och Coronatesta mig, men både Kafé Marmelad och Säldammen lär finnas kvar ett tag till…!)

Come together (Jack & Amy, #1) av Emlyn Rees och Josie Lloyd

Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)

Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.

Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.

Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.

Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.

Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.

Nästan död man (Kommissarie Winter, #9) av Åke Edwardson

Det var ett tag sedan jag läste en Erik Winter-roman nu. Jag tar allt som oftast upp Åke Edwardson som ett bra exempel på författare som skildrar Göteborg på ett sätt som för mig känns ”som hemma”, och så är fallet även här. Handlingen är förlagd till flera ställen jag känner väl, såsom Hisingen, Vasastan och södra skärgården (såväl som platser jag inte har någon koll på alls, såsom Lunden) – det piggar alltid upp!

På en bro som jag i vanliga fall åker över flera gånger i veckan, Älvsborgsbron, hittas en övergiven bil en sen natt av polisinspektör Lars Bergenhem. Det finns ett kulhål i ena sätet, men ingen människa syns i närheten. En gangster får sin bil repad i ett parkeringshus i Linné och skapar sig en livsuppgift i att få tag på den som gjorde det. En författare hyr ett avlägset hus för att få skriva ifred men störs av grannen och bestämmer sig för att säga ifrån. Det finns kopplingar mellan dessa händelser, och det viktigaste visar sig vara en flicka som försvann från ett kollo på Styrsö på sjuttiotalet.

Erik Winter lider av en gräslig huvudvärk som han vägrar göra något åt. Han lider även av att hans mor plötsligt bestämt sig för att flytta hem från Mallorca, och av att en av hans nära kollegor och vänner utsätts för fientlighet på grund av den hen är. Och så måste han ju lösa mord, som om ovan inte var nog.

Jag hade glömt hur speciella dessa böcker är, särskilt i dialogen. Det tog en stund att vänja mig igen. Jag tänker mig att det inte är speciellt naturligt att prata som Edwardsons karaktärer gör, men det skulle kunna vara en generationsfråga. Men jag gillar det, när jag väl får flyt. Jag tyckte att jag kände igen delar av storyn från något jag sett på tv, men just denna bok verkar inte ha filmatiserats, så jag tror att det är I sanningens namn av Viveca Sten som jag blandar ihop den med. Det gjorde ju ingenting, för på det viset hade jag till slut ingen aning om hur upplösningen skulle te sig.

Kommissarie Winter finns på Öppet Arkiv, för den som är sugen. Serien är riktigt bra.

Jag borde sagt det först av Annika Wall

Detta är Annika Walls debutroman, och den blev snabbt en av sensommarens stora snackisar. Jag lyssnade på den till största delen, mycket bra inläst av Hanna Dorsin. Den har blivit hyllad till höger och vänster, och jag undrade lite om det var något fel på mig som inte tyckte att det var årets bästa bok – det var lite av en lättnad att lyssna på Mellan Raderna häromdagen och inse att det inte bara är jag!

Sofia-Kristiina och Kristian har varit gifta i sisådär tjugo år när Kristian kommer hem en dag och meddelar att han vill skiljas. Det enda Sofia-Kristiina – eller Fia – kan tänka är: ”Jag borde sagt det först”. Kristian sörjer sin fallerade karriär som popstjärna och Fia skulle ju egentligen ha blivit konstnär men så kom barnen och så blev det något helt annat av det hela. Fia söker tröst i sina väninnor och i sin gigantiska samling av porslin och Kristian vill mest bara sitta i sin studio med dörren låst.

Tematiken är bra, och språket likaså – det är humoristiskt och mörkt, om en duktig flicka som blir en duktig fru och som till slut tröttnar. Men jag blir lite galen på allt prat om saker. Porslin och glas och möbler, det tar aldrig slut. Ibland trodde jag att jag hade råkat spola tillbaka ljudboken av misstag och hörde samma passage igen, om hur Fia tittar på sina saker. Jag förstår att det är en sorts copingstrategi för henne men jag tycker att det blir tjatigt.

Sedan hade jag önskat mig lite mer nyansering på karaktärerna. Vi får visserligen lite bakgrund på Fia och Kristians relation, men för min del hade han gärna fått komma fram lite mer – han kan ju inte ha tillbringat tjugo år med att vara mansbebis, hur skulle Fia då ha stått ut? Likaså väninnorna känns lite schablonartade.

Men det är helt okej underhållning! Jag är bara inte lika såld som alla andra på just denna, men läser gärna mer av Annika Wall längre fram. Om jag förstått rätt kommer en uppföljare till denna, och jag tror att Fia kan bli intressantare efter att ha genomgått bok ett, så att säga.