Etikett: HBTQIA

Blackout av Dhonielle Clayton, Nic Stone, Angie Thomas, Tiffany D Jackson, Nicola Yoon och Ashley Woodfolk

Hur kan det funka att sex författare skriver en och samma bok, undrar du kanske. Jo – det går faktiskt väldigt bra i det här fallet. Sex icke-vita författarinnor tar sig an New York City under ett strömavbrott mitt i stekheta juli. De har varsin berättelse, som alla leder till ett gemensamt slut – ett block party i Brooklyn. Alla vet inte ens att det är dit de ska, men så är det. Alla karaktärer är icke-vita och de flesta HBTQIA+.

Här finns två killar som fastnar på tunnelbanan och måste återbesöka sin gamla vänskap, trots att de inte träffats mer än flyktigt på flera år. Exen, rivalerna, som till slut måste promenera från Manhattan till Brooklyn för att komma fram i tid. Och de gamla kompisarna som blir instängda på stadsbiblioteket. När mörkret faller kommer annat fram i ljuset.

Vissa av de separata berättelserna är bättre än andra, så är det. Det är alltså inte helt sömlöst – men jag kan leva med det. Det blir så snyggt sammanflätat, några av berättelserna möts på vägen men går inte samman helt och hållet förrän i slutet. Det är YA när det är som bäst, lite romantiskt, ofta humoristiskt, mycket känslor. Jag gillar Blackout jättemycket.

2022 kom Whiteout ut, av samma författare – den handlar om en snöstorm i Atlanta och var också mycket bra. Mer om den inom kort!

Boken kan man köpa här.

Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats. 

Boken kan man köpa här.

Om du lämnar mig här av David Levithan och Jennifer Niven

Levithan och Niven tillsammans låter som en match made in heaven och jag räknade ner dagarna tills eboken skulle finnas på Storytel. Så gjorde den det i fem minuter och försvann igen. Lång kö på bibblan. Vad gör man? Jo, glömmer bort lite och blir sedan jätteglad när den dyker upp på Storytel igen. Och då ser man till att läsa så fort det bara går… 😉

Om du lämnar mig här är till stor del en mejlroman, och jag tycker att sådana (tillsammans med brevromaner, givetvis) kan funka väldigt bra och det gör denna. Mejlen går till en början bara fram och åter mellan en bror och syster, Ezra och Bea. De har vuxit upp under kassa hemförhållanden, deras pappa stack när de var små och deras mammas nya man är en riktig jävel, rent ut sagt. En dag försvinner Bea och ingen vet var hon är. Bea mailar Ezra för att berätta att hon mår bra, men han blir inte klokare vad gäller var hon befinner sig.

Genom mejlen och även berättelserna emellan får vi reda på vad som hänt genom deras liv och vad som hänt under tiden som lett upp till Beas försvinnande. Och till slut, vad det är som fått henne att besluta sig för att sticka. Det hela handlar om att ta sig framåt, om att slå sig loss från sådant som är fel, om att konfrontera. Och om att göra lite dumma val då och då, som att försöka elda upp ett hus med hjälp av hushållspapper och en gasspis.

Mörk humor är min favorit och även om det är kolsvart ibland är det välfunnet, rappt och spirituellt. Bästa sorten alltså. Det är inspirerande att läsa om kloka ungdomar även om sådana här romaner ibland får skit för att unga vuxna inte pratar sådär intellektuellt som de gör i t.ex Levithans och John Greens böcker men det gör mig inte ett pip. Det är väl bara härligt om kidsen faktiskt är så smarta och kul?

Boken kan man köpa t.ex här.

Veckans kulturfråga v. 24 – HBTQ+

Hos enligt O ställs varje vecka en kulturfråga – denna vecka då West Pride är i full gång handlar det om HBTQ+.

Vilka kulturella verk med hbtq+-tema vill du lyfta fram?

Jag lyssnade nyss på Bögen är lös av Edvin Törnblom, som jag tyckte väldigt mycket om. Informativ, hjärtskärande och hysteriskt rolig.

Alice Oseman har skrivit böckerna som ligger till grund för Netflix-serien Heartstopper som är så populär nu (jag har lyckats se halva första avsnittet…). Jag har bara läst en bok av henne och det är Radio Silence som jag läste för två somrar sedan. Det var en märklig sommar, dels var jag nygift och mycket lycklig, dels var jag i djupaste sorg efter att min pappa gått bort efter ett års mycket intensiv och svår sjukdom. Jag läste mycket vilket alltid är läkande för mig och Radio Silence hade en god effekt.

Hanna Jedviks fina trilogi har nu kommit till sin ände med Du kommer alltid ha Paris, som jag läst men inte hunnit skriva om. De två tidigare böckerna i serien är Sommarplåga och På andra sidan bron. De är fantastiskt bra och fulla med Göteborg ❤

Ännu en fin trilogi (eller om det blir fler?) är Becky Albertallis serie som börjar med Simon and the Homo Sapien Agenda, följs av The upside of unrequited och därefter Leah on the off-beat.

Och så två till, dessa på transtemat – Om jag var din tjej av Meredith Russo, Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld är två superfina läsupplevelser.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Flicka, kvinna, annan (Girl, woman, other) av Bernardine Evaristo

Jag började läsa denna på engelska någon gång förra året, men körde fast flera gånger om. Ingen aning om varför, för egentligen har jag inte svårare att läsa på engelska än svenska – snarare tvärtom, för ofta börjar jag ”översätta bakåt” i huvudet och så blir det bara rörigt. Men nu blev det som så att jag inväntade den svenska versionen av Girl, woman, other som kom ut för några veckor sedan. Så blir det ibland – och översättningen var för övrigt alldeles utmärkt 🙂

Skulle jag sammanfatta romanen skulle jag säga att den handlar om att vara svart kvinna i Storbritannien, men egentligen är det inte riktigt sant och absolut inte så ”binärt”, eller vad man ska säga. Det handlar om så otroligt mycket mer, om att vilja passa in kontra att vilja revoltera. Om att vilja bevisa sig i ett vitt patriarkalt samhälle, om att vägra ha en vit person i släkten eller att tillåta transpersoner på sin kvinnofestival. Ingen är perfekt.

Tolv olika röster får komma till tals, och ramberättelsen är en teateruppsättning som pjäsförfattaren Amma sätter upp på National Theatre. Det är inte många svarta dramatiker som fått chans att göra detta – och vissa tycker att hon säljer ut sig. I publiken finns många med koppling till henne – alla har sin egen historia och alla får berätta den. Mycket bra upplägg.

Romanens syntax är något helt nytt för mig och det är väldigt trevligt att läsa. Boken är förvisso upprörande, men den är även väldigt underhållande. Jag uppskattar hur nyanserad den är, och vilket brett spann den har. Riktigt bra.

Boken kan man köpa t.ex här. Den vann Bookerpriset 2019.

Min storslagna död (Skärblackatrilogin, #2) av Jenny Jägerfeld

Första boken om Sigge och den brokiga familjen som bor på The Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka var en självklar femma för mig – och Min storslagna död, uppföljaren, är faktiskt ännu bättre. Jägerfeld är en mästare på att formulera sig, med kilovis med humor mitt i vemod och osäkerhet. Så himla fint.

Sigge är inte van vid att ha kompisar, efter att ha blivit mobbad i sin gamla skola – så när de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan plötsligt vill bli kompisar med honom och ha honom med i sitt hip hop crew 6 1 Mushroom vet Sigge inte vilket ben han ska stå på. Mest vill han ju vara med Juno, som han blev vän med i första boken, men det är svårt att säga nej till tvillingarna och svårt att veta var man ska göra av sin lojalitet. Crewet ska vara med på skolans julshow och Sigge är livrädd för vad som ska hända – för tvillingarna har ingen lust att repa eller jobba på texter. Hur ska detta gå?

Det roligaste är ändå livet hemma på hotellet, med mormor Charlotte, mamma och de två småsystrarna som är diametralt olika underbara personligheter – och Krille Maräng, förstås. Under vissa stycken, när jag lyssnade i kollektivtrafiken, var jag ganska glad åt att ha munskydd på för det är så roligt att det är inte klokt – när ena småsystern tar med en uppstoppad pingvin till förskolan till exempel, eller när den andra systern som alltid pratar med STORA BOKSTÄVER beslutar sig för att det är dags att Jesus faktiskt får vara huvudperson i julspelet. Det är ju han som fyller år!

I Skärblackavärlden får alla vara precis som de vill – så länge de är snälla. Det är som en utopi, faktiskt. Inga moralpredikningar och inget som känns för tillrättalagt. Det är ljuvlig läsning med ett underbart slut och jag längtar redan efter tredje boken.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren själv, vilket blev fantastiskt bra. Somliga repliker uttalas på rejäl Norrköpingsdialekt och då författaren faktiskt är från Skärblacka känns det genuint och som ett extra lager humor.

Boken finns att köpa t.ex här.

Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston

Denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar och på söndag ska vi diskutera den. Jag blev förvånad över att just den blev framröstad, men det var den jag hoppades på (det var mina förslag som röstades på) för jag hade redan börjat lyssna. Den har ju blivit enormt hyllad från alla möjliga håll, så jag hade (alldeles för) höga förväntningar.

Premissen är kul – en sorts transatlantisk fiendskap-som-blir-kärlekshistoria. Men det är inga vanliga människor det handlar om – här är det sonen till Amerikas första kvinnliga president, Alex Claremont-Diaz, som har ett pågående ärkefiendskap med Prins Henry av Wales. Alex utgör ”Vita Huset-trion” tillsammans med sin syster och vicepresidentens son- eller dotterdotter, de är influencers och knivskarpa och har högtflygande planer.

Efter en incident på en fest mellan Alex och Henry hamnar de på löpsedlarna världen över och orsakar en PR-kris såväl i USA som i Storbritannien. Deras PR-folk tar sig an problemet och det finns bara en lösning – de måste låtsas vara vänner. Men ju mer de lär känna varandra, desto närmare varandra kommer de och plötsligt är de blixtkära. Vilket också skulle kunna orsaka en PR-kris, om det kom ut…

Ja, ni kan ju tänka er själva (ni har förmodligen läst själva) – det blir en enda cirkus av primärval och Parisresor och familjedrama. Och det är ganska underhållande, men det är inte så genialiskt som jag hade hoppats på. Somliga sexscener kräver skämskudde deluxe, fast jag tror att tanken är att de ska vara edgy och fräcka, och ibland köper jag varken dialog eller logik.

De brittiska stereotyperna är SÅ trötta och mot slutet höll jag på att slänga boken i väggen på grund av något som kanske är en bagatell men som jag inte står ut med – av någon anledning har författaren förkortat Buckingham Palace till Buckingham, Westminster Abbey till Westminster, Kensington Palace till Kensington… och så vidare. Buckingham är en stad åtta mil från London, Westminster och Kensington är stadsdelar i London med över 180 000 invånare var. Inte okej. Och boken är all-de-les för lång.

Men visst är det underhållande – stundtals jätteroligt. Det är synd att småsaker ställer till läsupplevelsen, för det hade kunnat vara så mycket bättre.

Radio Silence av Alice Oseman

Någon på Goodreads tipsade om en annan av Alice Osemans böcker häromsistens, just den fanns inte på biblioteket som e-bok men Radio Silence lät också spännande, så jag testade. Alltid roligt att upptäcka nya författare av en slump tycker jag! Jag har förstått i efterhand att hennes debutroman, Solitaire, utspelar sig i samma ”universum” som denna, så jag ska försöka passa på att lyssna på den under semestern.

Frances lägger större delen av sin tid och energi på att plugga. Hon är säker på att hon vill gå in i den akademiska världen, och vet att hon måste få riktigt bra resultat för att kunna komma in på något av de bästa universiteten. Hon älskar en science fiction-podcast som heter Radio Silence och har en fantastisk mamma. Alltid härligt med bra föräldrar i YA-böcker!

Hon blir, något oväntat, nära vän med en kille i skolan, Aled. Hans syster Carys och Frances var goda vänner innan Carys försvann från den lilla staden i Kent och Frances vet varför – men hon vill absolut inte berätta om det. Något händer förstås som gör att hon måste kännas vid sitt förflutna.

Det som jag tar med mig mest av allt från denna boken är att det är väldigt uppfriskande och trevligt att läsa om en vänskap mellan en tjej och en kille som inte resulterar i romantik och hjärtesorg om vartannat. Ett annat viktigt tema är kritik mot det brittiska skolsystemet, eller snarare deras system kring slutprov och akademia. Jag har alltid tyckt att det är helt galet att unga människors framtid hänger på dessa prov, efter femton års skolgång, och attityden till att gå på universitet i Storbritannien är också ganska konstig. Det viktigaste är ATT man pluggar, det spelar inte så stor roll vad (om man inte vill gå vidare inom juridik, medicin eller liknande förstås) – och ett sådant otroligt stigma kring vilket universitet man kommer in på.

Psykisk ohälsa är ett annat tema som tas upp på ett bra sätt av Oseman. Jag har förstått att hon skriver mycket kring just psykisk hälsa och ohälsa, och även om asexualitet vilket ju inte är den oftast förekommande infallsvinkeln till kärlek i ungdomsböcker.

Oseman skriver med driv, flyt och energi – jag läste ut boken på något dygn, vilket inte händer så ofta numera. Det är ett bra betyg. Det är roligt, fyndigt och smart, men absolut inte utan mörker och bekymmer. Riktigt bra.