The Agathas av Kathleen Glasgow och Liz Lawson

Alice Ogilvie försvann i fem dagar förra året efter att hennes pojkvän Steve dumpat henne. Hon har fortfarande inte berättat för någon vart hon tog vägen eller vad hände. Lite som när Agatha Christie försvann efter att ha kommit på sin man med att vara otrogen – och Agatha Christie är en av Alices stora favoriter. Nu gäller det för henne att komma ikapp i skolan, och för att lösa det anställer hennes föräldrar en privatlärare – Iris, som går i Alices årskurs och är hennes raka motsats. Där Alice är vacker, rik, populär och medlem i det coola gänget kommer Iris från fattiga och våldsamma förhållanden och hänger med skolans nördigaste nördar.

När Brooke, en av Alices närmaste vänner och numera Steves flickvän, Brooke, försvinner efter en fest står alla handfallna. Polisen är övertygad om att det är Steve som är skyldig till att ha fört bort henne efter att Iris sett de två bråka vid sidan av vägen efter festen, men Alice tror inte att det är så det förhåller sig. Hon och Iris upptäcker att de har något gemensamt – de vill lösa fallet. I Iris fall hjälper det att Brookes farmor utlyst en stadig belöning för den som hittar Brooke. Dessutom försvann en annan flicka i Castle Cove några år tidigare. Finns det en koppling? Och kan Alices kompletta samling av Agatha Christies romaner hjälpa dem att komma framåt, att se det som ingen annan sett à la Poirot och Miss Marple?

Jag är ett stort Christie-fan och hade verkligen behållning av denna YA. Lite långsamt, lagom spännande med inslag av high school drama och sådan där vänskap och sammanhållning som jag tycker saknas lite i amerikanska YA-böcker nu för tiden. Det känns som om väldigt mycket blivit skräck och vampyrer sedan Twilight kom – så fort jag läser en baksidestext tycks det mig vara på väg åt fantasyhållet. Men så insatt är jag inte – det kanske är mest sådana som kommer i min väg eftersom jag verkligen inte är målgrupp för YA längre.

Det är en fin och klurig bok, och jag ser fram emot mer om Alice och Iris eftersom detta verkar vara första boken i en serie. Det märks inte särskilt mycket att det är ett författarpar som skrivit, även om man förstår att de skrivit en berättare var så att säga. Det är sömlöst utfört och det är alltid snyggt. Huvudpersonerna är bra utmejslade och även om det finns lite klichéer à la poppisgäng och nördgäng så kan jag utan problem leva med det. Jag har förstått att teen mystery exploderar på BookTok och inte mig emot. (Jag har dock inte TikTok själv och tror inte att det är något jag kommer att engagera mig i heller.)

Boken kan man köpa här.

Almost American girl av Robin Ha

Ha Chuna föddes i Seoul tidigt 80-tal. Hon växte upp med sin mamma, som försörjde dem genom sitt arbete som frisör, och Chuna fick tillbringa en stor del av fritiden i salongen. Folk tittade snett på dem då Chunas pappa stack när hon var bebis – en ensamstående mamma kan inte vara någon att räkna med.

När Chuna är i 14-årsåldern (skulle jag tro) reser hon och hennes mamma till Huntsville, Alabama, på ”sommarsemester”. Det visar sig att mamman hittat en koreansk-amerikansk man som hon nu bestämt sig för att gifta sig med – de ska alltså stanna i USA.

Chuna blir nu Robin (fast hon inte ens kan uttala sitt nya namn), och har svårt att anpassa sig till det nya livet, vilket man verkligen kan förstå. Hon sätts i vanlig skola där hon inte kan göra sig förstådd eller förstå, hennes nya styvsyskon och styvkusiner är hemska mot henne och hon är fruktansvärt arg på sin mamma.

En dag vänder det – när mamman efter att de inte talat med varann på en vecka tar med Chuna till en seriebutik där de håller kurser för unga som vill bli tecknare. Chuna har alltid varit intresserad av serier, såväl manga som koreanska varianten manhwa, och nu får hon äntligen en chans att hitta likasinnade.

Almost American Girl är en grafisk memoar, om att bli uppryckt med rötterna och planterad på en helt ny plats där man inte alls verkar kunna växa och frodas – förrän rätt miljö och näring tillförs. För det blir bra, hur omöjligt det än verkar i början.

En otroligt fin, varm och rörande grafisk roman. Och vackert tecknad, förstås! Robin Ha har även gjort koreanska kokböcker i tecknad serie-form vilket låter väldigt kul!

Boken kan man köpa här. Detta inlägg publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

I Korea 1943 jobbar Hana, liksom kvinnorna som gått före henne, som djuphavsdykare. När några japanska soldater får syn på henne på stranden låter hon dem ta henne med sig till sin militärbordell – allt för att skydda sin lillasyster. Närmare 70 år senare kämpar lillasystern, Emi, fortfarande med att hantera uppoffringen systern gjorde för henne. Nu är det dags att konfrontera det förflutna. Deras historier berättas parallellt.

Bitarna om Hana är helt fruktansvärda att läsa. Jag kände inte till så värst mycket om tröstekvinnorna, alla de kvinnor som blev sexslavar åt japanska soldater under andra världskriget. Det är gräsligt hemskt och för tankarna till den fantastiska Girls burn brighter som jag läste förra sommaren. Bitarna om Emi känns väldigt triviala i sammanhanget tycker jag. Mest som utfyllnad och inte speciellt intressanta – de hade kunnat vara färre och mer introspektiva än de är.

Ojämnt, alltså. Hade det inte varit en bokcirkelbok hade jag antagligen inte orkat läsa ut den, eftersom hälften är så hemskt och hälften ganska tråkigt. Men det blir ett fint slut!

Boken kan man köpa här.

P.S. Jag gillar dig fortfarande (To all the boys I’ve loved before, #2) av Jenny Han

Jenny Han är en koreansk-amerikansk författare, uppvuxen i Virginia, som gjort sig berömd som YA-författare. Första trilogin börjar med Sommaren blev vacker och andra trilogin handlar om Lara Jean Song Covey, och börjar med Till alla killar jag har gillat.

Detta är andra boken om Lara Jean. Hon och systrarna Margot och Kitty är mestadels uppvuxna med (den amerikanske) pappan då deras (koreanska) mamma är död. Mycket tonårstrassel och väldigt mycket bakverk, men inte alls så mycket om det koreanska arvet och traditionerna som jag hade för mig att första boken innehöll. I början firas det dock nyår, med traditionella koreanska kläder och sedvänjor, men sedan blir det inte så mycket mer av den varan.

Underhållande är det hur som helst, och jag undrar fortfarande om det är en slump att systrarna heter Margot och Kitty – Anne Franks syster hette ju Margot och hennes dagbok Kitty. Inte för att det finns några särskilda paralleller mellan Lara Jean och Anne Frank men… random annars?

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur under vår Sydkorea-månad. Boken kan man köpa här.

Första boken läste jag 2018 och har skrivit om den här.

The Summer Place av Jennifer Weiner

The Summer Place är tredje boken i Jennifer Weiners Cape Cod-trio (de tidigare är Big Summer och That Summer). De hänger inte direkt ihop mer än att de utspelar sig på Cape Cod, men om jag inte minns fel refereras det lite dem emellan – åtminstone finns det en bit i den andra som berättar om något som hände i den första. Nåväl – man behöver alltså inte läsa dem i ordning.

Det är rätt mycket folk i The Summer Place och nu var det ett tag sedan jag läste den, men jag ska försöka reda ut det hela något så när.

På Cape Cod bor Veronica, före detta stor författarinna, som numera mest ägnar sig åt att simma i dammen vid det stora huset där hon fortfarande bor. Veronica är mamma till tvillingarna Sarah och Sam. Sarah är på sätt och vis bokens huvudperson – hon bor i Brooklyn med sin man Eli, deras två söner och av och till Elis dotter Ruby och hennes pojkvän Gabe, som flyttade in under första Corona-lockdownen i New York. Sam håller på att hämta sig efter en tragisk förlust och bygga upp sitt liv igen – och ta reda på ett och annat om sig själv på vägen.

Sarah och Eli blir chockade när Ruby berättar att hon och Gabe ska gifta sig – på Cape Cod. Veronica är redan vidtalad och allt är praktiskt taget ordnar. Sarah oroar sig mest för att Ruby är så ung, men Eli får helt andra saker att oroa sig för när han får reda på vad pojkvännens mamma heter.

Det är en ganska lång sträcka fram till själva bröllopet – saker händer i nutid och saker från dåtiden kommer fram. Vi får veta mer om vägen fram till den familj vi nu följer, inklusive Gabes mammas berättelse.

Jennifer Weiner är fantastiskt bra på att skriva karaktärer, och det finns som sagt rätt många här. Men det funkar, det är inga problem att hålla isär dem och sammanhangen är trovärdiga. Underhållande, bitvis väldigt roligt men också en slags modern familjekrönika. Hemligheter och lögner och stora kärlekar och svek. En bra underhållningsroman helt enkelt.

Boken kan man köpa här.

If we were villains av M L Rio

Dark academia och akaporr är alltid attraktivt, och tittar du på en lista över ”böcker som liknar Den hemliga historien, som förstås är typexemplet, dyker numera If we were villains nästan garanterat upp. Och det är välförtjänt.

Oliver Marks har suttit i fängelse i tio år för ett mord som skedde på hans college. Det är mannen som såg till att han hamnade i fängelse som möter honom den dagen han släpps fri – poliskommissarie Colborne ska gå i pension, men först vill han få reda på vad som verkligen hände den där dagen.

För tio år sedan är Oliver en av sju studenter som studerar Shakespeare på ett litet elitcollege i Illinois. Eftersom de är så få är de mycket sammansvetsade och gör nästan allt tillsammans, och deras roller rent socialt följer de roller de ofta spelar i pjäserna som sattes upp. Hjälte, skurk, tyrann, förförerska, oskuldsfull flicka, statist. När rollsättarna skakar om fördelningen ställs allt på huvudet. Fester spårar ur, relationer förändras och till slut hittas en av dem död.

Jag är ett stort fan av Shakespeare och ett stort fan av en bra deckargåta, så detta funkar mestadels väldigt bra för mig. Det är dock lite för långt och ibland lite för pretentiöst. Det pretentiösa hör förstås hemma här, och jag har egentligen inte så mycket emot lite pretentioner, men ja, det kanske blev lite tjatigt då och då. Men det är en riktigt bra roman ändå.

Boken kan man köpa t.ex här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen är en karaktär olik alla andra jag kommit i kontakt med i litteraturen, och en av de absolut bästa gestaltade. Hon är också en av de mest komplexa, och på många sätt, motbjudande och osympatisk. Men på något vis är framställningen av henne på något sätt förtrollande.

På dagarna arbetar hon som sekreterare på en ungdomsvårdsanstalt. På ”fritiden” tar hon hand om sin alkoholiserade pappa i deras ruckel till bostad, hon handlar hans sprit för husfridens skull. Hon snattar, hon har perversa fantasier och drömmer om något mer, något i storstaden. Men det händer inte särskilt mycket nytt.

Åtminstone inte förrän en ny kurator dyker upp på ungdomsvårdsskolan. Rebecca Saint John är allt som Eileen inte är – glamourös, vacker, glad och intelligent. Hennes största önskan verkar vara att bli Eileens vän, och en vänskap formas mycket riktigt, hur märkligt det än verkar. Men det leder inte bara till vänskap, utan till ett gräsligt brott som Eileen blir indragen i.

Det är så mörkt, men absolut inte utan humor. Bland alla beskrivningar av misär och olycka döljer sig ett och annat oväntat gapskratt, och det är verkligen min grej. Jag har haft boken på min lista rätt länge, men det var först när den blev cirkelbok som jag plockade upp den. Ännu en bra sak med bokcirklar.

Ottessa Moshfegh är också författaren bakom den mycket hyllade Ett år av vila och avkoppling, och det börjar nog bli dags att plocka upp även den. Om inte annat för verklighetsflykten, i och med att titeln känns rakt motsatt mot livet som bebisförälder 😉

Boken kan man köpa t.ex här.

One true loves av Taylor Jenkins Reid

Jag har blivit tjusad av Taylor Jenkins Reid de senaste åren – först var det Evelyn Hugos sju äkta män som jag inte hade några större förväntningar på men blev otroligt förtjust i. Därefter kom Daisy Jones and the Six som också är mycket bra, och så nyss den fantastiska Malibu Rising. One true loves dök upp som förslag på Storytel och jag trodde först att det var något nytt och undrade varför jag inte hört något om den förut, men den kom ut 2016, innan den stora succén. Jag upptäckte nu att den ska komma ut i filmversion i år, så kanske får den mer uppmärksamhet inom kort – den kom ut som pocket med ovan omslag i januari.

Premissen för berättelsen är spännande på en gång. Emma Blair befinner sig på en middag tillsammans med sin familj och sin fästman Sam när hon får ett telefonsamtal. Från Hawaii, av alla ställen. Rösten i luren är en som hon aldrig trodde att hon skulle höra igen. I tjugoårsåldern gifte hon sig med Jesse som hon varit tillsammans med sedan skolan, och de startade ett äventyrligt liv i Kalifornien, långt ifrån den lilla staden där de växte upp och från bokhandeln som Emmas föräldrar hoppades att hon skulle vilja ta över. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse när han är ute på ett jobb i helikopter.

Emma flyttar till slut hem till New England igen och tar mycket riktigt över bokhandeln. Hon träffar Sam, som hon känt flyktigt i ungdomen, de blir förälskade och sambos och sedermera förlovade. Emma har fått en ny chans till lycka, efter den enorma sorgen hon tagit sig igenom. Men efter alla dessa år visar det sig alltså att Jesse lever. Han är på väg hem och Emma sätts i en ytterst besvärlig sits.

Det är ganska underhållande läsning (eller lyssning i mitt fall), och jag blev väldigt engagerad till en början men blev så himla trött på ljudboksinläsningen. Inläsaren ger alla män en väldigt märklig röst – när det är Jesse eller Sam som pratar ska den nog låta sexig, när det är Emmas pappa (eller någon annans pappa eller svågern) som någon sorts bullrande jovialisk herre. Det är otroligt irriterande och för mig tog det fokus från berättelsen. Det är lite besvärligt att vara så känslig för inläsare som jag är, men så är det och det är svårt att vänja sig av med.

Jag gissar som sagt att detta kommer att bli en sådan bok som plötsligt får ny fart tack vare filmatisering, och jag gissar att det kommer att bli som t.ex Jojo Moyes, vars gamla böcker gavs ut igen och folk klagade på att böckerna blev sämre, när det faktiskt troligtvis är så att de blev bättre men boken omlanserades som om den var ny. (Den nya utgåvan hänvisar till nyare titlar och det blir ju lite märkligt.)

Läsvärd? Ja, som en romance är den inte alls dum. Det är nu inte min genre och jag är svalt positiv till att rekommendera den.

Boken kan man köpa t.ex här.

Kirke av Madeline Miller

Jag hade en tung grekisk mytologi-period i mellanstadiet efter att ha sett tv-serien och sedermera läst boken Amforans gåta. Jag minns knappt vad den handlade om, förutom att de åkte båt och jagade efter någon amfora (!), men längst bak i boken fanns en förteckning över ett urval av de grekiska gudarna med lite information och så om var och en. Oj, vad spännande det blev! Jag raidade Backa bibliotek och sammanställde någon sorts kompendium på utrivna kollegieblocksidor i en mapp från Volvo, och sedan var det väl inte så mycket mer med det.

Odysséen var väl lite överkurs i den åldern, så just Kirke träffade jag inte på förrän lite längre fram i livet. Jag visste inte så mycket mer om henne än att hon förvandlade Odysseus besättning till grisar, men här har Madeline Miller skrivit om hennes liv – i sin egen tolkning, förstås. Det finns olika berättelser om henne att ta avstamp i, men i Millers berättelse är hon dotter till solguden Helios och nymfen Perse. Föräldrarna är besvikna över att hon varken är så vacker som andra nymfer eller har en vacker röst – då kan hon inte få ett gott giftasparti. När hon förälskar sig i Glaukos, som väljer Skylla framför henne, förvandlar hon Skylla till det sjöodjur vi känner henne som. För detta förvisas hon till en egen ö, där hon ska leva alldeles allena.

När jag kommit såhär långt undrade jag om det skulle bli någon fart alls på berättelsen. Jag visste att Odysseus skulle komma på besök, men hur lång tid skulle det ta? Men det blev aldrig tråkigt. I Millers bok är Kirke inblandad i många av de viktiga skeenden som vi känner från den grekiska mytologin – här är det hon som agerar barnmorska till Minotauren, hon förvandlar människor till gudar, Hermes kommer ofta på besök, hon får besök av sin brorsdotter Medea, och förutspår att Jasons kärlek falnar – och så vidare. Det gör att tempot i boken håller god takt – även om det ibland blir lite absurt att hon har fingret med i så väldigt många spel. Men det gör ingenting, jag är underhållen och det är det oftast önskar mig av skönlitteratur. Och parallellt med allt detta sker det vardagliga.

Vackert språk och en mycket trevlig feministisk vinkel tycker jag. Intresset för grekisk mytologi fick en nytändning, och kanske vågar jag mig till och med på att läsa Homeros. Jag rekommenderar Kirke varmt.

Boken kan man köpa t.ex här.