Kill all happies av Rachel Cohn

Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans med David Levithan som jag bara älskar – Nick och Norah, Dash och Lily, Naomi och Ely samt Sam och Ilsa, som jag inte hunnit ge mig på än. De är underbara. Jag har även läst någon av hennes egna och tyckt att den var helt okej, om än lite stressig, så när jag nu behövde en gul bok till sommarbingot föll valet på denna. Lagom lång som ljudbok och tja, det lät som om den kunde vara ganska kul.

Och det börjar ganska bra, om än lite hetsigt redan från start (och värre ska det bli). Vic Navarro har bestämt sig för att ha den bästa festen någonsin för sistaårseleverna på hennes high school, och den ska gå av stapeln på Happies, den lilla ökenstaden Rancho Soldados kitschiga restaurang som är på väg att gå i konkurs. Dessutom ska hon få chansen att få ihop det med Jake Zavala-Kim.

Ägaren är med på noterna, men det blir betydligt svårare att övertyga kommunalrådet och ekonomilärarinnan Miss Ann Thrope (ja, det är roligt) om att festen är en bra idé.

Sedan blir det bara kaos, förstås. Och det fortsätter liksom att vara kaos hela boken igenom. Jag vet inte om det är för att jag är för gammal för att ens tänka på vilda studentfester, men jag blev helt matt av att lyssna. Och varm, för om jag gnäller lite smått över 28 grader i Göteborg när jag inte är nära havet, så kan jag bara tänka mig hur det måste vara på sommaren i en ökenstad. Men det är ju inte författarens fel.

Ett plus för snyggt omslag – och jag ger inte upp om Rachel Cohn. Men kanske väljer jag hennes samarbeten före ”soloböckerna” framöver – det ter sig som om hon kan behöva en liten bromskloss.

Smakebit på søndag, 2 augusti 2020 – American Wife av Curtis Sittenfeld

Jag har lyckats ge mig på två riktiga tegelstenar denna semester – dels Ulysses-projektet, men även American Wife av Curtis Sittenfeld. Får sticka emellan lite här och där med kortare grejer också förstås, för att känna att jag kommer vidare 😉

Veckans Smakebit kommer ur just American Wife. Det är kul att läsa den såpass tätt inpå Rodham tycker jag, det handlar trots allt om två presidenthustrur som följde på varandra, och Sittenfeld är ju helt otrolig på kvinnoporträtt.

One morning in early November, I emerged from the bathroom after throwing up – it was not yet six o’clock – and found my grandmother standing in the unlit hall, specter-like in her pink satin bathrobe and white slipper. ”Were you sick in there?”

”I’m fine,” I said softly. ”My stomach hurt, but now I feel better.”

She scrutinized me. ”It’s not a way to stay thin, you know. It’s an old trick that lots of girls try, but it’s bad for your teeth and makes your cheeks swell. Before long, you’ll look like a chipmunk.”

”Granny, I didn’t make myself throw up on purpose.”

”If you’re worried about gaining weight, it would be much more lady-like to smoke. Cigarettes curb your appetite at the same time that they burn calories.”

I knew cigarettes were bad for you – Mr Frisch had told us in biology – but I didn’t want to argue with her.

Ur American Wife av Curtis Sittenfeld, Random House: 2008

Boken är alltså baserad på Laura Bush, men till skillnad från Rodham är en somligt hittills annorlunda – bokens Alice växer upp i Wisconsin snarare än Texas, till exempel – men mycket stämmer, såsom en stor händelse i Alices/Lauras liv i tonåren. Det blir spännande att se vart detta tar vägen, även om jag förstås vet en del – dock inte så mycket som jag kanske borde. Laura Bushs make tenderade väl att ta över större delen av uppmärksamheten under sitt presidentskap, så att säga.

Idag är det söndag, Karin (och därmed jag) har namnsdag och i eftermiddag är det bokcirkel! Efter två otroligt vackra dagar är det grått, kallt och blött i Göteborg.

Denna vecka finns fler Smakebitar att hitta hos Flukten fra virkeligheten!

Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston

Denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar och på söndag ska vi diskutera den. Jag blev förvånad över att just den blev framröstad, men det var den jag hoppades på (det var mina förslag som röstades på) för jag hade redan börjat lyssna. Den har ju blivit enormt hyllad från alla möjliga håll, så jag hade (alldeles för) höga förväntningar.

Premissen är kul – en sorts transatlantisk fiendskap-som-blir-kärlekshistoria. Men det är inga vanliga människor det handlar om – här är det sonen till Amerikas första kvinnliga president, Alex Claremont-Diaz, som har ett pågående ärkefiendskap med Prins Henry av Wales. Alex utgör ”Vita Huset-trion” tillsammans med sin syster och vicepresidentens son- eller dotterdotter, de är influencers och knivskarpa och har högtflygande planer.

Efter en incident på en fest mellan Alex och Henry hamnar de på löpsedlarna världen över och orsakar en PR-kris såväl i USA som i Storbritannien. Deras PR-folk tar sig an problemet och det finns bara en lösning – de måste låtsas vara vänner. Men ju mer de lär känna varandra, desto närmare varandra kommer de och plötsligt är de blixtkära. Vilket också skulle kunna orsaka en PR-kris, om det kom ut…

Ja, ni kan ju tänka er själva (ni har förmodligen läst själva) – det blir en enda cirkus av primärval och Parisresor och familjedrama. Och det är ganska underhållande, men det är inte så genialiskt som jag hade hoppats på. Somliga sexscener kräver skämskudde deluxe, fast jag tror att tanken är att de ska vara edgy och fräcka, och ibland köper jag varken dialog eller logik.

De brittiska stereotyperna är SÅ trötta och mot slutet höll jag på att slänga boken i väggen på grund av något som kanske är en bagatell men som jag inte står ut med – av någon anledning har författaren förkortat Buckingham Palace till Buckingham, Westminster Abbey till Westminster, Kensington Palace till Kensington… och så vidare. Buckingham är en stad åtta mil från London, Westminster och Kensington är stadsdelar i London med över 180 000 invånare var. Inte okej. Och boken är all-de-les för lång.

Men visst är det underhållande – stundtals jätteroligt. Det är synd att småsaker ställer till läsupplevelsen, för det hade kunnat vara så mycket bättre.

Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.