Elva änkors man (Marianne Jidhoff, #11) av Denise Rudberg

Somliga av titlarna i elegant crime-serien är helt obegripliga i relation till handlingen – detta är en av dem. Jag har ingen aning om vad den ska hänvisa till – men jag gillar tanken på att varje titel har en siffra i sig – detsamma gäller ju för Rudbergs serie om Kontrahenterna, inser jag nu.

Böckerna i serien har en hel del annat gemensamt, förstås. Östermalm, god mat och vin, vit tryffelnougat och smygrökning under fläkten. Tidigare har en ”will they – won’t they”-dynamik också funnits mellan två av huvudpersonerna, men det har nu rett ut sig och den trevande romantiken verkar ha blivit vardag ganska snabbt. En annan gemensam nämnare är förstås att varje bok innehåller ett högprofilerat och känsligt brott som inte kan lösas av ”vanlig” polis utan behöver tas om hand av ”syjuntan” som utredningsgruppen som Marianne Jidhoff leder kallar sig.

I detta fallet handlar det om en nyskild och omsusad politiker som utsätts för utpressning. Hon har en känsla av att det har med nätdejtingen hon ägnat sig åt på sistone, men har inga bevis. Samtidigt försöker änkemannen Alain starta om sitt liv efter hustruns bortgång. Han är gay, men har tryckt undan sin läggning under hela livet. Kan han hitta den sanna kärleken på nätet? Och kan man lita på folk man ännu inte träffat – och bli kär?

Nätdejting och bedrägeri är ständigt aktuellt och intressant i vår tid. Peter James skrev väldigt bra om det i en Roy Grace-bok, Dead at first sight – en annan sort än här förvisso, men jag kom att tänka på den för det var väldigt intressant. Denna story är betydligt tunnare – men böckerna är lättlästa, lättsmälta och kräver nästan ingenting av läsaren. Det kan vara rätt skönt! Jag läste den under de två dagar som föregick igångsättning av min förlossning, och hade definitivt ingen koncentration till övers för avancerad litteratur.

Många verkar tycka att det är lite irriterande att det skrivs så mycket om mat och godsaker men det gör mig absolut ingenting. Nästa gång jag är i Stockholm ska jag definitivt se till att ta mig till Ejes chokladfabrik och testa deras vita tryffelnougat, som är Mariannes last vid sidan av cigarillerna. Undrar just om försäljningen av just den produkten stigit sedan Elegant crime-serien kom… 🙂

Boken kan man köpa här!

Törst av Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf brukar vara den som gräver i andras hjärnor och förflutna i Värvet men tror själv att han är ganska anonym för svenska folket. Jag funderade lite på saken och ins¨åg att jo, det stämmer nog faktiskt. Jag kände till att han haft alkoholproblem och slutat medelst AA-möten, och hade läst något någonstans om att han börjat dricka ”lite” igen för några år sedan, men annars har jag väl rätt dålig koll på honom.

Nu har han samlat sina dagboksanteckningar från åren som gått, från den vilda tiden i medievärlden där sprit och knark flödade till att han fick ett ultimatum om att sluta dricka eller förlora sin kärlek, och dagen när han bestämde att det var dags att prova att börja lite smått igen. Det låter ju som en otroligt dålig idé för en utomstående, men det går inte alltid att förstå hur en beroendehjärna fungerar.

Under åren har han förstört relationer, hålet i hjärtat har blivit större och större och han har försökt fylla det med allsköns berusningsmedel. Hur ska han kunna hantera tomheten nykter? Det är dags att djupdyka i förhållningssätt och resonemang för att komma underfund med beteendet – och tackla konsekvenserna.

Törst är förvånansvärt rolig, vilket behövs i mörkret som är missbruk och psykisk ohälsa. För ja, man får skratta åt sådant. Många hävdar att humor är en av de viktigaste beståndsdelarna i att kunna tillfriskna från en sådan sjukdom. Men det är också rörande, hemskt, skrämmande och starkt, allt snyggt paketerat. Lite name-droppigt här och där men en sann berättelse från Stockholms medievärld kanske gör det oundvikligt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Skyddsängeln (Emma Sköld, #9) av Sofie Sarenbrant

Att avsluta en bok om Emma Sköld ger alltid mersmak, men man får vara så god och vänta ett år eller så på nästa. Skyddsängeln började jag läsa samma dag som den kom ut och det tog inte lång tid att bli färdig trots att jag läser så långsamt för närvarande. Detta är bok nummer nio, och böckerna håller väl. Denna är faktiskt bättre än de senaste två eller vad det kan vara, eftersom en karaktär som fått lite onödigt (och orimligt) mycket plats tidigare nu är lite nertonad.

Skyddsängeln är mörk, och tar som övriga böcker i serien upp samhällsproblem. Det är flera olika som tas upp här, men jag tänker allra mest på psykiatrireformen på nittiotalet, då personer med psykisk ohälsa skulle ut och integreras istället för att slutenvårdas. Många blev isolerade i de lägenheter där de placerades och många var såpass institutionaliserade att de fortfarande idag finns i slutenvård trots att de kanske inte behöver just vården. Dessutom läste jag mig till att en mycket låg procentsats av de som idag ska vårdas i öppenvården faktiskt erbjuds samtalsterapi och stöd – det verkar handla mycket om psykofarmaka som ju i många fall är tungt beroendeframkallande. En riktigt ond cirkel, alltså.

Det finns förstås ett par deckargåtor också. En poliskollega till Emma försvann spårlöst precis innan sin rättegång i slutet på förra boken, och även om polisen gripit den som senast såg polisen i livet är han fortfarande borta. När en äldre man hittas död i en säng på ett övergivet mentalsjukhus och han visar sig ha haft en koppling till den försvunne polisen blir Emma som besatt av fallet.

Och visst är det underhållande och visst är det en bladvändare. Att ett övergivet mentalsjukhus spelar en central roll ger på något vis en extra spännande touche till berättelsen – det är ju något med övergivna hus i allmänhet och sjukhus i synnerhet som är creepy. Sedan kan jag, som så ofta, bli lite förbannad på hur karaktärer fattar beslut i deckare – de borde ha lärt sig vid det här laget, alla dessa poliser som är inne på bok #9 och #17 och #23. Nu gäller dessa kommentarer inte specifikt Skyddsängeln, men poliser, SLUTA gå från stationen/bilen/hemmet utan en laddad mobil, SLUTA gå in i hus och ner i källare ensamma, SLUTA vara så slarviga. (Jodå, jag förstår att det lägger upp för spänning i slutskeden men det börjar bli lite tjatigt.)

Boken finns att köpa t.ex här!

De kapabla av Klas Ekman

Jag såg hur De kapabla hyllades av diverse personer vars omdöme brukar överensstämma med mitt på Twitter och var just då sugen på en riktigt bra thriller – sagt och gjort. Tyvärr fick jag inte alls det jag önskade mig, vilket troligtvis beror på mig själv. Den lirade verkligen inte med mig – tyvärr.

En bladvändare är det dock – även om jag tyckte att varenda karaktär var gräslig (utom hunden och en tonårstjej) och att alla val de gjorde var idiotiska så var jag tvungen att få reda på vart sjutton detta skulle leda. In i kaoset, kan jag säga utan att vara alltför avslöjande. Det påminde mig lite om slutet i Hypnotisören av Lars Kepler, där jag till slut inte visste om jag skulle skratta eller gråta, det var en sådan total röra.

Nåväl. Johan och Anna har ett vänsterprassel på gång och möts på ett hotell för att… vänslas. På väg därifrån kör de ihjäl en man och frågar sig om de borde ringa polisen eller gömma kroppen i skogen. Eftersom jag nämnde idiotiska val i förra stycket kan ni ju gissa vad de väljer. Och så är spiralen igång.

Det är intressant att utforska vad människan är kapabel till i en pressad situation, det är det. Och Ekman skriver bra, det säger jag inget om. Jag tycker bara att det blir alldeles för mycket av allt, och det håller inte – för mig – i längden.

Tio grisar nere (Marianne Jidhoff, #10) av Denise Rudberg

Marianne Jidhoff är tillbaka – denna gång i Corona-Sverige. Det är nog den första skönlitterära bok jag läst som faktiskt tar upp pandemin, och det görs på ett lagom sätt, tycker jag. Hennes gamla pappa har isolerat sig på en skärgårdsö med sin nya flickvän och teamet håller avstånd och sitter inte för många i ett rum. Det är ganska sympatiskt faktiskt, eftersom det hålls på en god nivå.

Något som inte är sympatiskt är brottet som är katalysator till bokens händelser – en dödsskjutning på en lugn krog på Östermalm, där ett gäng poliser just äter middag tillsammans. Utredningen hamnar på Mariannes, Torstens och deras övriga kollegors bord, men den sätter även fart på Mariannes minne. Minnet om en annan dödsskjutning på en krog på Stureplan 1993, där hennes nu avlidne man Hans var utredare och där en ung kvinna, Sacha, försvann från platsen och nu lever gömd i London – vi får följa henne också, men den historien är ganska ointressant.

Det är inga språkliga mästerverk man hittar i denna serien, men jag tycker att de är otroligt underhållande och lagom lättsmälta. Det kan vara väldigt skönt att plocka upp en deckare som inte kräver så mycket av mig som läsare – jag får reda på praktiskt taget allt, behöver inte tänka speciellt mycket själv, det är inte mycket mellan raderna och så blandas allt det jobbiga upp med vit tryffelnougat och andra godsaker. Och det är inte så dumt, det är det inte.