Klassiker – Stories from the city, stories from the sea

The Adventure of the Blue Carbuncle (Sherlock Holmes, #7) av Sir Arthur Conan Doyle

I mellandagarna kommer Dr. Watson hem till Sherlock Holmes för att önska god fortsättning. Holmes sitter och studerar en gammal hatt, som Commissionaire Peterson tagit hand om – tillsammans med en stor fin gås – efter att han sett en man tappa dem på gatan efter att ha sprungit från ett gäng unga busar. Henry Baker, som är namnet som står i hatten, går inte att hitta någonstans så Peterson lämnade in den till Holmes som förstås kan leta rätt på vem som helst.

Ännu konstigare är att Mrs Peterson hittade en stor vacker blå ädelsten i gåsens kräva när hon skulle tillaga den till middag. Grevinnan av Morcar har nyss förlorat en sådan sten, som dessutom kan kopplas till en massa mord och hemskheter. Nog måste det vara den – men hur kan den ha hamnat i gåsen?

En Sherlock-novell som har allt man kan önska sig. Ett lite lagom klurigt mysterium med geniala slutsatser och tillvägagångssätt. Underhållande!

PS: Det är lite osäkert vad en karbunkel är – det verkar som om det kan vara ett slags slipning av en ädelsten – men också ett starkt röd ädelstensmineral. Det kan också vara en väldigt otrevlig böld – men vi får väl tänka oss att detta har med slipningen att göra.

The Sittaford Mystery av Agatha Christie

Precis på gränsen till Dartmoor har mrs Willett och hennes dotter hyrt Sittaford House. De är på resa från Sydafrika och ingen förstår riktigt hur de fick nys om att hyra huset av kapten Trevelyan, som temporärt hyrt ett mindre hus i närmsta stad istället. Men nu är de där och sällskapssjuka är de så de bjuder ofta in de få andra invånarna i lilla Sittaford på te och middagar och annat.

Just denna kväll har Sittaford blivit isolerat av en snöstorm. Man sitter vid bordet efter teet när någon kläcker idén att de borde hålla en seans. ”Anden”, eller vem det nu är, berättar att kapten Trevelyan blivit mördad. Major Burnaby, kaptenens gamle vän, bestämmer sig för att ge sig av till staden för att kolla läget. I snöstorm. Nio kilometer till fots.

Väl framme visar det sig att kaptenen mycket riktigt ligger ihjälslagen i sitt hus, och det verkar som om han dog ganska exakt samtidigt som ”anden” berättade om mordet.

När hans brorson visar sig ha befunnit sig i staden samma kväll som mordet begicks häktas han. Fästmön Emily Trefusis beslutar sig för att ta itu med att ta reda på vad som verkligen hände för att rentvå sin fästman. Hon teamar upp med journalisten Charles Enderby och det blir en lyckad kombination – ett riktigt radarpar.

Jag tycker att det kan vara lite uppfriskande att läsa Agatha Christie utan varken Poirot eller Miss Marple. Det hela är mycket klurigt och fullt av villospår för läsaren, det finns allusioner till Sherlock Holmes och Baskervilles hund (som ju utspelar sig på Dartmoor) vilket är kul och upplösningen är oväntad för mig, även om inte gärningspersonen är det.

Jag lyssnade på en inläsning av Hugh Fraser utgiven av Harper Audio. I mångt och mycket är inläsningen alldeles utmärkt men jag förstår inte var den mycket konstiga sydafrikanska accenten han använder kommer ifrån för så låter då ingen sydafrikan jag träffat.

Boken kan man köpa här.

Januaris två ansikten av Patricia Highsmith

Januaris två ansikten tar sin början i Aten. Bedragaren Chester MacFarlane är på flykt efter att med sina otaliga falska identiteter ha gjort fel personer förbannade. Han och hans fru Colette (som egentligen heter Elizabeth) gömmer sig nu i Grekland. En dag dyker en grekisk polisman upp på deras hotellrum. Chester ”råkar” slå ihjäl honom när han inser vad han är ute efter och gömmer kroppen i en städskrubb med hjälp av en ung amerikan, Ryder Keener som driver runt lite i allmänhet efter att ha gjort sig omöjlig i sin familj, då han inte reste hem för faderns begravning. Han ser sin far i Chester och fäster sig på ett märkligt sätt vid honom. Därmed flätas deras öden och liv samman – på gott och ont. Mest ont faktiskt.

Det hela urartar naturligtvis till en vild jakt fram och åter. Heraklion, Chania, Aten igen, Paris, Marseille. Ond bråd död, utpressning, bedrägerier och katt-och-råtta. Bitvis tyckte jag att det var lite långsamt, men så händer något som gör att det blir rysligt spännande igen. En riktig bladvändare.

Beskrivningarna av femtiotalets Europa tilltalar mig – såsom att amerikaner på resande fot fick sina brev ställda till American Express i den stad de befann sig, och fick gå dit och hämta posten. Resecheckar känns också väldigt främmande, även om de förstås fortfarande existerar och var hyfsat vanliga för inte så längesen.

Titeln anspelar på den romerska guden Janus – som namngivit månaden januari – och hans två ansikten. Romanfigurerna är hela tiden på flykt ifrån något, inte sällan sig själva – men hur lätt är det när man konstant har sig själv i ryggen?

Underhållande, spännande, olycksbådande och oförutsägbart. I like!

2014 blev boken film med bl.a Viggo Mortensen och Kirsten Dunst, i regi av Hossein Amini. Jag har inte sett men måste nog leta upp den.

Föredömligt i denna utgåva är förordet av Åsa Larsson som varnar när handlingen ska spoilas. Jag vet inte hur många gånger jag råkat börja läsa ett förord och får hela slutet avslöjat på en gång.

Boken kan man köpa här.

My man Jeeves (Jeeves, #1) av P G Wodehouse

P G Wodehouse tenderar att nämnas väldigt ofta när kända personer ska berätta om sin favoritförfattare. Jag vet att jag började bläddra i en av pappas böcker för många år sedan men fastnade väl inte riktigt. Stephen Fry och Hugh Laurie har ju gjort en bejublad tv-serie om Jeeves och Wooster som finns på Youtube, och mitt resonemang blev att ska jag börja kika på den får jag ju läsa åtminstone en av böckerna. Och det lär bli fler.

Jag tänkte först att detta skulle bli ljudboken som fick mig att börja lyssna på böcker igen, men det var en fåfäng tanke för det gick inte särskilt bra. Biblioteket informerade mig dock om att Project Gutenberg har e-böckerna vilket ju är alldeles ypperligt. Jag glömmer att Gutenberg finns, men det är en så himla bra grej.

Bertie Wooster är en ung man ur noblessen – rik, sysslolös och naiv. Utbildad vid såväl Eton som Oxford, men trots detta inte den vassaste kniven i lådan, vilket han vet själv:

”I know perfectly well that I’ve got, roughly speaking, half the amount of brain a normal bloke ought to possess”
Ur Carry on Jeeves, 1925

Han är snäll, inte speciellt snobbig, godhjärtad och med hög moral. Vid hans sida finns den oefterhärmlige betjänten Jeeves, som anställdes tack vare att han fixade en bakfyllekur åt Wooster när de först träffades och Wooster tvingats göra sig av med en tjuvaktig föregångare. Jeeves är diskret, intelligent, klurig och lojal – det är han som löser problem åt Wooster och hans vänner, och lyckas ta dem ur både en och annan knipa. Han flyter runt ljudlöst, som en bra betjänt ska, och kan det mesta – även sådant som gäller småbrottslighet.

Nu blev detta en karaktärsbeskrivning mer än något annat, men Wodehouses persongalleri är så väldigt härligt. Berättelserna likaså, förstås. I de flesta noveller i denna samling befinner sig radarparet i New York, vilket förvånade mig men är rätt skoj. Två av novellerna handlar om en slags föregångare till Wooster, Reggie Pepper.

Wooster berättar (åtminstone i de jag har läst) i första person, och har ett sådant underbart jovialiskt lite överklassigt språk. Inte som samtida Downton Abbey om man säger så, men det är mycket ”old chap” och ”jolly good” och ”don’t you know”. Smashing, på min ära!

Boken kan man köpa här – jag tror faktiskt att den måste läsas på originalspråk.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Camilla vid skiljevägen (Christer Wijk, #31) av Maria Lang

Har man nu föresatt sig att läsa en hel serie så får man se till att fullfölja det – även om jag just kom att tänka på att jag faktiskt inte avslutat Sjöwall-Wahlöös Roman om ett brott-svit ännu. Ett par stycken kvar. Vad gäller Maria Lang har jag nu tolv kvar, och jag måste erkänna att det känns lite skönt att närma sig slutet. Några av de senaste har varit sådär, och denna är väl också… sådär. Delvis blänker det till, men vissa bitar var rent tråkiga och mest förvirrande.

Camilla Martin-Wijk är dödstrött på att maken Christer aldrig är hemma och alltid sviker sina åtaganden så fort det kommer ett mord som han måste reda i. Han å andra sidan förstår sig inte på hennes yrke heller.

Titeln syftar alltså dels på detta – det är dags att bestämma sig för om Christer och hon ska hålla ihop eller inte. Dels på en mer bokstavlig betydelse – Camilla plockar upp en liftare vid ett vägskäl en vinternatt och hamnar oförhappandes i en riktigt smutsig skumraskhistoria som dels utspelar sig i de kulturella salongerna i Stockholm och dels på en herrgård nära Skoga. Christer tar inte hennes berättelser på allvar, förrän det nästan är för sent.

Delar av skumraskeriet känns väldigt moderna. Jag tänker ju alltid på Puck och Einar-eran när jag läser Lang (och längtar efter dem) och första boken om dem kom ut 1949. Nu är det 1978, narkotika har blivit ett samhällsproblem och dialogen är mycket annorlunda. Visst är det underhållande, men jag kom på mig själv med att skumma en del som helt enkelt inte var särskilt bärande eller intressant.

Hoppas nu att några av de böcker jag ännu inte läst är lite piggare, för jag vill gärna lämna mitt Langprojekt på en positiv not!

Boken kan man köpa t.ex här, eller läsa/lyssna i en app nära dig.

Serien om Christer Wijk:

The woman in white av Wilkie Collins

Det blev readalong av klassiker i tegelstensformat på Kaffe & Kultur även denna sommar och jag kom på The woman in white som förslag. Det var nämligen meningen att jag skulle ha läst den på universitetet, men jag prioriterade uppenbarligen bort den då det var så väldigt mycket annat att läsa. Var helt säker på att jag åtminstone läst en fjärdedel, men det hade jag ingalunda gjort insåg jag – även om jag minns ett citat:

The instant my eyes rested on her, I was struck of the rare beauty of her form, and by the unaffected grace of her attitude… her waist… occupied its natural place, it filled in out its natural circle, it was visibly and delightfully unformed by stays… She approached nearer—and I said to myself (with a sense of surprise which words fail to express), the lady was ugly!
Ur The woman in white av Wilkie Collins. Penguin Classics: 2003

Detta har fastnat för att en kompis var så otroligt road av det och visst har det någon sorts komisk kvalité när man tänker på personen som säger det.

Personen i fråga heter Walter Hartright. Han anställs som teckningslärare åt ett par fröknar på landet i Cumberland och dras in i en alldeles väldigt speciell intrig med väldigt speciella personer. Det går liksom knappt att gå in på det, för när jag försöker sammanfatta det hela blir det bara än mer speciellt. Men det är faktiskt väldigt spännande här och där – inte så att det kryper i kroppen, men ändå såpass att man väldigt gärna vill läsa bara lite till och få reda på hur det hela egentligen hänger ihop…

Jag är mycket glad att jag äntligen läst The woman in white, både för att det är en bra bok och för att det är trevligt att ha uppfyllt något jag borde ha gjort för femton år sedan – och för att det är väldigt trevligt att läsa tillsammans med någon och turas om att skriva inlägg. Pocketboken är knappa 700 sidor, och om jag minns rätt är ljudboken 28 timmar. Tegelsten för att vara jag, men den kändes inte för lång och det är onekligen ett gott betyg.

Det verkar, konstigt nog, inte som om denna roman översatts till svenska sedan någon gång sent 1800-tal (Den hvitklädda qvinnan) – men den snygga Penguin-pocketen kan man köpa t.ex här.

Smakebit på söndag, 18 juli 2021 – The woman in white av Wilkie Collins

Förra årets semestertegelsten med tillhörande instagramuppdateringar minns ni kanske – det var Ulysses under #bloominquarantine med Metta. I år har vi vårt gemensamma instagramkonto, @kaffeochkultur och tegelstenar tillsammans där istället. Årets bok är The woman in white av Wilkie Collins, som jag skulle ha läst när jag pluggade men som fick stryka på foten bland en massa annat som skulle läsas. Jag trodde faktiskt att jag hade börjat på dem åtminstone, men efter två dagars läsning känner jag inte igen någonting utom namnen, som jag förstås kan ha snappat upp på andra ställen. Nåväl – jag gillar den verkligen såhär långt, den är onekligen både nättare och mer lättläst än Joyce och ja, det kommer att bli bra det här!

Vi började igår och läser i 26 dagar (för ljudboken är 26 timmar, lätt att dela in). För mig som läser e-bok blir det ungefär ”sidor” om dagen, men det går ju fint att läsa vad som helst och dela upp i 26 etapper. Häng på, säger jag, under taggarna #encollinstillkaffet och #kokreadalong 🙂

Och naturligtvis kommer veckans Smakebit därifrån!

”Think of her as you thought of the first woman who quickened the pulses within you that the rest of her sex had no art to stir. Let the kind, candid blue eyes meet yours, as they met mine, with the one matchless look which we both remember so well. Let her voice speak the music that you once loved best, attuned as sweetly to your ear as to mine. Let her footstep, as she comes and goes, in these pages, be like that other footstep to whose airy fall your own heart once beat time. Take her as the visionary nursling of your own fancy; and she will grow upon you, all the more clearly, as the living woman who dwells in mine.”

Ur The woman in white av Wilkie Collins, Penguin Classics: 2003 (första publicering 1859).

Jag gick på semester i onsdags och det har varit kring 30-strecket på termometern en stor del av veckan. Idag är det dock bara 19 grader än så länge och det blåser riktigt kallt. Ljuvligt att vakna och frysa lite grann faktiskt om man nu får säga så – men det är jobbigt när det är för varmt och det är faktiskt extra jobbigt som gravid. Veckan som kommer lär innehålla en del kroppsarbete i form av röj, rens och flyttpack, så jag är glad om det håller sig under 25 i alla fall. Min lilla lägenhet som ska packas ihop blir extremt varm sommartid och att slita i 40 graders värme har jag verkligen noll och nada lust med. Men vi får se, som tur är behöver jag inte vara utflyttad förrän 30 september och vi får nya lägenheten 1 september. Jag har alltså rätt gott om tid egentligen – men skönt att få undan en del innan det är dags för jobb igen – och jag blir ju inte mindre gravid heller.

Annars har början på semestern fyllts med trevliga saker, jag har träffat två av mina bästa vänner och ätit gott, fått flera rejäla havsbad och en hel del lästid. Det är inte fy skam – och jag är ledig en hel månad till 🙂

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en fantastiskt fin söndag ❤

Arvet efter Alberta (Christer Wijk, #30) av Maria Lang

När påsken och därmed #karantänkrim började lida mot sitt slut upptäckte jag att jag nog skulle ha tid att klämma in en liten en till, så varför inte nästa på tur i Maria Lang-listan?

Som så ofta handlar det om arv, vilket titeln förstås avslöjar. Gamla Alberta i Skoga dör av kolosförgiftning i sin säng. Är det ett mord – eller en olyckshändelse på grund av att den gamla damen glömt öppna spjället innan hon somnade?

De anhöriga samlas i hennes vackra villa vid sjön, en tidigare okänd arvinge dyker upp ur ingenstans – och det visar sig att det finns två testamenten. Ett som arkiverats hos advokat, ett som ligger kvar i huset och bara är ett halvår gammalt.

Ännu ett dödsfall tvingar Christer Wijk att – som så ofta – avbryta alla sina planer och köra mot Skoga för att bringa någon sorts reda i kaoset. Vilket – som så ofta – är lättare sagt än gjort.

Jag var rädd att serien skulle gå utför efter Dubbelsäng i Danmark som jag inte gillade speciellt mycket alls, men jag läste Körsbär i november i somras som jag gillade och nu kommer jag absolut att fortsätta till slutet för Arvet efter Alberta var mycket underhållande och lagom klurig och pusslig.

Boken finns att köpa här, och den finns även tillgänglig i en app nära dig.

Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith

Jag hade lite olika böcker som jag hade tänkt läsa som påskekrim, men när jag hade läst Spring eller dö tappade jag intresset för flera som jag tänkt läst. Sagt och gjort – då plockar man med fördel upp en klassiker. Det hade kunnat bli Poirot eller Sayers, men det blev Patricia Highsmiths debut, Främlingar på ett tåg, som ju även blivit film i Hitchcocks regi (men den är enligt ryktet ganska olik boken).

Guy Haines träffar Bruno Anthony på ett tåg. Haines är på resande fot för att ta ut skilsmässa från sin otrogna fru, Bruno å andra sidan har mord i sinnet. De äter middag tillsammans i Brunos privata kupé och en fullständigt vansinnig spiral tar fart när Bruno föreslår att de två ska byta mord med varandra. Han ska mörda Guys soon-to-be ex-fru, medan Guy ska mörda Brunos far. Ingen av dem har något motiv för morden – det skulle bli två perfekta brott.

Guy vill egentligen inte ha något med detta att göra, men när Bruno sätter igång sitt maskineri blir han fast i ett nät av missbruk, stalking och psykotiskt beteende. Det är riktigt läskigt ibland, klaustrofobiskt och krypande och mycket välskrivet. För mig är den inte lika bra som The talented Mr Ripley, men stilen och den märkliga känslan när man inte riktigt vet vem man ska heja på finns med även här. Riktigt kul att ha läst den.

Boken finns att köpa här.