Smakebit på söndag, 27 mars 2022 – Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

En av mina absoluta favoriter bland självbiografiska böcker är Toast (2003) av den engelska tv-kocken Nigel Slater. Han berättar om sitt liv genom maten – varje kapitel har en maträtt (eller matvara åtminstone) som titel och den är verkligen fantastiskt fin. Enligt GP:s recension är matminnena i Karolina Ramqvists bok också självbiografiska – även Bröd och mjölk berättar om en barndom och uppväxt genom maten. Mormors risgrynspudding, mammas pannkakor, kalopsen hon som barn försöker laga till sin morfar. Det känns mer som om det handlar om vemod och ensamhet än maten i sig, men den är absolut ett slags ”bärare” av meddelandet. (Det finns ett ord för det, men jag har tyvärr gröt i huvudet.) Ett tema hittills är även moderskap och kärlek. Veckans Smakebit kommer hur som helst ur Karolina Ramqvists Bröd och mjölk.

”Jag såg på morfar och hans näsborrar vädrade i luften. Det luktar mat, sa han, och jag blev glad eftersom jag visste att han tyckte om när det gjorde det. När mamma sa att det luktade mat, till exempel i trappuppgången hemma i vårt hus, var det något dåligt, men när morfar sa att det luktade mat var det bra. Han tyckte till och med om oset som fyllde lägenheten like en dimma varje gång mormor stekte pannkakor eller pannbiff och han brukade alltid se glad ut när han satte sig ner vid ett bord, slog ihop händerna med en smäll innan han inspekterade det som lagts fram för honom med förväntansfull min och högg in.

Ur Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Norstedts: 2022

Klockorna har ju ställts fram inatt så allt känns lite förskjutet – men det var ju skönt att få en inbillad sovmorgon då Julia inte vaknade förrän 07:45 ny tid 😉

Jag börjar se fram emot lässtunder på balkongen nu, hoppas att våren är här för att stanna! Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.

Fotnot: Jag upptäckte just att Nigel Slaters Toast finns på Storytel som ljudbok, inläst av honom själv. Han är ljuvlig att lyssna på, så jag kan bara tänka mig att boken är härlig lyssning. Han har också skrivit en väldigt fin bok som heter Eating for England om brittisk matkultur, som ju är så oförtjänt bespottad. (Allt är inte njurpudding och haggis.) Finns på samma länk! (Där finns förvisso fler böcker av honom och jag kan bara rekommendera allt – det är lite lustigt med kokbok som ljudbok, men två av mina andra favoritljudböcker är också åtminstone delvis receptböcker, Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten och Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren.

Smakebit på söndag, 13 mars 2022 – Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach

Våren är här! Eller ja. Det är fortfarande minusgrader på nätterna men igår var det 12 grader i skuggan och hela 19 i solen, om man ska tro termometern på Frölunda torgs ”resecentrum”. Gott är det i alla fall och vi har gjort utflykter till havet både igår och i förrgår.

Julia fick träffa havet för första gången, och vi hoppas förstås att hon gillade det och kommer att gilla det lika mycket som vi gör. Planen är nu att ha badat allra senast 1 maj (ja, vi vuxna då) men kommer våren på allvar tidigare blir det nog svårt att motstå när vi nu har det så lyxigt att vi är där på en kvart med buss från närmaste hållplats.

I fredags släpptes äntligen den tredje boken av en av mina stora favoriter, Maria Maunsbach. Lucky Lada och jag. Jag började läsa så fort jag fick chansen och har sedan dess läst vidare varje ledig stund. Det handlar om den skånska landsbygden en juldag då Freja Morgonstjerne befinner sig hemma hos sin mamma och har bestämt sig för att gå på hemvändarkvällen på Lucky Lada, nöjespalatset i Höör. Hon har aldrig varit där förut men nu är det dags, under förevändningen att skaffa inspiration till sin nästa roman. Medan hon försöker hitta någon att gå dit med tillbringar hon dagen med sin mamma, och får höra och berättar själv både skvaller och skrönor från bygden, och i takt med samtal och sms till gamla vänner får vi veta det mesta om Frejas barndom och uppväxt. Hittills är jag förtjust och road.

”Mamma stänger av massageapparaten från Lidl, tystnaden lägger sig i vardagsrummet. När surret försvinner förstår man hur högt den faktiskt låtit.

– Nä, nu måste jag göra något vettit, jag kan ente bara sitta här å dra mig, säger mamma.

Jag hör hur hon går ner i källaren, hennes hårda steg, och att hon går in i tvättstugan. Förmodligen ska hon vika tvätt. Efter en kort stunds vila är hon tvungen att göra något, och detta något ska vara vettigt. Av nytta. Jag är inte alls likadan, har inte det behovet, att ständigt vara nyttig.

Jag skriver till Maja och Sirintar.

Jag: Vad ska jag ha på mig på Ladan tycker ni?
Sirintar: Skottsäker väst.
Maja: Partytopp.

Ur Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, Natur & Kultur: 2022

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Lesekunst! Vad dagen håller i sitt sköte förutom förhoppningsvis lite läsning vet jag inte riktigt ännu, vi promenerade och handlade tidigt då lillan enligt sin pappa ”knorrade som Leif G W Persson” och jag har satt en deg till frallor, men annars är dagen ett oskrivet – men soligt – blad.

Smakebit på söndag, 30 januari 2022 – Dagboken jag faktiskt skrev av Jessika Devert

Det känns inte som om det gått nästan ett år sedan jag läste och blev förtjust i Dagboken jag aldrig skrev. Men så är tydligen fallet. Folk säger alltid att det känns som om en graviditet aldrig ska ta slut – jag tyckte att hela förra året bara flög förbi. Det är i och för sig positivt på många sätt, för ännu en bok i en serie där jag trodde att jag skulle få vänta länge än kommer i veckan, nämligen Fallvind som är femte boken i Maria Adolfssons serie om Doggerland.

Veckans Smakebit kommer alltså ur Dagboken jag faktiskt skrev av Jessika Devert:

”Lite längre bort är det två kvinnor som provar klänningar och de talar med låga röster och utstöter ibland något ”oooh” eller ”aaaah”. Det är som om jag är i en mjuk sammetsvadderad värld och det är väldigt skönt som kontrast mot mammas kala sjukhusrum med högt pipande maskiner och vita väggar. Här är allt dovt blått, mjukt beige och krämvitt, inget kritvitt så långt ögat når.

Ur Dagboken jag faktiskt skrev av Jessika Devert, Printz: 2022

Stormen Malik verkar ha dragit förbi och solen strålar, det är sju plusgrader ute och jag hoppas att våren är på gång. Det är nog lite väl mycket att hoppas på, februari är sällan den charmigaste månaden i Göteborg – men den är åtminstone kort. Och hoppas kostar ingenting!

Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!

Smakebit på söndag, 9 januari 2022 – Grim av Sara Bergmark Elfgren

Det är inte så ofta jag får chansen att sätta mig ner vid datorn nuförtiden och bloggen blir förstås lidande – men jag hinner ju knappt läsa något ändå, så 😉 Jag klagar inte, det är väldigt roligt och givande att vara mamma, men jag kan sakna att fly in i böckernas värld ett tag. Nu har äntligen Grim av Sara Bergmark Elfgren släppts på Storytel, och jag har faktiskt lyckats läsa en del! Därifrån kommer således veckans Smakebit.



”En sensor triggade igång skrik och slafsiga yxljud. Kasper tittade ut genom kikhålet och såg fyra killar i högstadieåldern komma gående på rad med händerna på varandras axlar. Det var fascinerande att de inte såg honom. Men de flesta gäster var upptagna med att stirra rakt fram, koncentrerade på vad som fanns bakom nästa hörn. Kasper drog ner masken och ställde sig bakom skynket. Det var inte helt lätt att se genom ögonhålen, men han kikade fram så gott han kunde. Han visste precis vilket ögonblick han skulle satsa på. Ögonblicket när gästen trodde att det var över. Han väntade tills den sista av killarna var på väg ut på balkongen, slet bort skynket och röt med den tyvärr stendöda motorsågen i högsta hugg. Killen skrek och snubblade till, dörren föll igen bakom honom. Kasper hörde hur han och hans kompisar skrattade där ute.
”Broooooooor!” tjöt en av dem och Kasper drog av sig masken med ett leende.

Ur Grim av Sara Bergmark Elfgren, Rabén och Sjögren: 2021

Det snöar så smått i Göteborg idag. Igår föll det flingor stora som vantar hela eftermiddagen och enligt ryktet är det halt som sjutton ute. Jag har en inbyggd skräck för halka (eller snarare ATT halka) och stannar inne tills det har varit plusgrader tillräckligt länge för att inte riskera att bryta något. Men det är väl det söndagar är till för?

Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese. Ha en underbar söndag!

Smakebit på söndag, 5 december 2021 – Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Vintern är här! Snön ligger vit på taken och på gräsmattorna och lite mindre vit på gångbanorna. Det är mysigt, det kan man inte sticka under stol med. Jag är glad åt snö så länge den är just snö och inte frôsen Göteborgsslask som knagglar under fötterna så man riskerar liv och lem bara man går utanför dörren. Jag var ute en sväng igår kväll och det är verkligen vackert.

Jag har flera böcker på gång för närvarande men har svårt att komma någonvart. Tid och ork är en bristvara med en liten ny en i familjen – men det klagar jag förstås inte på. Jag har försökt läsa Kontraktet av John W Grow till en digital bokcirkelträff i kväll men det går inte alls. Jag läser fortfarande Tidsfördriv men det går inte snabbt det heller. Därför har jag halkat in i två böcker av Linda Skugge som jag har läst många gånger innan – dels hennes dagböcker från tidigt niuttiotal, Men mest av allt vill jag hångla med nån och romanen Ett tal till min systers bröllop, ur vilken veckans Smakebit kommer.

Det handlar dels om småbarnsmamman Sylvia som bor på Östermalm, hennes vida berömde skådespelarmake har dragit till USA för att spela Fröken Julie och Sylvia ska inte bara rodda två småbarn utan även skriva oändliga texter, svara på oändliga mail och försöka få tag på oändliga barnflickor. Torka oändligt kräks, sätta på oändliga dåliga barnprogram, plocka upp oändliga Barbiekammar och svara på oändliga frågor. Men hon älskar förstås sina döttrar högt och rent. Det är bara jävligt jobbigt ibland. Till råga på det ska hon välja meny till sin systers bröllop – och skria ett tal.

Vid sidan av den berättelsen, som är både ledsam och väldigt rolig, finns funderingar kring Sylvia Plath och Märta Tikkanen, som ju också roddade småbarn med frånvarande svin till makar. Här är en bit om Märta och Henrik T:

Medan Märta hela tiden tog hänsyn till sin familj och inte kunde skriva som hon ville på grund av sina släktingar, sina barn, sina grannar, ja alla, så tyckte Henrik att det var hans förbannade rättighet att skriva om hela sitt liv. Man har en självklar rätt till sina upplevelser, tyckte Henrik. Allt som han upplevde var hans, till och med barnen. När ena sonen låg inne på psykiatrisk klinik hade Märta och Henrik möte med läkarna om huruvida Henrik kunde skriva om sonens sjukdom i sin kommande bok. Henrik vägrade ge med sig. Märta hade panik. Det sket Henrik högaktningsfullt i. Henriks liv var hans eget.

Ur Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge. Piratförlaget: 2006

Strålande vackert väder idag så snart blir det ut en sväng med barnvagnen och tanka d-vitamin – och få lite luftombyte. Vi har ägnat en del av helgen ¨åt Peter Jacksons nya Beatles-dokumentär, som jag varmt kan rekommendera. Men den är låååång, även som uppdelad i tre. Varje del är kring 2,5 timme.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos hos Lesekunst. Glad andra advent!

Smakebit på söndag, 28 november 2021 – Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman

Det är första advent och det ligger faktiskt snö på marken i Göteborg. Jag blev förvånad när jag klev upp tidigt imorse och såg att den lagt sig, det känns som om det händer väldigt sällan. Men nog är det mysigt och – nu ska jag bara klyschig – det lyser ju faktiskt upp lite grann. Snö tillsammans med adventsljusstakar och stjärnor är himla stämningsfullt.

Jag läser enormt långsamt för tillfället – en bebis som är mitt inne i sitt första utvecklingssprång och bara vill äta, skrika och ligga nära nära på kvällarna och effekten av detta – en mycket trött mamma som somnar ifrån det mesta när chansen ges. Men det är mestadels alldeles fantastiskt, såklart ❤ ❤ ❤

Men jag läser så gott jag kan, just nu en ungdomsbok med väldigt intressant premiss. I Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman vet alla det exakta datumet de kommer att dö, och vad det sista de kommer att se i livet är. Man kan inte lura döden t.ex genom självmord – tror man i alla fall. My är sjutton år och har ett år kvar att leva när boken tar sin början. Här har vi hunnit lite längre fram.

227 dagar kvar

Märtha kommer emot mig på skolgården. Jag låser upp mobilen, bläddrar bland apparna, låser den igen, stirrar på bakgrundsbilden. Märtha och jag, vi ler, jag stirrar anklagande tillbaka. På bilden sitter vi på en stenmur och håller i varsin glasstrut. Märthas hand i mitt hår. Jag har strössel på näsan och blundar för att inte få solen i ögonen. Bilden är från i somras, från den där varmaste veckan i juli då solen och himlen och havet gjorde det lättare att låtsas att vinden hade tagit alla våra problem.

Ur Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman, Vox by Opal, 2021

Upplägget väcker onekligen tankar. Det är svårt att inte tänka på Slutet av Mats Strandberg vad nedräkningen, och den alltför tidiga döden anbefaller, men här har alla olika dödsdatum och det är ingen naturkatastrof som väntar. Hittills är den i alla fall lika bra!

Jag önskar er alla en fin och skön första advent. Här blir det lite glögg och saffransbulle lite senare idag. Kanske även en promenad för att visa lillan den första snön!

Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!

Smakebit på söndag, 7 november 2021 – Isbrytare av Kristina Ohlsson

Jag har varit så djupt inne i bebisbubblan att jag helt glömde att bok nummer två om August Strindberg på Hovenäset, som jag längtat efter, kom ut i veckan. Men ingen skada skedd – även om lästiden inte går att planera riktigt lika flexibelt som annars så finns det alltid lite tid i alla fall och jag har kommit en bit in 🙂

Sakta försvann solen från himlen som först färgades rosa och sedan gul. Det var en scen man inte kunde se sig mätt på. August satt i sin butik och följde skådespelet på himlen genom skyltfönstret. Klockan drog sig mot fem och snart skulle mörkret sluta sig kring huskroppen.

Några kunder hade droppat in under eftermiddagen, men någon riktig kommers kunde han inte påstå att det var tal om. Och inte var han framgångsrik i sina försök att nå Ray-Ray heller. Allt han hade lyckats åstadkomma var två telefonsamtal som slutade hos telefonsvararen.

Ur Isbrytare av Kristina Ohlsson, Albert Bonniers förlag: 2021

Det är höst i Göteborg om man tittar till träd och mark, men det är fortfarande varmt ute. Frågan är om det blir en varm vinter, eller om vargavintern slår till utan att någon (jag) är förberedd med kängor och vinterkappa. Jag får göra en inventering – som tur är Lilla Barnet i alla fall välutrustad!

Hos Astrid Terese finns fler Smakebitar!

Smakebit på söndag, 17 oktober 2021 – Små katastrofer av Sarah Vaughan

Jag har hamnat i ett riktigt läsflow för första gången på evigheter under veckan som gått – vilket är jätteolägligt då jag borde hålla på med en massa grejer inför bebisens stundande nedkomst. Samtidigt säger alla åt en att vila som en galning det här sista, så… en hälsosam balans får det väl bli. Jag tänker mig att jag antingen kommer att ha massor av lästid framöver eller absolut ingen alls, så det är väl lika bra att passa på.

Beräknad förlossning är på fredag – om inget hänt då blir det igångsättning på lördag. Det är alltså inte många dagar kvar – och det var nog bra timing att läsa Små katastrofer av Sarah Vaughan nu hellre än senare, för jag hade nog aldrig fixat att läsa just sådant här senare (det handlar om barn som kanske far illa och barn som definitivt farit illa). Jag blev dock lite full i skratt när jag skulle välja ut en Smakebit faktiskt – kanske är den sedelärande för mig (även om min filosofi verkligen är just att man inte kan veta någonting om hur det blir) som blivande mor…

Tänk på något annat. Vid bordet intill håller den gravida kvinnan en monolog för sin partner. En välrepeterad förlossningsplan: en barnmorskeledd avdelning, ingen smärtlindring, vattenförlossning, inget Syntocinon för att skynda på utdrivningen av moderkakan efter att barnet är fött. Jess ger ifrån sig ett gläfsande litet skratt: snart ska hon väl äta upp moderkakan också. Kvinnan ser på henne igen, och Jess vill tala om för henne att hur mycket hon än tror att det är hon som bestämmer nu i slutskedet av graviditeten, så är det bara en illusion. Hon kommer att mista allt självbestämmande så fort barnet bestämmer sig för att komma ut…

Ur Små katastrofer av Sarah Vaughan, Albert Bonniers förlag: 2021

Göteborg visar sig från sin absolut bästa sida just nu. Otroligt vackra färger! Vår nya lägenhet ligger vid stora gräsmattor med massor av träd och grönska och det är verkligen ljuvligt fint.

Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese!

Smakebit på söndag, 10 oktober 2021 – Dottie av Abdulrazak Gurnah

Två stora litteraturhändelser denna veckan – dels utdelningen av Årets Bok 2021 (rätt låtar vann absolut INTE, om du frågar mig, utom Emma Hamberg då), och dels tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur förstås. Jag hade aldrig hört talas om Abdulrazak Gurnah, men blev väldigt sugen väldigt fort och hade turen att hinna låna en e-bok på biblioteket. Hur det gick till förstår jag inte, för jag var inte speciellt snabb på bollen alls. Men jag har börjat på Dottie, som jag valde helt slumpmässigt, och därifrån kommer veckans Smakebit.

Jag känner att jag bör tilläga att jag vanligtvis inte alls kastar mig över pristagarna då de ofta inte intresserar mig något nämnvärt – men detta lät så väldigt intressant. Jag har bara läst ett kapitel, ska sägas, men när första kapitlet ger mersmak bådar det ofta gott för läsningen.

Dottie was the elder by two years, although she and Sophie had been born close enough to each other to be christened in the same church, Our Lady of Miracles in Leeds. That was how he remembered it, although she was not certain. Sometimes she thought iit was Our Lady of Sorrows, but that sounded melodramatic, as if she was trying to make a case of herself, and she preferred the brighter name. There was an old unused well in the church-yard, she remembered that, and remembered the terror it filled her with as a child. She had carelessly glanced down into its giddy depths once, and even now, whenever she thought of it, she felt again the hand that had clutched her shoulder with a cry of warning. She could no longer hear the voice, and could not say if it was her mother or someone else. Be careful, don’t you know the hump-back lives down there? When the explanation came, it was always in a man’s voice, his voice.

Ur Dottie av Abdulrazak Gurnah, Bloomsbury: 2016

Annars tickar det på här. Jag gick in i vecka 39 igår och inom ett par veckor bör alltså vår dotter vara utanför magen, vilket är väldigt spännande. (Har det inte startat av sig själv 22/10 blir jag igångsatt 23/10, så kommer i alla fall att slippa gå över tiden något nämnvärt.) Flytten är klar, liksom besiktning och överlämning av min gamla lägenhet och jag har varit mammaledig (formellt på semester just veckan som gått, men) i en vecka. Energinivåerna är inte direkt på topp och jag blir väldigt lätt väldigt yr av att stå och gå länge, men det kan jag leva med. Halsbrännan och sömnbristen är mindre charmiga 😉

Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!

Smakebit på söndag, 15 augusti 2021 – Trion av Johanna Hedman

Det är snart dags för både mig och bloggen att återgå till vardagen. På onsdag börjar jag jobba igen efter semestern (barnsligt nog ser jag alltid till att vara ledig på min födelsedag, vilken är på tisdag). Det börjar även bli dags att bestämma när jag ska gå hem på mammaledighet och just nu lutar det åt att det blir tidigare än jag tänkt innan. Jag är så trött, så trött, och känner att jag dels behöver lite tid för att komma i ordning i den nya lägenheten (flyttlassen går 1 september respektive 20 september) och dels såklart för att förbereda mig för en förlossning och spädbarnstid. Har bokat ett möte med min chef på onsdag i alla fall för att se hur jag kan göra – och sedan är det väl dags att tackla Försäkringskassan…!

Hur mycket jag kommer att ha tid att läsa framöver vete fåglarna – antingen ingenting eller jättemycket, skulle jag gissa. Just nu har jag i alla fall hyfsat med tid och har hunnit läsa ett tiotal böcker under semestern åtminstone. Nu läser jag Trion av Johanna Hedman, en hypad debut som påminner mig en hel del om Samlade verk fast mer drömsk och givetvis mer stockholmsk. Och en tredjedel av omfånget, typ. Jag gillar den hittills.

Jag sa inte det till dem. Jag visste egentligen inte om det var vad som kallades kärlek, jag hade inte hört någon jag kände prata om kärlek på det sättet. Det kändes som en kraftig berusning som i stället för att få mig att tänka grumligt fick mig att tänka klart, och det var just klarheten som gjorde mig yr och rädd. Jag kunde inte låta bli att undra varför kärleken var så upphöjd om den innebar en kollision med något okänt som jag upplevde som starkare än jag. Jag visste inte var jag skulle göra av den där känslan; den verkade för stor för att bära med mig i vardagen, och samtidigt omöjlig att lägga ifrån mig. Så jag försökte att inte tänka för mycket på det.

Ur Trion av Johanna Hedman, Norstedts: 2021

Länk till fler Smakebitar kommer förhoppningsvis under dagen!