Smakebit – Stories from the city, stories from the sea

Smakebit på søndag, 10 januari 2021 – Stardust av Neil Gaiman

Det är söndag igen och jag ser blå himmel och en tillstymmelse till sol! Det är man inte bortskämd med just nu, så det gäller att passa på att komma ut. Men än så länge dricker jag mitt kaffe och kommer ikapp med lite poddar från veckan som gått.

Veckans Smakebit kommer ur Stardust av Neil Gaiman. Jag behöver läsa en fantasy till årets bästa utmaning, och det är ju absolut min svåraste genre så det är lika bra att ta itu med den så tidigt som möjligt. Och jag tycker jättemycket om den, så jag blir som vanligt påmind om att jag måste komma över mina fördomar och begränsningar.

People were coming to the British Isles this spring. They came in ones, and they came in twos, and they landed at Dover or in London or in Liverpool: men and women with skins as pale as paper, skins as dark as volcanic rocks, skins the colour of cinnamon, speaking in a multitude of tongues. They arrived all through April, and they travelled by steam train, by horsem by caravan or cart, and many of them walked.
At that time Dunstan Thorn was eighteen, and he was not a romantic.
He had nut-brown hair, and nut-brown eyes, and nut-brown freckles. He was middling tall, and slow of speech. He had an easy smile, which illuminated his face from within, and he dreamed, when he daydreamed in his father’s meadow, of leaving the village of Wall and all its unpredictable charm, and going to London, or Edinburgh, or Dublin, or some great town where nothing was dependent on which way the wind was blowing. He worked on his father’s farm and owned nothing save a small cottage in a far field given to him by his parents.
Ur Stardust av Neil Gaiman, D C Comics: 1997

Det är något väldigt härligt med att läsa något som är som en vuxensaga, med Gaimans fantastiska humor och sätt att formulera sig. Jag lyssnar och läser lite om vartannat och Gaimans egen inläsning som finns t.ex på Storytel är underbar.

Annars har jag ägnat kvällarna denna helg åt stickning och Harry Potter-filmerna på CMore, från början till slut. Är på fjärde nu (som jag bara sett någon enstaka gång, till skillnad från de tre första) och de håller absolut fortfarande. Väldigt mysigt till en kopp te under dessa mörka kvällar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Fortsatt fin söndag ❤

Smakebit på søndag, 3 januari 2021 – Dubbelporträtt av Agneta Pleijel

Det blev en liten bloggpaus här på en vecka. Det var varken planerat eller annat, men jag har väl inte direkt känt för att sitta vid en skärm – imorgon börjar jag jobba igen och då blir det ju tillräckligt med skärmtid ändå. Men är det söndag så är det, och jag har just börjat på Dubbelporträtt av Agneta Pleijel här på eftermiddagen. Den har jag väntat mycket ivrigt på, så det ska bli riktigt kul att fortsätta.

London 1969, månaden är april. Ihållande regn. Wolfgang Fisher lyssnar till sorlet från sina sista besökare på galleriet Marlborough Fine Art. Där visas en retrospektiv av den gamle österrikiske målaren Oskar Kokoschka.
Arbetsdagen är snart slut.
Fischer röker och samlar ihop veckans räkenskaper och korrespondens när det knackar på dörren. En yngre man kliver in. Han tar av sin rock och skakar den, en sky av droppar faller över golvet. Han presenterar sig som Mathew Prichard.
Han vill veta det ungefärliga priset för ett porträtt av sin mormor, målat av Kokoschka. Ja, mellan tumme och pekfinger.
Ur Dubbelporträtt av Agneta Pleijel, Norstedts: 2020

Mormodern ifråga är ingen mindre än Agatha Christie, vars make vill att hon ska få ett porträtt målat till sin åttioårsdag. Jag tror att det kommer att bli en riktigt fin berättelse och säkerligen ett intressant utbyte mellan de två äldre konstutövarna. Det är en liten behändig bok på 200 sidor, så det skulle inte förvåna mig om jag läser ut den idag, sista dagen på jullovet och allt. Men det är faktiskt soligt och vackert ute, så det måste ju också tas vara på!

Jag hoppas att ni hade en fin nyårshelg. Vi firade hemmavid, jag och maken och min nära vän. God plockmat och massor av bra musik. Andra år brukar vi vara lediga i två hela veckor, i år blev det inte riktigt så mycket – men första veckan är åtminstone lite uppdelad tack vare Trettondagen på onsdag 🙂

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig vecka framöver.

Smakebit på søndag, 27 december 2020 – The Queen and I av Sue Townsend

Årets sista söndag är här, och nog är vi alla redo att säga adjö till 2020. De hotar med snö här i eftermiddag, men än så länge är det bara regn och blåst. Får se vad som händer!

Igår kväll såg vi Drottningen och jag på SVT Play, David Walliams filmatisering av Sue Townsends bok med samma namn. Boken är helt fantastisk men filmen var väl sådär, får jag säga. Jag tror att vi är bortskämda med fantastiska The Crown och The Windsors vad gäller skådespelarinsatser och mask, i det första exemplet och komedi, i det andra. Men som sagt, boken är otrolig och därför bestämde jag mig för att lyssna på den igen idag. Ett gott söndagsnöje till stickningen!

Bokens premiss är att ett republikanskt parti vunnit makten i Storbritanniens parlamentsval 1992, och kungahuset tvingas abdikera och flytta in i ett subventionerat bostadsområde någonstans i Leicestershire. Här träffar partiledaren och den nye premiärministern Jack Barker kungafamiljen för första gången.

Sue Townsend är en av mina absoluta favoritförfattare, och har så varit sedan jag läste Adrian Mole för första gången i högstadiet. Hon dog alltför ung för sex år sedan, men hennes verk lever vidare och det är verkligen välförtjänt.

The Queen winced as Jack Barker ground his cigarette out on the silk rug. A faint smell of burning rose between them. Jack fought the urge to apologise. The Queen stared at Jack disdainfully. His stomach gurgled. Her picture had hung in his classroom when he was struggling to learn his nine times table. In his boyhood he used to look to the Queen for inspiration.
Prince Charles bent down and picked up the cigarette stub. He looked for somewhere to put it, but, finding nowhere suitable, he slipped it into his pocket.
Princess Margaret said, ”Lilibet I’ve got to have a fag. Please!”
”May we open the windows, Mr Barker?” asked the Queen.
Her accent cut into Jack like a crystal. He half expected to bleed.
”No chance,” he replied.
”Am I to have a house of my own, Mr Barker, or must I share with my daughter and son-in-law?”
The Queen Mother gave Jack her famous smile, but her hands were twisting the full skirt of her periwinkle dress into a knot.
Ur The Queen and I av Sue Townsend, Penguin: 1992

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Gott slut och god fortsättning ❤

Smakebit på søndag, 20 december 2020 – Ett förbud mot mord av Louise Penny

Det är fjärde advent och jag undrar var tiden tar vägen. Helt otroligt att vi har jobbat hemifrån i ganska exakt nio månader nu – och så mycket som hänt under dessa månader. Nu ser jag fram emot en hyfsat rejäl ledighet – tio dagar, som kanske blir elva – framöver. Men först sista rycket på jobbet åtminstone måndag och tisdag.

Veckans Smakebit kommer ur fjärde boken om Kommissarie Gamache av Louise Penny, en ganska ny men väldigt angenäm bekantskap. I boken är det högsommar, vilket det verkligen inte är i Göteborg – det är 7 plusgrader och mulet, mulet, mulet. Inte för att jag älskar när det är 30 grader varmt, det gör jag inte, men lite dagsljus hade varit välkommet. Igår var det riktigt ljust när jag gick upp men en timme senare var det grått igen. Några klara, vackra vinterdagar önskar jag mig i julklapp.

Det var högsommar när gästerna samlades i det isolerade värdshuset vid sjön. De hade kallats till Manoir Bellechasse med likadana inbjudningar, skrivna på velängpapper med en välbekant, spretig handstil som liknade spindelnät. De tjocka kuverten hade tryckts in genom nrevlådorna och landat på hallgolven i förnäma bostadshus i Vancouver och Toronto, och i ett litet hus av tegel i Three Pines.
Brevbäraren hade burit det i sin väska genom den liilla byn i Québec och tagit god tid på sig. Man får inte anstränga sig för mycket i den här värmen, förmanade han sig själv och stannade upp för att ta av sig mössan och torka svetten ur pannan. Fackekt var noga med reglerna. Men den verkliga anledningen till hans letargi var inte den gassande solen utan någonting mer personligt. Han brukade alltid dröja sig kvar lite längre i Three Pines. Han strosade sakta förbi rabatterna med rosor och liljor och stolta, prunkande fingerborgsblommor.
Ur Ett förbud för mord av Louise Penny, Modernista: 2015

Denna söndag finns fler Smakebitar att läsa hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig jul och gott nytt år!

Smakebit på søndag, 13 december 2020 – Handens rörelser av Felicia Stenroth

Det är lätt att bli lite dagvill i pandemitider och det slog mig först nu att det är ju Smakebit-dags! Tredje advent är det också, och Lucia, och det är grått och blött i Göteborg idag också. Det verkar vara standard för tillfället – hoppas att det snart blir lite klart och kallt istället.

Veckans Smakebit kommer ur Felicia Stenroths Handens rörelser, som jag plockat upp idag och därför är Smakebiten från första sidan. Det är en roman om ”fattigdom, solidaritet och skönhet” och jag ser verkligen fram emot att fortsätta.

”Sängen är ett skepp där de ligger tillsammans under alla duntäcken. De har dragit in den i samma rum som kakelugnen så att de ska hålla värmen. Ida minns inte vilket år det är. Hon minns att Sofia går till jobbet om morgonen men inte om hon själv går till skolan. Alla duntäcken, gula lakan, vita påslakan, och andetag under täcket när Ida inte stoppar in mer ved i kakelugnen. Varm luft som möts av den kalla. Det finns en termometer som säger tolv grader tidigt på morgonen. Sofia tänder innan Ida vaknar och sedan håller de tillsammans liv i brasan hela dagen. På kvällen är kaklet längst upp så varmt att Ida måste pressa händerna mot plattorna och sedan hastigt dra bort dem. Dra bort, pressa mot, dra bort. Handflatorna blir alldeles röda. Ida minns inte hur länge sedan det var hon prova lampknappen. Det finns en brunn ute på gården, de har hissat upp vatten därifrån så att det går att spola på toaletten.”
Ur Handens rörelser av Felicia Stenroth, Norstedts: 2020

Annars har jag ägnat mig åt att baka saffransbiscotti idag och om ett par timmar är det dags för digital bokcirkel om Dagen efter vilket ska bli väldigt trevligt.

Fortsatt härlig söndag önskar jag dig – fler Smakebitar finns denna vecka att läsa hos Flukten fra virkeligheten!

Smakebit på søndag, 6 december 2020 – Smoke and mirrors av Elly Griffiths

Det var inte medvetet att även denna veckas Smakebit skulle komma ur en Elly Griffiths-bok, men jag har plötsligt blivit förtjust i inbundna böcker och beställde därför andra boken i Stephens & Mephisto-serien på biblioteket (tillsammans med ännu en fristående av Peter James, som visade sig vara en veritabel tegelsten så det är tur att dessa inte ska tillbaka förrän i mellandagarna…!) – Smoke and Mirrors. Jag gillade tonen och miljön i den första, The Zig Zag Girl, så det blir roligt att återse polisen Edgar Stephens och magikern Max Mephisto igen.

Smakebiten kommer från kapitel två. Max Mephisto har engagerats till att spela i en pantomime (den brittiska versionen är musikteater baserad på klassiska sagor som brukar spelas kring jul) av Aladdin på Brighton Palace Pier Theatre, det är november och det snöar på sydkusten.

Max Mephisto hated snow. But then he liked to say that he hated all weather. He was happiest indoors, in a bar or a club or, best of all, in a theatre. When he dreamt of leaving the business (which was quite often these days) he knew that what he would miss most would not be the applause or the satisfaction of a neatly executed trick but that particular backstage smell – greasepaint and Calor gas and musty costumes – the same the world over. In a theatre the outside world didn’t matter. Rain or shine, it was always night-time in a theatre. But this winter it was hard to ignore the weather, and cold was what Max hated most. He wondered if this was a legacy from his long-dead Italian mother. Surely he was made for sun and fast cars and drinking Campari in roadside cafés, not for slogging through grey slush in his best shoes, sleeping with his overcoat on and, when he woke in the night, seeing his breath vaporising around him like the ectoplasm in Mamie Gordon’s fake medium act.
Ur Smoke and Mirrors av Elly Griffiths, Quercus: 2015

Jag avskyr också slask, och har också sovit med kanske inte kappan på men flera lager kläder för att fightas mot den brittiska, blöta, iskalla vintern. Man fryser mer där vid noll grader än i Göteborg vid -15, och då har vi ändå också blött kustklimat. Brrr! Men tanken på doften bakom scenen på en teater är på något vis väldigt lockande.

Göteborg är vått och grått även idag, men vi får skapa adventsstämning genom att färdigställa pepparkakshuset som påbörjades igår (det har lila belysning inifrån, en tänd snölykta, grodor på taket och Paul McCartney på en enhörning som husets herre) och äta saffransgifflar!

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese. Ha en fortsatt fin söndag!

Smakebit på søndag, 29 november 2020 – The Postscript Murders av Elly Griffiths

Jag blev lite full i skratt igår när jag gick in på Goodreads och insåg att jag just nu läser två böcker som börjar likadant – The Post-Birthday World av Lionel Shriver, som är månadens bokcirkelbok, och The Postscript Murders av Elly Griffiths, varifrån veckans Smakebit kommer. Jag har väntat i evigheter på att den skulle komma till biblioteket och min snälle man fick gå till biblioteket två gånger om i fredags för att få tag på min reservation – och nu ser jag att den redan kommit på svenska, under namnet Mordkonsulten. Men jag läser gärna brittiska böcker på originalspråk, de tappar allt som oftast av att bli översätta (Lex Albatross av Ann Cleeves…).

Har varit nedgrävd i boken sedan i fredags kväll och har redan kommit en bra bit förbi hälften, men Smakbiten kommer från första kapitlet.

Natalka: the linking words
She knows immediately that something is wrong. It’s not anything tangible, the post is neatly stacked on the half-moon table, the flat is silent apart from the sound of seagulls mugging someone outside, the art-nouveau clock ticks serenel, set in its stainless steel sunset. But somehow Natalka knows. It’s as if the molecules have rearranged themselves.
”Mrs Smith?”
She tries the Christian name too, although Mrs Smith is not one of the cosy ones.
”Peggy?”
No answer. Natalka pushes open the sitting room door. The air hums with something like electricity, as if a device has been left on, but Natalka knows that Mrs Smith turns the radio on for The Archers at two and then off again at fifteen minutes past. She can’t stand the Afternoon Drama. ”Full of self-obsessed people talking about their lives. That or time travel.” It’s now six o’clock. Time for the evening call, to help clients get ready for bed. It’s insultingly early for bed, of course, but Natalka has give other clients to see so what can she do?”
Ur The Post-Script Murders av Elly Griffiths, Quercus: 2020

Detta är en deckare som utspelar sig i den litterära världen och det är alltid intressant att få titta in i den branschen – bokförlag och bokmässor och litterära agenter, events i bokhandlar och bibliotek. Sådant jag känner mig väldigt svältfödd på efter de senaste nio månaderna, eller så.

Karaktärerna är en salig blandning – dels återser vi polisen Harbinder Kaur, som jag verkligen gillar, men även den ukrainska Natalka som jobbar inom privat hemtjänst (och Bitcoin), Benedict som har varit munk men nu driver ett litet kafé vid stranden i Shoreham, och Edwin, i åttioårsåldern och tidigare god vän till Mrs Smith, med rosa fluga och ett liv bakom sig där han länge tvingats dölja sin homosexualitet.

Glad första advent på er och fortsatt fin söndag! Läs fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten ❤

Smakebit på søndag, 22 november 2020 – The Thursday Murder Club av Richard Osman

Hösten kom i veckan, med ösregn och hård vind. Igår kom kylan för första gången under nollan på dagtid (tror jag) och efter en blåsig och regnig natt är det en riktigt vacker höstdag i Göteborg. Får se vad det blir av den!

Det höstiga vädret inspirerar ju åtminstone till läsning och jag har tagit mig igenom flera böcker, av varierande kvalitet, under veckan som gått. Igår började jag äntligen på en titel jag längtat efter – det tog flera månader för biblioteket att få in den – The Thursday Murder Club av Richard Osman. Den har hyllats i England och sköt i höjden på topplistorna så fort den kom ut, tack vare – får man gissa – att Richard Osman är en populär programledare för diverse nöjesprogram. De flesta nöjesprogramledare och komiker i UK skriver kanske mest skojsiga skämtböcker och möjligtvis memoarer, men detta är något annat. En klurig, trevlig och väldigt välskriven kriminalroman, som utspelar sig i en slags pensionärsby i Kent. Sådana finns mig veterligen inte i Sverige, åtminstone inte ännu, men man kan väl se det som ett slags utökat seniorboende.

Dagens Smakebit kommer således därifrån och ni får faktiskt en hel sida, för jag tycker att den sätter tonen i boken på ett så väldigt bra vis. Den är ur ett mycket tidigt skede, så spoilar ingenting.

Elizabeth had formed the Thursday Murder Club with Penny. Penny had been an inspector in the Kent Police for many years, and she would bring along the files of unsolved murder cases. She wasn’t really supposed to have the files, but who was to know? After a certain age, you can pretty much do whatever takes your fancy. No one tells you off, except for your doctors and your children.
I’m not even supposed to say what Elizabeth used to do for a living, even though she does go on about it herself at times. Suffice to say, though, that murders and investigations and what have you wouldn’t be unfamiliar work for her.
Elizabeth and Penny would go through every file, line by line, study every photograph, read every witness statement, just looking for anything that had been missed. They didn’t like to think there were guilty people still happily going about their business. Sitting in their gardens, doing a sudoku, knowing they had got away with murder.
Also, I think that Penny and Elizabeth just thoroughly enjoyed it. A few glasses of wine and a mystery. Very social, but also gory. It is good fun.
They would meet every Thursday (that’s how they came up with the name). It was Thursday because there was a two-hour slot free in the Jigsaw Room, between Art History and Conversational French. It was booked, and still is booked, under the name Japanese Opera – A Discussion, which ensured they were always left in peace.
There were certain favours both of them would call upon, for different reasons, and all sorts of people had been called in for a friendly chat over the years. Forensics officers, accountants and judges, tree surgeons, horse-breeders, glassblowers – they’d all been to the Jigsaw Room. Whomever Elizabeth and Penny thought might help them with some query or other.
Ur The Thursday Murder Club av Richard Osman, Viking: 2020

Jag är inte överförtjust i termen ”mysdeckare” – det är inte mysigt när folk blir mördade – men stämningen i boken är ändå mysig, det går inte att sticka under stol med. Byn där damerna och deras vänner och fiender bor ligger idylliskt på landsbygden, här finns restaurang och pool och en flock på tjugo lamor. Det är så väldigt trevligt att befinna sig där!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag och vecka framöver.

Smakebit på söndag, 25 oktober 2020 – Lögnernas träd av Frances Hardinge

Söndag, normaltiden är åter och det blåser småspik ute. Typisk höstdag, alltså. Men björkarna utanför mitt fönster är otroligt vackra just nu, och egentligen gillar jag hösten. Jag är bara inte riktigt redo att sluta vara barfota i skorna! Nu har det inte behövts några vinterkängor denna veckan, då temperaturerna varit ganska höga, men i förra veckan var det frost ett par morgnar så jag antar att jag får bita i det sura äpplet och plocka fram lite höstgarderob i veckan som kommer.

Veckans Smakebit kommer ur Lögnernas träd av Frances Hardinge. Den har stått på min läslista och legat i min bokhylla på Storytel i många år nu, och jag försöker plocka lite grann från längst bak i kön då och då. Den har blivit hyllad av många vars omdömen brukar stämma överens med mina och jag gillar den, även om den känns lite utdragen.

Faith, dockspelaren som höll i trådarna till det lokala spöket, lade lugnt den enda handen ovanpå den andra.
”Är det många saker som har försvunnit?” frågade hon och undrade hur många av hennes omflyttningar som uppmärksammats.
”Jag är rädd för det.” Morbror Miles räknade upp en lång rad föremål som saknades. En del av dem var verkligen sådant som Faith hade lånat, som väskan med fältutrustning och fickuret. Men det saknades tydligen även några växter, ett par sidenkravatter, en tobakskruka och lite andra saker. Det var uppenbarligen inte bara Faith som drog nytta av omständigheterna för att skaffa sig saker hon ville ha. ”Sanningen att säga så behöver vi göra en ordentlig inventering av din fars ägodelar.”
Faith sa ingenting men reste ragg inom sig. En ”ordentlig inventering” skulle förmodligen innebära en grundlig genomsökning av huset.
Ur Lögnernas träd av Frances Hardinge, B. Wahlströms: 2015

Jag har bara jobbat i två månader sedan semestern men önskar verkligen att jag också hade läslov i veckan som kommit! Får göra det mesta av dagen idag, som jag hoppas innehåller mycket läsning, stickning, korsordslösning och helst lite förberedelser inför en skoluppgift också. Och ja – en nypa frisk luft får det också bli

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en riktigt härlig söndag ❤

Smakebit på söndag, 18 oktober 2020 – Dalenglitter av Wanda Bendjelloul

Söndag igen! Tiden går så fort just nu att jag inte hinner med. Det är en strålande vacker höstdag i Göteborg och jag ska snart sätta igång en gryta med högrev och butternutpumpa som ska inmundigas innan bokcirkel senare i eftermiddag, då vi ska prata om Annihilation av Jeff Vandermeer. Jag behöver även ha med mig en boktitel med tema USA, så får fundera lite på det också. Men det ska väl inte vara så svårt.

Veckans Smakebit kommer ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul. Den handlar om klass, ursprung, förutsättningar och brännmärken på underarmarna från fritösen på jobbet. Och så mycket mer. Jag är hittills djupt imponerad av denna debutroman.

Han är alldeles andfådd när han kommer till slutet av meningen och kan bara nicka till svar när jag beställer en grekisk sallad. Jag sätter mig ner hos de andra just som Stojan är inne i ett mycket invecklat resonemang om hur nyttigt det är med Diet Coke.
”Sockret som finns i Diet Coke är ju liksom inte riktigt socker, eller hur, utan liksom pressad superenergi och tester på råttor visar att de bygger tre gånger så mycket muskler när man injicerar dem med Diet Coke än om man inte gör det. Det är därför det är så himla bra att dricka läsk direkt efter att man pressat på gymmet. För att snabbare bygga muskler alltså. Men man måste svepa hela burken redan i omklädningsrummet, annars har det ingen effekt.”
Ur Dalenglitter: en roman om hårt arbete av Wanda Bendjelloul, Weyler: 2020

Nog för att jag är rätt förtjust i just Diet Coke, men detta tror inte ens jag på 😉

Fler Smakebitar finns denna veckan hos Flukten fra virkeligheten. Önskar er en fin söndag, med eller utan aspartam.