Etikett: Smakebit

Jag har varit så djupt inne i bebisbubblan att jag helt glömde att bok nummer två om August Strindberg på Hovenäset, som jag längtat efter, kom ut i veckan. Men ingen skada skedd – även om lästiden inte går att planera riktigt lika flexibelt som annars så finns det alltid lite tid i alla fall och jag har kommit en bit in 🙂

Sakta försvann solen från himlen som först färgades rosa och sedan gul. Det var en scen man inte kunde se sig mätt på. August satt i sin butik och följde skådespelet på himlen genom skyltfönstret. Klockan drog sig mot fem och snart skulle mörkret sluta sig kring huskroppen.

Några kunder hade droppat in under eftermiddagen, men någon riktig kommers kunde han inte påstå att det var tal om. Och inte var han framgångsrik i sina försök att nå Ray-Ray heller. Allt han hade lyckats åstadkomma var två telefonsamtal som slutade hos telefonsvararen.

Ur Isbrytare av Kristina Ohlsson, Albert Bonniers förlag: 2021

Det är höst i Göteborg om man tittar till träd och mark, men det är fortfarande varmt ute. Frågan är om det blir en varm vinter, eller om vargavintern slår till utan att någon (jag) är förberedd med kängor och vinterkappa. Jag får göra en inventering – som tur är Lilla Barnet i alla fall välutrustad!

Hos Astrid Terese finns fler Smakebitar!

Jag har hamnat i ett riktigt läsflow för första gången på evigheter under veckan som gått – vilket är jätteolägligt då jag borde hålla på med en massa grejer inför bebisens stundande nedkomst. Samtidigt säger alla åt en att vila som en galning det här sista, så… en hälsosam balans får det väl bli. Jag tänker mig att jag antingen kommer att ha massor av lästid framöver eller absolut ingen alls, så det är väl lika bra att passa på.

Beräknad förlossning är på fredag – om inget hänt då blir det igångsättning på lördag. Det är alltså inte många dagar kvar – och det var nog bra timing att läsa Små katastrofer av Sarah Vaughan nu hellre än senare, för jag hade nog aldrig fixat att läsa just sådant här senare (det handlar om barn som kanske far illa och barn som definitivt farit illa). Jag blev dock lite full i skratt när jag skulle välja ut en Smakebit faktiskt – kanske är den sedelärande för mig (även om min filosofi verkligen är just att man inte kan veta någonting om hur det blir) som blivande mor…

Tänk på något annat. Vid bordet intill håller den gravida kvinnan en monolog för sin partner. En välrepeterad förlossningsplan: en barnmorskeledd avdelning, ingen smärtlindring, vattenförlossning, inget Syntocinon för att skynda på utdrivningen av moderkakan efter att barnet är fött. Jess ger ifrån sig ett gläfsande litet skratt: snart ska hon väl äta upp moderkakan också. Kvinnan ser på henne igen, och Jess vill tala om för henne att hur mycket hon än tror att det är hon som bestämmer nu i slutskedet av graviditeten, så är det bara en illusion. Hon kommer att mista allt självbestämmande så fort barnet bestämmer sig för att komma ut…

Ur Små katastrofer av Sarah Vaughan, Albert Bonniers förlag: 2021

Göteborg visar sig från sin absolut bästa sida just nu. Otroligt vackra färger! Vår nya lägenhet ligger vid stora gräsmattor med massor av träd och grönska och det är verkligen ljuvligt fint.

Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese!

Två stora litteraturhändelser denna veckan – dels utdelningen av Årets Bok 2021 (rätt låtar vann absolut INTE, om du frågar mig, utom Emma Hamberg då), och dels tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur förstås. Jag hade aldrig hört talas om Abdulrazak Gurnah, men blev väldigt sugen väldigt fort och hade turen att hinna låna en e-bok på biblioteket. Hur det gick till förstår jag inte, för jag var inte speciellt snabb på bollen alls. Men jag har börjat på Dottie, som jag valde helt slumpmässigt, och därifrån kommer veckans Smakebit.

Jag känner att jag bör tilläga att jag vanligtvis inte alls kastar mig över pristagarna då de ofta inte intresserar mig något nämnvärt – men detta lät så väldigt intressant. Jag har bara läst ett kapitel, ska sägas, men när första kapitlet ger mersmak bådar det ofta gott för läsningen.

Dottie was the elder by two years, although she and Sophie had been born close enough to each other to be christened in the same church, Our Lady of Miracles in Leeds. That was how he remembered it, although she was not certain. Sometimes she thought iit was Our Lady of Sorrows, but that sounded melodramatic, as if she was trying to make a case of herself, and she preferred the brighter name. There was an old unused well in the church-yard, she remembered that, and remembered the terror it filled her with as a child. She had carelessly glanced down into its giddy depths once, and even now, whenever she thought of it, she felt again the hand that had clutched her shoulder with a cry of warning. She could no longer hear the voice, and could not say if it was her mother or someone else. Be careful, don’t you know the hump-back lives down there? When the explanation came, it was always in a man’s voice, his voice.

Ur Dottie av Abdulrazak Gurnah, Bloomsbury: 2016

Annars tickar det på här. Jag gick in i vecka 39 igår och inom ett par veckor bör alltså vår dotter vara utanför magen, vilket är väldigt spännande. (Har det inte startat av sig själv 22/10 blir jag igångsatt 23/10, så kommer i alla fall att slippa gå över tiden något nämnvärt.) Flytten är klar, liksom besiktning och överlämning av min gamla lägenhet och jag har varit mammaledig (formellt på semester just veckan som gått, men) i en vecka. Energinivåerna är inte direkt på topp och jag blir väldigt lätt väldigt yr av att stå och gå länge, men det kan jag leva med. Halsbrännan och sömnbristen är mindre charmiga 😉

Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!

Om jag räknar ner dagarna till semestern? Jo, det kan man säga. Trevligt nog har jag bara två arbetsdagar kvar, vilket är otroligt skönt. Denna semester blir inte bara sol och bad och böcker då det ska flyttpackas och fixas, men det går bra det också. Vi får hoppas på att sommaren blir lång, för efter flytten kommer vi att bo betydligt närmare havet 🙂 11 minuter på bussen till Fiskebäck, det blir fint det.

I eftermiddag är det dags för bokcirkel, och det är en av mina gamla favoriter som ska diskuteras. Temat var sjuttiotal, så jag såg chansen att sticka in med Virgin Suicides som jag bara älskar. Det var ett tag sedan jag läste den, och sedan dess har den kommit i svensk översättning på Modernista så jag passade på att läsa den denna gången. Jag inser under läsningen att jag uppenbarligen kan delar av den engelska utantill, för jag minns precis hur originalmeningarna lyder. Antagligen har jag läst den ännu fler gånger än jag tror.

Filmatiseringen av Sofia Coppola är också alldeles magnifik – och jag såg filmen innan jag läste boken, under Kulturnatta i Göteborg 2000 på Hagabion. Vi tänkte se den igår kväll men galet nog finns den inte ens att hyra på nätet, i alla fall inte från Sverige. Jag tror att en dvd kan komma fram när jag packar ihop min lägenhet, i alla fall.

Mrs Woodhouse trodde Sorgens Dag hade tjänat ett viktigt syfte och många lärare gladdes åt att tystnaden kring ämnet brutits. En kurator kom till kollegiet en gång i veckan. Hon fick sitta i ett hörn av skolsköterskans lilla kontor. Varje elev som hade behov av att prata uppmuntrades att gå dit. Vi gjorde aldrig det, men varje fredag kikade vi in för att se om någon av systrarna Lisbon träffade henne. Hon hette miss Lynn Kilsem, men ett år senare, efter resten av självmorden, försvann hon utan ett ord.

Hennes examen i sociologi visade sig vara förfalskad och ingen vet om hennes namn verkligen var Lynn Kilsem, vem hon var eller vart hon tog vägen. Hur det nu än är med saken är hon en av de få personer vi inte har lyckats spåra och, med ödets karakteristiska ironi, en av de få personer som skulle ha kunnat berätta något för oss. För det var uppenbarligen så att flickorna gick till miss Kilsem regelbundet varje fredag fast vi aldrig såg dem bland de ynkliga medicinförråden i den där dåliga kopian till sköterskemottagning.

Ur Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Modernista: 2018

Ska man tro väderleksrapporten inleds min semester på onsdag med 26 grader och åska – idag är det 17 grader, blåsigt och grått. Ibland är det i och för sig inte helt fel ens på sommaren – igår ösregnade det och jag njöt fullt ut av att läsa, sticka och ta inte en utan TVÅ tupplurar.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese på Betraktninger!

Det går fortfarande lite segt med läsningen – eftersom jag somnar så fort jag försöker läsa i horisontellt läge. Men det får väl vara så. Om två och en halv vecka är det semester, får väl hoppas att det blir lite ordning på torpet då. Efter oktober räknar jag inte med att få sova sådär värst mycket på ett tag, så det är väl på så vis lika bra att försöka sova nu… 😉

Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna är lätt och lagom spännande läsning, och boken Er tredje man kom ut i veckan som gick. Den funkar även fint som ljudbok, så där har jag i alla fall kommit en liten bit framåt om dagen. Därifrån kommer veckans Smakebit.

”För att inte testa deras tålamod genom att kräva att de skulle vara tysta och stilla, tog Signe med dem på promenad runt ön efter frukost. De letade efter smultron och plockade blommor. Stannade till vid Karlssons gård och matade kossorna i hagen med gräs. Signe gick i sina träskor, men pojkarna sprang barfota. Hon hade behövt förklara vad fenomenet sommarfötter innebar. Att fotsulorna efter vintern var ömtåliga och känsliga, men efter några dagar barfota härdades de. Vilket de gjort med besked.”

Ur Er tredje man av Denise Rudberg. Bookmark: 2021

Det är grått och lite kylslaget i Göteborg idag. Man får inte säga så här på sommaren, men jag tycker ändå att det är lite mysigt. I detta hushåll firas annandag midsommar med lasagne, vilket onekligen är trevligare att laga när det är lite svalt ute. Första gången detta skedde var 2018 och det känns som om det var 35 grader varmt, men vid närmare efterforskningar var det tydligen 18 grader den dagen. Minnet är lurigt!

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

Jag förstår inte vart tiden tar vägen, och det är just när det plötsligt är söndag igen som det blir påtagligt. Snart har halva juni gått, jag har gått in i vecka 22 och lilla hon i magen har visst fått sommarkänslor och är jätteaktiv och om en månad och en dag går jag på semester. Otroligt. Men skönt, förstås. Jag är trött efter denna våren, denna veckan har varit seg som sirap trots fyra dagars jobb och… ja, det ska bli ofantligt skönt att få vila lite – även om just denna semestern kommer att gå åt till en del annat också. Mer om det inom kort.

Läsning är förstås också något jag vill ägna tid åt. Just nu går det långsamt, eftersom jag somnar ifrån precis allt så fort jag lägger mig ner – men jag har massor på vänt. Nästa som ska påbörjas är Fråga mig igen av Mary Beth Keane, som jag förhoppningsvis kan börja på ikväll, och därifrån kommer veckans Smakebit. Den har hyllats på diverse håll och jag träffade en vän i fredags som också sjöng dess lov, så nu känns det dags.

”Francis Gleason, lång och smal i duvblå polisuniform, klev undan från solen och in i skuggan från det bastanta stenhus som inhyste polisstationen i fyrtioförsta distriktet. Fyra våningar upp vid 167th Street hade någon hängt ett par nylonstrumpor på tork från en brandtrappa, och medan han stod där och väntade på en annan aspirant, en polis vid namn Stanhope, lade Francis märke till hur oerhört stilla de spindelvävstunna benen hängde, den fina kurvan där hälen skulle vara. Kvällen innan hade ännu ett hus brunnit och Francis föreställde sig att det nu såg ut som så många andra i fyrtioförsta: ingenting kvar förutom ett ihåligt skal med en svartnad trappa inuti.

Ur Fråga mig igen av Mary Beth Keane, Albert Bonniers förlag: 2021

Jag har funderat ett tag på vilken bok det är som detta omslag drar mina tankar åt, men nu vet jag – det är förstås Små eldar överallt av Celeste Ng.

Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten!

I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Barnen på Hidden Valley Road, som ju var smakebit för två veckor sedan. Vi hade funderat på att ses ”i verkligheten”, men det blir för stökigt med söndagstrafik. Nästa gång går det förhoppningsvis att ordna tack vare semester och/eller bättre planering… 🙂

Sommaren är här, det är Sveriges nationaldag och vi firar vår första bröllopsdag idag! Hur firandet ska gå till vet jag inte riktigt än, men jag fick pioner på sängen imorse ❤

Imorgon ska Bokbubblarna träffas på picnic i Trädgårdsföreningen och prata om Kärlek i Europa. Jag började alldeles för sent, men jag är ledig imorgon som kompensation för att nationaldagen råkar falla på en söndag, så med lite tur hinner jag läsa en hel del då.

Och ur Kärlek i Europa kommer dagens Smakebit!

Här skulle alltså min journalistkarriär börja. Jag stod framför Sartres dörr och kontrollerade att sömmarna gick rakt upp i knävecken. Flyttade över kollegieboxen och väskan till vänster hand för att kunna ta i hand så fort han öppnade dörren. Högerhandsken hade jag redan dragit av mej för att få vidröra honom. Av trapphusets läge gissade jag att han hade utsikt över Place St Germain och att han kanske hade sett mig komma. Det kändes märkvärdigt, som om nåt hade hänt inuti mig, detta att kanske ha haft den store Sartres blickar på mej. Men så kom jag ihåg de där tjocka glasögonen.

Ur Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts: 1981

Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese denna veckan.