Etikett: Historiskt

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

I Korea 1943 jobbar Hana, liksom kvinnorna som gått före henne, som djuphavsdykare. När några japanska soldater får syn på henne på stranden låter hon dem ta henne med sig till sin militärbordell – allt för att skydda sin lillasyster. Närmare 70 år senare kämpar lillasystern, Emi, fortfarande med att hantera uppoffringen systern gjorde för henne. Nu är det dags att konfrontera det förflutna. Deras historier berättas parallellt.

Bitarna om Hana är helt fruktansvärda att läsa. Jag kände inte till så värst mycket om tröstekvinnorna, alla de kvinnor som blev sexslavar åt japanska soldater under andra världskriget. Det är gräsligt hemskt och för tankarna till den fantastiska Girls burn brighter som jag läste förra sommaren. Bitarna om Emi känns väldigt triviala i sammanhanget tycker jag. Mest som utfyllnad och inte speciellt intressanta – de hade kunnat vara färre och mer introspektiva än de är.

Ojämnt, alltså. Hade det inte varit en bokcirkelbok hade jag antagligen inte orkat läsa ut den, eftersom hälften är så hemskt och hälften ganska tråkigt. Men det blir ett fint slut!

Boken kan man köpa här.

Göteborg 65-07-29 – Svensk kriminalhistorias märkligaste dag av Lars-Olof Lampers

Någon regnig dag under sommaren 2015 (troligtvis runt slutet på juli eftersom det var ”årsdag” då) hittade jag tråden Dahlsjö-fallet, Göteborg, 1965 på Flashback. Redan då var den lång – nu består den av 570 sidor – och jag läste långt in på natten och kunde inte förstå att jag aldrig tidigare hört talas om detta. Tre Göteborgskillar försvann spårlöst med en Volvo PV och en konstnärsson med dåliga nerver likaså, på väg från Falsterbo till Gerlesborgs konstskola. 2015 trodde Flashbacks privatspanare att de två försvinnandena hängde samman – det anses dock bevisat att så inte är fallet.

Samma dag skedde grodmansrånet i Gamlestan i Göteborg – ett betydligt mer berömt fall. Vad är oddsen att två så märkliga händelser tilldrar sig på samma dag, i samma stad? Inte är de låga.

Naturligtvis blev jag eld och lågor när jag upptäckte att det var en bok på gång. Dels för att jag hoppades få reda på något jag inte redan visste (jag har förstås följt tråden lite då och då) och även för att det skulle väcka intresse hos fler. En av killarna bodde bara en kort bit ifrån där mina föräldrar är uppväxta och de hade aldrig hört talas om det trots att de var i tonåren när det hände, då man ändå torde höra ett och annat om sådana här saker. Inbillade jag mig – men tydligen inte.

Jag ska inte börja gå in på teorier och vad som är bevisat och inte, och heller inte närmare presentationer av killarna. Tyvärr blev jag besviken på denna bok, som innehåller betydligt mindre intressant material än Flashbacktråden. Det ska sägas att halva boken eller så handlar om grodmansrånet, som inte intresserar mig något nämnvärt, så det spelar förstås in. Men det känns som om detta skrapar på ytan, som om det vore en true crime-podd eller så. Det finns så otroligt mycket spännande information att få tag på. Ett par av Flashbacks ”spanare” (det låter dissigt men det är det inte, jag beundrar deras engagemang något otroligt) har haft kontakt med de försvunnas familjer, grävt i arkiv själva och så vidare och det är verkligen ett enormt jobb.

Så – jag rekommenderar faktiskt Flashbacktråden framför denna bok – även om den förstås ger lite basfakta i fallet. Och det är ju förstås inte fy skam!

Boken kan man köpa t.ex här.

Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh

Jag ska naturligtvis inte ge mig på att recensera några nordiska gudasagor, men jag vill ändå passa på att tipsa om denna samling av Katarina Harrison Lindbergh. Här återberättas de klassiska myterna på ett lättsamt och trevligt sätt, som funkar för både yngre läsare och vuxna. Somligt kan jag utantill, somligt känner jag till, somligt har jag aldrig tidigare träffat på och fascineras av. Jättefin, upplysande och underhållande bok!

Bra timing också, kan jag tycka, så att inte Marvel får slut på gudar. (Eller att Marvel-fansen tror att de har hittat på Loke och gänget själva…)

Boken kan man köpa t.ex här.

Sorgmantlar och festklänningar av Anna Barnett

Författaren Anna Barnett och jag hänger på samma forum på nätet, men vi känner inte varandra på något djupt personligt plan. Jag vill dock nämna detta från start ändå, även om jag tror att jag lyckas ganska bra med att separera verk från person här 🙂 Det har varit spännande att följa arbetet med boken genom åren och jag blev glad när jag blev erbjuden ett recensionsexemplar.

Jag läser sällan historiska romaner, men nu råkar jag veta att denna är baserad på släktforskning, gedigen research och verkliga händelser, vilket onekligen gör att jag blir intresserad. Handlingen är förlagd till Stockholm för 150 år sedan, och vi får följa Gerda, som jobbar i sybehörsaffär och kämpar för att försörja sin mor och dotter i en liten lägenhet. De har det inte speciellt fett – men jag kan inte låta bli att jämföra med första boken i Per-Anders Fogelströms Stad-serie som utspelar sig ungefär samtidigt och där fattigdom sannerligen betyder något helt annat. Det blir en intressant jämförelse mellan Östermalm och arbetar-Söder, och om hur fattigdom och arbetarklass sannerligen yttrade sig på olika sätt.

Boken är fylld av levande beskrivningar av såväl människor som miljö, det är medryckande och intressant hela vägen. Det blir dessutom lärorikt! Som ni vet gillar jag när skönlitteratur får mig att vilja veta mer och börja googla och läsa på, och sådant får jag mycket om här. Till exempel om Kristina (eller Christina) Nilsson och olyckan som tilldrog sig vid Grand Hôtel 1885 – nu vet jag till exempel vem kvinnan var som namngett gatan där GöteborgsOperan ligger!

Kärlekshistorian i boken som man förstår är på gång från ett tidigt stadium blommar så småningom ut, och slutet på Sorgmantlar och festklänningar får mig att tänka att det verkligen måste komma en bok till – det hoppas jag på. Det finns mycket med historien som får en att tänka till, och det är nyttigt för mig och mitt läsande att utmana mig med genrer jag inte brukar ägna mig åt. Jag fastnade betydligt hårdare än jag hade trott och läste ut boken på ett par dagar.

Testa du med – boken finns att köpa t.ex här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

The Five: The untold lives of the women killed by Jack the Ripper av Hallie Rubenhold

Det finns massor av böcker som beskriver Jack the Ripper och hans dåd, i blodiga och lite skandalsökande ordalag – men hur mycket vet vi egentligen om hans offer? Man säger lite slarvigt att han mördade prostituerade, men hur var det med den saken? Hur hamnade kvinnorna i Londons slumkvarter, och varför var det just dessa fem som hamnade i Jack the Rippers väg? Detta undersöker historikern Hallie Rubenhold i sin fantastiska bok The Five – the untold lives of the women killed by Jack the Ripper. Otroligt hantverk och research. Jag kom över en bild av en slump på Twitter eller Instagram där författaren fotograferats bredvid en reklamskylt av sin bok, jag har för mig att det var på King’s Cross Station, och visste genast att detta var en bok för mig.

Jag bodde i ungefär fyra år mitt i ”Ripperland” – jag passerade två av mordplatserna på väg till jobbet varje dag och de övriga med jämna mellanrum. Detta gör förstås att jag är lite extra fascinerad av hela historien, men visst kan det bli lite mycket med alla blodiga och brutala skildringar av det hela som gjorts. Med det sagt så har jag gått en Ripperwalk en gång, när jag hade besök av amerikanska vänner, och det var verkligen intressant och spännande.

En annan sak som gör det hela extra intressant är förstås att ett av offren kom från Torslanda, på Hisingen, och tillbringade en hel del tid i Majorna, ett par kilometer ifrån där jag bor nu. Historiens vingslag, ni vet. I Rubenholds bok får vi veta vem Elisabet Gustavsdotter, senare Elizabeth Stride, var. Hur hon växte upp på småbruket i Tumlehed, prostituerade sig i hamnkvarteren i Göteborg, tog anställning som tjänsteflicka, fick tillstånd att emigrera och sedermera gifte sig med John Stride, drev en kaffebutik och verkade blomstra – men sedan gick något fel och hon hamnade i Whitechapel och till slut i Jack the Rippers väg.

Detsamma gäller de fyra andra offren. Vi får veta hur deras barndom var, deras familjeförhållanden, deras ungdom och vuxenliv och till slut till inkvarteringshusen i Whitechapel. Här får vi reda på att det inte finns några bevis för att tre av de fem någonsin prostituerat sig, och om de tragiska händelser som gjorde att de hamnade där de gjorde. Whitechapel var en riktig slum på den tiden och det är svårt att föreställa sig det, åtminstone om man rör sig kring Spitalfields och Brick Lane där gentrifiering och hipsters numera, 130 år senare – men Rubenhold beskriver allt så att man kan se det för sig. Och vet man var man ska gå kan man promenera på gator som nästan är orörda vad gäller byggnader sedan den tiden, förutom sådant som bombades under andra världskriget, förstås. Jag ser fram emot att åka till London så snart det blir klokt att resa igen, och titta på Whitechapel med lite nya ögon. En helt fantastiskt välskriven och researchad bok. Helt enkelt lysande.

Jag vill även rekommendera Sian Cains intervju med Hallie Rubenhold i The Guardian, som finns att läsa här.

Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö och tiden som for av Johan Erlandsson

Jag insåg när jag lyssnade på denna bok att jag ju faktiskt inte slutfört mitt Beck-projekt – jag har fortfarande inte läst Polismördaren eller Terroristerna. Men det kommer. I julas hade vi CMore hemma i några veckor och såg de utmärkta filmerna med Gösta Ekman och Kjell Bergqvist, och Beck-peppen höjdes – men jag tror att jag går och suger på de sista eftersom jag inte riktigt vill att det ska ta slut. Lite som att jag fortfarande inte läst sista Miss Marple-romanen.

Jag har dock inte sett en enda av Beck-filmerna med Peter Haber och Mikael Persbrandt, vilket kanske gör mig unik i detta land. Men det är inte direkt något som stör mig.

Hur som helst. Johan Erlandsson har gjort ett alldeles fantastiskt researcharbete med denna bok. Roman om ett brott, denna svit om tio böcker, är inte bara en rasande kritik mot kapitalistsamhället, och det är inte heller ”bara” en deckarserie – det är en stormig, intensiv och stundtals mycket mörk kärlekshistoria mellan Maj Sjöwall och Per Wahlöö. I Erlandssons bok får vi lära känna dem, genom intervjuer, brev och dagböcker, och man förstår vilken dynamisk duo de var – även om det sannerligen inte var en idealisk relation.

Det är otroligt intressant att få ta del av detta – jag lyssnade på boken, och hade svårt att sluta. Den är naturligtvis full av spoilers, så om man inte kommit så långt i serien får man göra ett avvägande gällande om det är värt att få somligt i handlingen avslöjat. Mig gjorde det ingenting, även om jag nu bara har två böcker kvar. Det var så himla härligt att få befinna sig i Sjöwall-Wahlöö-universumet under dessa timmar.

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Jag har sällan stenkoll på kommande utgivning, vilket är lite på gott och ont. Men i år har jag onekligen haft mer tid till saker såsom att bläddra i tidningar och kataloger, och gjorde ett gediget arbete med att anteckna intressanta titlar i Svensk Bokhandels höstkatalog. Därmed är jag i höst betydligt mer uppdaterad än vanligt, och har därmed läst fler nya böcker än vanligt. Väldigt trevligt! Särskilt som mycket nytt har varit väldigt bra.

Anna Agrells debut är en av de bästa böcker jag har läst i år, det kan jag säga på en gång. Jag var lite osäker, historiska romaner är inte nödvändigtvis min grej, men jag fastnade för beskrivningen och växlade lyssning med e-bok. Den passar bra som ljudbok, inläst av duktiga Lo Kauppi som blivit en av mina favoritinläsare.

Året är 1948, när vi träffar Sonja som bor i ett stort hus på landsbygden i Småland tillsammans med sin fästman. De skulle ha gift sig, men så gick fästmannens pappa bort och allt sköts på framtiden. Sonja känner sig trängd och tyngd av plikter – gentemot sin fästman, och sin psykiskt sjuka mamma som varit inlagd på sjukhus länge, och omvärlden som tjatar om att de borde skaffa barn. Hon har sitt arbete på glasbruket, och dit flyr hon för att fokusera om.

Bredvid det stora huset finns en gammal förfallen stuga, och där flyttar en dag en finsk kvinna in. Mirkka ter sig först lite konstig för Sonja – hon springer och springer, fort som vinden genom skogarna och drömmer om att en dag få springa ärevarv på Stockholms Stadion. Läkarna på denna tid trodde att det var livsfarligt för kvinnor att springa, men det bryr hon sig inte om. Trots sina olikheter blir Sonja och Mirkka nära vänner och Sonja känner ett systerskap med henne, och får sällskap när fästmannen allt oftare reser till Stockholm.

Mirkka öppnar ögonen på Sonja och får henne att tänka över de val hon gjort i livet och sina resonemang kring plikt och tillvaron blir förändrad på djupet.

Det är så finstämt skrivet, utan att alls bli pretentiöst och blommigt, och en njutning att läsa. Efterkrigstiden är en speciell tid i historien som jag inte vet så mycket om – det känns som en verklig mellanperiod mellan det lite mer gammalmodiga och moderniteten, och det är intressant att läsa om. Jag förstår till exempel av läsningen att det i detta skedet började bli okej att skaffa barn utan att vara gifta, men förstår även att man inte kommit så långt inom medicinsk forskning kring kvinnors hälsa – såväl fysisk som psykisk. Plikten som tema är också väldigt intressant – nog har vi alla plikter som är faktiska, men även sådana som är mer upplevda än nödvändiga?

Jag är så glad att jag plockade upp denna, och hoppas verkligen på mer från Anna Agrell.

Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Mian Lodalen är en av mina favoritpersoner inom mediesfären. Hon är rak och tydlig och rolig som bara den. Har haft nöjet att lyssna på henne live ett par gånger på West Pride och hon har en otrolig karisma och värme. Hennes självbiografiska böcker, Tiger och Dårens dotter är fantastiskt fina och böckerna om My, Smulklubbens smaklösa systrar och Trekant är hysteriskt roliga – men inte utan mörker.

Nu skriver Lodalen en trilogi som belyser homosexuella i Sverige i en tid före vår, som inleds med Lisa och Lilly – en kärlekshistoria. Det handlar om två unga arbetarkvinnor som samma sommarkväll smiter hemifrån och hamnar på samma hemliga dans vid Årstaviken, där de träffas för första gången. Nästföljande höst, 1911, hittas deras kroppar sammanbundna i Hammarby sjö. Detta är ingen spoiler – det vet vi redan från början. Lodalens bok berättar historien om Lisa och Lilly, deras år tillsammans och ifrån varandra, och vad som gjorde att de till slut tog beslutet att avsluta sina korta liv.

Det är en hjärtskärande berättelse. Förstås. Men det är romantiskt och vackert också, allt mot en fond av ett sekelskiftes-Stockholm i rörelse och förändring. Det är en sann historia, och man förstår att Lodalen gjort en otrolig research i förarbetet – även riktiga personer skrivs in i handlingen och det gillar jag verkligen.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren, trots att jag hört väldigt blandade omdömen om just ljudboken, men jag tyckte att den var utmärkt.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.