Etikett: Feelgood

Den perfekta pojkvännen (London Calling, #1) av Alexis Hall

Luc O’Donnell är son till två rockstjärnor som skildes när han var liten. Hans mamma har dragit sig tillbaka i Surrey och tittar mest på Drag Race med sin bästis Judith, men pappan, den rumlande rockern som tillbringat de senaste tjugo åren ut och in på avgiftning och behandlingshem, ska nu göra comeback. Vilket placerar Luc i rampljuset. En paparazzi fotar honom vid helt fel tillfälle, och det enda sättet att rädda sin karriär och sitt rykte är att skaffa sig en stabil och städad pojkvän.

Turligt nog finns en man i bekantskapskretsen som har ungefär samma behov men av andra skäl. Oliver är skandalfri, framgångsrik advokat, välklädd och vegan – och behöver en dejt till ett familjeevent.

Dags att börja fejkdejta, alltså.

Lucs rockstjärnepappa hör av sig och vill plötsligt ha en relation med sin son. Han har nämligen fått cancer, och vill få ordning på sina relationer. Han har varit en riktigt kass pappa, och Luc är egentligen motvillig att ha kontakt med honom men vad gör man? Kontrasten mot den ljuvliga franska mamman som lagar usel mat och kanske har en kärleksrelation med sin bästis är skarp och väl skildrad. Även Olivers familj är viktig i berättelsen, rivaliteten med brorsan som anses bättre då han och hans fru är läkare och arbetar med människor i Östafrika. Oliver försvarar brottslingar i rätten och är absolut inte god nog för sina elitistiska och konservativa föräldrar. Usch!

Här finns också aspekten av att välja sin egen familj. Kompisgänget som finns runt Luc och Oliver är en sådan självvald familj och jag gillar verkligen sådant.

Den perfekta pojkvännen är en perfekt romcom. Väldigt charmig och bitvis extremt rolig à la snustorr brittisk humor. Lucs kollegor på välgörenhetsorganisationen för dyngbaggar där han jobbar är genialt skrivna. Jag skrattar sällan högt åt böcker men bitarna där de är med är otroliga.

Jag läser sällan romance av den enkla anledningen att jag tycker att det är tråkigt och förutsägbart men detta är ett undantag.

Boken kan man köpa här.

Midnattslöftet av Lucy Diamond

Midnattslöftet är en mysig vinterroman som antagligen skulle sorteras i facket feelgood, även om jag inte är något stort fan av den definitionen. Men det verkar onekligen som om allt som handlar om kvinnor på landsbygden (särskilt den brittiska) är feelgood nu för tiden, så jag får väl foga mig.

Gemma och Spencer har ett lyckligt äktenskap, ett vackert hus i en by i Suffolk och fina barn – men idyllen krossas när en gräslig olycka sker. Caitlin är i byn för att städa ur sin mammas hus efter hennes död – och bör samtidigt komma på vad hon ska hitta på med sitt liv efter att ha slutat som sjuksköterska. Och Saffron är en tuff kvinna i PR-branschen som hamnat i en situation inte ens hon kan styra över, och reser till Suffolk för att hyra en stuga och försöka fatta ett beslut.

De tre kvinnorna möts lite oförhappandes på en nyårsfest. Långt in på natten sitter de tillsammans och öppnar lyckokakor. Kanske kan de någorlunda banala textremsorna faktiskt innehålla något som kan hjälpa dem att komma framåt på sina olika vis?

Tack vare mod och beslutsamhet flätas deras liv samman – jag gillar särskilt att det har med arbete och målsättningar att göra snarare än karlar och sådana bekymmer som ofta beskrivs som typiskt kvinnliga i böcker av denna eller liknande genre.

Karaktärerna är hyfsat realistiska, och det är fint att alla får ta lika mycket plats i berättelsen. Charmigt och trevligt tycker jag.

I original heter boken The year of taking chances vilket säger mer om boken än vad den svenska titeln gör.

Boken kan man köpa här.

Julhälsningar från ett slott i Normandie av Jo Thomas

Jag kan bli lite trött på alla julböcker som numera sprutar ut från förlagen från oktober och framåt, särskilt de som har kvinnor avbildade bakifrån på omslagen (vilket gäller alla feelgood-omslag). Det funkar ju bevisligen, jag gjorde en empirisk undersökning av omslagen på alla böcker som är nominerade till årets feelgood på Storytel Awards och 18 av 30 har kvinnor avbildade bakifrån på sig. Men mer om det en annan gång, kanske.

Men nu blev detta bokcirkelbok i december och jag gillar Jo Thomas (har aldrig läst någon av hennes böcker tidigare men hon har varit reporter på BBC och producerat flera radioprogram jag gillar, såsom Women’s Hour på Radio 4) – och jag gillar Normandie och Frankrike.

Nu handlar Julhälsningar från ett slott i Normandie knappt om julen alls. Vinter, ja, men inte direkt jul. En lite lustig översättning av Celebrations at the Chateau kanske men julen säljer. Och förlaget har i alla fall stått emot att kalla den för Det lilla slottet i Normandie…!

Annars har vi en ganska standard-setup för feelgood. Fliss farfar går bort och hon och hennes systrar blir mycket förvånade när det visar sig att han ägde ett slott i Normandie. De reser dit för att försöka reda ut vad de behöver göra för att kunna sälja, men väl på plats visar det sig att det behövs gigantiska renoveringar, att en stor arvsskatt behöver betalas in och att de faktiskt inte får sälja slottet då en slottsfru, en chatelain, har rätt att bo kvar. Men de har heller inte resurser att varken renovera eller betala skatten.

Fliss bestämmer sig för att stanna kvar och försöka driva slottet som en B&B-rörelse. För att få göra det måste hon söka tillstånd hos byns unge, snygge borgmästare Jacques som är emot förslaget till en början men de inser att de har mer gemensamt än de trodde (förstås). Och på den vägen är det.

Själva storyn är alltså inte speciellt originell men boken är väldigt trevligt skriven och jag gillar verkligen detaljerna och beskrivningarna. Det äts en massa god fransk mat, det finns en fruktträdgård och jag kan verkligen föreställa mig byn. Underhållande är det och det är väl just det man önskar sig av feelgood.

(En rolig fotnot: när jag tittade på olika länders utgåvor på Goodreads såg jag att den tyska titeln är Das kleine Château in den Hügeln, så Tyskland är tydligen inte sämre än svenskarna på att döpa böcker.)

Boken kan man köpa här.

36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth

Jag blev väldigt förtjust i Callum Bloodworths ton och humor i Berätta tre saker. Feelgood är inte riktigt min genre nu för tiden, men samtidigt – man ska inte hänga upp sig på genre egentligen. Det jag börjar bli allergisk mot är – som ni vet – alla böcker med liknande titlar och omslag. Jag förstår faktiskt inte hur förlagen vill fortsätta profilera allt som kan tänkas falla in i feelgood-genren på exakt samma sätt.

Så – jag gick in i 36 frågor om kärlek med lagom stora förväntningar och de uppfylldes. Det är förutsägbart, men det är inte alls tydligt hur Bloodworth kommer att ta oss mot det oundvikliga slutet. Sådant skänker mening och kvalité till feelgood, även om det hade varit roligt att bli överraskad också.

Dylan börjar närma sig trettio, halvtrivs på jobbet i livsmedelsaffär (särskilt chefen som inte kan lära sig hans namn) och är skittrött på sin mammas tjat om att han borde skaffa sig en flickvän. I ett svagt ögonblick ingår han en pakt med sin bästa kompis och lägenhetskamrat Emma – och genom den går han med på att gå på blinddejt.

Beväpnad med listan 36 frågor som får hen att bli kär i dig går han med på att gå på blinddejten som hans mamma föreslår, och han träffar Nora som är både snygg och kul men fruktansvärt svartsjuk på Dylans relation till Emma. Genom dejterna där de ställer frågorna till varandra får vi veta mer om Dylans väg genom livet, och den stora sorg han bär på innerst inne.

Bitvis är det väldigt roligt, men det är hemskt mörkt också. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det skiftet, det tog tid att ta mig igenom boken (som jag trodde att jag skulle klippa på ett par dagar) eftersom det blev såpass ojämnt. Men det är en helt lagom habil feelgood och jag kommer att fortsätta läsa Bloodworth.

Julakuten för ensamma hjärtan har landat i min biblioteksapp, och jag tänker därmed ta mig an den ganska snart. Det är ett tag till jul, men det är inte utan att jag längtar efter ljus och adventsljusstakar och stjärnor redan nu.

36 frågor om kärlek kan man köpa här.

Seeing other people av Mike Gayle

Flera av Mike Gayles böcker har samma (eller liknande titlar) som låtar. Just Seeing other people är en Belle and Sebastian-låt som jag är väldigt förtjust i och nynnade på varje gång jag fick syn på pocketen jag hade hemma från bibblan.

Joe Clarke jobbar med helgbilagan på en stor tidning, och ska göra ett reportage om ett gäng skilda pappor. Han tänker sig att det ska vara ett gäng snygga och coola killar, men de som dyker upp till studion när de ska fotograferas och intervjuas är inte riktigt som han har tänkt sig. Vilka töntar, tänker han, och är säker på att han aldrig kommer att träffa dem igen.

Joe är själv rätt snygg och cool, lyckligt gift med två gulliga barn och ägare av ett hus i London. Det är därför inte jättebra när han ett kort tag efter fiaskot med reportaget vaknar i en praktikants säng. Det sista han minns är att han blev rånad på gatan – men han har ju fortfarande sina grejer. Vad är det för dumma rånare som inte tar varken telefon eller plånbok?

Han erkänner hur som helst för hustrun Penny vad som hänt, och hon sparkar ut honom med huvudet före. Han hamnar i en deppig lägenhet på Old Kent Road, där han mestadels lever på kakor och bönor i tomatsås och en och annan flaska sprit. En dag springer han på en av papporna från reportaget i närbutiken – det visar sig att papporna som Joe dömde ut som töntar har blivit vänner. Kanske kan de bli Joes livlina?

Ganska nyss innan detta har hans flickvän på universitetet, som han hade ett väldigt giftigt och osunt förhållande med, dött. Hon ville särskilt att Joe skulle komma på begravningen, och han åkte dit trots att han inte förstod varför. Plötsligt börjar hon dyka upp och prata med Joe. Han blir livrädd för hallucinationerna, för det kan väl omöjligt vara ett spöke?

Detta är en intressant idé, som hela tiden håller en lite grann på halster. Det som exet berättar för Joe får en att ifrågasätta en hel del, och det dröjer verkligen till slutet innan man får reda på hur det går. Tyvärr fick jag slutet spoilat så fort jag kastade ett öga på Goodreads, eftersom någon stjärna skrivit ut slutet i den första recensionen som visas. Men det var spännande ändå, eftersom det var omöjligt att riktigt fatta hur det hela skulle gå till. Kul idé, om än lite knäpp.

Boken kan man köpa här.

(Andra låtar som givit namn till Gayle-titlar – jag utgår ifrån att ni blev jätteintresserade – är My legendary girlfriend av Pulp, Brand new friend av Lloyd Cole and the Commotions, Wish you were here av Pink Floyd – låt oss utgå ifrån att det inte är låten av Rednex med samma namn, Half a world away som i och för sig inte är exakt som Oasis-låtens titel men eftersom jag älskar den väljer jag att tro att det är så det hänger ihop och All the lonely people som förstås är ett citat ur Eleanor Rigby. Det finns också en låt som heter His ‘n’ hers, som ju är ett Pulp-album.)

Andra böcker av Mike Gayle som jag skrivit om här (jag har läst fler, men det var innan detta blev en bokblogg) är:

The importance of being a bachelor
Brand new friend
Turning forty
The stag and hen weekend
Half a world away
The Hope family calendar
All the lonely people
The man I think I know
The museum of ordinary people

Soluppgång över strandpromenaden (Lilla bageriet, #4) av Jenny Colgan

Det är alltid mysigt att komma tillbaka till Mount Polbearne och så även nu. Flora och hennes familj bor kvar i fyren – självklart tillsammans med lunnefågeln Neil, som är en av de bästa djurkaraktärerna jag vet i litteraturen. Det är inte helt lätt att bo i en fyr med småbarn, och det är inte gratis heller. Men de kämpar på bäst de kan.

En annan som kämpar på är Marisa. Hon har förlorat sin morfar och är totalt förstörd. Hur kan andra fortsätta med sina liv efter att något sådant hänt? Hon sköter sitt job som registrator helt och hållet hemifrån och vill absolut inte behöva lämna sin lägenhet. Men till slut måste hon göra det, när hennes hyresvärd vill flytta in hela sin polyrelation. Han har som tur är kontakter och kan ordna en stuga åt henne just på Mount Polbearne.

Marisa vill bara vara för sig själv, ägna sig åt jobbet och inte så mycket mer. Lugn och ro, tack! Men det blir svårt när en rysk pianolärare flyttar in vägg i vägg. Hemifrån honom är det aldrig tyst – när han inte undervisar i skolan ger han privatlektioner hemma – och han spelar även piano på nätterna. Marisa håller på att bli galen. Hon lämnas heller inte ifred av öborna, som förvisso har fullt upp med att rädda det lilla bageriet – men de vill väldigt gärna att hon också ska hjälpa till.

Gulligt och förutsägbart och med, som alltid när Colgan är som bäst, mörker bakom fluffet. Absolut läsvärd! Trevligt är det också att en liten del av boken utspelar sig i Imperia i Italien, där jag faktiskt varit på olivmuseum.

Boken kan man köpa här.

Oh my god what a complete Aisling av Emer McLysaght och Sarah Breen

Det kändes kul att läsa något lite skojigt under vår irländska månad på Kaffe & Kultur och jag hittade Oh my god what a complete Aisling på min Goodreadslista som jag gjorde en rejäl rensning på i samma veva. Kul att prova något nytt och detta är frukten av en Facebookgrupp som, som jag förstår det, handlar om stereotyper kring irländska unga kvinnor från landet, som pendlar till Dublin men bor kvar hemma, alternativt åker hem till familjen varje helg. Som är försiktiga med pengar, aldrig provat sushi och är ganska lätta att imponera på.

Vår Aisling heter just Aisling och uppfyller de flesta av dessa kriterier. Eller alla, egentligen. Hon sover över hos sin pojkvän varje tisdag och torsdag, jobbar på ett pensionsföretag, går ut varje lördag med sin betydligt vildare väninna Majella och vill väldigt gärna gifta sig. Det hör väl till efter såpass många år?

När en semesterresa till Teneriffa inte slutar som hon tänkt sig – med ett romantiskt frieri på stranden – dumpar hon sin kille och bestämmer sig för att flytta in i sin kollega Sadhbhs tjusiga lägenhet med henne och den mystiska Elaine. Nu minsann, nu ska det hända grejer.

Det är en charmig bok, det måste jag säga. Berättelsen om när Aisling går på Berghain är så vansinnigt rolig att jag skrattade så tårarna rann på bussen. Inte för att jag har varit på Berghain eller ens skulle tänka tanken så jag ska väl inte säga något, men ja, det är otroligt bra. Jag läste en hel del sådana här böcker, alltså skojig feelgood, under ett par år efter att jag pluggat färdigt för det var det jag liksom orkade ta mig igenom och inte genast kände ett behov av att analysera eller ett tvång att skriva uppsats om, men det var ett tag sedan nu (jag räknar inte in typ Marian Keyes i denna genre utan mer Jill Mansell och Sophie Kinsella). Och det var riktigt trevligt. Jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta med serien, men det är inte omöjligt att andan faller på.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!

Projekt Jul av Cathy Bramley

Här har vi tredje titeln i den lilla kavalkad av jul-feelgood jag konsumerade innan jag började konsumera sill och grönkål. Cathy Bramley är en etablerad feelgood/romanceförfattare i Storbritannien men jag har aldrig läst något av henne förut.

Merry Shaw har bestämt sig för att fria till sin pojkvän när de är ute och vandrar i närheten av Wetherley, den lilla staden där de bor. De har ändå varit tillsammans i en herrans massa år och bor ihop, så det känns som en formalitet. Men han tackar nej, och där står hon, singel och hemlös och utan en lokal att tillverka de doftljus hennes nystartade företag specialiserar sig på. Julen är alltså inställd.

Cole Robinson är byggherre och nyskild. Hans exfru har flyttat till Kanada med barnen, och även om han var med på noterna känns det uselt inför julen. Den är alltså inställd även för hans del.

Naturligtvis korsas Merrys och Coles vägar – det är trots allt feelgood vi snackar om här. Men det är inte riktigt så banalt som det hade kunnat vara, här vinner Merry en omröstning i byn om vem som har den bästa idén för årets gemensamma julfirande och måste därför rodda ett helt torg fullt med julgranar med allt vad det innebär, och samtidigt hålla igång ett företag utan lokal. Tur då att Cole jobbar med det han gör…

Trevligt och lite lagom stökigt – och mycket brittiskt. Det finns några alldeles utomordentligt bra bifigurer, och berättelsen om Merrys förflutna är hjärtskärande mitt i allt julmys.

Boken kan man köpa här.

Allt jag önskar mig till jul av Joanna Bolouri

Det blev några julböcker i veckan innan helgerna startade och Allt jag önskar mig till jul såg jag fram emot eftersom Joanna Bolouris förra julroman, Jag kommer hem till jul, var både rolig, trevlig och välskriven. Det är Allt jag önskar mig till jul också. Jag läser gärna feelgood när den är smart och originell men det finns så oändligt mycket nu för tiden, med nästan identiska omslag att jag blir alldeles matt. Men brittisk feelgood kan man faktiskt oftast lita på.

Nick är advokat och har en mycket vacker och glamorös flickvän – tills han inte har det längre. Han får gå ifrån byrån där han jobbar och flickvännen dumpar honom – och till slut finns det ingen annan återvändo än att ta ett jobb han verkligen inte vill ha. Som tomte i ett lokalt köpcentrum. Tomtenissarna är tykna och barnen likaså – men en dag dyker Sarah och Alfie upp. Sarah jobbar på kaféet mittemot och är änka och ensam med Alfie. Alfies enda önskan till tomten är att hans mamma ska bli glad igen.

Nick får en snilleblixt och parar ihop henne med sin kompis Matt, men när deras förhållande tar fart börjar Nick undra om han verkligen gjorde rätt i att inte försöka få Sarah för sig själv…

Ni kan ju tänka er ungefär hur det går, men vägen dit är intressantare än den brukar vara i liknande romaner. Det känns piggt och fräscht och när det nu ofta blir rätt kasst när män ska skriva kvinnor så lyckas Bolouri bra här. Det kunde lika gärna ha varit Mike Gayle, kungen av lad-lit, som komponerat Nick – och Matt, ska sägas. Kul och trevlig läsning!

Boken kan man köpa t.ex här.