Etikett: Psykisk ohälsa

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

Bögen är lös av Edvin Törnblom

Jag gillar Edvin Törnblom så himla mycket. Vissa tråkiga personer tycker att han är för mycket och syns överallt och visst är han mycket och visst syns han ofta MEN det är välförtjänt. Han är rolig, allmänbildad och verkar vara en väldigt varm och fin person. Därmed var det en självklarhet att lyssna på Bögen är lös när den kom ut. (Den var också utmärkt för min återinskolning i ljudboksvärlden, författarinläsning och knappt fem timmar lång.)

Här har vi en blandning av hjärtskärande berättelser om mycket mörka stunder, till hysteriskt roliga anekdoter, inspirerande personer och händelser och mycket matnyttig information om queerhistoria och om livet som queer, såväl i Sverige som utanför våra gränser.

Välformulerat och lättillgängligt med mycket av den karaktäristiska humor jag förknippar med Törnblom. Mitt enda problem är att ”obscen” och ”obskyr” verkar ha bytt plats med varandra några gånger (kanske har det helt enkelt blivit fel i inläsningen). Men det gick faktiskt bra ändå, och om jag som är så grinig med sådant kan se mellan fingrarna så måste det ju vara en riktigt bra bok. Borde läsas i skolor.

Boken kan man köpa här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Mad about you av Mhairi McFarlane

Det känns alltid lite som julafton när en ny Mhairi McFarlane dyker upp. Jag kunde omöjligt vänta på biblioteket men fyndade den på Kindle Store för $8.

Harriet är den av de populäraste bröllopsfotograferna i Leeds, men avskyr allt vad romantik och slisk heter. När hennes pojkvän, den framgångsrike Jonathan med tjusig bakgrund har den dåliga smaken att fria till henne inför hela sin familj känner hon sig tvingad att säga ja, men väl åter på tu man hand förklarar hon att hon inte kan gifta sig med honom – hon tror helt enkelt inte på äktenskapet. Jonathan blir förstås förkrossad och Harriet flyttar hastigt och lustigt in i ett ledigt rum hos en man som hyr ut en del av sitt vackra hus. Det visar sig att Harriet och Cal, som hyresvärden heter, har en gemensam historia – fast de aldrig träffats förut.

Men som vanligt hos McFarlane är det inte bara roligt och rom-com. Detta är en roman som handlar om gaslighting, skadliga relationer och att ta sig därifrån. Harriet springer nämligen på sitt ex och hans fästmö på ett bröllop där hon arbetar. Deras relation var definitionen av osund, och hon beslutar sig för att skriva ett brev till hans fästmö för att varna henne. Då bryter helvetet löst totalt och Harriet måste, ännu en gång, ta sig ur en riktigt giftig härva.

Som tur är har hon fint stöd runt omkring sig. Bästa väninnan Lorna är en utmärkt bikaraktär, och även hyresvärden Cal och hans kompis vars namn nu flyr mig (Sam?) stöttar henne – men det är några vänskaper som formas mot slutet som gör att jag jublar.

Så – mörkt och starkt, men med mycket värme och humor. Recensionerna går verkligen isär, men jag blev inte besviken. Omslag och baksidestexter kan vara väldigt vilseledande vad gäller ”böcker skrivna av brittiska 30-någonting-kvinnor” – de är käcka och pastellfärgade och allt låter som en romance. Detta är mycket, mycket mer än så.

Again, Rachel (Walsh Family, #7) av Marian Keyes

Första boken om Rachel Walsh, nummer två i Marian Keyes serie om de fem systrarna och deras familj, heter En oväntad semester (Rachel’s holiday på originalspråk) och kom ut 1997. Vattenmelonen, det stora genombrottet, är ju titeln som satte chick-lit på kartan – även om den hade ett visst mörker – och En oväntad semester förväntades hamna i samma fack. (Jag minns att jag har läst en intervju med Keyes där hon förfasade sig över att en recensent kallat den typ ”a fun, frothy read” – för den handlar faktiskt om missbruk, beroende och tillfrisknande. Nog för att den är inramad i en väldig massa humor, men sensmoralen är allvarlig.

I böckerna som kommit sedan dess – Änglar (om Margaret), Är det någon där? (om Anna, som är helt magnifikt bra) och Hemligheten på Mercy Close (om Helen) har vi fått brottstycken om alla systrarnas liv, men nu får Rachel en ny bok.

Vi förstår att hon och Luke, nu är skilda åt och på allt annat än god fot. Rachel är tillsammans med en schysst kille, äger sitt boende och jobbar på behandlingshemmet där hon själv hamnade i sin första bok. Det har hänt mycket sedan uppbrottet med Luke och hemflytten till Dublin från New York. Det hände mycket innan uppbrottet också, och det får vi veta mer om under bokens gång.

Luke och Rachel tvingas träffas igen, trots bådas motvilja, när Lukes mamma gått bort och hans pappa absolut vill att Rachel ska komma på begravningen. Hon debatterar fram och tillbaka hur hon ska göra, men går dit till slut. Det är många sår som rivs upp, men även många känslor och tankar som sätts igång. Jag vill inte spoila alls, men det finns bitar här som jag nästan inte kunde förmå mig att läsa och som någon skrev i en recension på Goodreads – ”be careful and gentle with your heart when reading this”.

Men Marian Keyes gör det hon gör bäst – lägger fram det djupaste mörker bland mästerlig humor. Alla hennes böcker (så vitt jag minns) handlar om livsöden, problem och omtumlande händelser inramat av det där vansinnigt roliga som bär det mörka och gör det (typ) uthärdligt.

Jag har svårt att vara koncis här, vilket kanske märks, så jag rekommenderar istället att du läser boken. Serien om systrarna Walsh bör dock läsas i ordning – annars tror jag att det blir stökigt.

Boken kan man köpa t.ex här. Den kommer ut på svenska på Norstedts i sommar, men läs på engelska om du orkar. Det blir mycket roligare så.

Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Karolina Ramqvist har skrivit några av mina favoritböcker – Alltings början, Flickvännen och Den vita staden är alla fantastiskt bra. Sedan har det inte blivit av att jag läst något sedan dess, men Bröd och mjölk tilltalade mig på en gång. En berättelse om ett liv genom maten är förstås väldigt attraktivt för en person som mig, som är både matintresserad och förtjust i (bra) uppväxtskildringar.

När Bröd och mjölk var min söndags-Smakebit nämnde jag att jag inte kan låta bli att tänka på Nigel Slaters underbara Toast, vilket jag även gjorde på instagram så jag ska inte tjata för mycket om det ännu en gång, men maten som fordon för att berätta om ett liv kan vara väldigt effektivt. Det är det här. Hur självbiografiskt det är har jag inte fått klart för mig, men det spelar ju ingen roll.

Huvudpersonen minns när hon åt en hel skål mandariner som treåring, när mamma lämnade ett fat med pannkakor på diskbänken som innebar att hon skulle gå hemifrån på kvällen och flickan bli ensam. När hon som ganska litet barn lagar kalops till morfar på landet, persikorna som mormor köper på Hötorget och plockar fram ur sin väska under en bussfärd, och framför allt mormoderns risgrynspudding, som är trygghet och kärlek. Risgrynspuddingen, som hon sedan försöker återskapa åt sin egen lilla dotter när de bor i sin lilla etta med det stora, vita matbordet som alltid varit med. Och raseriet som bubblar upp när dottern inte vill äta. Och skammen när hon istället sätter i sig hela puddingen själv.

Relationen till maten är problematisk – något som jag tror att väldigt många av oss, särskilt kvinnor, kan relatera till. Ätstörningen som finns här handlar om maten, inte om kroppen, och det är en ovanlig vinkel som gör texten än mer intressant.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Bröd och mjölk. Den är helt otroligt bra. En så fantastisk stil och stämning är inget jag är bortskämd med. Jag blir helt uppslukad av läsningen och låg vaken alldeles för länge på nätterna, när jag egentligen borde göra allt för att få den sömn en bebisförälder ofta saknar. Men vad gör man inte för en riktigt, riktigt bra bok?

Boken kan man köpa t.ex här.

Törst av Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf brukar vara den som gräver i andras hjärnor och förflutna i Värvet men tror själv att han är ganska anonym för svenska folket. Jag funderade lite på saken och ins¨åg att jo, det stämmer nog faktiskt. Jag kände till att han haft alkoholproblem och slutat medelst AA-möten, och hade läst något någonstans om att han börjat dricka ”lite” igen för några år sedan, men annars har jag väl rätt dålig koll på honom.

Nu har han samlat sina dagboksanteckningar från åren som gått, från den vilda tiden i medievärlden där sprit och knark flödade till att han fick ett ultimatum om att sluta dricka eller förlora sin kärlek, och dagen när han bestämde att det var dags att prova att börja lite smått igen. Det låter ju som en otroligt dålig idé för en utomstående, men det går inte alltid att förstå hur en beroendehjärna fungerar.

Under åren har han förstört relationer, hålet i hjärtat har blivit större och större och han har försökt fylla det med allsköns berusningsmedel. Hur ska han kunna hantera tomheten nykter? Det är dags att djupdyka i förhållningssätt och resonemang för att komma underfund med beteendet – och tackla konsekvenserna.

Törst är förvånansvärt rolig, vilket behövs i mörkret som är missbruk och psykisk ohälsa. För ja, man får skratta åt sådant. Många hävdar att humor är en av de viktigaste beståndsdelarna i att kunna tillfriskna från en sådan sjukdom. Men det är också rörande, hemskt, skrämmande och starkt, allt snyggt paketerat. Lite name-droppigt här och där men en sann berättelse från Stockholms medievärld kanske gör det oundvikligt.

Boken kan man köpa t.ex här.

The family next door av Sally Hepworth

Ibland när jag får för mig att jag ska lyssna på en bok väljer jag lite hejvilt på Storytel. Det händer att det blir en fullträff – det händer att jag lägger ner ganska snabbt. Jag är usel på att lyssna för tillfället eftersom nästan två timmars restid om dagen känns som ett minne blott sedan mars 2020 och hemma blir det inte att jag lyssnar alls. Men men. Just denna lirade inte som ljudbok för mig då inläsaren irriterade mig genom att uttala namn på ett överdrivet sätt (ja ni HÖR ju, jag förtjänar inte ljudböcker) – men det visade sig att jag hade den i min Kindle-app så jag bytte hastigt och lustigt och det var nog bra det.

Vi befinner oss i Melbourne, på en idyllisk villagata där vi får följa flera kvinnor – det är Essie, Fran och Ange, småbarnsmammor som bott där länge och känner varandra mer eller mindre väl, och Isabelle som är nyinflyttad från Sydney. Ange har ett otroligt kontrollbehov, Fran springer långa sträckor flera gånger om dagen och Essie lämnade en gång sin lilla dotter i parken och gick hem ensam. Vad är det som kokar under ytan? Isabelle har en agenda med sin flytt – en gång försvann ett spädbarn från ett sjukhus och hon är säker på att hon hittat rätt för att reda ut fallet. Men det får de andra kvinnorna såklart inte veta om.

Jag blev lite lurad kring hur upplösningen skulle bli – och det är ju positivt! Berättarna skiftar och det håller storyn levande. Jag gillar porträtten av kvinnorna, de är nyanserade och icke-perfekta (hur det än ser ut på sociala medier), och vardagliga problem varvas med mer allvarliga sådana. Underhållande och alldeles lagom enkel sommarläsning.

Boken kan man köpa på svenska här eller på engelska här. Jag ser fram emot att läsa mer av Hepworth, till exempel Svärmodern som står näst på kö i min app.

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”

Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

Fråga mig igen (Ask again, yes) av Mary Beth Keane

Det tog mig lite tid att plocka upp Fråga mig igen och jag har identifierat varför – jag tyckte att omslaget var så likt Små eldar överallt. Som visserligen är en utmärkt roman i ungefär samma genre, men… ja, jag vet inte. Det är inflation i vissa sorters omslag – detta är en sort, en annan är förstås alla evinnerliga omslag med kvinnor sedda bakifrån. Men nu var det inte det det gällde.

Jag åt lunch med Therese för några veckor sedan och samtalet gled förstås in på böcker. Hon nämnde denna som en sådan där roman som man kan sakna ibland, som sträcker sig över lång tid och faktiskt funkar som en sorts modern epik, trots att det kanske inte borde gå att göra så många år såpass kompakta som de blir här. Men det är skickligt och väl utfört, och det är en riktig njutning att läsa – även om det absolut inte är någon feelgood vi har med att göra här.

Två unga familjer flyttar in på samma gata i en småstad en bit utanför New York. Männen är poliser och har jobbat tillsammans inne i stan under en period, men deras fruar går inte riktigt ihop. En av dem vill bli vän med den andra, men hon stöter bort henne så gott hon kan utan att vara otrevlig. Kalla det intuition. Men när båda paren får barn – Peter och Kate – ungefär samtidigt och de blir goda vänner är det nästan omöjligt att hålla sig på varsin sida staketet, så att säga. Och det är det som leder till den stora katastrofen. Ett av barnen ber om hjälp hos den andra familjen och inom några få minuter är ingenting sig likt.

Vi får följa alla huvudkaraktärer i sin egen berättelse, från 70-talet till nu. Det finns onekligen lite varierande minnen från vad som hände då. Missbruk och psykisk ohälsa är ständigt närvarande, liksom tankar kring varför det blev som det blev. Hemska saker händer och ibland är det otroligt mörkt, men som berättelse sett är det inte avgrundsdjupt heller. Keane gör ett ypperligt jobb med att hålla texten på en lagom nivå och även om man inte alltid håller med det huvudpersonerna tar sig för ger författaren läsaren en chans att åtminstone försöka förstå dem. Skickligt som bara den, tycker jag.

Boken finns att köpa här.