Så nära att det bränns av Christina Lindström

Christina Lindström är min absoluta favorit bland ungdomsförfattare. Hon äntrade mitt medvetande under våren 2016 och sedan dess har jag läst alla böcker som just är riktade till ungdomar. Barnböckerna sparar jag på lite 😉 De flesta av böckerna utspelar sig i Göteborg vilket jag älskar, och alla karaktärer och dialoger känns så trovärdiga och smarta. Love it.

I navet i denna berättelse finns Jason. Han var småkriminell redan på mellanstadiet, och blev sedan en given ledare på högstadiet, inblandad i allt från mobbing till droghandel. Inget vidare gott sällskap egentligen, men så karismatisk att det är svårt att stå emot.

Max kunde inte riktigt stå emot – men efter hot om att skickas till farmor i Danmark lade han av med det livet och lämnade Jason bakom sig. Men han saknar honom. Och gemenskapen och sammanhanget, förstås. Alice är dödskär i Jason, trots att hon inte alls får det utbyte och den bekräftelse av honom som hon önskar sig (och förtjänar). Men när Max och Alice möts, på Fröken Olssons kafé i Göteborg, säger det bara pang hos Max, som blir vansinnigt förälskad på stört. Men hur skulle de kunna närma sig varandra, när Jason finns mitt emellan?

Lindströms böcker handlar ofta om identitet och om att våga och kunna vara sig själv under den känsliga och jobbiga tonårstiden. Man vinner på att vara snäll i hennes böcker, vilket jag tycker mycket om. Både Max och Alice har problem av olika slag hemma, och även detta beskrivs på ett trovärdigt och genuint sätt. Även snälla personer kan bli förbannade, ni vet.

Sedan skrivs karaktärer och handling med en alldeles lagom dos humor också. Det är en riktig bladvändare (som faktiskt hade kunnat få vara längre – det säger jag väl aldrig) och mycket är jobbigt men jag kommer på mig själv med att småle med jämna mellanrum också. Christina Lindström är avgjort bäst på ungdomslitteratur i Sverige.

Boken kan man köpa här!

Tänk inte! Bara kör! (Note to self, #3) av Marie Hammar och Abbe Wahlquist

Här kommer tredje delen om Ottilia i Note to self-serien – bok nummer ett heter Rutiga byxor funkar inte här och bok nummer två Vintersport går bort. Som vanligt är det ganska kaotiskt runt Ottilia – eller Otto, som hon kallas. Det är fortfarande lite märkligt att bo på fina Lidingö, och vad är det egentligen som händer mellan henne och Emil?

När mamma går med på att Otto ska få åka på ridläger över påsk blir hon förstås eld och lågor – men när hon kliver av bussen i Värmland där lägret ska gå av stapeln verkar allt lite konstigt. Hur kommer det sig till exempel att det verkar vara nästan uteslutande killar på lägret? Jo – det har blivit fel i anmälningen och Otto har hamnat på ett motocrossläger istället. Dråpligt blir det, men med värme.

Ett väldigt roligt inslag är Ottos hårt kurerade blogg, där hon friserar sanningen så det står härliga till. Charmigt och kvickt, och det är ju alltid kul att ha läst vad som egentligen hände och sedan se hur hon beskriver det för sina läsare. Mycket lyckat och ”i tiden”!

Boken kan man köpa t.ex här.

Paola Persson Peroni – Allas vän och Skrattar sist av Emi Gunér och Maja Säfström

Paola Persson Peroni susade förbi i mitt instagramflöde häromveckan, jag önskade mig något lättläst och mysigt och hittade e-böckerna på biblioteket, så plöjde dessa första två inom ett par dagar. (Bok tre har också kommit ut, och heter Älskar kanske.)

Jag hade kanske inte räknat med att målgruppen var såpass låg i ålder som 6-9 år, men äsch, vad är väl trettio år hit eller dit? Dessutom tycker jag att det är så härligt med alla fina och bra barnböcker som finns numera. Det känns inte som om det kom ut så mycket nytt i den genren när jag var i den åldern, det blev mycket Astrid Lindgren och sjuttiotalsböcker. Nu finns det en uppsjö, och jag hoppas att vår lilla tjej visar sig vara lika förtjust i att läsa som hennes föräldrar och storasyster är för oj, vad roligt vi ska ha!

Böckerna om Paola Persson Peroni handlar mycket om kompisrelationer och mycket om familj. Texterna är finurliga och roliga och Maja Säfströms illustrationer perfekta komplement. Mycket trevlig läsning.

Allas vän finns att köpa här, och Skrattar sist finns här.

Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende (Vera Svanson, #2) av Moa de Bruin

I höstas kom första boken om Vera Svanson – Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster och det var ju en ljuvlig överraskning att bok nummer två följde så snart! Jag har följt Moa de Bruin, a.k.a Spiderchick i bloggvärlden i närmare femton år, och det var ju inte direkt någon chock att böckerna om Vera är vansinnigt roliga – och Clara Henrys inläsning är verkligen pricken över i.

I Veras universum är mycket sig likt. Storebrorsan Svante kämpar fortfarande för att få fler prenumeranter till sin Youtube-kanal med diverse challenges. Lillasyrran Olivia är allmänt jobbig och på väg att bli Sveriges yngsta mormor då katten Lovis ska få ungar. Mamma har plötsligt blivit extremt intresserad av yoga, och pappa försöker renovera köket, med väldigt dåligt resultat. Moster Bibban bor kvar i huset bredvid men har lagt sin nästan-polis-karriär på hyllan och ska nu bli kalsonggrossist istället.

Som om det inte vore nog med allmänt kaos hemma så är det problem i skolan också. Någon har klottrat något om rektorn på väggen i aulan, och nu hotar rektorn med att riva hela aulan och lägga ner dramagruppen. Men det får ju inte hända! Det är i dramagruppen som Vera får leva ut och glänsa – och där går ju även Hugo, med de leende guldbruna ögonen…

Det är väldigt roligt från start till slut. Alla karaktärer har något som gör dem till något alldeles extra – såsom att bästisen heter Lise Berg, och att en yogaguru har något alldeles särskilt i sin väska. Fartfyllt och stilsäkert som ger massvis av mersmak. Om ändå så här roliga böcker fanns när jag var 9-12 år! Tur att det går alldeles utmärkt att läsa även i 38½-årsåldern.

Boken finns att köpa t.ex här!

Du är min Bobby Jean av Yrsa Walldén

Hedda har just fyllt nitton år och just tagit studenten. Det var meningen att hon skulle åka på roadtrip i USA tillsammans med sin bästa kompis, men samtidigt som allt som leder in i vuxenlivet händer så dör hennes mamma i cancer. Hon lämnar begravningskaffet, sätter sig i mammans gamla bil som hon fick i nittonårspresent, och bara kör. Hon tänker sig att hon ska åka till Världens ände, men den i Trosa och den i Ystad känns för nära. Men i Norge finns Verdens ende och dit styr hon kosan, med startpunkt Malmö.

Hon har Bruce Springsteen – mammans favorit – på stereon och som fantasisällskap i passagerarsätet. Telefonen stänger hon av, hon orkar ändå inte prata med någon. Det blir mycket tid att tänka, ensam i en bil – men på vägen träffar hon Kajsa, som också är på flykt men från Köpenhamn där hon gjort något hon inte borde. Hon ska till en festival i Dalarna, men får åka med Hedda uppåt landet en bit åtminstone.

Det blir en roadtrip ändå, om än inte som tänkt. En ganska underhållande sådan, men lite destruktivt på ett jobbigt sätt. En del av boken utspelar sig på en camping strax söder om Göteborg – jag inbillar mig förstås att det är den i Askimsviken – och Walldéns beskrivning av tältlivet får det att krypa i hela min anti-camping-kropp. Särskilt känslan av att att vakna i gassande värme… hu. Mycket bra.

Sedan är jag inte överförtjust i Heddas sorgehantering, som är destruktiv och full av alkohol. Det är säkert trovärdigt, men det gör att jag inte kommer Hedda nära eller inpå djupet. Jag har svårt att få sympatier för henne trots att hon är mitt i sorgen eftersom hon hanterar allt så himla dumt. Men det finns ett väldigt roligt skeende när Kajsa och Hedda olovligen tar nattvarden i en kyrka utmed vägen – jättekul.

Helt okej underhållning, som lämnar mig något oberörd förutom vissa kortare partier eftersom jag inte kan komma inpå Hedda alls. De jobbiga känslorna blir inte bearbetade och det flyter därmed lite ovanpå.

Boken finns att köpa t.ex här.

Andra böcker jag läst av Yrsa Walldén är Allt jag inte sa och Flickvänsmaterial.

Min storslagna död (Skärblackatrilogin, #2) av Jenny Jägerfeld

Första boken om Sigge och den brokiga familjen som bor på The Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka var en självklar femma för mig – och Min storslagna död, uppföljaren, är faktiskt ännu bättre. Jägerfeld är en mästare på att formulera sig, med kilovis med humor mitt i vemod och osäkerhet. Så himla fint.

Sigge är inte van vid att ha kompisar, efter att ha blivit mobbad i sin gamla skola – så när de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan plötsligt vill bli kompisar med honom och ha honom med i sitt hip hop crew 6 1 Mushroom vet Sigge inte vilket ben han ska stå på. Mest vill han ju vara med Juno, som han blev vän med i första boken, men det är svårt att säga nej till tvillingarna och svårt att veta var man ska göra av sin lojalitet. Crewet ska vara med på skolans julshow och Sigge är livrädd för vad som ska hända – för tvillingarna har ingen lust att repa eller jobba på texter. Hur ska detta gå?

Det roligaste är ändå livet hemma på hotellet, med mormor Charlotte, mamma och de två småsystrarna som är diametralt olika underbara personligheter – och Krille Maräng, förstås. Under vissa stycken, när jag lyssnade i kollektivtrafiken, var jag ganska glad åt att ha munskydd på för det är så roligt att det är inte klokt – när ena småsystern tar med en uppstoppad pingvin till förskolan till exempel, eller när den andra systern som alltid pratar med STORA BOKSTÄVER beslutar sig för att det är dags att Jesus faktiskt får vara huvudperson i julspelet. Det är ju han som fyller år!

I Skärblackavärlden får alla vara precis som de vill – så länge de är snälla. Det är som en utopi, faktiskt. Inga moralpredikningar och inget som känns för tillrättalagt. Det är ljuvlig läsning med ett underbart slut och jag längtar redan efter tredje boken.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren själv, vilket blev fantastiskt bra. Somliga repliker uttalas på rejäl Norrköpingsdialekt och då författaren faktiskt är från Skärblacka känns det genuint och som ett extra lager humor.

Boken finns att köpa t.ex här.

Rasmus, Pontus och Toker av Astrid Lindgren

Det känns som om Rasmus, Pontus och Toker är en av de största doldisarna i Astrid Lindgrens utgivning, men jag har alltid älskat den. När jag var liten var biblioteket i Hunnebo väldigt litet och inte så väl påfyllt – och hade öppet kanske sex timmar i veckan. Detta var en av få böcker som intresserade mig, så det blev ju att jag lånade den varje sommar. Tillsammans med Pigge Lunk av Gösta Knutsson och några andra titlar som flyr mitt minne just nu.

Målgruppen här är mer i stil med den som läser Kalle Blomkvist än den som läser Pippi och Emil, så att säga. Yngre ungdom, kanske man skulle kalla det idag. Det är lite humor och trevligt familjegnabb och lite – ganska mycket, faktiskt – spänning. Jag upptäckte när jag läste att jag kunde vissa bitar utantill, så den har uppenbarligen fastnat även om det var tjugofem år sedan sist.

Rasmus och Pontus är såta vänner och kompanjoner i AB Förenade Skrot. Skrothandel är betydligt mer intressant än skolan, och just nu har de även, under namnet Räddningskåren för Kärlekens Offer det viktiga uppdraget att skydda Rasmus storasyster Patricia från Västanviks störste player, Joakim von Rencken, som avverkar flickor i rasande takt och när han är färdig med dem klistrar han in deras foton i en realisationskatalog. Så fräckt!

Toker är Rasmus högt älskade släthåriga tax, och utöver Patricia finns pappa polisen och den väldigt roliga modern i familjen. Det är nu dags för karneval i stan, på dagtid går familjer dit tillsammans men på kvällarna är det på Lusknäckarmalmen som det händer. Här händer det grejer, såsom svärdslukning. Rasmus och Pontus lyckas bli indragna i en ganska allvarlig situation med just en svärdslukare och det blir en riktigt rafflande historia. Supermysig läsning, men definitivt med nerv!

Den fina nyutgåvan från 2004 finns att köpa här.

Mästerdetektiven Blomkvist x 3 av Astrid Lindgren

I julas såg jag av en allmän slump och/eller tristess filmen baserad på Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt från 1996, med Claes Malmberg som konstapel Björk, Leif Andrée som Eva-Lottas pappa och Ulla Skoog som Sixtens moster Ada. Bland andra! Det var en mysig film, då den är en sorts fusion mellan femtiotal och nittiotal – vissa bilar har gamla registreringsskyltar och barnens kläder talar för femtiotal, medan det vajar EU-flaggor över Lillköping och det finns både mountainbikes och moderna telefoner. Kul grej!

Hur som helst så mindes jag förstås min barndoms fascination vid Kalle Blomkvist-böckerna, som jag nog faktiskt tycker är de bästa Astrid Lindgren skrev (tillsammans med Rasmus, Pontus och Toker, som jag ska läsa i dagarna). Det är läskigt på riktigt, med mord och lik och hot och arsenik (vilket rim va), kidnappningar och reverser och procentare och allt möjligt farligt – det känns på något vis modernt med tanke på att första boken kom ut sent fyrtiotal. Nog för att det säkert fanns dramatiska berättelser i B. Wahlströms Pojkböcker med gröna ryggar också, men det vet jag väldigt lite om.

Blomkvistböckerna är dessutom väldigt roliga. Formuleringarna är knivskarpa, ungdomarna är alldeles lagom tykna och jag får en chans och anledning att slipa lite på mitt rövarspråk. Böckerna kom ut på nytt i vackra utgåvor på Rabén och Sjögren 2003 och i Kalle Blomkvist och Rasmus är det Kerstin Thorvall som har illustrerat. Extra kul!

Böckerna – Mästerdetektiven Blomkvist, Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt och Kalle Blomkvist och Rasmus finns att köpa på respektive länk.

The secret garden av Frances Hodgson Burnett

Man tycker väl sällan att januari går för fort, men i år kom jag på först den 31:e att jag behövde läsa något för #färggladahyllvärmare2021. Enda chansen att hinna klart den dagen hade varit att läsa Vild iris av Louise Glück, men det kan jag inte på något vis kalla en hyllvärmare – men Den hemliga trädgården har flyttat med mig till olika ställen sedan 2003, så den kvalificerade sig även om jag inte läst klart förrän ett par dagar in i februari.

Nåväl! Det är kul att äntligen ha läst denna, som känns som en sådan där barnklassiker som vuxna ändå kan uppskatta. Dessutom är den helt underbart illustrerad av Robert Ingpen. Titta bara!

Boken handlar om lilla Mary, som växer upp i Indien men blir hastigt föräldralös då koleran kommer och tar död på ungefär alla i hennes närhet över en natt. Själv låg hon på sitt rum och var totalt bortglömd, och sådan verkar hela hennes barndom ha varit. Hennes närmsta relation har varit till barnsköterskan, och hon var ju en betjänt. Det är med den bortskämda attityden som Mary skickas till England för att bo hos sin mystiske farbror – hon är sjuklig och allmänt odräglig, men mjuknar upp efter ett tag när hon blir vän med husjungfrun Martha som berättar om sin lillebror Dickon, som är vän med alla djur på heden och kan allt om alla växter.

Hon börjar även prata med den buttre trädgårdsmästaren Weatherstaff, och får reda på att det finns en hemlig trädgård på egendomen som tillhörde morbroderns unga vackra fru som dog tio år senare. Sedan dess har ingen fått lov att bevista trädgården. Nyckeln är nergrävd och så är det med det.

Mary börjar förstås leta efter nyckeln, och leds dit av en oväntad bekantskap – en rödhake. Hon hittar även morbroderns son som ligger undangömd i ett rum i det stora huset, där alla tror att han ligger för att han är sjuklig och aldrig kommer att bli vuxen – men det visar sig snarare att han är sjuklig för att han legat därinne hela livet. De två och Dickon skapar sig ett projekt och såklart slutar allt extremt lyckligt.

Det är ju en Bildungsroman deluxe, med otrolig karaktärsutveckling. Hade den kommit ut idag hade den nog känns smått pekoral, men eftersom den är över hundra år gammal så köper jag det mesta. Gulligt och välskrivet – jag förstår varför den filmatiserats om och om igen.

Just denna utgåvan med de vackra illustrationerna finns i en app nära dig (läs på telefonen eller surfplatta för att få de vackra färgerna!) eller att köpa här.

Stardust av Neil Gaiman

Till vår utmaningslista bestämde vi oss för att ha varsin punkt som är en stor utmaning att ta sig an. För min del blev det fantastisk à la monster och drakar, som verkligen inte är min starka sida. Jag har tipsats om Stardust tidigare när övernaturligt och liknande dykt upp på bokbingon och sådant, men det har inte blivit av att jag läst den.

Förrän nu! Och det är jag väldigt glad för. Neil Gaiman läser själv in boken (jag lyssnade delvis och läste delvis) och det är helt underbart att lyssna på hans röst. Som sammet för öronen. Inlevelsefullt utan att vara för teatraliskt.

Det är en saga, rätt och slätt, där den unge mannen Tristram i den lilla staden Wall blir kär i den vackra Victoria. Han erbjuder henne vad som helst om hon vill kyssa honom (eller allra helst gifta sig med honom) och hon önskar sig en fallen stjärna som de ser på natthimlen.

Tristram lämnar Wall och dess murar för att ge sig ut på jakt efter den fallna stjärnan, men det är förstås lättare sagt än gjort – och han är heller inte ensam om att leta efter den.

En otroligt fin, lagom spännande och väldigt rolig berättelse. Gaimans humor är svårslagen. Så mysig läsning.

Boken finns att köpa här.