Kultur-2022 i listform

Foto av Kaique Rocha pu00e5 Pexels.com

En summering av varje kulturår som går är ju alltid kul. Jag har skamlöst snott en lista hos enligt O.

Årets mest oväntade: Jag hade nog inte väntat mig att Marcus Berggrens debut En bra plats i skallen skulle vara ett sådant mästerverk som den är. Inte för att jag underskattar honom, men jag hade ingen aning om vilken fantastisk skrivartalang han är.

Årets klassiker: Solklart My Man Jeeves av P G Wodehouse. Jag har inte läst särskilt många klassiker ska sägas, men detta är hur som helst underbar läsning.

Årets knock-out: The White Lotus, som jag bara hört talas om i periferin men som jag hörde Wanda Bendjelloul prata om i P3 inför säsong 2 och kände att detta måste jag ju se. Och vilken tur att jag gjorde det. Så otroligt bra.

Årets nostalgitripp: Good pop, bad pop av Jarvis Cocker, som är ett enda frosseri i Cockers nostalgi – och delar av den, även i min.

Årets käftsmäll: Girls burn brighter av Shobha Rao. Oerhört hemsk och sorglig.

Årets mest frustrerande karaktär: Patricia i Tack för matchen av Paola Pellettieri. HerreGUD, det kliar inuti huvudet bara jag tänker på henne.

Årets kvinnokamp: Det får bli Take three girls av Simonne Howell, Cath Crowley och Fiona Wood.

Årets gråtfest: Jag gråter inte så mycket till kultur nuförtiden, men jag grät nog en lättnadens tår flera gånger om när jag läste Praktika för blivande föräldrar (nå – jag var redan förälder när jag läste ut den) av Agnes Wold och barnläkaren Cecilia Chrapkowska och fick förklarat för mig av experter att man kan ta och tagga ner några kilo på de flesta områden. Jag skrattade så att jag grät åt Min storslagna kärlek av Jenny Jägerfeld, och även åt Bögen är lös av Edvin Törnblom, där jag förvisso även satte skrattet i halsen.

Årets vemodigaste: Håller med Linda om Berätta tre saker av Callum Bloodworth. Hjärtskärande! Även Du kommer alltid ha Paris av Hanna Jedvik, men på ett annat plan.

Årets charmigaste: Magnifika Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach.

Årets historiska: Jag vet inte hur långt tillbaks man behöver hamna för att det ska vara historiskt, men om 43-44 år sisådär räcker så är det 1979 av Val McDermid. Får det vara historiska myter så har jag två tävlande, Kirke av Madeline Miller och Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh.

Årets blåsning: Om vi säger blåsning som i besvikelse, så blir det två stycken som ”alla andra” älskade och jag därför hoppades mycket på men luften gick ur totalt. Slutet blir vår början av Chris Whitaker och Skilsmässan av Moa Herngren.

Årets dystopi: Jag verkar ha klarat mig undan dessa under 2022, skönt nog. Dock kan man få en viss dystopisk känsla när man tänker på valrörelsen och hur det gick, och Tone Schunnesson har skrivit skarpt och roligt om bl.a detta i sin essäsamling Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen.

Årets grafiska: Liv Strömquists astrologi.

Årets nya bekantskap: Det måste ju vara Callum Bloodworth, eftersom jag läst hela hans utgivning under 2022: Berätta tre saker, 36 frågor om kärlek och Julakuten för ensamma hjärtan.

Årets asgarv: En bra plats i skallen som ovan, och Min storslagna kärlek, också som ovan.

Årets återseende: Familjen Walsh i Marian Keyes Again, Rachel.

Årets hatkärlek: Tja, kanske Skilda världar?

Årets mamma: Även här håller jag med Linda om Abi i You be mother.

Årets huvudperson: Titelkaraktären i Kim Jiyoung, born 1982 kommer att stanna med mig länge. Man glömmer inte heller Lacey Flint i första taget, och jag blev glatt överraskad när del fem i serien om henne släpptes, åtta år efter den förra.

Årets bifigur: Nells bonusdotter i The Skeleton Key av Erin Kelly, vars namn flyr mig nu.

Årets filmupplevelse: Ja, det är inte många filmer jag har sett under året som gick. Kommer spontant på två stycken som båda var bra, nämligen Jag är ju så jävla easy going baserad på Jenny Jägerfelds ungdomsroman, och Glass Onion: A Knives Out mystery som vi såg häromdagen. Något mer måste jag ju ha sett, men vad vet jag inte. Jo, första Downton Abbey-filmen såg jag! Och så plöjde vi alla Sällskapsresan för Johannes hade inte sett dem tidigare, det borde ha varit under 2022.

Årets filmatisering: Anatomy of a scandal på Netflix efter Sarah Vaughans bok var mycket bra.

Årets kulturella höjdpunkt: Skulle naturligtvis ha varit Bokmässan men då gick jag och la mig med (trolig) Covid. Fortfarande bitter över detta, men var mer eller mindre sjuk i elva dagar i den vevan så det var ju tur att jag stannade hemma och inte smittade ner hela kultureliten. Därmed vinner den traditionella Varbergshelgen i januari. Om drygt tre veckor är det dags igen och jag längtar.

Årets kan-inte-släppa-den: Göra mig förtjänt av Alice Dadgostar. Tänker på den varenda gång jag går eller åker förbi en förskola. Om någon månad är det dags för oss att börja söka plats åt Julia och jag hoppas så att hon får pedagoger som mår bra.

Årets debut: Alltså – Annette Bjergfeldts Höga visan på Palermovägen kom ut på svenska 2021 och på danska 2020 men jag läste den 2022 så det får räknas.

Årets avslut: Slutet på säsong två av The White Lotus, 100%.

Årets album: Ska det vara något som släpptes 2022 så får det vara A bit of previous av Belle & Sebastian, som vi egentligen skulle se om två veckor efter att konserten redan bokats om från april. Nu är den istället inställd vilket är hemskt tråkigt. Ska det vara vad jag lyssnat mest på är det antagligen, som vanligt, Amy Winehouses Back to black eller Magnetic Fields 69 Love Songs.

Årets låt: Enligt Spotify är det The boy with the arab strap med Belle & Sebastian men jag får faktiskt inte ihop det alls med verkligheten då jag vet flera låtar jag definitivt lyssnat på mer. Sedan vill jag egentligen inte vara en sån där koketterande småbarsförälder som med fejkad uppgivenhet fnissar åt att diverse vaggvisor ligger etta på deras Spotify Wrapped men det går tyvärr inte att komma ifrån att Djurens vaggvisa med Humlan Djojj är väldigt vanligt förekommande i detta hem.

Årets citat: Jag skrattar fortfarande åt en replikväxling i gamla klassiska utomjordingsserien ALF, som vi tittar på lite då och då på HBO Max:

ALF: Come on Willie, let’s go home and burp the baby.
Willie: The baby’s not even born yet, ALF.
ALF: All right. Let’s just go home and burp.

En bra plats i skallen av Marcus Berggren

Jag har faktiskt bara känt till Marcus Berggren i något år, när han var med i julspecialen inför Bäst i test och framförde den helt otroliga låten Baba Ganoush (som kan åtnjutas längst ner i detta inlägg). Jag blev förstås stormförtjust och har sedan dess lusläst hans fantastiskt roliga krönikor i GP (jag skrev i mitt insta-inlägg om boken att de är det enda som gör GP läsvärd nu för tiden och det står jag verkligen för) och även sökt upp äldre texter. Så extremt roligt och träffsäkert.

Extremt rolig är också En bra plats i skallen – inte bara rolig, ska sägas, men det försiggår sådant lysande ordkonstnäreri att även de mer allvarliga bitarna får mig att le.

Vi har framför oss en bildungsroman, om en ung man som växer upp i Kungälv på 90- och 00-talen. Montessoriskolan (ni vet väl att montessori betyder ”gör vad fan ni vill”), radhusområdet, nynazisterna. Ätstörningen, som kryper sig på i tidiga tonåren. Experimenterandet med sprit och droger. Och bandet, som Felix, Eddie, Mikko och Andy startar.

Handlingen rör sig mellan platser som jag känner väl. Kville, Lindholmen, Vasastan, Frölunda. Jag känner inte igen mig i jättestora delar av vad som händer, men somligt är mycket bekant. Sticky Fingers till exempel. Och de förvånansvärt komplicerade delarna av passerkortsadministration och posthantering.

438 inbundna sidor låter mastigt, men det är så njutbart att läsa att det inte ens märks. Vissa dagar åt jag lunch på tio minuter för att hinna läsa en lång stund vid skrivbordet på jobbet. Många kvällar läste jag tills ögonen började falla ihop (man vill, hur bra det än är, inte tappa 438 inbundna sidor i ansiktet).

Det är en otroligt bra debut. Rörande och finstämd i bitar, farsartat skitrolig en stor del av tiden – och språkligt mästerligt hela vägen igenom.

Boken kan man köpa här.

A likely lad av Peter Doherty med Simon Spence

Berättelsen om Pete Dohertys liv är deppig. Uppvuxen som ”army brat”, familjen flyttade runt mycket och han hamnade tidigt i dåligt sällskap och började med droger. Musiken tog stor plats förstås, han var bara 23 år när Libertines slog igenom och därifrån var det ju upp och ner och högt och lågt åt alla håll. Man blir lite utmattad av att läsa om det får jag säga.

Det är dock tydligt att Pete är intelligent. Han skriver fantastiskt bra, och kan få somliga av de deppigaste knarkhistorierna att bli ganska underhållande. Jag hade väl lite koll på honom så länge jag bodde i England, tabloiderna var väldigt förtjusta i att skriva om honom (särskilt när han var ihop med Kate Moss förstås) men det riktiga kaoset kom senare – som när han rymde från en rehabklinik i Thailand och diverse andra galna historier.

Boken är alltså mycket välskriven, ganska underhållande och delvis gräslig. Man blir helt snurrig ibland av att försöka hänga med i vad som händer, var och hur och när – men det går faktiskt rätt bra att hoppa över bitar också. Så roligt är det inte att läsa om knark och slagsmål för många sidor i rad. Absolut läsvärd, dock! Och absolut en insikt i vad beroendesjukdomen betyder.

Boken kan man köpa här. Simon Spence, som skrivit flera musikbiografier, har deltagit i skrivandet av boken men som jag förstår det mest som redaktör. Han kan inte ha haft ett lätt jobb 😉

Fotnot: I början av karriären, innan det spårade ur alldeles, fanns Doherty i periferin av min bekantskapskrets då min dåvarande sambo fotade Libertines mycket när han försökte slå sig fram som musikfotograf. Jag träffade honom aldrig förutom hastigt på någon spelning men även utan det var Doherty på något vis en del av livet ett kort tag. Så här 20 år senare tror jag inte att det färgar min uppfattning om boken.

Veckans kulturfråga v. 39

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

Jag missade Bokmässan helt och hållet då jag blev sjuk – troligtvis Covid, inser jag nu i retrospekt. Började känna av det på onsdagen och nu är det onsdag igen och jag är fortfarande inte frisk. Åkte in till jobbet igår på förmiddagen men fick erkänna mig besegrad vid lunch och åka hem igen. Suck!

Nåväl – hösten är här, det ösregnar och från mitt lilla ”arbetsrum” ser jag skogen som blir vackrare och vackrare för varje dag. Hösten är inte allas favorit, men den är definitivt en av mina. Åtminstone en av tre favoriter 😉

Imorgon släpps Picture you dead av Peter James, bok nummer 18 i serien om Roy Grace. Jag förbeställde den till Kindle för ett bra tag sedan, så den kommer att ramla in under morgondagen vilket jag längtar efter.

Igår fick jag hem Marcus Berggrens debut, En bra plats i skallen, från biblioteket. Är väldigt pepp på att läsa den också!

Hoppas att andra Downton Abbey-filmen blir tillgänglig att hyra snart. Jag plöjde hela serien under senvåren, när min bebis äntligen gick med på att sova utan att jag låg bredvid från 18:00. Det blev mycket Downton och mycket stickning!

Suede släppte nytt album för knappt två veckor sedan, men jag har ännu bara hört singeln She still leads me on som kom i maj. Får se till att lyssna igenom det!

I oktober är det tema Australien på Kaffe & Kultur, och jag har passat på att beställa hem några böcker av samtida författare (som inte är Liane Moriarty). Det blir skoj att gräva ner sig lite i Australiens kultur, jag har bott ihop med många i kollektiv och vet lite grann om såväl Aussie rules-fotboll som Chicken parm, men det finns förstås mycket mer att roa sig med.

Veckans kulturfråga v.37 – Politik i kulturen

Veckans kulturfråga hos enligt O lyder:

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du?

Åh, jag är så hjärtinnerligt trött på politiken men det har jag ju ingenting för, eftersom det inte lär bli stopp på det på ett bra tag ännu. I skrivandes stund pratas det om Annie Lööfs avgång och Magdalena Anderssons ansökan om entledigande och det är så tråkigt, så tråkigt.

Men nu var det inte gnäll jag skulle ägna mig åt!

En politisk musiker som jag gillar är Billy Bragg. Låtar som till exempel There is power in a union, Which side are you on? och To have and to have not har tydliga politiska budskap – om vikten av facklig organisation, socialism, rättvisa och solidaritet. Det uppskattar jag mycket.

Sarah Vaughan har skrivit ett par politiska spänningsromaner som jag verkligen gillar, såsom Efter skandalen och nu senast Hennes rykte. Hon har själv arbetat som politisk reporter och det märks.

Jag vill även nämna satirprogrammet Tankesmedjan i P3, som inte skräder orden kring politik och politiker. Ser verkligen fram emot att lyssna på veckans avhandling kring valet och dess efterskalv! Även ”dockshowen” Herr Talman i SVT är väldigt, väldigt roligt.

Lunch With The Wild Frontiers: A History of Britpop and Excess in 13½ Chapters av Phill Savidge

Som kanske märks har jag läst en del om britpop på sistone. När jag hade läst Here they come with their makeup on fick jag tips om att Lunch with the wild frontiers är bättre. Jag visste inte att Phill Savidge strax efter att denna bok kom ut gjorde en könskorrigering och numera heter Jane Savidge – böckerna kommer alltså från samma penna.

De behandlar delvis samma saker – men denna är såklart betydligt bredare än en bok som främst handlar om ett och samma ämne.

Savidge blev PR-person av en slump. Som så många andra var det slitigt i början men när karriären väl tog fart blev det något magnifikt. Detta är berättelsen från stormens öga – om hur britpopen tog fart, och vad som hände sedan. Det är jättespännande att läsa en berättelse som inte är skriven av någon som var med i ett band, men som ändå befann sig precis mitt i smeten. Det är fullt med anekdoter och helt galna berättelser om stjärnor som försover sig, som vägrar le, som ringer efter drogleveranser mitt i natten och som är stora nog att få precis som de vill.

Det är dessutom väldigt, väldigt roligt. Savidge skriver enormt lättläst och underhållande, och jag har inget emot att en så stor del av boken är personliga betraktelser hellre än bara analyser och siffror. En riktig höjdare för britpop-älskaren – jag blev påmind om en massa band som jag helt och hållet hade glömt bort, och hoppas att jag snart blir lite bättre på att lyssna på musik igen.

Boken kan man köpa här.

Just nu – september 2022

Just nu-utmaningen återkommer första lördagen i varje månad hos några f.d. Kulturkollare. Det är verkligen inte lördag längre, men bättre sent än aldrig… eller hur? Denna månad har jag läst svar och plockat frågorna från Linda, Ulrica, Helena och Anna.

Just nu läser jag You be mother av Meg Mason, Göra sig förtjänt av Alice Dadgostar och 36 frågor om kärlek av Callum Bloodworth.

Just nu tittar jag på Alla mot alla, SKAM och Skilda världar. Vi såg om hela Rederiet när jag var gravid och när Julia var pytte, så nu var det väl dags för ännu en klassiker. Det är mest lite slötittande dock. Imorgon börjar Cyklopernas land igen så det blir kul! Vissa kvällar orkar vi se ett helt Ett fall för Vera eller liknande deckare, det är sensation.

Just nu lyssnar jag på de vanliga poddarna. Eftermiddag i P3, Recensörerna, Flashback Forever, Morgonpasset (inte varje dag men när Linnea Wikblad är med måste jag), Fördomspodden, Skåpet, Litteraturgäris, Kafferepet… Började lyssna på listan Rolling Stones Top 500 på Spotify innan semestern men jag är verkligen usel på att lyssna på musik och har så varit de senaste åren. Det blir lite Arne Alligator och så. (Sveaborg låter ungefär som en gammal Popsiclelåt.)

Just nu längtar jag till Bokmässan såklart. Det var så länge sedan sist och jag ser fram emot att både träffa folk, insupa atmosfär och lyssna till intressanta seminarier förstås. Längtar också till att vädret blir lite mer stabiliserat så att det inte är 8° när jag går till jobbet på morgonen och 20° när jag ska åka hem. Det är väldigt svårt att klä på sig!

Here They Come With Their Make-Up On: Suede, Coming Up . . . And More Tales From Beyond The Wild Frontiers av Jane Savidge

På nyårsafton 1996 sände NRJ (tror jag) en topp 100-lista över årets bästa låtar, eller mest sålda singlar, eller något. Ingen aning, men jag satt redo med kassettband och fingrarna på PLAY och REC för att fånga godbitarna. Plötsligt strömmade Beautiful Ones med Suede ur högtalarna och jag var SÅLD. Och har aldrig slutat vara såld.

Jane Savidge (då Phill Savidge) var PR-ansvarig för Suede då det begav sig och här är hennes berättelse om hur albumet Coming up kom till. De första två albumen (Suede och Dog Man Star) gjorde Suede till Englands älsklingar, men så skar det sig mellan de två frontfigurerna och man trodde att katastrofen var ett faktum. Men så kom Coming up och det var som om de reste sig à la Fågel Fenix ur askan – det är ett otroligt album.

Här är alltså berättelsen om det – men också om hur det var att vara PR-ansvarig för detta halvt förvildade gäng, och om pressen och showbiz och personerna runt omkring. Allt kantat med fräscha intervjuer med bandet, såhär 26 (!!!!) år senare.

Ärligt talat är det lite segt att läsa för den är så enormt ingående på vissa detaljer och full av fotnötter om det ena och det tredje som är mer eller mindre relevant. Men de briljanta bitarna är verkligen fantastiska. Ett gediget arbete som kanske hade mått bra av en sträng redaktör 🙂

Boken kan man köpa här.

Just nu – juli 2022

Den första lördagen i varje månad lägger några av ex-Kulturkollo-arna upp en Just nu-lista. Jag är ett par dagar försenad men det är trevligt att reflektera så jag hänger på ändå. Fler listor finns hos Anna, Ulrica, Helena och Linda.

Just nu läser jag absolut inte så mycket som jag skulle önska, men betydligt mer än jag hade trott. Så det är väl en rimlig ekvation ändå. På min Goodreads Currently Reading återfinns The Summer Place av Jennifer Weiner, The No-Show av Beth O’Leary och Girls burn brighter av Shobha Rao.

Just nu lyssnar jag mest på poddar. Och Sommar i P1, men även den som podd. Favoriten är Eftermiddag i P3, men i semestertider är det inte riktigt detsamma. Flashback Forever, Recensörerna och Fördomspodden är några andra jag gillar.

Just nu tittar jag på Young Royals, ganska precis ett år efter alla andra. Glömde bort att jag tänkte se den förra sommaren men så sommarpratade Edvin Ryding som spelar huvudrollen i fredags och jag blev plötsligt väldigt sugen. Annars ser vi om säsong 3 av Alla mot alla eftersom vår bebis älskar Filip och Fredrik.

Just nu längtar jag efter att gå och lägga mig. Men ur ett lite större perspektiv så semestern förstås, som nu är tretton arbetsdagar bort.

Veckans kulturfråga v. 26 – Sommarprat

Denna veckan frågar enligt O:

Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Kanske om att världen är liten, om litteratur, om hur livet kan ändras (både till det positiva och negativa) över en natt, om tillfälligheter och impulsiva beslut som förändrar precis allting.

Musik är enklare eftersom det verkar som om jag bara lyssnar på samma artister hela tiden. Det skulle bli Magnetic Fields, Belle and Sebastian, Amy Winehouse, Beatles, Black Box Recorder (som vi har att tacka åtminstone delvis för att min man skrev till mig på Tinder), The Streets och Beach Boys. Och Dire Straits för pappa, Sultans of swing eller Money for nothing. Och Moonlight Shadow med Mike Oldfield för båda föräldrar. Julia med Marit Bergman och Bara om min älskade väntar från vårt bröllop. Där har jag antagligen fyllt musikkvoten med råge!