Never greener av Ruth Jones

En av mina absoluta favorit tv-serier är BBC:s Gavin and Stacey, som är skriven av James Corden och just Ruth Jones, och sändes mellan 2007-2010. Jag var som så ofta sen på bollen med den, men ibland innebär det ju att man får nöjet att plöja. Och det gjorde jag. Både Corden och Jones medverkar i serien och är fantastiska. (Man kan nu se Gavin and Stacey på BritBox hos CMore och jag misstänker att jag kommer att bli tvungen att se om den för nittiofjärde gången.) Ruth Jones spelar också bartendern Myfanwy i Little Britain.

Hon gör fortfarande en del tv, men har nu också skrivit två romaner och Never greener är den första, som kom ut 2018. Befriande när författare debuterar framåt femtioårsåldern tycker jag.

1987, Edinburgh – Callum hjälper sin storebror på puben som brodern driver när ett 22årigt yrväder vid namn Kate kommer in för att jobba sitt första pass. Elektriciteten dem emellan är ett faktum – men Callum är gift och har två barn med ett tredje på väg. Det blir häftigt och passionerat men slutar förstås i ett krossat hjärta.

Sjutton år senare är Kate gift med Matthew och mamma till femåriga Tallulah. Hon är bejublad skådespelerska, bor i ett vackert hus i västra London och är kanske lite väl glad i att dricka vin. Hennes agent bokar in henne på alla möjliga uppdrag och en dag finner hon sig på tåget på väg till Edinburgh. Hennes mamma bor kvar där, men hon reser sällan dit med familjen förutom pliktskyldigast till jul ibland. Nu ska hon hålla föredrag på en skola – men har ingen aning om att det är skolan där Callum jobbar som biträdande rektor.

Callum lever fortfarande med Belinda, då de lyckades jobba sig igenom krisen efter otroheten. Barnen är stora och karriären stadig. Men när Kate kliver in i hans liv igen är ingenting särskilt stadigt. De får en andra chans – på sätt och vis – men vad ska de göra med den? Och hur skulle konsekvenserna se ut?

Belinda och Matthew får också en chans att framföra sina sidor av vad som händer, och det är klokt. En sådan här historia handlar väldigt sällan om bara två personer och i detta fallet är det minst sex till som påverkas direkt. Karaktärerna är realistiska eftersom de är allt annat än perfekta och det är ett bra driv i berättelsen även om den är lite väl lång med sina drygt 400 sidor.

Kanske hade den gjort sig ännu bättre som tv-serie, faktiskt, nu när jag tänker på saken. Det vore kul om det kunde bli så! Men det är en underhållande roman som gör det den ska. Jag ser fram emot att läsa hennes följande roman (som inte har något med denna att göra) – den heter Us three och kom ut förra året.

Boken kan man köpa t.ex här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”

Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

All these beautiful strangers (Det slutna sällskapet) av Elizabeth Klehfoth

Jag hade aldrig hört talas om denna förrän min man hittade den i en bokhandel och skickade en bild på den då den lät spännande – och det gjorde den ju, särskilt som just den utgåvan hade en blurb om Den hemliga historien. Jag tycker att jag kollar alla listor som listar dark academia-böcker men just denna verkar ha gått mig förbi.

Charlie Calloways mamma försvann spårlöst när hon var liten. Utöver det står familjen varann nära. Hon är lyckad elev på tjusigt internat med lojala vänner och har alltid fått lära sig att hon är något alldeles särskilt. Och får man höra det hela livet börjar man nog leva efter det också. Ett hemligt sällskap på skolan bjuder in henne och ett antal andra att gå med – men då måste de utföra förbjudna och besvärliga utmaningar först.

I samband med detta hamnar Charlie mitt i mysteriet kring sin mammas försvinnande då en morbror kommer och besöker henne i skolan. Han har hittat ledtrådar, och Charlie måste bara nysta i detta. Det finns foton och brev – vad kan ha hänt egentligen?

Jag gillar båda huvudspåren i boken, och de knyts samman på ett ganska trovärdigt och bra sätt. Vissa bitar lämnas utan ordentlig upplösning vilket är frustrerande, men de viktigaste delarna får ett avslut och det blir helt okej till slut även om vissa saker känns lite långsökta. Men det hör väl nästan till – jag kan tänka mig denna bok som en sorts spännande high school-film eller tv-serie, och då får man ju köpa det mesta (Lex Gossip Girl och Gilmore Girls).

Boken kan man köpa t.ex här.

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

The man I think I know av Mike Gayle

James DeWitt har hållit sig lugn sedan Incidenten. Han har flyttat från sin tjusiga takvåning inne i Birmingham, hem till sina föräldrar igen – för hur mycket han än försöker så kan han inte klara sig själv längre. När Incidenten skedde var han nyvald som parlamentsledamot och oerhört framgångsrik inom fastighetsbranschen. Nu är han raka motsatsen till succé.

Det är Danny Allen också. Han har just fått reda på att han inte längre kan få a-kassa och är därmed på väg rakt ner i botten. Han är nykter alkoholist sedan många år tillbaka, men är nära ett återfall när han går på ett AA-möte och beslutar sig för att göra något av sitt liv – även om det ”bara” är att börja jobba på ett vårdhem.

James hamnar på vårdhemmet när hans föräldrar får en kryssning i bröllopsgåva av James och hans syster – eftersom brandkåren kom sist han var ensam hemma och försökte steka bacon. Och James känner igen Danny. Sist de sågs var Danny den mest framgångsrike eleven på den fina privatskola de båda gick på. Hur har han hamnat här? Och varför vägrar han att erkänna att han och James känner varandra?

Detta är en helt underbart fin berättelse om vänskap och familj. Om hur oväntade skeenden i livet kan vända allting upp och ner, och om hur man faktiskt inte alls alltid kan bestämma själv i vilken riktning livet ska gå. Sakta men säkert får läsaren reda på vad som har hänt i både Dannys och James liv som resulterat i att de nu befinner sig där de är.

Jag har nämnt förut att Mike Gayles tidigare romaner i lad-lit-genren är fantastiskt roliga och träffsäkra, men han är minst lika bra nu när han skriver romaner med tyngre ämnen såsom En halv värld bort, och All the lonely people – och nu The man I think I know. Gayle vann en Outstanding Achievement Award utlyst av Romantic Novelists Association här i veckan vilket är välförtjänt, men han skriver absolut inte bara romance – även om man nog skulle kunna kalla detta en bromance.

Boken finns att köpa här.

Falska vänner (Aaron Falk, #2) av Jane Harper

Teambuilding, alltså. Det finns roliga sorters teambuilding (quiz och problemlösning) och tråkiga sorter (fysiska aktiviteter där ingen tänkt igenom om det passar alla deltagare). Och så finns det gräsliga sorter – att vandra i bushen och tälta. Detta är högst subjektiva åsikter från mitt håll, men efter att ha läst Falska vänner är jag än mer övertygad om att jag har rätt.

Fem kvinnor från samma företag ger sig ut på vandring i bushen. Lagandan behöver stärkas och någon anser att detta är bästa sättet. Dessa fem kvinnor är inte speciellt trevliga varken i allmänhet eller mot varandra, och det tar inte lång tid innan känslorna börjar blossa upp. Redan på dag två går de vilse, och när de ska återsamlas ett par dagar senare är det bara fyra stycken som kommer tillbaka. Alice, den ambitiösa men manipulativa chefen, är borta.

Alice är även källan som poliskommissarie Aaron Falk haft hjälp av när han utrett företaget som kvinnorna arbetar på, och det blir han som kallas till platsen för att försöka ta reda på vad som har hänt. Har hans utredning av företaget något med försvinnandet att göra, eller ligger det något annat och kokar?

Berättartekniken är intressant – sökningen och efterforskningarna berättas i nutid, men vandringen berättas i tillbakablickar i kronologisk ordning. Det intressantaste med denna kriminalroman är inte deckargåtan, utan den psykologiska och gruppdynamiska aspekten. När stressen är hög och den fysiska ansträngningen tär på krafterna krävs det kanske inte så mycket för att vågskålen ska tippa över.

I första boken om Aaron Falk blev jag väldigt förtjust i miljöerna. De är inte riktigt lika tydliga för mig här – jag fick bildgoogla ”Australian bushland” och kunde ändå inte riktigt greppa hur det ser ut. Jag tyckte även att deckargåtan var betydligt intressantare i Hetta – men denna vinner den psykologiska biten. Ofta är ju psykologiska spänningsromaner riktiga thrillers, som säljs in som nästa Gone girl eller Kvinnan på tåget med en TWIST – så är inte Falska vänner upplagd och det piggar ju upp.

Boken finns att köpa t.ex här.

Absolute proof av Peter James

Vilken bok detta är. Jag vet verkligen inte var jag ska börja! Det visste jag knappt när jag började läsa heller – jag ville läsa den som inbunden men den var helt enkelt för tjock och tung för att jag riktigt skulle orka med det. Sagt och gjort – jag bytte språk och format och läste den istället på Storytel, på svenska.

Jag glömmer aldrig när jag läste Da Vinci-koden. Det var strax efter att den kommit ut i pocket i Storbritannien, jag hade besök från USA via Tyskland, en av mina äldsta vänner med kompis som fick sova i mitt rum och jag tog ett rum i kollektivet där den nye hyresgästen ännu inte flyttat in – så det måste ha varit hösten 2004. Sov är en överdrift, jag minns så väl att jag låg vaken praktiskt taget hela natten i en stenhård enkelsäng och kunde verkligen inte lägga ner boken.

Anledningen till att jag tar upp Da Vinci-koden här är att Absolute Proof handlar om ungefär samma sak, men i en annan tappning.

En frilansande reporter baserad i Brighton, Ross Hunter, får ett telefonsamtal en dag. Han tänker strunta i att svara, men beslutar sig av någon anledning för att göra det ändå. Det visar sig vara en man vid namn Harry Cook, som berättar att han har fått absoluta bevis på att Gud existerar. Hunter bestämmer sig för att träffa Cook och får information som han inte kan låta bli att titta närmare på, och det blir en fullständigt galen – men intressant – berättelse på närmare 600 sidor.

Här finns allt från Hunters erfarenheter som krigsreporter i Helmandprovinsen i Afghanistan, till en pengagalen TV-evangelist, till ett par munkar i olika kloster i Grekland och Sussex, en ateistisk vetenskapsmans livsverk, en bedagad komiker i USA och mycket, mycket mer. Vi rör oss från Afghanistan till Glastonbury till Brighton till Kalifornien via diverse andra platser och det är rafflande.

Det är också alldeles för långt och lite för invecklat för min smak. Jag förstår av efterordet att en del av berättelsen relaterar till ett telefonsamtal som Peter James själv fått, och som han och hans fru utforskat genom åren – vilket förstås bara det är väldigt spännande. Jag kan inte jättemycket om legenden kring den Heliga Graal (utöver det jag lärt mig ur Dan Browns bok) men det är ju på något vis kittlande att den kanske finns någonstans, inte alltför långt ifrån oss. Samtidigt är det ingenting som jag direkt lägger någon tankekraft vid – hade jag varit mer aktivt troende och intresserad av potentiella reliker hade jag förmodligen fallit pladask för denna boken.

Dock är inte detta – för mig – ett av Peter James bästa verk. Jag föredrar romanerna om Roy Grace och hans enskilda mer ”vanliga” spänningsromaner. Men – jag tog mig igenom den, vilket inte alltid händer när jag ställs inför 600 sidor text – vilket talar för att det fortfarande är en riktigt spännande story.

Ta mig tillbaka av B A Paris

Detta är den tredje boken jag läser av B A Paris, och jag vet inte varför jag bestämde mig för den eftersom jag verkligen inte varit imponerad av de tidigare. Men ibland är en enkel spänningsroman som ljudbok just vad som behövs för lite avkoppling och det blev då denna.

Och nej, den är inte bra. Det är en otroligt konstig bok och enda anledningen till att jag gav den två stjärnor på Goodreads är för att jag verkligen gillar en karaktär – hunden.

Finn och Layla blir tillsammans efter att han hittar henne vilsen på gatan i London på nyårsafton. Han tar hand om henne och efterhand blir de tillsammans och reser till Frankrike. På väg hem försvinner Layla när de stannat på en rastplats och, visar det sig, Finn misshandlat henne svårt. Tolv år senare är Finn tillsammans med Laylas storasyster Ellen och de ska gifta sig, men de börjar hitta en massa ryska dockor överallt, och Finn får telefonsamtal från någon som säger sig ha sett Layla, och en massa mail – ”e-brev”, kallas de i boken vilket är jätteroligt – från Layla. Otroligt rörigt, alltsammans.

Märkligt nog listade jag ut hur det skulle sluta ganska tidigt, och tillbringade resten av lästiden med att hoppas på att jag skulle ha fel, för så knäppt kunde det inte vara. Men det var det! Helt obegripligt. Rekommenderas INTE.