Truly devious (Truly devious, #1) av Maureen Johnson

Jag tror att denna hamnade på min läslista genom någon samling av mysterier som utspelar sig på internatskolor eller universitet à la Den hemliga historien, och den har stått på listan sedan 2016. Jag gör ju ett ryck då och då med att försöka tackla den där gigantiska listan, även om jag aldrig kommer att bli klar eftersom den fylls på konstant, men ändå. Nu råkade denna finnas som ljudbok hos min leverantör, så jag passade på när jag ändå gjorde en stor rensning av bokhyllan där. Sagt och gjort. Amerikanska ljudböcker är dock inte alltid min melodi, det kan bli lite teatraliskt – i detta fallet var det tvärtom, för inläsaren lät som en blandning av nioåringar som läser högt och uttalar varenda bokstav, och iPhone-assistenten Siri. Inte idealiskt, men det var inte genomgående utan mer bitvis.

På 1930-talet grundade filantropen Albert Ellingham en skola full av gåtor, labyrinter och trädgårdar – en plats där lärande skulle vara en lek. Ellingham Academy öppnade, men strax därpå kidnappades Alberts fru och dotter. Det enda spåret gärningsmannen lämnade efter sig var en gåta på rim, signerad Truly, Devious. Gåtan och mysteriet förblev olöst.

I nutid är Stevie Bell en sann true crime-fantast, och hon söker sig till Ellingham Academy med den ambitiösa planen att lösa mordet. Men ännu en gång kommer döden till skolan, och en av hennes klasskamrater hittas död under mystiska omständigheter. Det finns alltså ännu ett mysterium att ta sig an för Stevie.

Detta är första delen av en trilogi, och det är inte den sortens trilogi som går lika bra att läsa fristående, tror jag. Man får inga direkta svar i denna första bok, utan det är mer som en upptakt till vad som komma skall. Jag kommer att fortsätta, för jag gillar verkligen miljön och premissen. Dock är det lite för många karaktärer inblandade. Man kan ju förstå det, eftersom den utspelar sig på en skola, men jag tappar bort mig lite ibland vad gäller ”birollerna”. Det kanske blir tydligare längre fram. Men den är skriven med bra flyt och driv, man vill veta mer och Stevie är en fin huvudperson.

Sömnernas sömn (En väktares bekännelser, #3) av Elin Säfström

Bokbingon och andra utmaningar är nyttiga för mig, som är skeptisk till övernaturligt, fantasy och sci-fi, eftersom jag har väldigt svårt för att komma in i sådana berättelser. Jag har svårt att föreställa mig magiska världar och varelser – men ibland blir det rätt. Och det var ju ett bingo som fick mig att läsa Elin Säfströms En väktares bekännelser, eftersom urban fantasy ändå är lite lättare att ta sig an. Jag har inga problem med att föreställa mig Kungsträdgården eller Odenplan eller Gamla stan i Stockholm, och då blir det lite lättare att föreställa mig tomtar och troll där än om det hade varit en magisk skog eller en grodplanet, eller något sådant. Och jag älskade ju Tilda och hennes förehavanden, tyckte även mycket om uppföljaren Visheten vaknar som jag läste i somras, och nu fick jag äntligen tag på sista boken, Sömnernas sömn. (Eller ja. Egentligen vill jag ju inte att serien ska ta slut, men c’est la vie.)

Huvudstaden är alltså full av rådare – tomtar, troll, älvor och annat ty och väsen – men de flesta människor har ingen aning. Det är Tildas förtjänst, eftersom hennes jobb är dels att hålla människor och rådare isär, men även att ordna så att människorna inte kommer ihåg eventuella konstiga saker de sett eller varit med om. Det är ett tungt jobb att vara väktare, särskilt nu när mormor är försvunnen och alla verkar tro att hon är död, men hon har hunden Dumpe med sig. Han är fantastisk på att nosa rätt på allt fuffens som rådare ställer till med, men när nosningen är avklarad är han ganska hopplös.

Nu är det dags för tomteting i stan och det är fullt av berusade tomtar på gator och torg, som försöker tälta lite överallt och ställer till med bekymmer högt och lågt. När man hittar döda getter på Skansen är alla övertygade om att det är troll som ligger bakom. Tomtar och troll kommer inte överens och Tilda är beredd att tro på tomtarnas övertygelse om att det är just trollen som varit framme. Fler djur hittas döda och skadade och konflikterna blir större och värre. Hur kan detta ha gått till?

Denna sista bok i trilogin är mörkare än de tidigare, men fortfarande väldigt rolig. Det finns en torr humor som verkligen tilltalar mig, men jag tycker synd om Tilda också. Hon har bara elände åt alla möjliga håll – som om det inte är jobbigt nog att vara tonåring! Men det kändes som om hon fick landa i ett beslut och trilogin avslutades på en bra not. Jag är glad att jag fått stifta bekantskap med henne och alla kring henne genom Elin Säfströms böcker, och påminns nu om att jag har en annan Säfström, I väntan på Jacques, på min läslista. Det får bli nu under hösten!

Sam & Ilsa’s last hurrah av David Levithan och Rachel Cohn

Rachel Cohn och David Levithan har skrivit några helt fantastiska unga vuxna-titlar tillsammans. Böckerna om Dash & Lily är helt underbara, och jag har även gillat boken om Naomi och Ely och den om Nick och Norah, som även blev en fin film. Sam and Ilsa’s last hurrah har gått mig obemärkt förbi, på något vis, men jag blev förstås tvungen att få tag på den så fort jag hörde talas om den.

Tidigare succéer är ju inte alltid ett framgångsrecept, tyvärr, och denna gången blev det inte riktigt lika bra som förut. Men det är fortfarande en underhållande bok, visst är det det.

Sam och Ilsa är tvillingar, uppvuxna i New York där de haft mer eller mindre fri tillgång till sin farmors paradvåning som hon kunnat hyra tack vare det otroliga rent control-system, som förstås är det som gjort att flera TV-karaktärer kunnat bo så tjusigt som de gjort (Lex Monica & Rachel i Vänner). Här har Sam och Ilsa hållit middagsbjudningar för sina kompisar genom hela high school, men nu är det strax dags för examen, farmodern är i Paris på en av sina mystiska resor och därmed är tiden inne att hålla en sista middag – a last hurrah.

Reglerna är enkla – varje tvilling får bjuda tre gäster – men den ena får inte veta vem den andra bjuder förrän gästerna anländer. Naturligtvis finns det diverse veton, men de tas ingen hänsyn till i praktiken. Således blir det en brokig skara av middagsgäster och kaoset är ett faktum. Särskilt då båda tvillingarna har varsin stor hemlighet som den andra inte vet om – eller?

Tyvärr är även boken lite kaotisk. Det passar ju, förvisso, men jag tycker att det blir lite svårläst. Många karaktärer på relativt få sidor gör att ingen riktigt kommer till sin rätt, och den person som jag allra helst skulle ha velat veta mer om, farmodern Czarina, får inte alls den plats hon hade förtjänat.