2018 – Stories from the city, stories from the sea

Almost midnight av Rainbow Rowell

Almost Midnight är en liten bok med två noveller av Rainbow Rowell. En har tidigare publicerats i samlingen My true love gave to me, den andra är specialskriven för Världsbokdagen.

Första novellen heter Midnights, och handlar om kompisarna Mags och Noel, som går på nyårsfest på samma ställe varje år, och varje år kommer närmare och närmare varandra. Kindred spirits handlar om Elena, som är ett stort Star Wars-fan och beslutar sig för att gå emot sin introversion och ställa sig i kö i flera dagar för att få biljett till den nya filmen.

Rainbow Rowell låter alltid de som är lite socialt obekväma och nördiga få ta plats, och det är väldigt fint. Hennes dialog är trovärdig och medryckande och det är lätt att lära känna hennes karaktärer. Mysigt och roligt! Ingenting slår ju Eleanor & Park, men Rowell är på de godas sida och hon är på min också.

Boken kan man köpa här.

Kingdom of the blind (Kommissarie Gamache, #14) av Louise Penny

När Gamache får ett brev från en advokat som informerar honom om att han utsetts till testamentsexekutor för en kvinna han aldrig hört talas om blir han nyfiken och förundrad. Han är fortfarande avstängd från sitt ämbete och tackar ja, och upptäcker då att även Myrna Landers från Three Pines finns bland exekutorerna – liksom en ung byggnadsarbetare som de inte känner. Ingen av dem har en aning om vem den avlidna kvinnan var.

Testamentet är underligt och innefattar tillgångar som inte existerar. Var kvinnan dement, eller världsfrånvänd eller… helt klarsynt? När ett lik hittas blir situationen inte bara mystisk utan rakt av farlig.

Madame Gamache och vännerna i Three Pines forskar i gamla papper bäst de kan för att försöka ta reda på vem kvinnan var och varför hon testamenterat en massa tillgångar som inte existerar till sina barn. Det måste finnas en förklaring – men hur kan den se ut?

Parallellt pågår utredningen kring Gamaches avstängning. Brottet han bekämpade med högst tvivelaktiga metoder är bara delvis bekämpat, och nu gäller det att få ordning på det sista. Inte heller här använder han sig av konventionella metoder och det blir nästan olidligt spännande.

Mästerligt igen av Louise Penny. Hennes karaktärer har så enormt mycket liv, dialogen är otrolig och miljöerna ska vi inte tala om. Här finns ett vintrigt Québec, som är såväl mysigt och idylliskt och vackert som farligt, halt och förrädiskt. Och här finns det absolut skitigaste av Montréal, med extremt mörker, droger och brottslighet. Jag fortsätter att njuta av serien, som jag tyvärr alldeles för snart är ikapp med! Det har varit så skönt att veta att det finns massor av böcker framför mig, men nu är det bara någon enstaka kvar innan det blir dags att börja vänta ett år mellan titlarna.

Boken finns ännu inte översatt, men går att köpa i engelsk pocket här.

Girls burn brighter av Shobha Rao

I juli var det dags att resa till Indien med Kaffe & Kultur. Jag hade lite svårt att komma på något jag verkligen ville läsa – jag orkade inte riktigt med Shantaram eller Satansverserna om man säger så. Men Goodreads levererar ju ofta när man är ute efter samtida litteratur och så även nu. Girls burn brighter fanns till och med översatt, och dessutom tillgänglig på Storytel.

Den beskrevs i korthet som en roman om kvinnlig vänskap, vilket ju låter mysigt. Och visst handlar det om kvinnlig vänskap, men det är allt annat än mysigt. Brutalt och hemskt som bara den, men fantastiskt bra.

Poornima och Savitha träffas när Poornimas pappa anställer Savitha för att arbeta i hans sariväveri. Savitha är ännu fattigare än Poornima, men hon kan se det vackra i livet. Ett fint tyg, yoghurtris, bananer… och vänskap. Poornima, som förlorade sin mor i ung ålder, fasar för att bli bortgift, vilket hennes pappa gör sitt bästa för att lösa – men med Savitha som vän vågar hon se bortom horisonten och hoppas på ett bättre liv.

Men när Savitha utsätts för en grym attack drivs hon ifrån byn. Poornima blir bortgift men hamnar hos en familj där hon behandlas illa – och till sist beslutar hon sig för att söka reda på Savitha.

Från indiska landsbygden till Seattle är vägen lång, brutal och fruktansvärt hemsk för de båda. Men det finns ett hopp inom båda flickor – ja, för de är inte mer än flickor. Berättarrösten skiftar mellan de två och det blir otroligt spännande ibland, när de befinner sig så nära varandra att det bränns men tillfälligheter gör att de inte hittar varann. Och det dröjer innan vi kanske får reda på hur det går.

Trafficking, misshandel, sexuellt våld och mer än så. Hemskt, som sagt, men alldeles otroligt fängslande och välskrivet.

På svenska heter boken Den starkaste lågan och kan köpas här. På engelska kan man köpa den här.

Never greener av Ruth Jones

En av mina absoluta favorit tv-serier är BBC:s Gavin and Stacey, som är skriven av James Corden och just Ruth Jones, och sändes mellan 2007-2010. Jag var som så ofta sen på bollen med den, men ibland innebär det ju att man får nöjet att plöja. Och det gjorde jag. Både Corden och Jones medverkar i serien och är fantastiska. (Man kan nu se Gavin and Stacey på BritBox hos CMore och jag misstänker att jag kommer att bli tvungen att se om den för nittiofjärde gången.) Ruth Jones spelar också bartendern Myfanwy i Little Britain.

Hon gör fortfarande en del tv, men har nu också skrivit två romaner och Never greener är den första, som kom ut 2018. Befriande när författare debuterar framåt femtioårsåldern tycker jag.

1987, Edinburgh – Callum hjälper sin storebror på puben som brodern driver när ett 22årigt yrväder vid namn Kate kommer in för att jobba sitt första pass. Elektriciteten dem emellan är ett faktum – men Callum är gift och har två barn med ett tredje på väg. Det blir häftigt och passionerat men slutar förstås i ett krossat hjärta.

Sjutton år senare är Kate gift med Matthew och mamma till femåriga Tallulah. Hon är bejublad skådespelerska, bor i ett vackert hus i västra London och är kanske lite väl glad i att dricka vin. Hennes agent bokar in henne på alla möjliga uppdrag och en dag finner hon sig på tåget på väg till Edinburgh. Hennes mamma bor kvar där, men hon reser sällan dit med familjen förutom pliktskyldigast till jul ibland. Nu ska hon hålla föredrag på en skola – men har ingen aning om att det är skolan där Callum jobbar som biträdande rektor.

Callum lever fortfarande med Belinda, då de lyckades jobba sig igenom krisen efter otroheten. Barnen är stora och karriären stadig. Men när Kate kliver in i hans liv igen är ingenting särskilt stadigt. De får en andra chans – på sätt och vis – men vad ska de göra med den? Och hur skulle konsekvenserna se ut?

Belinda och Matthew får också en chans att framföra sina sidor av vad som händer, och det är klokt. En sådan här historia handlar väldigt sällan om bara två personer och i detta fallet är det minst sex till som påverkas direkt. Karaktärerna är realistiska eftersom de är allt annat än perfekta och det är ett bra driv i berättelsen även om den är lite väl lång med sina drygt 400 sidor.

Kanske hade den gjort sig ännu bättre som tv-serie, faktiskt, nu när jag tänker på saken. Det vore kul om det kunde bli så! Men det är en underhållande roman som gör det den ska. Jag ser fram emot att läsa hennes följande roman (som inte har något med denna att göra) – den heter Us three och kom ut förra året.

Boken kan man köpa t.ex här.

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides

Vi hade 70-talstema i ena bokcirkeln förra månaden och jag föreslog min gamla favorit The Virgin Suicides – som jag säkert läst femton gånger, men det var ett tag sedan sist så jag blev sugen. Och det blev lyckligtvis de andra också! Jag bestämde mig för att läsa den på svenska denna gången, och det fick mig att förstå att jag verkligen har läst den otroligt många gånger på engelska, för originalmeningarna poppade upp i huvudet på mig under läsningen hela tiden. Men det gjorde ingenting, för jag älskar denna bok så innerligt.

Det som talar till mig allra starkast är stämningen. Till viss del tror jag att detta har med faktumet att jag såg filmen innan jag läste boken – det lite drömska, skimrande ljuset finns med mig, liksom det fantastiska soundtracket av Air (och ljuvliga The air that I breathe av The Hollies). Berättelsen är naturligtvis hemsk i sig – fem unga flickor som tar livet av sig i en liten stad i Michigan – men Eugenides lyckas berätta historien på ett sätt som gör läsningen njutbar ändå. Jag älskar hur berättarrösten är första person plural – man vet egentligen inte om det är en av pojkarna – numera medelålders män – från andra sidan gatan som berättar hela tiden eller om de turas om att berätta i ”vi-form”. Lyckat blir det, hur som helst.

“It didn’t matter in the end how old they had been, or that they were girls, but only that we had loved them, and that they hadn’t heard us calling, still do not hear us, up here in the tree house, with our thinning hair and soft bellies, calling them out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide, which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.”
Ur The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Farrar Strauss & Giroux: 1993

Filmen av Sofia Coppola är helt otrolig också. Vi har försökt hitta den på diverse streamingtjänster men den går inte ens att hyra i Sverige vilket är besynnerligt. DVD:n fanns dock på biblioteket, så den ska hämtas ut inom kort (och när du läser detta räknar jag kallt med att vi har sett den).

Detta blev något av en rörig text, men läs boken själv vetja. Jag vet inte ens hur jag ska börja att berätta om den, nämligen, utöver det lilla jag skrapade ihop ovan. Boken kan du köpa här.

All these beautiful strangers (Det slutna sällskapet) av Elizabeth Klehfoth

Jag hade aldrig hört talas om denna förrän min man hittade den i en bokhandel och skickade en bild på den då den lät spännande – och det gjorde den ju, särskilt som just den utgåvan hade en blurb om Den hemliga historien. Jag tycker att jag kollar alla listor som listar dark academia-böcker men just denna verkar ha gått mig förbi.

Charlie Calloways mamma försvann spårlöst när hon var liten. Utöver det står familjen varann nära. Hon är lyckad elev på tjusigt internat med lojala vänner och har alltid fått lära sig att hon är något alldeles särskilt. Och får man höra det hela livet börjar man nog leva efter det också. Ett hemligt sällskap på skolan bjuder in henne och ett antal andra att gå med – men då måste de utföra förbjudna och besvärliga utmaningar först.

I samband med detta hamnar Charlie mitt i mysteriet kring sin mammas försvinnande då en morbror kommer och besöker henne i skolan. Han har hittat ledtrådar, och Charlie måste bara nysta i detta. Det finns foton och brev – vad kan ha hänt egentligen?

Jag gillar båda huvudspåren i boken, och de knyts samman på ett ganska trovärdigt och bra sätt. Vissa bitar lämnas utan ordentlig upplösning vilket är frustrerande, men de viktigaste delarna får ett avslut och det blir helt okej till slut även om vissa saker känns lite långsökta. Men det hör väl nästan till – jag kan tänka mig denna bok som en sorts spännande high school-film eller tv-serie, och då får man ju köpa det mesta (Lex Gossip Girl och Gilmore Girls).

Boken kan man köpa t.ex här.

Hantverkaren (The Craftsman, #1) av Sharon Bolton

Nu när jag är klar med Lacey Flint-serien är det inte annat att göra än att ge mig på Sharon Boltons andra böcker – det finns ett gäng fristående, men jag upptäckte att Hantverkaren är första delen i ännu en serie, och att del två just var på gång på svenska, så jag valde den först.

För trettio år sedan, 1969, gjorde Florence Lovelady ett namn för sig inom Lancashire-polisen när hon grep Larry Glassbrook för en hel radda barnamord där offren begraves levande. Glassbrook erkände mordet och hamnade i fängelse och nu är han död. Florence reser tillbaka till Sabden för att vara med på begravningen. Hon har sin tonårsson med sig, och maken ska ansluta när han jobbat klart i Paris, för att den lilla familjen ska kunna ha en trevlig semester vid vackra Pendle Hill.

Men historien börjar visa tecken på att upprepa sig. Händelserna 1969 nystas sakta men säkert upp, parallellt med berättelsen från 1999. 1969 var det inte speciellt lätt för en ung kvinna att ta sig in i den grabbiga polisvärlden, kvinnliga poliser titulerades fortfarande WPC (Woman Police Officer) och fick slita hårt för att göra sin röst hörd. Florence har det verkligen inte lätt när hon vill få fram sina argument och spår, och tar då och då saken i egna händer – hon är en riktig tuffing.

Vid Pendle Hill finns en stark tradition av häxkonst (under 1600-talet bedrevs häxprocesser), och den har absolut inte avtagit bara för att 2000-talet närmar sig – tvärtom. Det finns många hänvisningar till häxkonst, örtmedicin och ritualer och det är ganska intressant att läsa insprängt i en mer klassisk thriller. Effektfullt. Småstadsmentaliteten (nå, Sabden är knappt en stad) är alltid klaustrofobisk tycker jag, och det är den sannerligen här. Alla känner alla, alla vet allt om alla. Nästan, i alla fall. Stämningen är obehaglig men trovärdig.

Är det lika bra som Lacey Flint? Nej, det är det inte. Men det är underhållande, spännande och annorlunda.

Andra som skrivit om Hantverkaren är Läsvärd eller inte?, Bokdamen, Bokraden, Hyllan, Fiktiviteter, Tofflan och enligt O.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

The man I think I know av Mike Gayle

James DeWitt har hållit sig lugn sedan Incidenten. Han har flyttat från sin tjusiga takvåning inne i Birmingham, hem till sina föräldrar igen – för hur mycket han än försöker så kan han inte klara sig själv längre. När Incidenten skedde var han nyvald som parlamentsledamot och oerhört framgångsrik inom fastighetsbranschen. Nu är han raka motsatsen till succé.

Det är Danny Allen också. Han har just fått reda på att han inte längre kan få a-kassa och är därmed på väg rakt ner i botten. Han är nykter alkoholist sedan många år tillbaka, men är nära ett återfall när han går på ett AA-möte och beslutar sig för att göra något av sitt liv – även om det ”bara” är att börja jobba på ett vårdhem.

James hamnar på vårdhemmet när hans föräldrar får en kryssning i bröllopsgåva av James och hans syster – eftersom brandkåren kom sist han var ensam hemma och försökte steka bacon. Och James känner igen Danny. Sist de sågs var Danny den mest framgångsrike eleven på den fina privatskola de båda gick på. Hur har han hamnat här? Och varför vägrar han att erkänna att han och James känner varandra?

Detta är en helt underbart fin berättelse om vänskap och familj. Om hur oväntade skeenden i livet kan vända allting upp och ner, och om hur man faktiskt inte alls alltid kan bestämma själv i vilken riktning livet ska gå. Sakta men säkert får läsaren reda på vad som har hänt i både Dannys och James liv som resulterat i att de nu befinner sig där de är.

Jag har nämnt förut att Mike Gayles tidigare romaner i lad-lit-genren är fantastiskt roliga och träffsäkra, men han är minst lika bra nu när han skriver romaner med tyngre ämnen såsom En halv värld bort, och All the lonely people – och nu The man I think I know. Gayle vann en Outstanding Achievement Award utlyst av Romantic Novelists Association här i veckan vilket är välförtjänt, men han skriver absolut inte bara romance – även om man nog skulle kunna kalla detta en bromance.

Boken finns att köpa här.